Det nästan vimlar av dem ...!

På fredagkväll blir det full fart i det gula huset på kullen.
Då kommer AP, Micke, Nelly (som numera känner sig tämligen hemma i landet Halland och inte bryr sig i att Harry jagar henne och skäller så där som om han tänkte äta upp henne ..) och med sig har dom även en jack-russel-madame av hög ålder - tretton år hon -, som heter Selma.

Det var hon som var fotomodell en gång i tiden ., satt på stor reklamaffisch i Göteborg, ja, det var när Cat´s skulle ha premiär.
Hon är det.

Selma skulle kanske inte vinna någon skönhetstävling, men harry tycker att hon är sååå fin och tycket är sannerligen ömsesidigt. Åååå, som Selma kråmar sig när harry kommer i närheten och hon stryker nosen nära hans huvud och det vänslas så det är alldeles omåttligt!

Tant Nelly, hon bryr sig inte i sånt .,. för övrigt är hon förälskad i en lapphund som finns i stallet och harry är ju bara så jobbig ibland .., nej, hon hoppar upp i loppisfåtöljen och tar det lugnt.

Stella 37:s matte berättar ....

Trygg bondmora och charkansvarig.

Så här skrev annannan i en kommentar häromdagen:

"Vill du inte hälsa A-M från en husdjursagronom i förskingringen, och fråga om hon kan berätta lite mer om besättningen och gården?  

 Och när A-M var klar för dagen igår och skulle köra hem och fira ledig helg, då passade jag på. 

"Vill hon veta nåt om korna ...?" sa hon och looog.

Och så berättade hon.

"Ja, vi har trettioen mjölkande låglandskor och i genomsnitt blir dom kanske 7 - 8 år .., så Stella blev verkligen bra mycket äldre än de övriga. Hela besättningen härstammar från en ko som min svärfar köpte under andra världskriget och det var också svärfar som började med det hela.

Om jag tycker om kor?

Ja, det gör jag.

Kalle, han tittar mer på kroppen och så när det gäller kor, själv tittar jag dom i ögonen. Vi har en ko som nyss har kalvat, hon är alldeles upp och ner och spattig, men när Kalle kommer in i lagården och går till henne, då vet hon inte till sig, så lugn och fin blir hon.

Förutom korna har vi två stallar med tjugo suggor i varje."

Ja, det är vad hon berättar.

I fjolvåras kommer jag ihåg att A-M var så ledsen när hon en morgon kom till jobbet; ty då hade hon - när hon kom hem dagen innan - hittat geten Ubbe svårt sjuk i nåt som jag tror hon sa hette trumsjuka och den geten dog i alla fall. På anslagstavlan på jobbet hängde sen ett litet fotografi av geten.

Han brukade - vintertid - få semleskalkarna (det som blir över av bröden när vi gör semlor och klipper till trekanten upptill).

Vill ni veta mer om låglandskor kan ni klicka på länken bara.

Dagens fönster ...

Från systerlandet i öster kommer dagens fönster, närmare bestämt från Österbotten i Finland.

Och då kanske ni anar .., jovisst, det är ellem i Skellefteå som varit på besök i sin mammas hemtrakter.

Det får bli löningsdagsfönstret den här veckan!

Glädjepost och glädjehelg ...

Först hittar jag detta i postlådan - tack Adlibris för snabb leverans! -, sen ska jag arbeta från tre till åtta och med Lena dom sista tre timmarna.

Sen .., stundar ledig helg.

Och sent ikväll kommer AP, Micke, Nelly och ni som var med på min förra blogg, ni minns kanske jack russel-madamen Selma, hon som - till Nellys stora förtret - blev fotomodell, ja, hon kommer också.

Och i morgon är det lördag.
Ring-så-spelar-vi och skön frukost och på kvällen middag tillsammans med två av mina tre ätteläggar, åååå, sicken glädje!

Lägg därtill att solen strålar från en blå himmel och kanske, bara kanske ..., ja, ni vet.
I morgon, alltså.

Ps. Har någon av er som hälsar på här på sidan läst någon av böckerna? Jag har varit misstänksam mot den högra boken, tänkte att den kanske är som Hundraåringen som jag absolut inte tyckte om (och det kändes som om jag var den enda i landet som inte gjorde det ...), men nu ger jag den en chans. Ove, alltså. Ds.

Varav hjärtat är fullt ...

Stella, 14 år, som inte längre är i livet.

Någon gång i mitten av 70-talet när vi ännu bodde i Kungsängen utanför Stockholm, fick jag mitt livs första brev av min pappa.

Han hade - efter en välskrivningskurs hos Hermods - en omåttligt vacker handstil och i brevet, som var ett A4, berättade han om hur det var i Malå just då, den där oktoberhelgen.
Det hade varit Mikaeli-marknad och han, som väl nästan kunde räknas som nykterist, skrev ..."förr i tiden var det en rolig helg, tjo och tjim och mycket fylla".

Men allra, allra mest handlade brevet om jakt.
Det var harjakt och älgjakt på längden och tvären och så nån liten slatt om att mamma arbetade och så en ny sväng med jakthistorier.

På slutet skrev han ..."ja, det blev mycket om jakt det här, men Tommy är väl intresserad?"

Och jag tänkte .., å, lilla pappa, det är verkligen så att varav hjärtat är fullt, ja, det kommer ut genom munnen, eller i det här fallet , i form av bokstäver.

Precis så tänkte jag när jag läste en kommentar som handlade om kossan Stella och kanske mest om kor i allmänhet.

Den här och hur intressant som helst är det!

annannan sa...

Ja, man avlivar korna när de inte längre producerar tillräckligt mycket mjölk för att det ekonomiskt ska vara försvarbart att hålla dem med foder och båsplats. En gång i tiden var det nog för att de gått ner avsevärt i produktion på grund av ålder. Nu är det många kor som slås ut medan de fortfarande är unga, ofta för att de tar för lång tid på sig att bli dräktiga igen. 

 

För att det ska vara lönsamt bör kon i princip kalva en gång om året. Hon kan ge mjölk i flera år efter en kalv, men produktionen går ner så mycket då att det inte lönar sig för lantbrukaren.

 

En ko är dräktig ungefär nio månader, och normalt insemineras hon ett par månader efter att hon kalvat. Blir hon då dräktig kommer hon att kalva ungefär ett år efter den förra kalven. Innan hon kalvar igen sinläggs hon ett par månader, så att både hela kon och i synnerhet juvret får återhämta sig innan de ska jobba hårt igen.

 

Nu är det så på många håll att korna producerar väldigt mycket mjölk, så mycket att kroppen inte får resurser över till reproduktionen. Därmed kan det ta lång tid för kon att bli dräktig igen, vilket kostar tid och arbete (upprepade inseminationer) och så småningom förlorad inkomst (när det tar längre tid innan kon kommer upp i hög produktion igen), vilket är skälet till att en ko som inte blir dräktig på ett par inseminationer kan komma att skickas till slakt. 

 

Att korna går till slakt allt tidigare är något man diskuterar i branschen, bland forskare men också bland bönder tror jag. 

 

Det är väldigt ovanligt med en ko på fjorton år idag! Så ovanligt att jag tror att hon faktiskt till och med skulle vara värd en liten notis i dagstidningen.

Det är alldeles tydligt att A-M och hennes man är måna om sina kor och kanske inte har superproduktion som sin högsta prioritet!

 

Vill du inte hälsa A-M från en husdjursagronom i förskingringen, och fråga om hon kan berätta lite mer om besättningen och gården? 

// Å, du underbara annannan ..., så varm jag blev i hjärtat av din kommentar!

Tjugo minuter är vad man får ...

Här har någon tänkt till. Sånt gillar jag.

Men det är ju å andra sidan inte det allra sämsta, men det gäller att fatta sig kort.
Det ..., finns det ju somliga som har problem med.
En heter Elisabet.

Nåja, doktor Larsson kommer in i undersökningsrummet och tar i hand och hälsar och vet på ett ungefär vad jag är där för ., ja, just ja, det var jag som fick cortison insprutat i protesknäet och nu undrar han hur det har gått och jag säger att jag var sämre när jag lämnade sjukhuset än när jag kom dit, men två dagar senare kunde jag gå nerför trappan från övervåningen utan att dutt-gå, nej, som en helt vanlig människa skuttade (nå .., gick) jag och det var så där nästan overkligt!

Jag minns att tårarna rann nerför kinden av glädje.

Men annars har det varit si-så-där.
Att jag har överdjävulskt ont var gång jag har jobbat, det räknar jag med, men den där låsningen som ibland kommer - och alltid pang! bara -, den irriterar.

En stund bollar vi olika förslag.

Så här blir det.

1. Den där piggen i protesen som liksom sticker ut på höger sida (inte genom huden, men jag känner den tydligt), den kan man kapa och eftersom doktorn tror att den irriterar ett ledband, så borde det bli bättre. Om jag tycker att låsningarna ökar i antal, eller helt enkelt rent allmänt besväras av piggen, så ska jag höra av mig och så blir det kapning.

2. Det andra alternativet är att helt byta ut protesen, men det vet han att jag inte är så sugen på.

3. Och så vänsterknäet, som jag ju har mest ont i. Om det pratar vi också. Han säger att när jag känner mig mogen - för det måste bli protes där också -, så får jag höra av mig.

"Men du herr Larsson .., om jag - mot all förmodan skulle gå ner tjugo kilo, vilket väl är lika troligt som att månen skulle ramla ner på torget i Halmstad -, skulle jag då slippa eventuell operation, protes i vänsterknäet, alltså ..?"frågar jag.

Då ler han.
Nej, det tror han absolut inte. Nu har han ju fått journalen från Hässleholm och har man så mycket artros som jag hade i ena knäet, ja, då är risken uppenbar att det är lika eländigt i det vänstra och själva smärtan, nej, den kommer nog att finnas kvar.

Jag ser att han har bråttom och det ringer i hans telefon och han ursäktar sig och ställer sig utanför det kala undersökningsrummet och pratar lågmält en stund.

Herr Larsson är tämligen lång och ser ut att vara en sportig typ .., han åker säkert Vasaloppet, det ska jag fråga honom om nästa gång. 

Så var det.

Och leendet blir stooort ....

På facebook finns en sida som heter Street Art Utopia och där visas just såna här bilder.

Är det inte helt fantastiskt?

Skulle jag passera en sån här husgavel, skulle jag nog smajla hela vägen till jobbet.

 Den som målat detta ljuvliga, heter Natalii Rak (googlar henne och ser att hon heter Natalia Rak) och är tydligen från Polen.

Här är en annan .., inte gjord av henne,  men det är ju så sanslöst finurligt!
Den är tydligen från Aten.

Underbart ....

... att en frostig morgon i slutet av september kunna sitta vid bordet och susa iväg till Etiopien!

Det är där han är, Rasmus på luffen.

Det bästa för Anders ...



Ja, det vill säga ., det är vad jag tror.

Eller är övertygad om.

Samhörighet, glädje, kämpatakter ... allt tycks finnas där på Gripen Crossfit i Malmö.

Det verkar som om dom blir nästan som en familj och där är en härlig blandning med människor från alla världens hörn!

Och jobbigt är det.
Hade jag testat detta, hade man nog (stryk ordet nog) .., ja, inom loppet av några minuter, fått springa och hämta hjärtstartare!

Det bästa för Ann i Göteborg ...

 

Hejsan, hejsan!

 

Det bästa i veckan var när jag höll strumpkurs i ateljén för dem med hälskräck!

Glada kvinnor, som kunde sticka, men inte knäckt koden om hur man stickar hälar. 

 

Några hade inte stickat med 5 stickor förut, men det gick som smort. 

Första gången handlade mest om hur man håller stickorna, lägger upp och stickar resåren. 

Jag delade ut beskrivningar på stora och små strumpor och garn och stickor kunde köpas till självkostnadspris.

Det var en bra idé tyckte alla. Det är inte lätt att handla själv när man aldrig stickat strumpor förr.

 

Jag hade gjort i ordning en egen stickkasse till var och en – en liten kasse i halvlinne med samiskt motiv. Det är alltid kul med nåt lite extra när man går på kurs.

 

Jag hoppas att det gått bra under veckorna – kursen går varannan vecka, så att även de som jobbar lite oregelbundet kan vara med.

 

Men nästa gång kommer utmaningen; hälstickningen!!

Kram Ann

 

PS Min kamera har lagt sig på ett fiffigt ställe, så därför kommer det inga bilder från själva kvällen. Men en bild på den lilla samekassen kan det bli istället.

//Elisabet säger: jag minns en liten rar kvinna på ett äldreboende där jag en gång praktiserade; hon var hur förvirrad som helst, men stickade hälsteg på hälsteg på hälsteg, det var flera meter av hälar som hängde ihop som en lång gardin och det var bara så underbart!
Mycket av hennes minne hade försvunnit, men att varje morgon ge den lilla uppstoppade killingen mjölk på ett fat .., och detta att sticka hälsteg, det fanns kvar i någon av minnets fack! Henne hade du kunnat ha med på kursen!

Det bästa för Turtlan i Värmland ...

Hej!

I måndagskväll var vi på galapremiär. Vi kan kalla det så även om det inte var någon röd matta och bubbel.

Den här veckan har TV4 programmet "Halv Åtta hos mig" sänts från min stad. En av deltagarna är barndomskompis till min M så vi var bjudna på premiär på en av stadens sportbarer för att se på programmet tillsammans på storbildstv.

Oj oj så nervös hon var innan det började. Hur skulle det bli? Hur hade de klippt ihop programmet? Ja tankarna måste ha gått i turbofart.

Men så bra det blev! Vi skrattade så gott. Hon skrattade så gott. Det blev så bra så. Så härligt att kunna bjuda på sig själv sådär.

Jag som annars inte tittar på det programmet har tittat och njutit varje kväll.

Så det blev "Det bäste under hela veckan" på en gång.

Turtlan

Har ni inget annat för er ...



... så kan ni ju alltid träna på detta.

Ett kvällsfönster från Skåne ...

Hej,

Jag går igenom sommarens alla bilder från Sverige och vår resa. 

Här är ett vackert kvällsfönster på väggen hos min syster i Skåne. 

Deras hus ligger i badande sol hela dagen och har sen underbar kvällssol på det!

Kram från

Monet


// Och tack snälla! säger jag.

Sista dagen för Stella 37 ...

På jobbet i morse.

Jag står vid brödavdelningen och fyller in småfrallor och majsbröd och annat gott från Östras Bröd och en bit ifrån arbetar A-M med att göra i ordning charkdisken.

Det bli lite småprat så där.

Och så berättar A-M att idag var det en sorglig dag .. ja, idag var det sista dagen som kossan Stella var i livet. Fjorton år gammal var hon och född på gården av en kossa som också hetta Stella.

 "Hela vår besättning härstammar från den kon ...", säger A-M.

Och jag får veta att Stella 37 nu var nästan lite grå .., ja, åå, så ledsamt .., men nu var det oåterkalleligen sista dagen för henne, nu skulle det bli slakt.

Innan Stellas liv var tillända, tog A-M fram kameran och gick till lagården och tog en bild.

Så här såg hon ut.

Stella 37.

// Här kan ni få träffa andra - och uppenbarligen väldigt sällskapliga - kossor.

Ja, vi tar en till!

Nu var det kanske sista ....?



Isvindar nere vid havet.
Sticketröja och långbyxor och strumpor.
Och badddräkt och handduk.

Efteråt.Gäddhäng t.v. och annat som hänger rakt fram.

Doppar tårna i vattnet och tänker att det känns ju nästan ljummet.
En snabb simtur blir det.
Fem meter, kanske .., och så under ytan och upp för stegen och det är så hemskt och så ljuvligt, allt på samma gång.

Man kan fundera över vad det är som gör att vissa människor finner sån glädje i detta?
Att det handlar om nån slags endorfinkick är jag helt övertygad om.

Och så kommer min badkompis!
Det är rent förunderligt .., detta är fjärde eller femte gången vi möts nere på piren!
Det är som om den där inre lusten att bada slår till exakt samtidigt.

Mannen har med sig samma termometer som förra gången.

"Jaså, du har redan doppat dig, var det kallt?" säger han.

"Nej, inte särskilt, kring sexton, sjutton kanske ..?" säger jag.

Vad termometern visar?
Fjorton grader!

Väl uppe på piren blir det brått att ta fram sticketröjan och mannen - som alltid simmar lite längre än övertecknad -, har klivit upp och säger att ..., ja, men nu var det nog sista gången .., jag var orolig att fritidsförvaltningen skulle ha tagit bort räcket och stegen, då är det ju kört, det blir för halt här på piren då, säger han.

Något mer småprat blir det inte .., jag har bråttom till bilen!

I morgon börjar jag arbeta klockan tre, men ska, innan dess, hinna med ett besök på ortopedmottagningen.

Kanske att jag även  hinner med ännu ett dopp?

Fem timmar ...

Gårdagens skörd av morötter. Man får koka många om det ska bli nåt.

... blev det på jobbet och det blev trivsamma såna.

Det är inte ofta jag arbetar tillsammans med Lena - vi är nästan jämngamla -, men nu hände det och i charken fanns A-M (ett år yngre än mig) och senare på dagen blev jag avlöst av Carina (också ett eller två år yngre än mig).
Med andra ord var det "det gamla gardet" som var i tjänst.

Han som - om inte alltför lång tid - ska bli tvillingpappa (och för övrigt pappa för allra första gången), kom aningen senare, då de blivande föräldrarna varit besök hos läkaren och vi fick veta att en av småtttingarna i magen nu vänt sig på rätt håll, dvs, med huvudet neråt.

Å, detta är ju spännande värre!

Nästan ännu mer spännande var det när KU-damen uppenbarade sig!
Alla som arbetar inom Hemköpkoncernen vet att då, när man ser henne komma in i butiken med det svarta blocket i ena handen .., då reser sig nackhåren.

I några timmar ägnar sig kontrollanten sedan åt att gå igenom hela butiken .., finns där några varor med utgånget datum ..., finns där hål i hyllorna ..., allt kollas .., och så får man ett visst antal poäng och allt sammanställs och efter några veckor får man sedan se hur ens egna butik och alla andra butiker har klarat sig ..., och åååå, man vill ju absolut inte skämma ut sig och inte bli godkänd.

Vi klarade oss!
Vilken lycka!  (Det brukar bli tårta dagen därpå, såna gånger!)

Moppade sedan hemöver .., det var inte lika iskallt som i morse .., och nu har jag suttit ute på stentrappan och druckit kaffe i solskenet, allt medan harry fått ägna sig åt att söka godsaker som matte gömt lite här och var på tomten.

Nu tänker jag ta bilen till Steninge och  k a n s k e   att jag vågar ta mig ett dopp, även i dag.

Kanske.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Igår kväll kom vår dotter och de tre barnen ner till oss med varma pepparkakor.

Barnen var glada och ivriga och degen var min mors gamla recept!!!! 

 

De hade lekt fram kakorna och alla var så jättestolta.

Fjortonåringen lika lycklig som tvååringen. 

Vi åt upp de flesta men här ligger några kvar!

 

Från telefonen kommer nog en bild.

 

Kram Eva.

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

"Ja, de är ju alltid det allra bästa, men just nu är jag extra glad för att jag har så fina barn!
De ställer alltid upp när jag behöver hjälp.

Bilderna på mig och Chrille är 2 1/2 år gamla, men riktiga favoriter. :-)

Ulrika."

Dagens fönster ...

Den rara Annika har varit på besök i Flensburg i norra Tyskland, och firat sin mammas 75-årsdag.

Och kan man tänka sig .. nog hade hon - Annika - fönsterhåven nedpackad!

Tack snälla! säger jag.

Nej, jag ångrar mig!

"Thomas, du måste bara läsa den!" sa jag.

För bara några dagar sedan meddelade jag pv att den där prenumerationen på tidningen Vi (en tidning som jag fullkomligt har älskat under alla år!), den, som jag fick i födelsedagspresent, den behövde han inte förnya.  Jag tyckte att tidningen blivit aningen spretig.

Igår kom det senaste numret.
Jag tog tidningen med mig, lade mig på soffan Ektorp och efter en halvtimme var jag själaglad!
Vilket helt underbart nummer!!

Där fanns en krönika av Johan Norberg som fick hjärtat att smälta.

Där fanns läckert redigerade sidor!

Bilder som gick rakt in i mitt hjärta.

Fantasifulla illustrationer!

Och där fanns den härliga bilden av småttingarna från Brinkens förskola i Stockholm.
Bildtexten lyder:  Förskolan Brinken ska som vanligt leka i Börsparken i Gamla Stan, men parken är avstängd. Barnen frågar varför. Den snälla polisen förklarar att president Obama är på besök.
"Ska han leka här idag?" undrar ett av barnen.

Å, så ljuvligt typiskt barn!!

Nu ska jag förnya prenumerationen!
Tack alla på tidningen Vi.

Dagens fönster ...

Ulrikas yngste - han som nyss hälsade på i Ystad och då var en lillkille -, har börjat gymnasiet i Örebro.

Idag var det utvecklingssamtal och såklart hade Ulrika med sig håven.

Tack, du rara!

Det bästa för Eva på Frösön ...

Elisabet säger:  håll med om att Jämtland är så ofattbart vackert!

Hej!

Det bästa under veckan som gått var nog dagens utflykt. Jag och gamla mamma åkte till några bekanta som bor i en by några mil från Östersund.

 Vyn över Oviksfjällen bjöd på snö, inte det allra roligaste att se i slutet av september men vi är vana.

I det vackra hemmet som vi besökte bjöds vi på en god lunch.
Fönsterbilden visar husets kontorshörna.
Tänk att få sitta där och blicka ut över tallkronorna!
När vi sedan skulle åka hem strålade solen över det färggranna höstlandskapet.

Kram Eva

Ledig dag ..., avsnitt 1213.

Och det är som det har varit hittills den här underbara sommaren 2013.
Sol.
Blå himmel.

När klockan är tre tar jag bilen och kör mot Steninge.
Idag ligger havet alldeles spegelblankt.
Inne på  Göstas Café (det här är sista helgen som man har öppet och då endast lördag och söndag) pågår gjutning av olika skålar i cement.
Jag passar på att boka bord till lördagkvällen, då AP och Micke kommer för att hälsa på hästen.
Har vi riktigt tur, kommer även Anders, men då ska vi ha tur.
Förra gången blev det skottlossning i Trelleborg som kom i vägen.

Jag blir lika glad var gång jag ser att stegen inte är bortplockad för säsongen.

Nu är trappstegen alldeles hal och slemmig av alger och nån slags sjögräs .., och det påminner mig om ett annat slags sjögräs .., det som Hilda en gång skrev om på ett vykort till sin pappa.

Det är iiiiisande kallt i vattnet!!
Kallast hittills.
Och glasklart.
Simmar några meter .., över och under ytan.
Sen upp igen och jag står en stund på piren och bara insuper allt detta ljuvliga.

Tänker .., att snart är det nog slut.
Förbi.

Då kommer ett par i min ålder och promenerar från andra hållet .., och kvinnan frågar om det var kallt i vattnet och jag säger "jo, iskallt, men skönt!" och så går jag upp mot stranden, men vänder mig om för att ta en bild av vågorna där vid vattenbrynet .., och då ser jag hur kvinnan tar av sig sina kläder och kliver i, precis så där som någon har skapat henne .., och hon simmar längre ut än vad jag själv gjorde och jag lyfter högerhanden och vinkar och hon ser så glad ut och ropar att "åååå, vad det var skööönt!"

Och så tar jag den där bilden ..., och sedan raka spåret till bilen.
Baddräkten får sitta på tills jag kommer hem.
Nu hänger den på strecket.

Sydamerikansk dagbok ...

Puntana den 25:e april 1979

Mammas id-kort från tiden i Bolivia.

Idag har jag varit upp till Boliviagränsen för att växla checkerna som jag fått och då passade jag på att förlänga uppehållstillståndet, till gendarmernas stora förtret. De var först sura som ättika och frågade om jag var katolik, då blir man nämligen genast sedd som en bättre människa.
Så småningom ringde en av de unga "sprättarna" chefen, och förmodligen var det den man som reste upp från Puntana tillsammans med oss på långfredag, ty sedan var de artigheten personifierade.

Bolivianarna är annars mycket trevliga.
(Elisabet säger: mamma skulle så småningom komma att tillbringa den mesta tiden av sina tjugo år borta, i just södra Bolivia, i Villa Montes och Tarija).
Runda, fryntliga, med stora vidbrättade hattar och svepande, yviga kjolar.
Men här är smuts, smuts, smuts!
Tyvärr är ju smuts och fattigdom något som gärna går hand i hand.
Men på något sätt är dom så rara.

Jag var överlycklig när jag upptäckte att jag klarade mig riktigt fint utan guide. Det är som en dröm, så skönt, varje gång jag märker framsteg på språksidan.

Ja, jag kanske skulle ha talat om att jag verkligen varit under gökträdet i veckan.
Först var det pizzabesök hos Marita och Kristin - två svenska sköterskor som arbetar i Tartagal -.
De hade fått gåvokläder och eftersom det alltid är några bekanta som sänder och säger "ta vad ni själva behöver också",  så fick jag mig lite kläder.
Jag har gett bort av mitt eget, så jag har gott samvete om jag tar emot lite.
Så jätteglad jag blev, för jag har rysligt dåligt med kläder!

"Ska jag sitta och gunga i gungstolen i resten av mitt liv ..?" sa hon.

Men inte nog med det.
Så fick jag också två rostfria tvättfat, en stor rostfri hink, fyra omläggningsskålar (också rostfritt) och det bästa av allt: ett bäcken!! Underbart! Tänk, att slippa använda plasttvättfatet som skvimpar över när man ska tömma det. Dessutom fick jag medicin för säkert tusen kronor. De hade fått från Ministeriets apotek, men bor så nära sjukhusen här, att de får mediciner därifrån.
Därtill fick jag två stora säckar med gåvokläder, mest till herrar, som ju aldrig får något som regel.
Oj, så rik jag blev!

Från tiden i Bolivia.
 

(Så här står det i Svenska Journalen, angående bilden här ovanför: 
Ann-Gerd får en stor kram av El Lobo, en redig karl med yvigt skägg. Han har ena armen i bandage och så ska få ett nytt. "Han har ett djupt sår vid armvecket, berättar Ann-Gerd. Det fick han vid ett slagsmål i fyllan och villan. Det var någon av gubbarna här som anföll honom med en trasig glasflaska och skar upp armen.")

Och så fortsätter brevet ...
Så har jag köpt fyra par skor för checkerna som jag fått. Tre till grabbar, plus ett par till Carina som inte har kunnat gå i skolan här i Tartagal, då hon inte har haft några skor.
En grabb nere i Puntana har alltid såriga, infekterade fötter, men har inte råd att köpa skor. Moises är också utan skor, så klart, samt en annan grabb som har sjuk far och fem syskon. Många, många behöver, men alla kan inte få. Tyvärr ...

För första gången Eliza, har jag faktiskt trivts riktigt bra här uppe i Tartagal, men det blir dyrt.
Jag måste ju se till att jag inte ligger någon till last och oj, oj, oj, vad allt kostar pengar!
Jeepen slukar kusliga summor, och därtill var jag tvungen att köpa med brädor till dörrposterna, plus en bordsskiva. Dessutom behövs ett fat bensin, ett fat fotogen, gastuber till spisen osv, osv.
Om några dagar reser jag så ner till "tystnaden" igen.

Hälsa småflickorna och ha det så gott!
Hasta luego!
A´mor.

På frukostbrickan ...

Alltid - i mina ögon - läsvärt! 
Kanske för att jag en gång satt i hennes kök och kände värmen.

Svens vänstra hand.

Det vimlar av kreativa bloggare!
Sven, denne filurige bloggare, har många strängar på sin lyra.

Och en rar madame i Jämtland tänker tillbaka på sitt allra första bokmässebesök.
Då, när hon så gärna ville vara en Riktig Författare.

Bilden från den där strapatsen ...

Och har någon missat det .., så har herrn i Jämtland varit på äventyrliga strapatser! 
Ja, äventyrliga ..., men i alla fall ganska strapatsrika.

Under helgen som gick, arbetade jag dubbla pass och var totalt slut på när jag sedan kom hem.
Att läsa dagstidningarna var inte ens att tänka på!

Men igårkväll, efter bara två ynka timmars arbete, kändes det bättre (för att inte säga BRA!) och vid sängdags tog jag med mig såväl DN som Svenska Dagbladet (provprenumeration - den kommer inte att förlängas -) och så låg jag där och bläddrade och läste.

Å, så jag önskar att jag hade kunnat länka till det som fick mig att bli alldeles varm i hjärtat; nämligen den helt ljuvliga krönikan av Niklas Orrenius.

Krönikan (som fanns i lördagens DN) handlar om journalisten lille son som, vid läggdags, mest vill prata och ställa frågar .., och allra mest vill han diskutera vapen.

Precis allting kände jag igen från när vår egen ättapjött var en liten lintottig gosse!

(För övrigt tycker jag att denne Orrenius skriver så bra! Här finns ett exempel på just detta.)

Och ännu mera för övrigt .., så är nu alla vinster i uppmuntringslotteriet postade och jag hoppas att dom kommer fram som dom ska. 

En onsdag i slutet av september ...

... tror jag att det vankas återbesök hos ortopedläkaren och jag ställer väckarklockan så att jag - som ändå alltid vaknar lååångt innan den ringer -, absolut inte ska strula med tiden ..., och väl uppstigen öppnar jag ytterdörren och upptäcker att det är isande kyligt ute och beslutar mig för att ta fram vinterkappan, den som inhandlades för tio år sedan och som jag älskar över allt annat och varje vår beslutar mig för att slänga - och varje höst blir jag lika lycklig över att jag  i n t e  gjorde det -.

När jag en stund senare letar avin för fackavgiften (538 kr per månad .., långt mer än vad många andra, betydligt mer högavlönade betalar!), hittar jag kallelsen till ortopedmottagningen.

Jaha, ja .., på fredag, tjugo över tio, ska jag vara där.

Då infinner sig en viss lättnad och jag brygger Zoegaskaffe och slår mig ner vid datorn och läser brev från min syster i Australien.
Så här skriver hon, bland annat: 

Såna vackra fåglar ser hon från köksfönstret. Bilden från Wikipedia.

"Du frågade i ett mail om vi har flyttfåglar och på svenskt vis har vi nog inte riktigt det.  Nu är jag ingen fågelmänniska så jag kan ha fel, men vi får nog inte fåglar från andra länder men när våren börjar här med blommande träd, så kommer olika papegojarter från norra delen av landet.  

Vi har ju ett träd utanför köksfönstret som f.n. är fullt av röda flaskborstliknande
blommor och nu har vi även ganska många Rainbow lorikeets som sitter upp-och-nervända
och äter i det trädet. Det är litet trevligare att diska numera."

Så ... i stället för att sitta och bläddra i någon hälsotidning i ortopedmottagningens väntrum och därefter få sig tilldelat exakt tjugo minuter av doktor Larssons tid, så får jag vara hemma och umgås med med harry och sigge, allt medan kapten Haddock håller koll över oss alla.

Det är väl så det ser ut.

Dagens fönster ....

Är det inte läckert, så säg!!

Det här är fönster som sitter på Arkitekthögskolan i Umeå, hemma i Västerbotten.

Guy - på besök hos sin dotter -, hade, som ni förstår, "storhåven" med sig!

Helt underbart är det och fler bilder och fakta om själva byggnaden, hittar ni här.

Och bilder från Umeå och Guys besök, det hittar ni här.

 // Ännu en annorlunda och såååå vacker byggnad finns även den i Umeå.
 Här kan man läsa om den och (se vackra bilder) det är delvis samma arkitekter bakom skapelsen och det är inte svårt att se.

Ett kvällsfönster från Tyskland ...

"Det här är fönstret från ytterdörren hos min mamma", skriver Annika i Kävlinge.

Och Annikas mamma, som nyss har firat sin 75:e födelsedag, hon bor i Flensburg.

Två timmar ....

Steninge. Så vackert så det är inte klokt!

... längre än så borde man inte behöva arbeta och det var vad jag gjorde idag.
Etthundratjugo minuter.

Jag stod i kassan hela tiden, hann ta hand om alla paket som kom och därefter tog Johanna sig an veckotidningarna.

Himla trivsamt var det.

Det blev småprat med kunderna och alla småttingarna och där var en ung mamma vars son - lille Melvin - hade fått ett psykbryt vid förra besöket och mamman sa, lite generat, att "ja, jag hoppas att det går bättre nu".

Och så berättade hon hur eländig hon hade känt sig, ja, rent av som en dålig förälder.

Arma nutida mammor (ja, pappor också, kanske) vilken press dom omges av!

På min tid som nybliven artonårig mamma, fanns förvisso tidningen Vi Föräldrar och så hade jag uppfostringsgurun Benjamin Spocks bok .., och senare en historia av Anna Wahlgren, men i det stora hela tog man det inte sååå allvarligt.
Att få barn var helt naturligt och jag minns helt ärligt inte att jag någonsin kände mig som en dålig mamma ..., det fick väl gå som det gick.
Det var liksom inte så märkvärdigt.

Numera är det som ett maratonlopp som ska klaras av. Fort - fort ska man skaffa alla sina barn och alldeles perfekt som förälder ska man vara och barnen ska bli lyckade och begåvade på alla sätt och vis och själv ska man förstås vara en vältränad mamma utan extrakilon och gud-förbjude om någon får hängbröst eller bristningar i huden!

Nej, jag är glad att jag fick barn då i början på 70-talet.

Nån perfekt mamma har jag sannerligen inte varit, men barnen tycks ju ha klarat sig någorlunda ändå.
Om inte annat har jag läst massor med böcker för dem!

Min egen mamma var ungefär likadan.
Aldrig, inte en enda gång att jag kan komma ihåg att hon lekte med mig, inte annat än lekar där hon själv hade fördelar .., jag fick vara frisörska och borsta hennes hår (det bästa hon visste), men ibland låtsades hon vara kund och kom handlade i min lilla affär, där det såldes allt från russin till sockerpaket och trådrullar och lite annat smått och gott.

Nu kom jag alldeles av mig.
Så här såg det ut när jag vid fyratiden moppade hemåt.

Nu ska jag bara njuta av dom här lediga timmarna .., och läsa Allers trädgårdstidning och kanske ta mig en kopp kaffe.

Mer behövs inte.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

Underbara dagar med en underbar snart 30 årig dotter.
Det är total lycka.

Kram Babsan