lördag 7 december 2019

Dagens fönster ....


.... fångades i Poolewe i nordvästra delen av Skottland.

Där bodde vi en enda natt och på morgonen var det uppdukat så här i den inte alltför stora matsalen.
Korv, vita bönor, den där skivan blodpudding, äggröran, baconskivorna som är mycket tjockare än dom hemma i Sverige ..,  och så den stekta tomaten, allt det kom servitören med.

Vi funderade lite över uttalet av Poolewe. Det visade sig vara "poooljo".

Här finns en drönar-vy över det lilla samhället som enligt wikipedia har 230 invånare. Kanske mer en by, än ett samhälle.

Och nu mot jobb, halv åtta till halv tre.
Det ösregnar ute och bilen är fixad!

fredag 6 december 2019

Och så blev det fredag ....
(Kan man tänka sig ...).


Så här börjar den fredagen.
Vaknar tidigt och kan inte somna om. Då tittar jag på "Expeditionen" på tv4-play och nu börjar det hända saker när gruppen (Mikael Persbrandt, Sanna Kallur, Väder-Nils från SVT mf.) närmar sig toppen. Ett avsnitt kvar. Mest imponeras jag av regissören Stefan Larsson som är så lugn och sansad. Och Sanna Kallur förstås som  - oavsett vad som händer - har ett fullständigt osannolikt gott humör. Har man inte insett det tidigare, så förstår man vad begreppet "att ha pannben" innebär och varför elitidrottsmän har gott om den varan.
(Ja, pannben finns förresten inte bara hos elitidrottsmän, vissa människor har det, andra inte).

Fredag innebär ledig dag för pv, men han ska vara barnvakt till lille Edvin.
Innan dess cyklar han till Steninge där bilen står och bidar sin tid, på Lenas parkering.
Nej, bilen är stendöd.
Och själv upptäcker jag ett missat sms.
Det är andra eller tredje gången och jag begriper det bara inte!
Nu var det Jocke på affären som undrade om en akututryckning, men då var det redan en timme för sent och sen fanns här ju ingen bil.
Nåja, han önskar mig i alla fall en "bra dag". Det är inte det sämsta.


Upptäckte detta igår.
En "omfattande översiktsstudie" visar att massage och beröring kan vara mer än effektivt än läkemedel för att lugna ner en person drabbad av demens.
Egentligen hade det väl knappast erfordrats en omfattande studie för att förstå den saken, men det är ju alltid bra att "ha på fötterna" när det gäller olika teorier.
I dessa tider av nedskärningar så torde massörer inte bli anställda i överflöd på våra sjukhus eller äldreboenden, men jag är helt övertygad om att många sjuka/gamla skulle må sååå mycket bättre av daglig beröring, i alla fall människor som nu tycker OM att bli vidrörda.

Själv borstade jag ofta håret på mamma .., det hade hon alltid tyckt så mycket om och då kom hon till ro. Eller så masserade jag hennes händer med lite olja .., sånt.
Min sjuksköterskesyster berättade att ibland när hon kallades till någon ångestfylld patient i ett svårt skede av någon sjukdom, kunde detta att hon satt vid sängkanten en stund och strök över patientens hand .., det kunde hjälpa precis lika bra som stark medicin. Eller i stället för ett sömnpiller.


Är jag den enda som tittar på programmet "Arvinge okänd" på SVT?
Det handlar alltså om Kattis Ahlström och Niklas Källner som försöker leta upp arvingar till någon som lämnat en större summa pengar efter sig och inga arvingar har uppdagats.
Jag tycker verkligen om det programmet; kanske mest för att programledarna ger sig ut i världen på "arvingejakt" och det handlar inte så mycket om pengarna i sig, utan mer själva mötet med dom här släktingarna som ofta inte haft en  s u s n i n g  om vad som hänt någon avlägsen släkting.
Och vägen dit.
Igår bland annat ett besök hos en rar, ung kvinna i Glasgow och senare kom Kattis till en fattig liten by på gränsen till Vitryssland och där fanns den här fullkomligt underbare mannen, vars avlidne storebror allt handlade om. Har jag någonsin sett en människa utstråla så mycket vänlighet som den här mannen på bilden? Han var nästan självlysande!!
Och så glad man blir när någon - vars tillvaro verkligen kan förändras av ett arv - får veta vad som väntar. Är någon intresserad finns en länk till programmet här.


Nu blir det elvakaffe ..., regnet tycks ha upphört - eller åtminstone tagit paus -.
Om vi får en lånebil hinner jag kanske till Getinge och vaccinera mig mot influensan.

Dagens fönster ...


"Nu får du räkna fönster! Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm är detta.
Körde förbi i veckan och minns hur fint det är därinne med guld och marmorstatyer."

Så skriver Monet.
Tack säger jag!

torsdag 5 december 2019

Och Sven har namnsdag ....


Det är lustigt, jag börjar alltid att frysa vid tvåtiden på dagarna.
Inomhus, alltså. Nu har jag fått fyr i kaminen och hoppas att veden räcker i ett par timmar, så ska det nog kännas annorlunda.
Detta ständiga eldande.


Går på promenad med harry och förundras över hur grön och frodig murgrönan är, ja, vi har ju ändå haft flera nätter med minusgrader.


På andra sidan kustvägen, nedanför cykelbanan, växer små gröna blad (nån slags nate kanske) i själva fåran. Så fint blir det!


Under en lång period har här endast varit en ekorre på besök.
Ja, det kan ha varit fyra också, jag vet ju inte om det är samma som kommer hela tiden, men idag var det i alla fall två som uppenbarade sig samtidigt. Kul!
Den här krabaten var tämligen orädd och satt lugnt kvar och skalade solrosfrön, medan jag stod två meter bort med Harry i koppel
Åååå, så fina dom är!


Och halvvägs till polska ambassaden blir det lite småsurr med den här hästen. 
Hen ser allt lite deppig ut, tycker jag. 
Less. 


Så värst mycket vatten att dricka är det inte heller. 
Nu ska jag ta skurhinken, fylla den med vatten och göra en insats. 
Så hemskt att kanske vara törstig och så kanske det tagit slut .., det man längtar efter?


Tidigare idag.
I morse.
Nybryggt kaffe .., en macka med Svennes kaviar och lugn och ro.
Nästan så att jag glömde eländet med bilen.
(Kanske skrev jag bara på instagram ...., bilden var iaf stendöd när jag skulle hem från affären .., så kom friherrinnan till undsättning med startkablar, men då blev det rena fyrverkeriet och pv kom lite senare, då fick vi låna f:s bil och körde till Biltema och skaffade nytt batteri. Jaha. Då passade inte batteriet riktigt - trots att det noga kollats upp vilken sort det skulle vara - och nu igår bilen bara i 20 km/h. Förmodligen bärgning till Toyota ikväll. Man kan ha roligare med pengarna. )
En annorlunda julkalender ....


... som jag har missat, men chansen att man hinner ikapp är stor.

Det är suveräne dokumentärfilmaren Tom Alandh som bjuder på dryga fyra minuter korta avsnitt från hans filmer; en per dag fram till jul. Helt underbart!

Följande står att läsa på Hemmets Journals sida på nätet; där det tipsas om sevärt i tv i december.
Bilden är också därifrån.

Vad hände med hemlösa på Pia?
Dokumentärfilmaren Tom Alandh bjuder på en annorlunda julkalender för vuxna. I 24 avsnitt återvänder han till människorna och platserna han följt genom åren. Vad hände med Martina, hon med Downs syndrom? Och vad hände med Pia, hon som var hemlös?
TOMtens minnesluckor börjar sändas den 1 december i SVT1.

Här är lucka 1.
Cecilia i Houston om den där dagen .....
(Apropå den där frågan jag ställde ....).

"Jag bodde i New York 2001-02, på Manhattan men långt upp på östra sidan. Kommenterade aldrig på inlägget häromdagen för det var en underlig tid som jag inte kan beskriva på ett bra sätt. Jag var nära och långt borta 9/11 på samma gång. Jag hade flyttat dit i juni så var ganska ny i ett nytt land och ensam för min sambo (numera man) var kvar i UK. Jag hade fast telefon och radio, men ingen TV eller mobiltelefon. Jag hade precis kommit in på jobbet när det första planet flög in i WTC. 

Som alla andra så tog det tog ett tag innan vi förstod vad som hände - bäst information fick jag en fd kollega i London! Huset jag jobbade i var högt (runt 25 våningar) så efter ett kort tag så blev alla hemskickade - det kunde ju vara attentat som riktade in sig på höga hus och vårat var ett av de högsta i området. Minns mest paniken hos en av kvinnorna på våningen vars syster jobbade i Financial District... (systern klarade sig). Manhattan stängdes ner - broarna stängdes för trafik, ingen kommunaltrafik. 

Jag var hemma med telefonen som bara sporadiskt fungerade (överbelastning av nätet) och radion (BBC minns jag med två timmars fördröjning, åtminstone första dagen). Min stackars mamma fick höra om det via sin frissa och innan hon fick tag på mig per telefon så var det väldigt ångestfyllt för henne för hon hade inget bra hum om var på Manhattan jag befann mig. Själv minns jag något av det jobbigaste som den dag som jag tog mig neråt Midtown och såg affischer med saknade människor på alla plank...".

//Tack som tog dig tid att berätta, Cecilia!! 
Dagens fönster ....


När såg man en sån blå himmel senast?
I september kanske?
Och var finns den himlen?
Jo, i Portugal, hos annannan.
Hon skriver att hon bara inte  k u n d e  motstå det här fototillfället!


Här har det fått bli ett svartvitt foto, ja, jag bara testade.
Jag tycker nästan lika bra om det, men man känner inte värmen på samma sätt.

Tack annannan med alla n:n! 
(Och ni har väl läst hennes inlägg om alla virtuella sparkcyklar? Jo, jag har snart ett helt cykelställ med såna i min länklista!)

onsdag 4 december 2019

Och så ett kvällsfönster ....


.... från den här madamen som det inte växer mossa på.

Ulrika, alltså. 

Nu måste du ju ändå bo precis så som du alltid drömt om?
Det goda livet ....

Igårkväll - mer av en händelse - tittade jag på en dokumentär som handlade om svenskar boendes i Spanien. Oerhört intressant var det. Det mesta rörde sig kring Fuengirola ., det var Svenska Kyrkan och mycket diskussioner om Sverige och jämförelser med borta och hemma.
Medan pv rättade prov i naturkunskap, blev jag sittande i fåtöljen och fick veta lite mera om livet på den spanska solkusten.

Som pensionärer köpte Pv:s föräldrar sig relativt tidigt en lägenhet i Spanien - dom var verkligen inga förmögna människor - men en lägenhet skaffade dom sig, packade bilen, lämnade Småland och tog sikte på sydligare nejder, allt för att tillbringa senhöst och vinter i ett varmare klimat. Ingen av dem kunde spanska, så ganska modigt tycker jag att det var.


Dom var långt ifrån ensamma och i Gunvors årsdagböcker kan man läsa om en tillvaro som blir allt mer inrutad. Mest träffar man andra svenskar .., spelar kort och umgås rent allmänt.
Man tittar på Aktuellt och lyssnar till Ring-så-spelar-vi. Det är mycket kortspel och goda likörer. Ofta skriver Gunvor att hon är deppig. Kanske längtar hon hem?
Nästan varje dag simmar hon fem varv och hon skriver brev hem till sönerna och ibland ringer hon.

Den 3/11 1999 skriver hon: "Halvklart. Kaffe. Frukost. Vi åker med Gösta och Inga till marknaden. Köper klänningsjacka för 4500 pesetas. Kaffe och prat hos dom. Hem igen. Middag. Burkskinka med bönor. Siesta. Vi ringer och grattar Ulf - 42 år -. Joanna är där. Annika ska komma. Vi löser korsord. Jag är deppig och längtar hem. Kvällskaffe. Ljus. Sverigeradion. Godnatt."


"Vakna hemma i Steninge, SKÖNT", skriver Gunvor i november 1999.
Jag tror att det är enda gången i hela dagboken hon använder sig av enbart versaler.

I gårdagkvällens tv-program får vi möta människor som inte för sitt liv kan tänka sig en tillvaro i Sverige .., och vi får också möta svenskar som flyttat ner och där det inte gått så bra. En av dem - en vacker kvinna - sitter på trottoaren med sin lilla hundvalp och har en tiggarskål intill sig.
Hon och hennes man är hemlösa och bor i ett tält mellan två palmer.

Och där är den skånske prästen som, i sin predikan, propagerar mot Sverigedemokraterna och där är svenska ungdomar som tagit studenten i Svenska Skolan och nu står på ett lastbilsflak i den spanska staden och sjunger "fy faan vad vi är bra!"

Min egen syster har ju emigrerat, inte till Spanien, men till Australien.
I dryga fyrtio år har hon varit där, men umgås gör hon mest med svenska vänner, såna som var där när hon och maken flyttade ner. Dom - vännerna - firar födelsedagar tillsammans, träffas tämligen ofta och det blir ett slags nätverk. En oerhörd trygghet, tror jag, särskilt för den som blivit änka och har sonen sextio mil hemifrån. Jag tycker heller inte att det är konstigt. På längre utlandsresor .., oj, så roligt det har varit att så där helt apropå stöta på någon från hemlandet!

Ungefär som på 60-talet när alla bilar i vårt land hade registreringsskyltar med länstillhörighet och var man på semester med mamma och pappa och upptäckte en bil med AC på skylten, ja, då var det ju nästan som om man vore släkt! Ofta vinkade vi - eller dom -. 
Var man tillräckligt långt hemifrån, ja, då vinkade  man även till BD-bilarna, dom från Norrbotten!


Bilden: Då har mamma varit 1 år i Argentina.
Och mamma tillbringade tjugo år i Sydamerika. En slags "emigrant", hon också.
S o m  hon kämpade för att lära sig prata spanska och även den typ av spanska som den infödda befolkningen (indianerna) talade. Det är väl ett villkor förstås för att komma in i ett nytt sammanhang.

Min AP tillbringade mer än ett år i Ghana och kunde prata lite (ibland mycket) på deras språk, ja, förutom engelskan förstås..
Och Anders i Irak; jag minns leende hur han innan han gav sig av , lärde sig nån mening som handlade om en stor råtta. Nu är svärsonen i den kurdiska delen av Irak och för hans del är det förmodligen engelska det handlar om?
Och själv håller jag ihärdigt fast vid västerbottniskan

Bland bloggvännerna finns ju flera som under längre eller kortare - oftast längre - perioder bott utomlands. Monet i Frankrike, Guy i Thailand, Anna (annannan) som faktiskt är bosatt i Portugal och Cruella/Helena i omgångar i olika länder. Ja, säkert fler än så. Anna i Sheffield ., som efter många år i GB flyttade hem. För kanske tio år sedan fanns även Milda Matilda i min länklista; hon bodde i Australien - i Melbourne om jag inte missminner mig -. Och Cecilia i Houston, dig glömde jag! Förlåt!
Modiga människor allesammans, i alla fall i mitt tycke.

Och här är länken till programmet.
Dagens fönster ....


... fångades för flera år sedan i Vietnam och det var Guy som hade "storhåven" med sig.

Tänk, att det visade sig att vi på långt håll är släkt, herr Jonsson och jag själv.

Och så fyller han år idag - stort grattis Guy -, jag hoppas att du har det bra!
Påhittiga människor ...


Lyssnade tidigt på morgonen till Vetenskapsradion i P1.
Om svårigheten med att vara uppfinnare i vårt land .., vittnade den här mannen som heter Hans-Erik Nilsson och som uppenbarligen har en hjärna där avdelningen för påhittighet har haft stor plats. Om betydelsen av en modig bankman, kan man också få ta del av i reportaget och att Saab var modigare än Volvo.

Hur intressant som helst!
Foto: Mats Carlson- Lénart.

Här en länk till den som eventuellt funderar på uppfinnarjobbet.


Jag älskar Vetenskapsradion!
Här ett härligt reportage signerat Annika Östman; ett reportage som handlar om nobelpristagaren i medicin (en av tre pristagare), Sir Peter Ratcliffe. En trevlig intervju att lyssna till, enligt mitt sätt att se det. (Och Annika Östman har en så behaglig röst!)
Bilden togs av Hanna Atterling på Sveriges Radio.

Här finns länken till reportaget.

Nobelpristagaren och njurläkaren Sir Peter Ratcliffe i Oxford linkar omkring på labbet efter en halvmara. I Borås hoppas 39-årige David Check att nobelprisupptäckten ska kunna underlätta hans liv. Istället för en spruta kanske hans blodbrist kan hanteras med en tablett. Men gästprofessorn Volker Hans Haase menar att behandlingen måste övervakas noggrant om den godkänns i EU, eftersom tabletterna påverkar alla kroppens celler.
Det unika med proteinet HIF som årets Nobelpristagare i fysiologi eller medicin har upptäckt är just hur proteinet kontrollerar och justerar cellernas tillgång till syre. Därmed påverkas också blodbildningen och näringen som behövs för att cellerna i kroppen inte ska dö.



Ja, lite champagne blir det allt ...!

tisdag 3 december 2019

Lugn och ro ....


Nere på ängen vid havet.
Blicken vänd mot söder.



Och nu ska jag göra kväll och lägga mig och lyssna till Europapodden.
Inte till den vackra musiken här ovanför.
Det får bli i morgon.
Till Nathalie som frågade ....

... i en kommentar.

Mejla mig på bisse151@gmail.com

Jag hittar inte blogginlägget där du skrivit frågan och ser därför inte heller allt du skrivit!

Vänliga hälsningar Elisabet.
Och så ett kvällsfönster .....


"Misslyckad bild på ljuskronan från 1829, men ganska fin fönsterbild", skriver Cecilia N.

Ja, jag håller med. Men .., jag tycker om hela bilden.

Varför kommer den in nu, på kvällen?
Jo, för att jag har svårt för mörka fönsterbilder på dagen. Jag är nämligen funtad så att jag absolut inte har fördragna gardiner när det är dags att sova .,inte på dagen heller .., och jag har aldrig persienner neddragna och aldrig en rullgardin .. , aldrig en dörr låst.

Jag vill ha ljust och öppet, det är nästan så att jag får ångest av det som är stängt och fråga mig inte varför.

Just därför lägger jag ofta kvällsfönster just på kvällarna, här på bloggen.
Nu "puttar jag bara fram" morgondagens fönster lite ..., så hinner vi njuta av detta vackra.

Tack Cecilia! 
Tisdag ....


Letar en bild, hittar en annan - en som visats här flera gånger -.
Säkert nio år på raken. (Men ni, liksom jag, kanske håller på att bli glömska ...).

Och varför glömmer jag bort att göra just så här .., som på bilden, det vill säga, sammanställa sommaren eller året som gått på det här viset? Så mycket mera man (jag) då kommer ihåg och det ena ordet ger det andra. Mest ler jag åt "slapp resår" .., ja, just det, det var när vi badade i Skärhamn i Bohuslän och när jag klev upp ur vattnet sa pv lite diskret  ..."du vet att du har lite slapp resår i baddräkten".
Ja, det var ju underbart att få veta det, särskilt när man gått omkring en hel sommar i den utstyrseln, i alla fall på badstranden.

Och cocosprickar .., jo, det var ju "kalaspuff" - Pernilla i Skåne - som hit till landet Halland hade postat ett paket med just cocosprickar. Förmodligen hade jag skrivit om nån dylik längtan.

Den där "glade mannen i Falkenberg" kommer jag också ihåg!
Jag gick på trottoaren och just utanför ett mäklarkontor kom han gående och log så varmt och jag tänkte att det är ju otroligt så lite som behövs för att man ska bli lycklig! Ett leende!


Innan jag gick i säng igår skrev jag ned detta  på kollegiblockets blad.
Jag är livrädd att pv ska cykla iväg utan att ha vittnat och - avväpnat - musfällorna! Aldrig någonsin vill vara med om att en liten mus gått i fällan och inte dött, utan förtvivlat kämpar för att ta sig loss!
Det var en sån fasa, så jag hade på riktigt ont i hjärtat! Stackars lilla mus!
Men tomtarna då ...? kanske någon undrar.


Jo, för flera år sedan köpte jag såna här småtomtar på Clas Ohlsons i stan.
Jag - som verkligen inte är nån pyntmänniska - kom att  ä l s k a   dem! När vi båda låg i sängkammaren brukade jag be att pv skulle tända dom här tomtarna innan han gav sig av .., å, så roligt att vakna och se dem i fönstret!

Och påminnelselappen hjälpte verkligen .., dom var tända i morse!
Stor glädje!

Nu regnar det ute! Försvunnen är gårdagens solsken och ljust blå himmel, men det får man väl ta.
Från Spotify sjunger Tommy Körberg att "en ny tid är här ...".
Det låter ju bra.

(Och det här inlägget skrevs till accompanjemang av detta).
Dagens fönster ....


...  fångades hos Ulrika i Närke.

"Frostfönster" ..., skrev hon om bilden.

Tack Ulrika!

måndag 2 december 2019

Måndag ....


Svängde förbi affären i eftermiddags och upptäckte då Emma på väg ut med den sista av dagens fyra postburar. Tänk er nu följande: buren - som inte är alltför lätt att hantera - tas in i postrummet .., ingen av oss är särskilt lång och då gäller det att först tänja och sträcka eller kanske stå på en pall eller tomback för att komma åt dom översta paketen, för öppnar vi den övre bur-dörren, då dråsar ju en hel hög med paket i golvet.

Sen är det bara att plocka. Det blir inte direkt lättare med den nedre delen, då blir det till att sträcka och tänja för att komma åt paketen. Somligt är märkt "FRAGILE", men ligger ofta bland övriga försändelser.

Idag är alltså måndag efter Black Friday, jag undrar hur det ser ut senare i veckan.
Och jag undrar också hur många kilo Emma lyfte totalt idag?
Maxvikt för ett paket är 20 kilo.


På väg hem slogs jag av hur sagolikt vackert det var vid havet! Längs  nästan hela vägen från affären och hem är det skog som skymmer, så jag körde raka spåret ner till reservatet och nu finns där en vägbom med lås, den lät jag vara och parkerade i kurvan.
Så blev det brått ut ur bilen!


Nej, jag var chanslös. Solen hade redan tackat för sig, men det var fint ändå .


Och dimman höjde och sänkte sig över fågelholmen. Och ljuset ändrades hela tiden.


Lite tidigare idag såg det ut så här mot den stora lagården vid "Polska Ambassaden".
Jag står på Eckes tomt och tar bilden.
Till höger om lagården går två hästar i en hage.
Och mellan trädgårdslandet och lagården .., ungefär vid dom stora rhododendronbuskarna, rinner bäcken, den som mynnar i havet.


Och nästan hemma. Västersol mot altanfönstret (gamla altanen) .., frost i gräset.

Nu är det kväll. Sonen har ringt och det blev omåttligt med skratt åt något vi läst på nätet. Efter månaderna i Mali är han nu föräldraledig, ja, egentligen delar dom på kakan, så lillkillen hade fått göra sin pappa sällskap till träningen och det hade gått bra.

Det är ju ofta så, att ha en liten krabat med sig, det är ungefär som att ha en hundvalp .., som förälder möts man av så mycket kärlek, ja, det var i alla fall så jag upplevde det. Hur väl minns jag inte när Agnetha och Jonny kom till BB dagen efter att Anders var född och hur glad jag blev och hur hon alltid tyckte så mycket om honom och hur glad jag själv blev.

Och själv bytte jag butik när vi flyttade från Kungsängen till Malå och det av den enkla anledningen att på Ica Nilahallen fanns en helt underbar kassörska - som nåt år senare skulle bli min arbetskamrat - och hon hade alltid tid för småprat med en då liten Anna.

Så här såg denna Lena ut; hon den rara kassörskan.
En komplett ängel att arbeta med.

Nu ska jag bjuda på kaffe och lussekatt. Gjorde nåt så smarrigt till middag idag. Stekte upp lammfärs och blandade med färsk skivad och ganska grovt hackad svamp (vanliga champinjoner). Fortsatte med broccolistam i skivor och på slutet även små broccolibuketter .., kryddade med salt, chili, rosmarin, timjan och svartpeppar. Grädde fick puttra med det hela.
I ugnen klyftad potatis och delade morötter.
Hjälp, så smarrigt!

Det var det hela.
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster och ett minne ....


Så här skrev fönsterfångerskan Turtlan från Karlstad:

"Hej!

Denna helg med ett överflöd av erbjudanden, annonser i svart tema och köp köp köp så väljer jag tema återanvändning.
Det här fönstret fångade jag igår och använde sen i mitt instagraminlägg men återanvändning är bra och viktigt så nu susar det iväg till landet Halland. Varsågod och använd vidare.

Fönstret fångades på ett B&B här i staden där man också kan hyra för mindre dagkonferenser. 

Ett helt underbart litet ställe.

Där i ljuset satt jag och mina kollegor igår em och hade s k verksamhetsutveckling. Ljuset och en bländande sol som vi inte sett på länge och ett så fint rum med flera spröjsade fönster lyfte oss alla."


Tack Annica!! 

Och så det där minnet, ja, det får komma in på samma.
I tidigare inlägg länkade jag till frågan jag ställde, vad gjorde du den 11:e september 2011, då, när planen körde in i World Trade Center?

Här kommer en som inte hann med då.
Tack som bidrog, om än lite senare, Anna,.

Annannan sa...
Och jag svarade tydligen inte då. Jag satt på arbetsförmedlingen i Porto där jag just skrivit in mig för att få ut de tre månadernas arbetslöshetsersättning man får ta med sig till ett annat EU-land. Teveapparater med små skärmar och omöjligt att se ordentligt eller höra. Jag tyckte det såg ut som ett litet plan och tänkte på den där killen som flugit runt Röda Torget några år tidigare. 

Jag befann mig i ett så omvälvande skede av mitt eget liv att dimensionen av det här aldrig riktigt trängde in. Den här vågen av terrorism blev verklighet för mig först med attentaten i Madrid och London.

söndag 1 december 2019

Kväller ....


Vilken härlig dag det här blev!
Först jobb från tio till fyra och med arbetskamrater som man bara älskar rakt av!! Johanna - lugn och trygg och världens snällaste - och Philip, lika rar och go han (vill bli filmproducent, hoppas att han fixar det), ja, vi kamperade tillsammans till halv tre, då tackade dom två för sig (hade varit på plats sedan halv åtta, då tillsammans med Jocke) och sen klockan två, då kom två andra raringar, nämligen Hilda och Cornelia Andersson. Ni kanske tror att jag överdriver? Sååå himla trevliga kan väl inte alla vara som man arbetar med? Jo. Just så fina är dom.

Direkt efter jobbet åkte jag hem och släppte ut Harry, sen iväg till Halmstad, hittade den enda lediga p-platsen vid Slottet och kom prick en timme för tidigt till konserten, men det var meningen. Nu fick jag bra plats vid en stor tegelkolonn eller vad man ska kalla det och Sonja kom långt innan konserten skulle börja, så det var bra. Vi satt intill varandra och det blev fullsatt som vanligt.



Nej, jag filmar inte när dom sjunger .., men den här sången var en av dem. Och pv stilig i svart kostym och tjusig i håret. Som avslutning förstås Otto Olssons "Advent" och då brakade som alltid applåderna loss och jag hörde flera säga "men ååååå, vad dom sjunger bra!"

Pv och Sonja körde hem i Sonjas bil och så sammanstrålade vi i Harplinge, där denna alltid så vänliga Sonja tackade för sig och vi svängde förbi affären och köpte en julstjärna och lite mjölk och sen hemåt. Och jag känner mig så glad. Det här att träffa alla möjliga kunder och så kollegorna, det betyder så mycket! Det är som om livet vänt åter! Eller glädjen.
Ropa på kocken!


Första Advent, ja, advent får bli med stort A och vi har ännu inte tänt det första ljuset, men det kanske blir ikväll, efter konserten. Jag har en timme på mig, sen ska jag vara på jobbet, så det är lite bråttom nu. Pv eldar, nynnar lite på någon julsång och läser DN.

Men vad var då det bästa?
Jo, det är att terroristen som tog livet av två människor i London, övermannades av tre män - så kallat "vanligt folk" -  och på så sätt kunde avväpnas. Dom tre; en polsk kock (som tydligen ryckte ner en bete, alternativt en meterlång tand från en narval vilken ingick i en utställning i närheten), en man som suttit inne föen man r mord (!!!) och som nu hade nån slags frigång och snart skulle friges, samt en tredje man som tog sin brandsläckare ..., ja,  och så gav dom här tre sig på terroristen och fick ner honom på marken!
Helt sanslöst!
Vilka hjältar!

Och ja, det är ju naturligtvis fullkomligt vansinnigt för "vanligt folk" att ge sig på någon som springer omkring med kniv och redan har dödat två personer och som dessutom har ett låtsas-bombbälte runt magen (men det visste dom kanske inte), men ..,.  som jag älskar människor som  a g e r a r!

Nu ska jag göra mig i ordning!


Dagens fönster ....


... kommer från hedgrenskan som varit - eller ännu är - i Köpenhamn och firar maken Peter, som har födelsedag just idag. Dessutom är han ju dansk.
Grattis Peter och tack Kerstin!

När fönstret kom hit till Halland, tänkte jag att ..,. har jag inte ett liknande fönster, även det från Köpenhamn?


Nej, det var inte ett likadant, men stämningen tycker jag är likadan.
Och det är verkligen från den danska huvudstaden.
Jag var där på dejt, det kommer jag ihåg .., det var i januari 2008, innan det var nåt bestämt med pv.

Dejtmannen var från Norge, bodde i Moss och arbetade på skattemyndigheten i Oslo.
Efter Anders Breiviks attentat - bland annat mot just skattehuset - har jag ofta funderat hur det gick för den där mannen som var så omåttligt intresserad av jazz.
Herr Akkurat och Morsomt, gick han under benämningen i bloggen.


Och det här togs också i Köpenhamn.
Samma helg.

Så var det med den saken.