Ett eftermiddagsfönster ..

... från den här madamen.

Den nionde december 2005.

Jag sitter på tåget till Helsingborg ...

Så kan det gå ...

Anonym har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Skampåle, alt. avlägsnande av högerhand..":

"Hej

Tror jeg må fortelle en helt sann historie her,som handler om menn "som slenger m leppa".

Min ex kritiserte meg stadig vekk,og spesiellt i forh. til å lage mat,som ikke var som moren sin.

Han sa ,at du lager god mat ,men den smaker ikke som mor sin mat.

En gang fikk jeg min forhenværende svigermor til å lage kålstuing til kjøttkakene.

Da middagen var jeg servert spurte jeg hvordan kålstuingen smakte .

Han sa at den var bra,men ikke som moren sin.

Da svarte jeg at det var faktisk hun som hadde laget den.

Svaret fra han var at da var hun nok uheldig denne gangen.

Jeg lo,og jeg ler forsatt av det.

Vi bor ikke sammen lengre,for den som undrer....

-B-"


//bloggmadamen förklarar lite: bara så ni vet .., så skrev jag inlägget här under med väldigt mycket smajl på läpparna.
Jag tycker nämligen att pensionatsvärden är en alldeles helt underbar man.

Om vådan av att säga fel ...

Svart pil: magisterhanden som pekar och lär ut.
Prickig pil: vältränat lår, dock inte bloggmadamens.

Om man på en dejtingsida har råkat bli infångad av en smålänning tillika magister, då får man med rätt korta mellanrum finna sig i att bli åthutad .., ja, det kan gälla allt från att bloggmadamen har en förfärligt utsliten älsklingssticketröja som är lite väl luftig i maskorna .., till att hon skriver fel på korsordet eller att hon inte vet precis var alla Afrikas länder ligger i förhållande till varandra, för det är såklart sådant som magistrar tycker är jätteviktigt.

Och så får man veta att man slänger alldeles för mycket matrester och inte sorterar soporna som varje rättrådig människa bör göra och om jag sjunger högt och vackert så där så det siiirlar och har sig, då skrattar han rått och hjärtligt och säger att det nog är min saligen avlidna mamma som går igen .,. för jag har nämligen berättat hur det lät när hon operasjöng andliga sånger i vårt kök.

Så .. ni förstår ju att alldeles enkelt är det inte att vara käresta till en sån man.

Till en Magister.

På jobbet har det fram till idag dock varit en frizon av uppläxning.

Tills idag ja.

Ty då står jag inne i lilla kontoret på lagret och ringer till företaget som tillverkar våra bärkassar och när jag presenterar mig och säger att "ja, hej .,. det är Elisabet på Ica Supermarket i ...", då brister Lasse, Magnus och cowboy-Maria ut i hejdlöst skratt!!

Åååå, så dom skrattar så dom nästan kiknar och jag fattar ingenting!!

Jo, det visar sig att jag säger "siuuuuupermarket" (ungefär som när vi hemifrån säger joo, på det där insugsivet ....) och det heter ju "suuuupermarket" och damen i andra änden av luren skrattar hon också när jag vittnar om mina uppstudsiga och kaxiga skånska arbetskamrater, ja, telefondamen är minsann inte från Skåne heller och hon säger att vad jag än säger, så håller hon med mig!

"Du och chefen är likadana .., han heter ju Thomas men uttalar det på gotländska och lyckas få in ett å där emellan .. Toåååmas ...", säger Lasse och så skrattas det igen.

Sen lägger han armen om min midja (någon sådan finns inte, men där den skulle ha varit ...) och vill ställa in sig, men då har jag fått nog .., nejminsann, det duger inte att komma och tro att man kan göra som man vill!

När jag några minuter senare har tagit på mig anoraken och passerar kontoret där Toåååmas sitter, då säger jag att ... -..."nu gör jag som Martin Ljung i sin monolog, jag a v g å r ..!"

Då bara ler chefen.

Håhåjaja .., det är en evig tur att man är saktmodig, mild och god, hälsar bloggmadamen på Ica Sjuuupermarket i sydöstra Skåne.

(Martin Ljung, ja .., den gudabenådade norrbottning .. honom kan ni träffa här!)

Och det här företagsnamnet skulle jag såklart också ha uttalat fel.
Jag uttalade det med låååångt a .., som i mat.

Skampåle, alt. avlägsnande av högerhand..

Pensionatsvärden lagar min sandal.
En smålänning tar vara på allt.

För några dagar sedan berättar dagens namnsdagsbarn (som är min dotter) att någon har stulit hennes bankkort och tömt hennes konto, ja, sådant är ju helt underbart så här inför julen!

Och nu på morgonen ringer en upprörd pensionatsvärd och vittnar om hur illa ställt det är med ärligheten i vårt samhälle.

Han skulle just promenera till bussen, när han upptäcker att någon har norpat hans busskort till Hallandstrafiken!

"Ja, vi var ju på ABF och hade kursavslutning med ena kören igår och jag hade korten i jackans innerficka och inte tyckte jag väl att dom som var där .., att dom såg ut att vara tjyvaktiga inte ...!" säger han missmodigt.

(Värst av allt är ändå att nu måste pensionatsvärden ta bilen, denna oerhörda miljöfara, till jobbet ...).

"Du får väl skriva en insändare .., så där .. "du som tog .. jag såg dig nog ...", säger jag lite leende", men ändå upprört, för jag minns ju hur rasande jag själv var, då, när min moppe stals.

Det är för bedrövligt, vilket tjyvsamhälle vi lever i.

"Och ja, det är nästan så att jag håller med dig Elisabet .., det här med att hugga av händerna på tjyvar .,. ja, det är faktiskt inte en sån dum idé ..", säger den bestulne pensionatsvärden som minsann redan börjat formulera på den där insändaren och tack och hej!

Fem minuter senare ringer min telefon igen.

Det är pensionatsvärden.

Nu är det annat ljud i skällan.

"Ja, jag tar tillbaka allt om att hugga av händer .. jag hittade korten .,. jag hade lagt dem i skjortfickan i stället och jag som redan i tanken hade formulerat halva insändaren och den blev så bra .., ja, nu blir det ingen sådan!", säger han och låter aningen lyckligare.

Och tilltron till körsångare i allmänhet och alla andra halmstadbor i synnerhet, är återfunnen.

Sicken lycka!

På Annadagen ..

Anna-Panna .. (stekte fläsk ...)

Idag har alla Annor namnsdag.

En av dem, är min dotter.

Mellanbarnet.

Hon, vars minne sträcker sig från någonstans kring fosterstadiet, hon heter bara Anna.

Min mormor skulle också ha haft namnsdag .. hon hette Anna Fransiska Elisabet.

Min farmor också .., Anna Elisabet.

Och min faster ... Anna-Maria.

Så ... nu säger jag stort grattis till alla som heter Anna!

Tidagsfönstret ...

.. hittar man i pensionatvärdens segelbåt.

Där låg jag och sov i somras.

Två eller tre nätter.

Trångt var det och ovant.

På morgonen krånglade jag mig ur båten .., tog cykeln och gav mig av hemåt.

Arbetade.

Drömde om Emma och den stundande resan till Kefalonia.

Tänkte att livet hade blivit annorlunda.

Tillbakablick ... den 23:e maj - 08.

.... efteråt .., blusen blir alldeles våt av flätan

... tar vi bilen till Steninge och jag har ryggsäcken och kameran som jag fått låna av underbara, underbara vännen Anna-Karin och solen är på väg ned och pensionatsvärden säger att det inte alls är säkert att han ämnar att doppa sin lekamen i havet, men jag tänker.

Å, vad jag tänker!

Och jag känner efter med tårna och tar av mig och tar på mig och så kliver jag i och det är kyligare än förra gången.

På stenpiren som är som en liten bryggavsats, står pensionatsvärden och räknar tyst .., 26 ..., 27 .., 28 .., 29 ... och 30.

Det är antalet sekunder som jag befinner mig i vattnet och jag dyker mot stegen och efteråt är jag så lycklig så det känns som om jag inte klarar mera.

Ett sent kvällsfönster från Frankrike ...

"Jag fotograferade en del idag, utsläppt ur mitt sjukläger och den trånga lilla lägenheten.

Såg det här fönstret, huset bredvid posten.

Årtalet är ungt för att vara den här lilla byn, här är många av husen från 15- och 1600-talet.

Men det ser gulligt ut och som du ser blommar cyklamen och mycket annat fortfarande!."

Bentes vänstra hand ...

Bente ..,. eller -B- brukar ofta kommentera här på sidan.

Så här ser hennes vänstra hand ut .., suddig, men ändock, det är hennes hand.

Hon är Lejon.

Och storasyster.

Bor i Norge.

Och sänder härliga dikter som jag tycker så mycket om.

Den här, till exempel.


NÅR DU ER BORTE

Nærast er du når du er borte.
Noko blir borte når du er nær.
Dette kallar eg kjærleik -
Eg veit ikkje kva det er.

Før var kveldane fylte
Av susing frå vind og foss.
No ligg ein bortgøymd tone
Og dirrar imellom oss.


Tor Jonsson

Vacker musik till, kanske?

Freiburg, Malå och Dikanäs ..

När klockan är halv åtta, lägger jag mig på soffan.

På min mage ligger pElle och sover.

De senaste veckorna har han varit som förvandlad .., ååå, så han kelar och spinner och har sig!
(Kanske för att han har sluppit kattburen ...?)

Och tv:n är påslagen och långt borta, som från yttre rymden, lyssnar/tittar jag först på ett unerbart program om landet Gabon och hur man ska rädda de vilda djuren i det här vackra landet ..., och sedan blir det sova-lyssna-sova-lyssna till nobelpristagaren i såväl ekonomi som litteratur och mellan slumra-varven fascineras jag av ett program som visar bilder från ekobyn i Baskemölla här ute på Österlen, för att inte tala om en likadan ekoby/stadsdel i tyska Freiburg där, i den stadsdelen, 90 % av invånarna INTE har bil och jag kommer ihåg att i den staden har jag varit.

Då, i ett annat liv.

Utanför fönstret regnar det.

Telefonen ringer.

Det är pensionatsvärden som berättar att han har fått en flisa i sitt ena öga och det blir prat om de intressanta tv-programmen och mitt arbete och Malin på jobbet som frågade om någon ville bli fri på lördag och nu börjar jag tänka att det kanske skulle vara himla skönt.

Vi pratar också om vad vi skulle göra om vi idag fick ett besked att vi bara har ett år kvar att leva?

"Då skulle jag verkligen försöka umgås mycket med min Hilda ...", säger pensionatsvärden.

"Ja, jag finge väl flytta till Stockholm till barn och barnbarn och förresten har Anna lovat att jag ska få somna in nära havet, i en husvagn i värsta fall ..., och hon ska se efter så att jag får ligga på sidan och få ha en hand vid näsan när jag sover ....", säger jag.

Lite, lite pratar vi också om resan till Malå nästa sommar.

Efteråt funderar jag över vad jag längtar jag mest till?
Jo, att få promenera barfota nere i backen där jag växte upp .. att få slå sig ned vid stenarna vid vattnet och känna doften av sälg och se Kung Karls Spira och höra ljudet från asparna och få vara med om ljusa nätter igen.

Allt sånt.

Och mormors hus i Dikanäs.

Lagården? Finns den kvar?

Sjukstugan i Malå där jag så många gånger har åkt hiss.
Personalvåningen.
Doften av Lux Tvål.
Barna Hedenhös i bokhyllan.
Svart bakelittelefon.
Mammas snabba steg mot stengolvet.

Sånt.

Och nu är klockan halv tio och jag kommer förstås inte att kunna somna.

Kväller ...

Mörkt när man cyklar till jobbet och mörkt när man cyklar hem igen.

Och kyligt.

Man får trösta sig med alla fönster som glittrar av adventsljus!

Och vid klostret, alldeles vid fågeldammen, där står den här helt underbara kastanjen och kommer man promenerande från Åhlénshållet en mörk kväll .., då kan man tro att trädet svävar i skyn!

Idag var en lång dag .., sju till fem.

I morgon är det som bäst .., då tackar jag för mig klockan tre.

Och sen .., ledig onsdag igen!

På förmiddagsfikat pratade vi om reklam i tv.

Inför förundrade arbetskamrater (läs: mest Lasse), berättade jag vad jag tittar på.

"Tjaaa ., Fråga Doktorn, Landet Runt .. På Spåret .., Gröna Rum när det begav sig .., ja,sånt ...", sa jag och Lasse gapskrattade så tårarna rann ..., och de övriga looog.

Det var knappt att han trodde sina öron!

Det är såna gånger det är skönt att vara äldst, nästan som en mamma eller på gränsen till en mormor.

Och chefen berättade att jag ju har lovat att efter min pension bli frukostvärdinna på affären och då föreslog Rickard att ... ja, jag kunde väl få gå lite tidigare .., man för hoppas att det var dom där härliga frukostarna som hägrade.

Just så är det när man är klart äldst på jobbet!

Måndagsfönstret ...

Bild: bloggmadamen.

Bara sexton dagar kvar till julafton.

Det är ju helt ofattbart.

Vanans makt ...

Köpenhamn, januari 2008.

Det är inte klokt hur snabbt man vänjer sig vid att ha en annan människa i sin närhet.

Två kvällar på raken har pensionatsvärden kommit hit .., i fredags och igårkväll, efter allt byggande utanför Lund.

Och så har man då haft nån att småprata med eller pilla i håret.

Nu, när det är kväll och pensionatsvärden har tillbringat dagen hos sin lillebror och husrenoverandet och däreter tagit tåget hem till landet Halland ..., nu sitter jag mest på soffan Ektorp och zappar mellan olika kanaler .., tittar på skidåkning i alla de former .., gosar med Pelle ., skriver julkort .., letar RX-limflaskan .., pratar med Emil .., tänker på att jag vill leva längre än absolutister och slår upp ett glas rött vin ..., läser Sydsvenskan ... och kollar slutligen mitt sparbankssaldo så här inför julen.

Det är inte det att jag inte har nånting att göra.

Det är mer så att det känns ... tomt.

En liten undran ...

Så går jag ut på innergården för att slänga sopor och mitt i alltsammans får jag som ström .., ty där någonstans utom synhåll sitter en liten fågel och flöjtar så det är inte sant .,. det är som på våren .., i april eller maj .. och jag står där och tittar och försöker hitta den lille mästersångaren, men gör det inte.

Vem var du?

En liten rödhake?

Och vad fick dig att sjunga sååååå flitigt en eftermiddag i december?

Eftermiddag ...

Fröken Ängel har vänt sig om och tittar nu - förundrad - in i det lilla vardagsrummet.

Ett litet eftermiddagsfönster ...

... från katten Selma, som förstås sitter där och drömmer om pElle.

Idag, för trettiotvå år sedan ...

På bokhyllan. Hela familjen.
Röd pil = pappa som lockar ut yngsta dottern i Skeppträskets iskalla vatten.

... dog min pappa.

Han blev sextiosex år.

Lagom till lucia blev det begravning och när vi återvände från Malå till Kungsängen, hade vi julgranen som pappa då redan hade huggit, på biltaket.

Idag är jag utan såväl pappa som mamma och det går det med.

Man har helt enkelt inget val.

Och det är andra advent och jag sitter på soffan Ektorp och har pElle i mitt knä och jag lyfter telefonluren och ringer till min moster - Lisbet - som för några dagar sedan blev änka.

I femtiosex år har hon och maken Örjan levt tillsammans.

Femtiosex år.

Nu är allt över.

Nu ligger morbror Örjan i ett kylrum någonstans i Vilhelmina och jag kommer ihåg bilder av honom och moster Lisbet .., bilder från mammas superåtta-filmer från tidigt 60-tal, där Örjan och Lisbet håller om varandra och intill står kusinerna och i bakgrunden skymtar en PV som i det här fallet inte betyder pensionatsvärd.

Sånt kommer man ihåg.

Och vi pratar om det som komma skall; om begravning och annat .., och jag får veta att moster Lisbet också sitter i sin soffa och tittar på skidåkning, precis som sin systerdotter som är jag.

"Ja, det här blir dramatiskt, Södergren verkar ha bra glid!" säger reportern upphetsat.

Det är väl ungefär så det är, den här dagen i december år 2008.

Flera adventsfönster ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett fönster från Sundbyholms slott utanför Katrineholm.

Jag har precis varit där och avnjutit årets första julbord.

Det var så gott och dom hade ett gudomligt gottebord i slottets källare.

Ha en fortsatt trevlig helg.

Hälsningar Marianne."

Andra advent ...

Röd pil = irritationsmoment.

Och en pensionatsvärd från landet Halland förfäras över att det ena adventsljuset är alldeles för kort. (Det är nog magistertakterna som visar sig ...)

"Ja, vad-då-då .., det spelar väl ingen roll .., det första brann ju ner helt och hållet och nu hittar jag inget som är lika långt, sen tände jag från andra hållet...", säger jag, som inte har hört talas om Ljuslagen.

Men fint brinner det, må ni tro.

Söndagsfönstret ...

... kommer från en madame som har infört ett nytt, modernt hårmode!

Nämligen den här damen.

Tack snälla, säger jag!