fredag 30 september 2016

Kummel och lax ...


Soppor av alla de slag, det är nästan det bästa jag vet.
Jag minns en lunchpaus någonstans i Tyskland - en stor gryta med gulaschsoppa - och hur god den var! Men jag minns också en "husets soppa" i Skottland; en soppa som nog bestod av tapetklister .,. i det närmaste oätlig!

Igår blev det min egen fisksoppa.
Utanför affären där jag arbetar står varje onsdag fiskhandlaren Andreas med sin vagn och så härligt det är att kunna stå där och fundera över vad man ska ha till middag och han är sååå bra på att komma med förslag och dessutom är han trevlig!

Nu blev det kummel och laxbitar och ett nät med musslor.

Underbart smarrigt blev det!

Vi hade vitt vin hemma, men fy, så dåligt det var .., vilken miss!
Det fick bli vatten till soppan i stället.
 
Dagens fönster ....


Bert i Luleå är ute på vift och har varit med om både det ena och det andra. 
Jordskalv, till exempel. 
Och tänk, att han hade fönsterhåven med sig!
Tack Bert!
 
Så här skriver han: 
"Hej!
En hälsning såhär en torsdagsförmiddag i september, då vi passerar detta "mysiga" hotell i Rhodos stad på vår promenad."

onsdag 28 september 2016

En dag ...


.... i slutet av september tar jag den storartade madamen i Göteborg på orden och tittar på DOX-dokumentären "Human" där människor från jordens alla hörn och kanter delar med sig av sina tankar och erfarenheter.
Programmet är två timmar långt och till en början tänker jag dela upp det hela - för att alls orka - men jag blir sittande i loppisfåtöljen från början till slutet.
Den som skapat filmen heter Yann Arthu-Bertrand och är född 1946.
Magnifikt, vill jag säga.
Gripande också.

(Och vilka bilder denne man tar ....):



Efter två timmars tittande tar jag hundarna och går på långrunda - den vi kallar Johanssonrundan -.
Först ner mot parkeringen, sen in i hästhagen där det vimlar av hästlortar (men hästarna är längre bort, mot hamnen till) och Nelly skuttspringer och är före oss mest hela tiden .., viftar på svansen och är så glad, så där så jag kan äta upp henne!

På bilden har vi gått längs havet och uppför backen och närmar oss snart fabrikör Johanssons hus (där ingen ännu visat sig på flera år) och vi, eller i alla fall jag, har numera vant mig vid huset.


Nästan hemma, nu har vi svängt höger mot lagården och Eckes gula hus .., och där har gjorts stooora hagar - flera stycken - och hästarna går två och två och är så vanvettigt nyfikna på den där lilla skruttan som tycks totalt orädd för dem.
Om Harry bryr dom sig inte ett skvatt .., men så vill han väldigt gärna gå därifrån också :)

Å, sicken ljuvlig ledig dag det här har varit!
Och i morgon blir det förmiddag, tillsammans med Cornelia som ska lära sig gången i mejeriet och brödet, ja, det blir säkert trevligt.

Upptäckte - till min glädje - att Jessica i Västerås är på banan igen, nu med ny blogg!
Heja Jessica!

En till blogg (med fina bilder) som jag totalt glömt bort, hittar ni här.

Ja, det var väl allt.

Onsdagsfönstret ...


... finns i ett gult hus på en kulle, här i landet Halland.

Och som ni ser mår herr och fru Undulat bra .., men mindre bra mår en geting som ligger avliden till vänter om physalisen. Längst till höger står träskålen som min morfar, Erhard Westerlund, en gång gjorde.



Här står han ...den morfar som jag aldrig fick träffa.
Nej, aldrig fick jag sitta i hans knä eller hålla småflicksarmarna runt hans hals. 

Ledig dag ...


"Regnet kommer vid två i natt, så det är lika så gott att du stänger fönstret ...", säger pv när vi går i säng. Han litar nästan till fullo på SMHI. När klockan är kvart i två kommer verkligen regnet och några timmar senare ger han sig av till jobbet; cyklandes.

Själv kör jag till affären vid sjutiden för att hämta min mobil som blev kvarglömd igår.
Varför så tidigt? Jo, för om jag har förlagt den i själva butiken, kanske den hamnar lite galet, alltså vill jag vara där innan vi har öppnat. Oj, så glad den blir när "matte" kommer! Alldeles ensam har den legat i omklädningsrummet, bland fleecejackor, rödvitrutiga skjortor som aldrig kommit till användning, en gammal hårtork, upphittade paraplyer och hemköpströjor som blivit kvar.

Sen hemåt.
Till min förvåning är det alldeles ljummet ute; underbara milda och salttyngda vindar .., det är det absolut bästa jag vet och jag svänger ner till havet och tar några bilder och det blåser friskt, skummet yr och sjöfåglar flaxar hit och dit i vinden!
Och när jag står där med kameran i handen blir jag tio år igen och sitter nere vid sjön i Malå .., jag sitter uppflugen på sommarstugans räcke och låtsas att jag rider på prärien och frihetskänslan är total.
Det är doften som gör det!
Jo, det är så det är.

På väg hem igen - den där lilla biten längs Ejdervägen -, möter jag en skuttande råbock och på gräsmattan en stor och tjock padda som tar sin tillflykt under altanen, den som en gång var en dansbana.

Och nu hemma.
Kaffe och nygräddat bröd .., två hundar i en soffa och sigge nilsson ihopkurad på en av köksstolarna och med min ylletröja som underlag.
Det känns tryggt och bra.



tisdag 27 september 2016

Innan det bär iväg ...


Då blir det först ett dopp i havet och det är friherrinnan som lockar med mig och jag fixar kaffe i termos och hon har med sig den godaste av mjuka chokladkakor - en bit till oss var - och efter att vi klivit upp sitter vi en bra stund på träbänken och småpratar och jag tänker att .., å, så lycklig man kan bli av en sån enkel sak som ett dopp och lite fika.

Sen kommer Stig.
Han tillhör också dom trogna badarna och vi säger att vi tror att det kanske är sjutton grader i vattnet.

"Nej, sexton!" säger Stig och ler lite.

Vattnet är alldeles klart.


Så blir det promenad med hundarna och Nelly är så glad och sprallig och skuttspringer och nästan smajlar och alldeles varm i hjärtat blir jag!

Vid Eckes lilla hus växer den här boken som är så underbart vacker och stammen påminner mig alltid om utsikten från konstmuseeet Louisiana i Humlebaekk i Danmark, ty där utanför stora glasfönster växer enorma bestånd av bokar och dom liknar mest av elefantfötter - eller ben -! (Och är vackrare än all konst, tyckte jag).


När vi är nästan hemma och ska gå uppför backen, upptäcker jag en bekanting som ligger och sover i det så knastertorra gräset - men åå, det är ju sigge nilsson -!
Inte ett dugg bryr han sig i hundarna och ingen av dem upptäcker honom, eller så är han kanske inte så intressant.



Nej, jag sover vidare .., tänker han kanske och ligger kvar, allt medan vi stretar på uppför backen och nu är det bara en dryg halvtimme tills jag ska åka och det är bäst att göra sig i ordning.

I morgon vankas ledig dag.
Så ljuvligt!





Tisdagsfönstret ...


Eckes, förstås.

Och precis i skrivande stund uppenbarade sig solen!
Från köket hörs kaffebryggarens sörrrpel; kaffet ska i termosen och strax vankas ett dopp i havet, tillsammans med friherrinnan.

En stor del av morgonen har ägnats åt att titta på duellen mellan Donald Trump och Hillary Clinton.
Ja, käre värld, säger jag bara.

På facebook såg jag ett längre klipp där Elizabeth Warren, demokrat som sitter i senaten för Massachusetts, jurist är hon också .,. ja, tänk, om en sån klok människa hade fått bli president i USA!



Här kan man se henne!

Och här kan man få veta lite mer om den här kvinnan.


måndag 26 september 2016

Nära, nära ...


Efter promenad ute i vackert höstväder (men åååå, så torrt det är!), blir det storröjning på altanen och lite runt om på gården. Och badrummet städas rejält; ja, vore det inte för att det är en omöjlighet, skulle man kunna gissa på p-menstruella svallvågor. Jag var nog inte den enda kvinnan som översköljdes av våldsam energi dagarna innan det skulle bära till.

Nu känns det bra att åka till jobbet.
Hundarna är nöjda och sover gott .., jag hör nellys snarkningar hit där jag sitter .., ett fönster är öppet och gardinen fladdrar lite i vinden ..,  någon är i gång med en motorsåg.

Och det är måndag.
Ny vecka.
På onsdag - som är min lediga dag - tänker jag gå på bio och till helgen stundar ledighet.
Jo, men det känns bra.

Natten mot imorgon är det annat på agendan; debatt mellan Donald Trump och Hillary Clinton.
En debatt där dom får sköta sig helt själva - inga medhjälpare - och jag har god lust att stiga upp vi tretiden och följa det hela. Ingen av dem är några större favoriter hos mig, men något värre än att få herr Trump som president, ja, det kan jag knappt tänka mig! (Med H.C skulle jag i alla fall inte vara det minsta orolig).

Ajöken, sa fröken.


Måndagsfönstret ....


.... var vårt gamla, det som satt här på min vänstra sida.

Ja, det var den sommaren blomlådeblommorna var så underbart fina.
I år är det precis tvärtom, men det beror kanske på torkan?

När regnade det sist?
Evigheter sedan, känns det som.

Gräsmattan är snart gråvit och i rabatten - där jag igår klippte ner och rensade - rådde ökentorka.

Nåja, det lär ska bli andra bullar av senare i veckan .., gott om regn och vindar på uppåt tjugo sekundmeter!




söndag 25 september 2016

håll dig lugn ....

när någon är våldsamt upprörd över en till synes ren och skär bagatell
och man står där med telefonluren i högerhanden
och försöker stilla vreden hos motparten

och man stålsätter sig för att behålla lugnet
pratar med mjukaste rösten
fast man helst av allt vill säga

har du hört talas om kriget i syrien?
är detta det värsta som har hänt i ditt liv?

det är då
- efteråt -
som man drar djupa andetag


#yrkesroll

Söndagsfönstret ...


I helgen har pv sannerligen inte legat på latsidan; ja, på den sidan ligger han aldrig.
Nu på morgonen målas det runt dom nya fönsterna.


lördag 24 september 2016

Kan en tvål göra skillnad ...?

Nej, inte en ..., men kanske många!.

"Oj då, du har post ..., ett litet paket, kanske en present ...?" sa pv när han nu på morgonen kom upp i sängkammaren med såväl morgontidningen som ett litet vitt paket.

Jag förstod absolut ingenting!

Men så öppnade jag paketet och där inne låg två små paket med olivtvålar och kom jag ihåg!
Så här är det:

Det här med hjälp till självhjälp, det tycker jag är en sån fantastisk bra form av bistånd.
(Precis som fadderbarnsverksamhet där man ju verkligen också kan förändra en människas liv!)

Under mammas första år i Argentina, fick hon tonvis (och då menar jag verkligen  t o n v i s) med gåvokläder från Sverige och allt detta delades ut till indianbefolkningen som mest hade trasor att gå omkring i.
Nej, det var inte enbart kläder, det var också leksaker, sjukvårdsutrustning, mediciner och annat, men mest var det kläder.

När hon sedan gick över Pilcomayofloden och flyttade till södra Bolivia, beslöt hon sig för att försöka ändra på det hela. Att hela tiden bara dela ut kläder, ja, det hjälpte förvisso för stunden - och det är ju en god sak i sig - men själva framtiden förändras ju inte nämvärt.

Alltså började hon med just hjälp till självhjälp.
Hon köpte upp pennor, korgar och annat som indiankvinnorna tillverkade och ordnade med en liten butik så det hela skulle gå runt .., hon skaffade symaskiner till kvinnor vars män satt fängslade, så där så att kvinnorna kunde sy och sälja sina alster, allt för att kunna försörja sin familjer.
Och hon skaffade benproteser till dom som förlorat sina ben i svåra olyckor - se där - en möjlighet för den drabbade att sedan kunna arbeta och få en inkomst.
I samhällen utan sociala skyddsnät, ja, då är ju ett arbete själva livlinan!



Allt det tänkte jag på när jag en dag upptäckte en annons för dom här tvålarna på bilden, ja, hur genialiskt det här med självhjälpsprincipen är -, ungefär som Kiva, där många går samman och lånar ut pengar som blir till startbidrag till den som har en vettig affärsidé och vill ta sig ur en eländig tillvaro.





Alltså beställde jag två olivtvålar.
Jodå, jag har sett vackrare tvålar, men det spelar inte så stor roll, åtminstone en ska jag ha för eget bruk och då ska jag stå i duschen och tänka varma tankar på kvinnorna som arbetat med detta.

Här kan man se hur det hela går till, med tvåltillverkningen, alltså.

Och om någon är intresserad, så kan man titta in här på we effects hemsida.


Lördagsfönstret och olika ljud ...


.... fångades av Ulrika.

"Ett sågfönster", skriver hon.

Och då tänker jag på min uppväxt i Malå och ljudet från sågen intill mejeriet .., det där rytmiska ljudet av sågklingan.

Där fanns även andra ljud: skramlet när mjölkhämtarna ställdes på som ett rullande band ..,. där fanns ljudet av tanter som piskade mattor (ja, alltid tanter) .., och grannar som högg och staplade ved.

För mig är det ljud som nästan helt har försvunnit.

fredag 23 september 2016

Det var då det ....

Kjell Albin Abrahamson.

Vi stod på perrongen i Ystad - det var Ulrika och jag själv - och intill oss stod en man som jag genast tycktes känna igen. Efter en stunds tvekan gick jag fram frågade .., vore det möjligt att få fånga hans vänstra hand?

Jodå, det var inga problem.
Min kamera låg hemma eller hade inget batteri, men Ulrika hade med sig sin.

Mannen var då på väg till en föreläsning i Lund och senare på kvällen skulle han ta tåget till Linköping för en föreläsning och han tog upp en liten flaska eller burk med nitroglycerin; ja, han berättade att han haft två hjärtinfarkter och att det nog hade varit trevligare med nåt annat i flaskan.

Jämtlänning.
Lättpratad.
Kände omedelbart igen min dialekt som varande västerbottnisk.

Nu finns han inte längre .,. den forne utrikeskorrespondenten i Sveriges Radio, med en röst lika välbekant som Arne Thoréns, ja, i alla fall för oss födda på 50-talet.

En efter en faller dom ifrån.

Dagens fönster ....


... har gjort sitt och vilar nu ut på altanen.

torsdag 22 september 2016

Sju grader varmt i morse ... 


Lika så bra att leta fram älsklingshalsduken och göra sig redo, tänker jag.

Sen blev det mulet och sen kom solen fram en stund och det har varit en ljuvlig dag på jobbet - en förmiddag från åtta till ett - och mycket surr och mycket jobb och chefskapet som tillsammans med sina två döttrar tillbringat nästan en månad i USA - bubblade av berättarglädje.

Jag frågade om det var nånting som gjort mer intryck än annat?
Nånting som verkligen spred glädje bara vid tanken ...

Jo, det var det. , den kritvita och nästan florsockeraktiga sanden i Sarasota på den amerikanska västkusten, det var nåt helt fantastiskt, sa Bodil. Magnus sa att helikopterturen över Grand Canyon .., ja, faktiskt var detta att åka helikopter nästan lika spännande som själva utsikten över allt det storslagna.

Och så Hawaii ...., å, så vänliga människor och sån växtlighet och grönska och sååå många blommor som man aldrig sett maken till!

Det som inte var så bra, då? Fanns det nåt sånt?
Jo, all dricks till precis allting, det kändes konstigt och ibland också helt fel.



Och själva ska vi resa till Odense och Skagen lagom till Allhelgona.
Det blir nog bra det.



Förmiddag ....


Och egentligen har jag den där tre-dagar-på-raken-ledigheten, men ska idag arbeta extra från kvart i nio till ett (vilket blir åtta till ett, jag har ändå inget att göra här hemma)  och det känns bra. Förmiddagar är - som omväxling - himla trevliga!
Fler arbetskamrater och jag får göra fin-frukost i fikarummet.

I nästan en månades tid har chefskapet och deras två döttrar varit på resande fot i USA, men nu är dom återbördade till landet Halland och oj, så skönt det känns!
Jodå, det har fungerat bra under deras bortavaro, men det har också strulat med kylanläggningar och kassor och Joakim som är butiksansvarig, ja, han blev pappa tidigare än väntat och jag är fylld av beundran för Marie som verkligen huggit i och tagit ansvar och fixat scheman och annat! 
Marie har tre småttingar hemma, ja, då kanske hon har vanan inne att dirigera?

Jag har precis kommit in efter en runda med hundarna.
Aj, aj .., nu börjar det kyla lite om barfotafötterna (ja, jag har ju sandaler) och snart MÅSTE jag väl åka och sikta in mig på sköna promenadskor, hur det nu ska gå till?

Och en ny vinterkappa ska införskaffas.
Kanske - men bara kanske - åker anoraken i värmepannan.





Dagens fönster ...


.... en liten hälsning från himlen kanske eller var han nu håller hus, den gode ovanpågrannen Erik, som sedan något år eller två inte längre är i livet.

Vilken fin granne han var!

onsdag 21 september 2016

"Ja, jag såg ju bilen komma från åkern till ...."

Inte hennes klädstreck ....

Idag har jag besökt det vackraste hem jag någonsin har skådat! 
Tänk er en rödmålad länga och där du har fri sikt längs hela huset, ja, i alla fall i det närmaste! 
Och tänk er 40-talsmöbler och vita linnegardiner och inte en pryl i onödan och tänk er en oljemålning med en familj som tar upp potatis på åkern och andra, svartvita fotografier, inom glas och ram. 

Tänk er prunkande rabatter .., ett päronträd som mest liknade en benjaminfikus (päronen var knubbiga och påminde i formen om Astrid Lindgrens Karlsson på taket, dom var av sorten Greve Moltke, fick jag veta), tänk er också ett klädstreck där vita trosor hänger på parad och på exakt avstånd och tänk er en jättelik lagård som är välhållen - men tom - och som pricken över i kan ni ju tänka er en rar kvinna som är sjuttio år och hennes syster och ett köksbord som är dukat till lunch och en köttgryta på spisen. 

Där tittade jag alltså in i dag och en av kvinnorna var hon som blev så förskräckt när vi igårkväll kom körande från helt fel håll och svängde in på gården, då, när jag knackade på dörren och ville fråga om hon möjligen visste var herr Johansson bodde.

Nu ville jag be henne om förlåtelse och hon var så otroligt rar och fin och sa "kom ska jag visa dig ..." och jag fick gå husesyn och hon pekade på tavlan och sa att potatisplockarna, ja, det var hon själv som lillflicka och där var hennes syster och så brodern som dog alldeles för tidigt och där var pappan och mamman också förstås.
Och hästen.

Sååå bra kändes det att ha varit hos henne! 
Så mycket värme! 


Efteråt blev det kaffe i friherrinnans körsbärslund (det låter väl nåt ...) och efter en stunds prat om minnet som sviktar allt oftare - jag kämpade nog i en halvtimme med att komma ihåg namnet på Skurup (gick alfabetet upp och ner sa att det är inte Skillinge, men nånting sånt ...), en ort inte långt ifrån Ystad i Skåne - tog vi ett låååångt dopp i nere havet. 

Kanske är det arton grader just nu .., och efteråt, när vi körde hem till Stensjö för att hämta min plånbok, kunde jag konstatera att jag nu har börjat få lika kritvita fingrar som min rödvitrandiga syster, ja, när hon fryser! 

Tänk, så olika det kan vara med hur man upplever värme eller kyla!
Friherrinnan är, oavsett hur länge hon badar, alltid varm om händerna, medan jag själv är iiiisande kall och det tar lång tid innan cirkulationen är igång! 

Nu blir det fisksoppa till middag .., solen strålar ännu .., rödhaken hoppar omkring bland vinrankan här utanför .., harry väntar på husse .., och jag lyssnar till Mariza som sjunger "Maria Lisboa", helt ljuvlig musik som gör åtminstone mitt hjärta glatt. 




 
Dagens fönster ...


... finns på ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och i det landet strålar solen som allra bäst idag.