Jo, jo ..... så kan det gå.


Detta var det bästa på länge ....!!!!

Vilken bild .....!

Min egen datasupport (men så värst mycket support blir det minsann inte längre .., han är ju aldrig hemma!) är en mästerlig fotograf.

Titta själv!

Fler bilder finns här.

Oooops ...

Arbetskamraten.

Man tror att man vet .., men det gör man förstås inte.

Karina är en av mina arbetskamrater och har varit det i säkert sju, åtta år.

Minst.

Hon är fyllda fyrtiosju, har sju barn och precis som jag själv, har hon arbetat i affär i nästan hela sitt vuxna liv.

Vad gör hon på fritiden?

Tja, stickar och virkar, passar barnbarn och skjutsar dom yngsta sönerna till olika träningar.

Och så läser hon mycket och ofta.

"Vad läser du just nu ...?" frågar jag lite förstrött.

Kanske tänker jag mig några kärleksromaner, för Karina är ganska romantisk av sig.

Nej, så är det inte alls.

Det visar sig att just för tillfället läser hon bok om den här mannen.

Och om romarrikets uppgång och fall kan hon väl snart doktorera.

Så var det med den saken.

En slags insikt ....


Hej Sture och Stina! säger jag där jag sitter i kassan.

Eller står.

En äldre man med snaggat vitt skägg, håller just på att packa i sina varor.

Jo, jag har hälsat på honom, men känner inte till hans namn.

"Nu glömde jag ju dig .,. vad är det du heter egentligen ..?" frågar jag mannen.

"Torsten. Jag heter Torsten ...", svarar han leende.

"Jaha, men då måste jag ju hälsa på dig mer som på riktigt .., hej på dig du Torsten ...", säger jag då.

Då lyfter Torsten sin stora hand och stryker hastigt över min kind.


Efteråt tänker jag på hur lite som behövs.

Några eftermiddagsfönster ..

... från det övre planet på en dubbeldäckare i Dublin.

Här satt vi.

Det var ... magiskt.

Och jepp, klicka gärna!

När ilskan pyr ...


På jobbet, såväl i kassan som i fikarummet, pratas det om de ideliga anlagda bränderna här i stan.

Människor är oroliga..

Om jag vore pensionär med gott om tid, skulle jag bli privatspanare.

"Tänk om försäkringsbolagen gick ut och lovade ett par miljoner till den som kan hjälpa till att få fällande bevis så att den här pyromanen en gång för alla åker fast .., då skulle hur många engagerade privatspanare som helst ägna dagar och nätter åt att försöka reda ut detta ...!" säger en.

Och jag, som har sett nästan alla James-Bond-filmer, har ett annat förslag.

När pyromanen tas in för förhör skulle man tillsäga honom att ta av sig skorna, man vill såklart inte ha smuts i polishusets förhörsrum.
När sedan skorna står där prydligt utanför dörren .., då monterar man raskt ett gps-chip inne i sulan .., vips bara .., så kan sedan herr eller fru polis sitta där vid datorskärmen och följa den misstänktes irrvägar och .., ja, för mig är det en genialisk idé!

"Men Elisabet, sånt är ju förbjudet i vårt land .., det trodde jag inte om dig!" utbrister Leif, en trogen kund som nu blir väldigt indignerad, ja, faktiskt tappar han nästan tilltron till mig som person.

"Ja, jag vet att det är förbjudet .. men det är förbjudet att tända eld och låta villor brinna ner till grunden också och är han oskyldig är det ju inget att bekymra sig över .,. mannen har i höst beklagat sig i lokalpressen över att han hotas av människor på stan .., sko-chippet vore ju kanon, men det måste ske i smyyyyg, javisst, men det är ju faktiskt också en möjlighet för honom att bevisa sin oskuld, ja, även om det blir i efterhand ...", säger jag.

Och pratet fortsätter ....

(Och nu kommer förstås någon att invända att detta med chip-i-skorna, det hotar vår integritet .., men se den här gången struntar jag blankt i eventuell integritet .., och som trogna läsare av den här sidan redan vet, kan jag, för sådana brott som incest, misshandel och sätta-eld-på-hus-och-hem .., tänka mig rottingbestraffning på bar rumpa. Primitivt? Ja, väldigt. )

Dag sex av tretton på raken ...

Gråväderströstbild från i somras.
Engelska Bokcaféet.

Tisdag är nästan bästa dagen.

Då börjar jag halv åtta och slutar tre och det känns nästan som om man ska gå på semester.

Fyra timmar totalt i kassan blir det och till en början är det strul med precis allting; det visar sig vara fel pris på kycklingfilén ("hördu, du har slagit in fel pris!" säger kunden och den som sitter i kassan är helt oskyldig .., det är någon annan som har glömt att ändra priset i datorn ..., men det är förstås kassörskan som får ta emot ilskan ... )och en dam har tagit fel ost och vill ha även den till extrapris och flera kunder på raken blandar ihop sina varor och en herre ser hur sina varor glider iväg till kunden som står vid änden av kassadisken och packar i allt som är hans och inte förrän packmannen har betalat, säger den andre, "men dom där sista ..., jamen, det var ju mina varor!!"

Det är såna gånger man har lust att säga Hemska Saker, så där som ..."varsågoda och håll reda på det ni har handlat och det finns varuavskiljarpinnar, gissa, vad man använder dom till!!!"

I stället ler man och säger att ..."ja, ja, det är helt okej ... det är ingen fara", fast man får ägna tid åt att göra returkvitto och betala tillbaka pengar till den första kunden och ganska jobbigt är det hålla leendet på plats.

Och en annan kund har ont om pengar och drar kortet tio gånger för att testa hur mycket eller lite som finns på kontot och kunderna bakom suckar och sträääcker på sina halsar.

"Men du kanske skulle ta bort cigaretterna ...?" föreslår jag, men det är ingen populär åtgärd.

"Vi försöker en gång till .., det måste ju finnas pengar där!" säger kunden, medan displayen om och om igen säger nånting helt annat, nämligen "MEDGES EJ" och till slut åker cigaretterna tillbaka till tobaksshyllan och så börjar vi på ny kula igen.

Vid det laget börjar leendet kännas aningen stramt.

Det blir bättre på lunchen, ty då har vi återigen besök av lilla Hilda.

Jag berättar om Pelle och att han tycker att jaga små möss och ta fåglar och Hilda lyssnar lite misstänksamt.

Sen får jag hålla i Hildas lillasyster som heter Ella och som sitter så lugnt och stilla i mitt knä och jag säger att jag känner mig som en mormor igen .., ja, hjälp ..,. vad det är roligt med småttingar som förgyller ens tillvaro!!

Från ett till tre sitter jag i kassan.

Kunderna har börjat handla julkort och hasselnötter och jag delar ut Icas adventskalendrar och många köper dansk fleskesteg som är skårad i svålen .., och massor med stora kalkoner passerar kassan även idag och där är en ung man, ursprungligen från Umeå, som köper lussekatter och glögg.

"Hej du .., nu är du minsann efterlängtad!" säger en för mig främmande man i 60-årsåldern, ja, precis när jag har dragit bort berget av kundkorgar och nu är på väg till kassan igen.

"Och från Västerbotten är du också ...!" säger mannen och smajlar stort.

"Javisst, och du är då från Ångermanland ...!" säger jag och jo, det är precis vad han är och då häpnar kunden som står bakom och skakar på sitt huvud .., "va, kan man höra det så väl ...?" och vi säger att det är just vad man kan det.

Och sen är dagen slut.

När jag cyklar hemåt är himlen gråblå och jag har motvind hela vägen.

I morgon är det kurs och vi ska befinna oss nära havet .., här ska vi vara .., ja, ett 70-tal Icaanställda från Skåne.

Det går nog det med.

Idag regn och rusk ....

.. men i somras strålade solen och drog man med fingrarna genom lavendelrabatten, satt doften kvar länge.

Det var den dagen vi åkte till Smygehuk (sillamackor) ch Skanör-Falsterbo (glass!)

Solen flödade.

Det var hemifrån-kerstin, Svenne och Maja, lilla hunden och jag själv.

Ett tisdagsfönster från södra Frankrike ...

Även detta från den flitiga fönsterfångerskan monet ...

Tack snälla! säger jag.

Några sena kvällsfönster ....

"Gatubild från Granada.

Fönstren tillhör en butik som saluför lufttorkad skinka.

Föräldrarna till vänster drar ett skinkälskande barn bort från delikatesserna och ett förälskat medelålders par till höger diskuterar vilken lufttorkad skinka de ska inhandla.

Kanske..."

Ögonblicksbildfångare var den här madamen.

Ååå, tack! säger jag.



Christina är en excellent illustratör!
Från den här sidan, norpade jag den här bilden, bara för att visa hur härlig den kvinnan är!

Bilden är samtidigt en hälsning till den oerhört källsorterande pensionatsvärden i landet Halland.

Upphittat ...


Här är länken om bränderna i natt.

Den tidigare fungerade inte, meddelar såväl pensionatsvärden som Bert i Luleå.

Trottoarblomsterhandel i Dublin ..

Ungefär som på Stortorget i Ystad.

Ungefär.

Klicka gärna.

Tycker jag om irländsk musik?

Svar: Yes! Absolutely!

Blir jag lycklig av såna här toner?

Svar: Det också!

Vill jag återvända till Irland?


Svar: Ja. Alldeles bombsäkert!

"It´s so easy, except for the roundabouts ,,,,"

Av allting som hände på Irland, så är bilturen från torsdag till fredag det som jag absolut kommer att minnas med mest glädje!

Så här var det.

Först ett besök hos uthyrningsfirman och det visar sig vara ungefär som när man bokar flygbiljett hos Ryan Air .., det börjar med en trivsamt låg summa, men innan alla försäkringar är tecknade (nog borde ni kanske ha en försäkring som friar er om ni råkar ....? säger mannen och för sin inre syn ser man allt elände som kan hända och vips, har man sagt "yes, please ...") har summan skjutit i höjden likt en raket ..., och bilen, den visar sig stå i ett stort p-hus några kvarter längre bort och dit får man gå själv och good luck, säger uthyraren och gnuggar sina händer över den lättfångade inkomsten.

Och så hittar man äntligen p-huset och efter en stunds letande, även bilen.

Och man sätter sig på det som känns som fel sida .., och chauffören som är en mattelärare, tillika pensionatsvärd och vasaloppsåkare från Halland, han sitter där intill på fel sida han också och lite försiktigt testar han detta med växelspaken som är till vänster och backspegeln är minsann vinklad åt fel håll och själv blir jag saligt frälst och ber till Högre Makter att han eller hon ska bevara oss i evig tid, amen.

Kartan säger att vi ska ta en väg som går västerut och har ett visst nummer, men se den vägen hittar vi inte.

Det är jag som kartläsare.

I första rondellen, som är stor, blir förvirringen total och pensionatvärden utbrister, lätt stressad .., "faaan, jag tar ett varv till!" och då utbryter i samma stund ett veritabelt tutkalas från övriga bilister .., det tuuuuutas och tuuuutas och jag sjunker allt längre ner i sätet och tänker att detta går a l d r i g!

Och jag får migränkänning!

Det d u n k a r illavarslande bakom vänster öga och chauffören intill mig säger syrligt att ett är då säkert och det är att innehav av signalhorn borde förbjudas i lag, ja, varför alls tillverka dylika tortyrinstrument!!

En företagsparkering en bit utanför stan blir vår räddning.

Där ..., i lugn och ro och utom synhåll för lättirriterade irländska chaufförer, pustar vi ut.

Vi tittar på kartan och pensionatsvärden, som i sanning är en tålmodig man, säger att han tänker ge sig in i rondellen ännu en gång.

Själv önskar jag inget hellre än att vi snarast ska återvända till uthyrningsfirman (men hur ska vi hitta tillbaka - Galway är ingen liten stad - !!!) för att lämna igen bileländet .., ja, vi kan åka buss eller tåg runt hela Irland, gärna för mig .., vad som helst, men inte detta!

Den Rätta Vägen, den uppenbarar sig inte alls (jag är fortfarande kartläserska ...) och jag föreslår att vi ska ändra riktning; ja, är man flexibel så är man och vad är det som säger att det bästa är att åka västerut, nej, det kan väl vara hur trevligt som helst att resa norrut i stället och för den delen är jag inte alltid den mest enjängda människan på jorden .., faktiskt är jag en rätt pragmatisk madame.

"Kör norrut! Vi byter ...! Vi tar Connemara på hemvägen i stället!" föreslår jag och tänk, att chauffören tycker att det är en bra idé.

Vägarna är smala och slingriga, där finns inte tillstymmelse till vägren .., och sträckor som i Sverige skulle klassas som 50-väg, ja, där visar skyltarna 100 km/h.

Och varenda gång vi passerar bilar som har parkerat på vänster sida, lutar jag mig till höger .., åååå, jag tycker att sidospegeln nästan s k r a p a r i bilarna på min sida och pensionatvärden ler och frågar om jag inte litar på honom?

Njaaa, skulle jag vilja säga, men gör det inte.

Men det fixar sig.

Allt går bra och bara några enstaka gånger är chauffören på väg att svänga över på höger sida, ja, helt ärligt så gör han det också ..., men dag nummer två är han kaxig värre och påstår leende att "tja, vänstertrafik är ju inte så dumt, det borde kanske införas även i Sverige !"

Hur vi hittar tillbaka till parkeringsgaraget i Galway, det kommer för min del att förbli en av livets stora gåtor.

Nästan genast hittar vi rätt och jag har sällan skådat en malligare pensionatsvärd!

Jag överöser honom med hedersbetygelser och pussar på kinden och säger att åååå, det gjorde du bra!

Precis så var det!


// Och här kan ni se en annan chaufför som tycker att det är spännande. Bloggrubriken kommer från den filmen."

Kväller ....

Bild: bloggmadamen .., vid kajen i Helsingborg för ett par år sedan.

På morgonen mår jag pyton-pyton och varnar arbetskamraterna och chefen för att det nog inte blir en heldag för mig på jobbet .., nej, jag ska försöka att göra det viktigaste och sen cyklar jag nog hem.

Åååå, så hängig jag är!

Men tänk .. så vänder det hela och det är som att skruva upp en leksak, en sån som har en nyckel i ryggen .., och hela eftermiddagen mår jag som en prinsessa och alldeles varm blir jag av vanlig arbetskamratsomsorg.

Chefens fru .., det lilla nytillskottet i familjen, samt storasyster Hilda som kanske är tre år, kommer på liten visit .., och Hilda frågar hela tiden "vars ska du?" och jag svarar lika många gånger att jag ska till kassan/kontoret/fikarummet eller ut på lagret.

Vid tvåtiden har vi eftermiddagsmöte och vi går igenom kommande annonsblad (vilket visar sig vara ett mastodontblad!) och kollar så att allt som "måste tas hem" inför julen verkligen är beställt och eftersom jag, liksom Horace, är ständig sekreterare, sitter jag där med pennan och antecknar.

Fast inte tillräckligt mycket.

"Hörru Bettan, du skriver ju inte upp nånting ...!" säger chefen och ler där han sitter tvärs över bordet.

Jodå. Jag skriver visst!

Och jag tänker på vilken oändlig nytta jag har haft av den ettåriga kontorsutbildningen då, för evigheters evighet sedan.

Att arbeta i butik är att nästan hela tiden få nya arbetskamrater.
Det här är verkligen ett genomgångsyrke.

Under en period i den här affären vimlade det av nyanställda .., nu är det som om pusselbitarna äntligen har fallit på plats,kanske beroende på att den genomsnittliga åldern bland personalen har höjts .., nu är där ett spann från arton till femtiofyra - gissa, vem det är .... -, och dom flesta befinner sig kanske kring trettiofem ... och då blir avhoppen inte fullt lika många.

Och av dom som nu och då gör inhopp och bland dom som har slutat ..., finns en blivande jägmästare, en ung dam som studerar EU-kunskap och just nu befinner sig Canada .., två blivande socionomer .., en blivande lärare, en blivande röntgenskötare .., en takläggare .., en ung fröken som studerar filosofi .., Alfons Åberg som har startat eget och gör hemsidor och så ..., ja, och så vi andra .., vi som mer som av en händelse hamnade i butikslivet, trivdes och blev kvar.

Många av arbetskamraterna är självständiga och tycker om att arbeta mer på egen hand .. men egentligen är team-work något som vi har som ledstjärna.

(Bloggmadamen räknar sig nog mera till självständig-arbetarna).

Hur intressant som helst är det att se hur olika vi människor är!

Helene är arbetsledare och har vuxit in i rollen .., hon, som annars vill ha stenkoll, uthärdar att dom flesta arbetat på sitt eget vis .., det fungerar ändå.

(Alldeles enkelt kanske det inte heller är att vara arbetsledare? Om man är utsedd av chefen att Leda Arbetet, kanske man känner sig onyttig om man ser hur alla ändå gör som dom vill ...?)

Och Maria H som är småbarnsmamma, hon är den som ööööser omsorg om arbetskamraterna och flera gånger under förmiddagen kommer hon och frågar hur jag mår.
"Hur går det Bettan ..?" säger hon vänligt.

Och Lasse är fenomenal på att snabbt få fram ledigt utrymme till nya gavlar där julgrejorna ska stå .., Magnus fyller frysen fortaren än någon annan och har organiserat i frysrummet så där står burarna på parad och nåde oss om vi "ogrejar"/stökar till!

Och Rickard är som alltid lugn och leende och går omkring och gör det han ska och Karina sitter i kassan och pratar vänligt med kunderna och låter sig aldrig stressas .., och där är Emelie som är så duktig, trots att hon är så ung och så jag själv då.

På eftermiddagen dyker Robin upp.

Robin tillhör store-supportgruppen och kommer från Malmö .., hans armar är som blad ur en bilderbok, så tatuerad är han, men åååå, så duktig han är!
(Observera mina fördomar? "Men ... ", som om han inte skulle vara det, trots alla tatueringar!).

Vid fyratiden avlider kassa 1:s betalterminal, men tack och lov finns Magnus på plats och vips, har han fått ordning på eländet.

När vi har personalfest ska jag ge honom Hjälparen i Nöden- medaljen, jo, att jag ska!

Ungefär så har det varit idag, den femte dagen av tretton.

Det kommer att gå bra det här.

(Och det bästa av allt: Anders tittade in i affären och jag fick en kram av han den långe sonen som jag väl når till hakan, max .., och jag blir så stolt över honom, precis som jag blir när döttrarna uppenbarar sig, så där så att jag helst skulle vilja ropa ut till alla att "till det här barnet är jag mamma, hör ni det!")

Men det kan det väl ändå inte ha ....?


Natten mot idag vaknar jag vid fyratiden och kan omöjligt somna om.

Så jag lämnar sängvärmen .., ställer mig vid söderfönstret och tittar ut i mörkret.

På gatan mitt emot, vid kvartersbutiken, kommer en man cyklande och jag tänker att det är då en underlig tid att vara ute och cykla på?

Och så tänker jag på alla anlagda bränder här i stan.

Sedan går jag och lägger mig.

Dagens fönster ...

Internetcaféer håller jag på att ha rätt bra erfarenhet av numera.

I Grekland ser dom flesta ut på ungefär samma sätt (ja, på de ställen där jag har varit ..), och precis likadant var det i Dublin.

Det visade sig oftast vara en väldigt brant trappa upp från gatan .., smal och brant .. och så ytterligare en våning till och iskallt hela väggen upp .., och till slut förväntar man sig att någon ska stå där längst uppe med en kniv i handen och goodbye alla pengar och kort i plånboken och tack och adjö till den här världen .., men så var det förstås inte .., i stället kom man till ett lite kyffe eller ett större rum och nästan alltid var det män av asiatiskt ursprung som var föreståndare.

På ett ställe hade jag koreanskt tangentbord och fick ideligen be den unge mannen (ägaren) om hjälp, ja, själv var han upptagen med en annan dator och hade hörlurar på sig och tyckte nog att det var rätt besvärligt att lämna sin positition.

Så fort jag surfade in på en annan sida , återkom det koreanska och att då få till ett snabel-a visade sig hart när omöjligt.

Men nu vet jag minsann hur man gör!

Priserna varierade stort.

Trettio kronor för en halvtimme, till betydligt mindre!

Ju mindre kyffe, desto billigare!

Pling på min dörr ...!

... och vem står där, om inte sonen!!!

Stor glädje och ännu större förvåning!

Så han slår sig ned i soffan Ektorp och sitter där och berättar om polisskolelivet och om tentan och om gårdagskvällen på diskoteket här i stan och han har med sig Meja, exets svarta hund som liknar en labrador, och alldeles stirrig är hon; det är såklart spännande med en katt som sitter där kolugnt och bara stirr-glor .., och åååå, vad hon vill komma nära honom, men icke att hon vågar!

Och jag har arbetat min fjärde dag av tretton möjliga och det är första gången på evigheter som jag har söndagkväll på mitt schema.

När det blir eftermiddag och derby mellan IFK Ystad och Ystad IF (handboll), blir det tomt i butiken!

Senare, när matchen är slut, kommer kunderna tillbaka.

Somliga glada .., andra lite deppiga.

Och nu vankas måndag och lååång dag, sju till fem .., och det är den femte dagen av tretton och Hanna E ångrade sig och kan inte arbeta söndag, men det löser sig väl ändå.

Min mamma brukade säga att .. "allt går i Västerbotten" och förmodligen går allt i sydöstra Skåne också.

Nåt sånt.

Och så .....


.. rekommenderar jag ett besök på den här sidan.

Klicka på bilderna, glöm nu inte det!!