måndag 10 november 2008
Kväller ....
Bild: bloggmadamen .., vid kajen i Helsingborg för ett par år sedan.
På morgonen mår jag pyton-pyton och varnar arbetskamraterna och chefen för att det nog inte blir en heldag för mig på jobbet .., nej, jag ska försöka att göra det viktigaste och sen cyklar jag nog hem.
Åååå, så hängig jag är!
Men tänk .. så vänder det hela och det är som att skruva upp en leksak, en sån som har en nyckel i ryggen .., och hela eftermiddagen mår jag som en prinsessa och alldeles varm blir jag av vanlig arbetskamratsomsorg.
Chefens fru .., det lilla nytillskottet i familjen, samt storasyster Hilda som kanske är tre år, kommer på liten visit .., och Hilda frågar hela tiden "vars ska du?" och jag svarar lika många gånger att jag ska till kassan/kontoret/fikarummet eller ut på lagret.
Vid tvåtiden har vi eftermiddagsmöte och vi går igenom kommande annonsblad (vilket visar sig vara ett mastodontblad!) och kollar så att allt som "måste tas hem" inför julen verkligen är beställt och eftersom jag, liksom Horace, är ständig sekreterare, sitter jag där med pennan och antecknar.
Fast inte tillräckligt mycket.
"Hörru Bettan, du skriver ju inte upp nånting ...!" säger chefen och ler där han sitter tvärs över bordet.
Jodå. Jag skriver visst!
Och jag tänker på vilken oändlig nytta jag har haft av den ettåriga kontorsutbildningen då, för evigheters evighet sedan.
Att arbeta i butik är att nästan hela tiden få nya arbetskamrater.
Det här är verkligen ett genomgångsyrke.
Under en period i den här affären vimlade det av nyanställda .., nu är det som om pusselbitarna äntligen har fallit på plats,kanske beroende på att den genomsnittliga åldern bland personalen har höjts .., nu är där ett spann från arton till femtiofyra - gissa, vem det är .... -, och dom flesta befinner sig kanske kring trettiofem ... och då blir avhoppen inte fullt lika många.
Och av dom som nu och då gör inhopp och bland dom som har slutat ..., finns en blivande jägmästare, en ung dam som studerar EU-kunskap och just nu befinner sig Canada .., två blivande socionomer .., en blivande lärare, en blivande röntgenskötare .., en takläggare .., en ung fröken som studerar filosofi .., Alfons Åberg som har startat eget och gör hemsidor och så ..., ja, och så vi andra .., vi som mer som av en händelse hamnade i butikslivet, trivdes och blev kvar.
Många av arbetskamraterna är självständiga och tycker om att arbeta mer på egen hand .. men egentligen är team-work något som vi har som ledstjärna.
(Bloggmadamen räknar sig nog mera till självständig-arbetarna).
Hur intressant som helst är det att se hur olika vi människor är!
Helene är arbetsledare och har vuxit in i rollen .., hon, som annars vill ha stenkoll, uthärdar att dom flesta arbetat på sitt eget vis .., det fungerar ändå.
(Alldeles enkelt kanske det inte heller är att vara arbetsledare? Om man är utsedd av chefen att Leda Arbetet, kanske man känner sig onyttig om man ser hur alla ändå gör som dom vill ...?)
Och Maria H som är småbarnsmamma, hon är den som ööööser omsorg om arbetskamraterna och flera gånger under förmiddagen kommer hon och frågar hur jag mår.
"Hur går det Bettan ..?" säger hon vänligt.
Och Lasse är fenomenal på att snabbt få fram ledigt utrymme till nya gavlar där julgrejorna ska stå .., Magnus fyller frysen fortaren än någon annan och har organiserat i frysrummet så där står burarna på parad och nåde oss om vi "ogrejar"/stökar till!
Och Rickard är som alltid lugn och leende och går omkring och gör det han ska och Karina sitter i kassan och pratar vänligt med kunderna och låter sig aldrig stressas .., och där är Emelie som är så duktig, trots att hon är så ung och så jag själv då.
På eftermiddagen dyker Robin upp.
Robin tillhör store-supportgruppen och kommer från Malmö .., hans armar är som blad ur en bilderbok, så tatuerad är han, men åååå, så duktig han är!
(Observera mina fördomar? "Men ... ", som om han inte skulle vara det, trots alla tatueringar!).
Vid fyratiden avlider kassa 1:s betalterminal, men tack och lov finns Magnus på plats och vips, har han fått ordning på eländet.
När vi har personalfest ska jag ge honom Hjälparen i Nöden- medaljen, jo, att jag ska!
Ungefär så har det varit idag, den femte dagen av tretton.
Det kommer att gå bra det här.
(Och det bästa av allt: Anders tittade in i affären och jag fick en kram av han den långe sonen som jag väl når till hakan, max .., och jag blir så stolt över honom, precis som jag blir när döttrarna uppenbarar sig, så där så att jag helst skulle vilja ropa ut till alla att "till det här barnet är jag mamma, hör ni det!")
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det här nästan det bästa med din blogg. Man förstår att du arbetar i "affär". Och hur ofta tänker vi på allt arbete som ligger bakom att vi kunder bara kan gå där och ta för oss och sen glida genom kassorna?
Här i Frankrike är det något annorlunda - det går långsammare och alla accepterar det. Men du skulle snabbt ha funnit dig tillrätta och trivts också här!
Underbart perspektiv, sånt som vi alla behöver lägga oss till med!
monet: men tack ..-))
Jag tycker själv så oerhört mycket om att läsa om andras arbetsplatser!
Har du läst "Mottagningegn"?
Den finns längst ner i min länklista och är helt underbar!
Skicka en kommentar