Om du har möjlighet .., se detta!

SVT idag kl. 14.30

Den engelske kirurgen

Brittisk dokumentär från 2008. Henry Marsh kom första gången till Kiev i Ukraina vid Sovjetunionens sönderfall. Misären och sjukvårdens oförmåga att hjälpa skapade ett engagemang som han behållit i decennier, när han under många vistelser i Kiev hjälpt hundratals annars dödsdömda människor.

Från 12/1 i SVT1

Långt borta. Och nära.

En liten Anders med lös tand .., och hans mormor.


"Och vad ska du göra idag då ...?" frågar pensionatsvärden.

"Ja, jag ska kanske baka en sockerkaka och ta med till mamma ..., jag menar .., till gruppboendet", svarar jag.

För ett kort ögonblick har jag glömt att mamma inte längre finns.

Förvandlingen ...

I pensionatets kök, - i en skål fylld med vatten -, låg hela sommaren några avocadokärnor.

Det såg rätt äckligt ut, men pensionatsvärden framhärdade: kärnorna skulle bli kvar.

Och plötsligt när jag är på besök ett par månader senare, ser jag vad som har hänt .., av kärnorna har det blivit blommor!

Innan min syster emigrerade till Australien och ännu bodde kvar i Stockholm, i en gammal lägenhet med höga och djupa fönster, då hade hon en jättevariant av just en sån här blomma, en Avocado.

Kanske är det därför jag faller pladask när jag på pensionatet upptäcker förvandlingen - en lite geggig kärna som har blivit en tonårsranglig nästan-färdig-blomma/växt -!

Och så säger jag .., att om herr Värden någon gång tänker ge mig nånting, då får det gärna bli en sån blomma.

Nu är den här.

Titta, så fin!

Och bara för dom här bestämda damerna.., så har jag gjort en typisk bloggmadame-pil.

Prickig, till och med.

Lediga-dags-fönstret ...

... är mitt.

Och det är tidig förmiddag ., i fönstret hänger den lilla ängeln som Annika har gjort, med en liten glaspärla som hjärta ..., och till vänster dinglar dom tre ljuslyktorna i glas som jag fick av min systerdotter Rita i julklapp.

På fönsterkarmen en inramad bild av min mamma som sitter och tittar på dottersonen.

Som ett litet hjärtevärmarfönster blir det.

För mig.

(Om ni klickar på bilden, sy syns den fina ängeln bättre.)

Ledig dag väntar .....

Och detta är vad jag ämnar pyssla med.

Jag ska v i l a och sova hur länge eller lite länge jag vill.

Köpa färskt bröd på Möllers Bageri.

Läsa Sydsvenskan.

Putsa fönster.

Besöka posten på Åhléns.



Skriva några mail.

Kanske titta in på Ejderns gruppboende med en nybakad sockerkaka.

Njuta av att jag klarade att skriva allt i tid och med tvåtusenfemhundratecken prick, inklusive blanksteg.

Det är lycka rakt av.

Några kvällsfönster från ...

.... fröken Sköldpadda!

Här är ett av bidragen.

Så här skriver madamen.

"Hej om kvällen Elisabet!

Ett litet bidrag till Ditt underbara tema Fönster.
........

Den med de mindre lamporna är fångat under en underbar promenad på isen på Nyårsafton 2008.

De lamporna finns på min stads Naturum som ligger så vackert i älvdeltat.

Mer bidrag kommer farmöver lite och då!

// Turtlegirl."

Kväller ...

Annika, som för ett par år sedan kommenterade här på sidan under namnet "Virriga Annie", hon är en sån härligt annorlunda människa!

Hon är som en tornado.
Ja, så där som Vormforsen om våren.

Och Annika knackar på min dörr och jag har lagat mat och vi sitter vid stora slagbordet som är överbelamrat av allt utom plats för tallrikar och jag föser kamerafodral, cd-omslag, hudkräm, en telefon, RX-limmet, keramikbyttan med pennor och allt annat .., allt föses åt sidan och så ryms vi då .., sitter mitt emot varandra och äter fiskmiddag och tar semlor till efterrätt.



Allting pratar vi om.

Om uppväxt, föräldrar, om en flock på savannen .., om böljande gräs .., om dofter .., om att för första gången möta sin far när man är tonåring .., vi pratar om hur man vill leva sitt liv .., om kollektiv och om vänskap .., om allergi och om rökning .., om att bli mamma .., om skilsmässor och om kärlek och om vad som är väsentligt.

I ungefär fyra timmar blir hon här.

Hon sitter på den bruna loppisstolen som är så mjuk och len mot rumpan och hennes händer är som lärkvingar .., hon gestikulerar och pratar och jag tänker att hon lätt som en plätt skulle kunna komma från Italien eller Spanien ..., och båda två har vi kalasbyxor och jag lägger mig på soffan Ektorp och Pelle sover i sin fåtölj, men Annika, hon vill sitta kvar på stolen, den som är så len och på vilken jag har lagt ett litet fårskinn.

Fyra timmar med prat.

Och glädje.

När jag vid järnvägsstationen säger hejdå .., får jag en varm kram och en smällpuss på högerkinden av kvinnan som är långt mer än huvudet längre än jag själv och det duggregnar och luften är ljummen och en bit ifrån ligger färjan som ska gå till Polen ..., och jag vandrar hemåt i kvällsmörkret och slår mig ner vid bordet och tittar på en av mina älsklingsfilmer, nämligen Station Agent och tack för det du gulleellis, som påminde!

Så var den här kvällen.

En enda stor gåva.

Om Amalia .., en dålig säng .., en finklädd tant och mycket mera.

Ni glömmer väl inte att följa med Jom och hans hustru på resan till Lissabon!

Å, jag sitter framåtlutad mot skärmen och läser och läser och smajlar för mig själv mellan varven.

Varven är många.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Jag förstår att du kan bli en aning less på fönster från Portugal, men du kan lägga det åt sidan och ta fram det vid ett senare tillfälle när du fått fönstertorka.

Det här fönstret kommer från den lilla portugisiska staden Sintra.

Fönstret i sig är vackert, men om man ser efter närmare är spetsgardinerna utbytta mot en murad tegelvägg.

Jag har ingen aning om varför man gjort på detta sättet.

Kramar Jom."

Deadline i övermorgon ....

Den brittiske kirurgen som räddar liv.

Tvåtusenfemhundra tecken inklusive blanksteg.

Jag sitter vid slagbordet och skriver ..., tittar på tv .., går till soffan .., telefonsurrar ..., sträcker på benen ..., tar mig en macka .., pratar med pelle .., skriver lite .., räknar tecken .., sätter upp håret .., hämtar en tandsticka .., tänder två ljus .. vickar på tårna .., skriver lite till .., läser igenom .., tittar på tv .., hjärnoperation i Ukraina .., pratar med pensionatsvärden .., får höra om stuguthyrning i Sälen vecka åtta .., - träning inför Vasaloppet - .., ännu mera operationer .. mänsklig värme .., omtanke .., jag blir rörd .., längtar och längtar .., funderar över hur det kan komma sig att jag känner sådan samhörighet med fattiga människor från Ukraina och Ryssland utan att man har varit där och jag förstår det inte.

Och så skriver jag lite till.

Möblerar om bland bokstäverna.

Ångrar att jag lovade.

Varför skulle jag!!

Mannen med hjärntumör ska opereras.

Kirurgen har runda glasögon och ett gott hjärta.

Det finns hopp.

Kanske.

Den engelske kirurgen

Brittisk dokumentär från 2008.

Henry Marsh kom första gången till Kiev i Ukraina vid Sovjetunionens sönderfall.

Misären och sjukvårdens oförmåga att hjälpa skapade ett engagemang som han behållit i decennier, när han under många vistelser i Kiev hjälpt hundratals annars dödsdömda människor.

Längtan ...

Å, denna vänskap!
Ellis vid stora slagbordet och bloggmadamen som tar igen sig på soffan.

I morgon kommer Annika från Kävlinge på besök och vi ska äta middag tillsammans och hon får ligga på min soffa och jag ska prata med henne medan jag fixar maten och det ska bara bli sååå roligt.

Och på onsdag är jag ledig.

Och på fredagkväll tar pElle och jag själv tåget till landet Halland och på lördag, medan pensionatsvärden ägnar sig åt körsångövning, ska vännen Anna-Karin och jag själv,("A-K i Halmstad") äta lunch på Olssons Skafferi och resten av dagen, medan körövningen pågår (sex timmar nästan ...), då tänker bloggmadamen ligga på Anna-Karins soffa och bara gotta mig och njuta av det bästa som finns: nämligen v ä n s k a p.

Och jo, jag vet att man ska leva i nuet, men längtanskänslor finns minsann i nuet också.

Bara så ni vet.

På jobbet ....

Upphittat i röd kundkorg.

På eftermiddagen har vi måndagsmöte.

Vi är sju stycken runt det stora bordet och det blir som vanligt en massa prat; mest om marginaler och nästa veckas annonsblad och har vi förbeställt tillräckligt?

Att annonsvaror inte ska räcka till .., är mardrömmen.

Det är också den nöten som är svårast att knäcka; att lägga en beställning så nära plus-minus-noll som möjligt.

Värst av allt är färskvarorna.

Hur mycket vågar man dra på utav oxfilé utan att riskera att man sedan står där med ett alldeles för stort lager som förvandlas till halva priset och sedan, hemska tanke, måhända måste kasseras?

Å, jag är glad att jag inte har ett sådant ansvarsområde!

Och vi pratar om sånt som vi tycker fungerar bra och annat som kanske har krånglat och jag vidarebefordrar snällord från paret i 40-årsåldern som var så nöjda med butikens sortiment av ekologiska varor.

Ibland surras det om sådant som någon kund har önskat att vi ska ta hem, men tar man in en ny vara måste ofta någon annan utgå och då är det lika säkert som amen i kyrkan att någon annan kund blir upprörd, för "varför har nu den varan försvunnit från sortimentet?"

Rickard, som är kolonialansvarig, har tagit hem närproducerad rapsolja i läcker förpackning och den säljer hur bra som helst och vi säger att det har han verkligen gjort bra!

Att i så stor utsträckning som möjligt satsa på närproducerade varor .., det tror vi verkligen på.

I en och en halv timme räcker mötet; det är det längsta hittills och samtalstonen är hela tiden vänlig och det blir många glada skratt.

Ändå, det är underligt tycker jag ., är vi ett par stycken som är mer än vanligt rödblommiga om kinden eller halsen när mötet är slut.

Det här ...

Bloggmadamen i sin anorak på vännen Toruns altan.

... är vad jag skulle vilja ägna mig åt just nu.

Eller hela dagen.

Sitta tillbakalutad i en skön stol och bara titta på himlen eller havet.

I stället blir det jobb från sju till fem.

"Bor du i affären ..? Har du säng ute på lagret ..?" frågade en av kunderna igår.

Undrar hur det blir idag.

Och på chefens skrivbord har jag lagt en liten gul post-it-lapp med ledighetsansökan för två dagar i slutet av februari och en dag i mars.

Barnbarnspassning, heter orsaken.

Längst ner på den gula lappen har jag gjort två rutor, för chefen att x:a i.

Vid den ena rutan står det. "Javisst! Inga problem!"

På den andra: "Absolut!"

Jag tror inte att chefen tycker att såna ledighetsansökningar är dom allra bästa att få.

Måndagsfönstret ...

... kommer från Lissabon.

Ååå, du snälle och omtänksamme Jom som har kommit ihåg bloggmadamen!

T a c k!

Kväller ...

... och jag ligger på soffan Ektorp och tittar ut genom fönstret.

Hos grannen mitt emot, - men en våning upp -, ser jag mannen i familjen.

Det är alltid han som drar för persiennerna .. ,men först står han en stund och tittar ut lite.

Ibland vinkar jag till honom, så där "vink-vink", bara.

I fönstret till vänster, som inte syns på bilden, är barnkammaren.

Där ser jag någon enstaka gång hans fru.

Jag tycker om den här familjen .., det känns lite som vi håller koll på varandra.

Lite trygghet, så där, när man bor i lägenhet.

(Och ja, jag har hittat ett sätt att fixa pilar på, men jag tycker nog bättre om mina handritade.)

Någon som vet ...?

Jag knåpar på en krönika med deadline den fjortonde januari och i Windows Vista hittar jag inget sätt att i skrivprogrammet räkna antalet tecken och det gör mig lätt frustrerad, för att inte säga mycket.

Någon som har en susning om hur man bär sig åt för att ordna den saken? undrar bloggmadamen.

Ett kvällsfönster från Frankrike ...

Det är Monica och hennes man som har varit hemma i Sverige och nu, med bil, har återvänt till Frankrike, ja, jag menar förstås att det är Monica som har tagit bilden.

Nu har dom kommit hem.

Till Provence.

Det låter nåt det.

En ren fröjd har det varit att få följa familjen på den här bild-resan; det är faktiskt det jag tycker allra bäst om med bloggandet .., insikten eller kanske mera den inblick som man får i andra människors vardag.

Tack snälla! säger jag.

Och så här skriver hon.

"Hej,

Till dig som så flitigt följt vår 600-milaresa. Det har varit jätteroligt med alla kommentarer från dig och andra som följt med så flitigt.

Nu, bara några mil hemifrån landar vi i den vackra klosterorten St.Maximine la Sainte Baume. Vi tänkte äta "fransk" söndagmiddag där på hemvägen men det var fullt överallt.

På väg till klosterrestaurangen tog jag några bilder till dig.

Vackra franska fönster - ett med vita spetsgardiner - som du kanske kan använda när du har ont om andra.

Väl bekomme.

Hälsningar Monica."

Söndagsbilder från Västerbotten ...

Det är vännen Hasse som är på besök hos sin käresta och hon bor just i Västerbotten.


Det känns lite underligt med såna här bilder.

Här, i sydöstra Skåne, är gräsmattorna gröna .., och när jag promenerade till jobbet i morse, hörde jag småfågelkvitter.

På jobbet....

Mannen är en av de allra första kunderna på morgonen och egentligen räknar han sig som "norrlänning" och tycker därför att vi liksom "hör ihop på nåt vis", ja, vi är av "samma slag".

Nu har han handlat det vanliga och berättar om den tänkta promenaden nere vid havet och så frågar han om jag har tittat på tv-programmet, det som sändes igår, "ja, du vet, Stjärnorna på slottet"?

"Jo, åååå, vad jag tyckte om Gardell igår!" säger jag.

Det är då allt tar sin början.

Mannen säger att denne Gardell .., ja, faktiskt blir han kräksjuk bara vid tanken på honom och hans partner..., och inte bara på dessa män, nej, alla män som håller på så där, det är lika hemskt!

"Men man måste ju förstå att han är sjuk .., det är inte friskt det där ...!" säger han.

Det är knappt jag tror mina öron.

Och jag håller inte alls med.

"Men ..., det viktiga är väl ändå att människor älskar varandra .., om män älskar män och kvinnor faller för kvinnor .., det har väl ingen betydelse alls och inte hur dom älskar heller .., sånt bekymrar mig inte det minsta!" säger jag.

Det är nämligen detta som mannen tycker är värst av allt .., för då är man nästan som dom här som idkar umgänge med getter eller hästar .., "är det så du är .., är det så du menar ..?!"säger han och himlar med ögonen.

Och han vet nog.

Hemma i Norrland har han en gång träffat en man som "hade den läggningen", men den mannen blev botad, ja, just det .., han blev b o t a d och visserligen påstod mannen som tillfrisknat att han då inte längre kände lust till vare sig män eller kvinnor; ja, han blev på något vis neutral .., ett neutrum .., men hellre det .., säger mannen och skrockar belåtet.

Det är nästan hopplöst att diskutera; vi har som en enorm ravin mellan oss .., ja, vi är så långt ifrån varandra som hade vi befunnit oss på olika planeter och där är inga andra kunder, bara han och jag ..., och jag tänker att det verkligen inte är underligt att världen är som den är .., om vi människor är så begränsade i vårt sätt att se på våra medvandrare; om bara det egna sättet är det enda rätta .., om bara vi själva bär på Sanningen.

Det är vad jag tänker.

Och sen tackar i alla fall mannen för sig och säger att han nog struntar i strandpromenaden, för det är alldeles för snåla vindar där ute.

Och det är just vad det är.

Precis så.

Dagens fönster ...

På tåget, mellan Halmstad och Malmö.

Jag tror att det här var infarten till Ängelholm.