Och här skulle man ju också kunna befinna sig ...

"Hemkommen från yogajobb på en paradisö. 3 veckor med yoga i soluppgången, 39 grader i skuggan, svettiga nätter under myggnätet, söt ananas, vänlighet, långsamhet, sandslott och en känsla av att tiden står stilla.

Fysiska behov som blir så tydliga.

Törst, mat & sovklockan är påtaglig.

En signal om att det är så vi fungerar.
En sårbarhet vi inte alltid lyssnar till.

Vår överlevnad.

Kroppen är i rytm. Med naturen, sej själv och omgivningen.

En slags långsamhet som växer sej starkare och ibland blir en irriterande tråkighet.

Det finns inget att bedöva den med.

Inget internet, tv, affärer eller annan konsumtion som kan ta bort den gnagande långsamheten. Pulsen.

Livets puls.

Jo man kan kanske bläddra lite i de tyska kvarlämnade damtidningarna.

Äta en extra frukttallrik. Lyssna på iPoden. Tugga tuggummi som smält ihop till en geggig massa i hettan.

Kanske längta till att äta garlic prawns till middag.

En eftermiddag beställer jag en en dubbel americano även om jag redan druckit en efter lunch. Kanske det hjälper. Hämtar min torra proteinbar som jag lämnat i kylskåpet hos killarna i köket till "emergency".

Sitter vid havet och dricker mitt kaffe och tuggar den torra chokladen.

Lite kick får jag väl? Visst.

Men jag återgår till att samla snäckor på stranden och lyssna till havets brus några minuter senare.

Snart börjar yogan. Sen är det middag. Sen läggdags.

Så vakna i gryningen. Det är det bästa på hela dygnet.

Yoga under stjärnorna på stranden.

Sakta vaknar dagen.

Snart skall jag dela den med de andra yogisarna.

Tidvattnet går ut & in.

Det är det som händer på min paradis ö.

Maria i Oslo."

Fredagsfönstret ...

"Hej!

Om allt fungerar som jag vill kommer här två bilder.

Den ena visar en alternativ gardin (som numera är nedtagen) och den andra en trefingrig istapp.

Brukar de kunna se ut så?

Jag trodde jag hade en bild på en jättelång istapp också, ungefär en våning hög.

Men jag hittar den inte.

Den for också ner häromdagen.

Cecilia."


// Och tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Eva-Britt & Egons vänsterhänder ...

Ganska intressant tycker jag ju att det är .., detta att Egon och Eva-Britt båda två har arbetat som folkskollärare och båda två har förlorat var sitt storasyskon och har då själva fått ta över den rollen.

På den övre bilden ser ni Eva-Britts hand.

Eva-Britt är mörk i hyn och har pepparkaksbruna ögon.

Hon är Våg och henne händer är bara sååå lena och mjuka.



Och det här är Egons hand.

Jungfru är han.

Analytisk.

Vänster tumme upp, såklart.

Har arbetat som rektor hemma i Malå och har haft min äldsta dotter som elev.

"Men hjälp, vilken stor hand du har!" utbrister jag när kameran har plockats fram och är redo.

Egon är uppvuxen i södra Lappland, inte långt från Vilhelmina.

En enkel uppväxt.

Tänk, att jag tycker att det syns på den handen.

För två år sedan lämnade Egon och Eva-Britt Malå för Laholm.

Och i lördags onsdags satt pensionatvärden och jag själv vid deras köksbord.

Så kan det bli här i livet.


(Flera vänsterhänder hittar du här ...).

Telefonprat ...

Genom tågkupéfönstret
Världen susar förbi.
Eller i alla fall Skåne.

Det där med drömmen om ett pensionat .., att faktiskt tillsammans driva nånting i den stilen, slår rot i hjärtat.

När pensionatsvärden sedan ringer vid tiotiden, blir det säkert en halvtimmes surr om enbart detta.

Om vad man skulle kunna göra.

Om sänkta krav i livet.

Och höjda.

Om livskvalitet .., om seglarkurser, vindkraftskvällar .., musikaftnar .., keramikkurseer .., bygga två Friggebodar och hyra ut .., det är som om idéerna aldrig tar slut.

"Och du kan hyra ut ditt hus till köpstarka tyska turister som vill bo nära havet ...!" säger jag.

Sånt pratar vi om.

Pensionatvärden är en man som verkligen inte tror på Ödet.

Han tror på slumpen och att det bara råkar bli.

Men det gör inte jag.

Jag tror verkligen att det var meningen att jag skulle träffa en småländsk man som bor i Halland och jag tror också att det är tänkt att bli nåt bra av det hela.

Det är vad jag tror.

Och blir det inte det ena, så får det bli det andra.

Jodå.

Det kommer att bli så bra.

Kväller ...

Anslagstavla på gågatan i Halmstad.

Nästan det bästa jag vet här i livet .., det är att på nåt vis Vara På Väg.

Nog är det ibland mer än lovligt tröttsamt att sitta tre timmar på tåg till och från landet Halland, men i det stora hela tycker jag att det är härligt också.

Det blir ett slags äventyr .., en slags resa i det som är livet.

Och nästa helg .., då är det årsmöte i Stockholm för vindkraftsföreningen där pv är medlem och jag har fått erbjudande att åka med upp dit, tillsammans med hans bror och dennes familj.

Upp tidigt lördagmorgon .., bil till Stockholm ..., hem på söndag igen.

Jobb måndag.

Njaaa.

Det känns som mycket väsen för lite ull.

Så nu gör jag på mitt eget sätt.

Jag har precis bokat flygbiljett hos Malmö Aviation med ankomst till Bromma halv nio på fredagkväll och på så sätt får jag hela lördagförmiddag hos småttingarna och på eftermiddan, när årsmötet är tillända, blir det middag på restaurant tillsammans med dom utav barnen som har möjlighet att vara med; det blir i alla fall yngsta dottern med man och så den blivande konstapeln förstås.

Det finns inte ord för hur roligt det ska bli och hur mycket jag längtar!

Och vi ska få se två nya boenden; yngsta dotterns och sonens, båda bor inne i Stockholm.

Nu kan jag bara sätta igång och l ä n g t a.

Och i morgonkväll kommer pensionatsvärden och hälsar på!

Jiiiiisus, så roligt!

Frida sover i solen ....

... jo, klicka!

Och jag kan längta ihjäl mig efter en hund, när jag tittar på den här bilden.

Fridas matte heter Anna-Karin och bor i Halmstad.

Retur ...

Ängelholm.
Bara så vackert ....!
Glöm inte att klicka.

Och så bär det av hemåt igen.

Det är en helt övermåttan ljuvlig vårdag och genom kupéfönstret susar Halland förbi.

Och Skåne tar vid.

Som här .., vid Ängelholm.

Det är så vackert så man får ont i hjärtat.

Mest hela tiden sitter jag och funderar på bed & breakfast och vandrarhem och olika sätt att försörja sig.

Jag tänker på yogakurser, helg-akvarellmålningsamlingar .,. musikkvällar .., eller bara Lugn och Ro-helger för utarbetade kvinnor i min egen ålder.

Allt sånt.

Just innan Burlöv blir det tvärstopp och efter en stund meddelar lokföraren att en passagerare i tåget som ligger före oss har drabbats av hjärtinfarkt och nu står det tåget i Burlöv och inväntar ambulans, det är därför vi står stilla.

Som på en given signal åker mobiltelefoner fram ur väskor och fickor.

Jag ringer min gotländske chef och säger att risken finns att jag missar ystadtåget som går kvart över nio från Malmö och då blir jag lite sen till jobbet, nån halvtimme, kanske.

Men det fixar sig .., ambulansmännen är raska och vi är framme endast tio minuter försenade.

Det är lugnt.

Hur det går för den sjuke mannen, det tänker jag på medan tåget passerar Oxie.

Dagens fönster ....

.... hittar man i Halmstad.

En kyrka som speglar sig i ett fönster.

Vårligt blå himmel.

Fågelkrax.

Så var det.

På väg till bilen ...

Eller rättare sagt; bilen står parkerad alldeles vid vattnet och på andra sidan syns biblioteket.

Så här är det: biblioteket i Halmstad .., det är helt enkelt svindelvackert!

Titta, hur det speglar sig i Nissan ....

Ett sent kvällsfönster från Halmstad ...

Och gissa, hur snopen jag blev när det visade sig att hunden var på riktigt!

Nog minns vi väl ramsan om "Vi ska Äta, Ni ska Laga"?
Här är ni:et.
Floden eller vad man ska kalla den .., Nissan.

Ibland är livet som ett enda äventyr.

Som idag.

Först in till stan tillsammans med pensionatsvärden och han hoppar av vid sin skola och jag får vägbeskrivning till Anna-Karin, hon som bor på området som har det härliga namnet "Kärleken".

Och tänk .., att jag hittar dit utan minsta besvär!

Sedan någon timme på stan (guidad tur in med hjälp av samma A-K ..., tack!) och inköp av grönsaker i ett stånd på Stora Torget (hur billigt som helst .., 2 fänkål för 10:-, kvisttomater, potatis, morötter och dill .., totalt 29:-) och fönsterfångande .., och väntan på pensionatsvärden som är klar för dagen och vi åker söderut, till Laholm, och utan att ha förvarnat ringer jag på dörren till före detta malåborna Egon och Eva-Britt Ebbeståhl.

Ingen hemma.

Nähäpp.

Precis när vi ska till att ge av oss igen, kommer herrskapet Ebbeståhl promenerande och fast det är femton år sedan jag senast såg dem, är dom precis sig lika!

Det blir kaffe och jättegoda mackor och hur mycket prat som helst runt deras köksbord och det blir vänsterhänder och höger eller vänster tumme upp och storasyster eller lillebror?

Att träffa hemifrånmänniskor är hur roligt som helst när man inte längre bor hemma.

Det känns ...., "hemtamt".

Egon var under något år lärare för Maria och så var dom ju kunder i Icabutiken där jag arbetade under fjorton år.

Efter två timmar återvänder vi till Halmstad; då ska det bli bio.

Klockan sex börjar filmen Slumdog Millionaire och det ska jag säga, att detta är en totalt helt annorlunda film .., jag har nog aldrig skådat dess like och bloggmadamen, som i hela sitt vuxna liv har drömt om att åka till Det Riktiga Indien .., nja, om jag säger som så .., så är jag kanske inte fullt lika övertygad om den saken längre.

Och själva filmen?

Jag har svårt att sätta betyg på den.

Mellan varven och under stor del av filmen är det ett rasande tempo och en obändig energi som liksom nästan studsar mot biobesökaren .., men så blir det lite väl sötsliskigt här och där och då blir det ...., tja, nån slags kioskromanfilm och nja, det är inget för mig.

På en skala från ett till tio .., så ger jag den kanske ... 6 eller 7.

Kanske mera sex än sju.

Men klart sevärd!

Nu är jag intill medvetslöshetens gräns så t r ö t t, fast klockan bara är lite över nio.

Upp halv sex i morgonbittida och iväg med sjutåget till Ystad.

Det går nog det med.

Ajöken, sa fröken.

Nya tider ...


"Och var är min tandborste nu då ....?!!" utbrister pensionatsvärden.

Liiiite irriterad låter han allt.

"I badrumsskåpet ..., det är väl där den ska vara ...", svarar städmadamen.

"Jaha ......", hörs värden mumla.

Nu får han allt akta sig .., nu är det nån som börjar känna sig hemmastadd här.

Förmiddag i pensionatet ...

Fem minuter från pensionatet
Då ser det ut så här
Om jag vore i era kläder, skulle jag nog klicka på bilden.

Att inleda morgonen med att storstäda pensionatets badrum .., ååå, då är nog krafterna tillbaka!

Och medan jag gör riktigt fint i badkaret och hela alltet - och det går undan ! -, ler jag för mig själv.

Det är som om jag ser mamma framför mig.

Mina händer blir mammas.

Och i hallen står en häpen pensionatsvärd och förundras över bloggmadamens plötsliga energi.

Lediga-dagsfönstret ....

På väg till pågatåget slinker jag in på Lisas Skafferi och handlar lite kvällsgott.

Lisas Skafferi, som är som en liten pärla i stan, ligger alldeles vid vattnet.

Inte långt därifrån upptäcker jag en jättelik båt .., typ lustyacht .., som tar igen sig vid kajen.

Unga och äldre herrar spankulerar omkring och beundrar farkosten och där kommer bilister och gör sig ärenden för att titta.

Och jag tar upp kameran från anoraksfickan.

I båtfönstret speglar sig färjeterminalens vågiga tak.

Fiskmåsar gastar.

Jo, nog känns det som vår alltid.

Och så tre timmar på tåget igen.

Ikväll känns etthundraåttio minuter som en mindre evighet.

När klockan är nio är jag framme.

Nånting har hänt i mitt förhållande till landet Halland.

Plötsligt känns det lite som att komma hem.

Och jag tänker på hur mycket det betyder att ha Anna-Karin i stan .., nån som är "liksom min vän" .., så där så man inte är helt beroende av pensionatsvärden.

Och jag tänker också på hur oändligt mycket det betyder med alla sms-prat-samtal.

Småprat som förgyller tillvaron.

Annika i Kävlinge, till exempel.
Hur glad blev jag inte av att prata med dig ikväll, då, när jag satt på centralen i Malmö?

Och när tåget passerade Landskrona kom jag ihåg resan när ellis var här i somras och vi blev så våldsamt utskällda av den puttrige busschauffören i just Landskrona och jag kommer ihåg allt det andra också .., ellis pladaskfall i asfalten .., färjan över till Ven och timmarna i segelbåten.

Efter Helsingborg blir det sms-surr med Leina.

Vi pratskriver om förhållanden och vad det är som gör att det ena funkar, men inte det andra.

En massa glädje blir det.

Och sen är klockan nio och jag är framme och pensionatsvärden har lite besvär med sitt flimmer och jag repeterar livräddningsövningar för mig själv .., trettio kompressioner .., två inblås .., ring 112 .., allt medan vi tar kvällsvickning och jag njuter av ett glas Shiraz-vin ..., och nu är det kväller och sängdags och Pelle är över sig av glädje och jag med.

Just så.

På jobbet ...

Just innan jag ska gå hem .., Lasse står och berättar för Lindha om vad som hände.

Att känna sig fylld av nån slags liv och kraft .., å, sicken glädje det är!

Precis så har det varit!

Och timmarna bara susar iväg.

På förmiddagen blir det visit av vänlig dam från Arbetsmiljöverket och tillsammans med den gotländske chefen sitter vi i personalrummet och damen tar upp allt som har med arbetsmiljön att göra .,. det är sånt som hur vi sitter eller står i kassan .., hur vi har överhyllor som lager och detta att vi måste sträääcka oss rätt högt upp för att ta ner eller sätta på plats .. det är anslag hit och dit och rapporter som ska skrivas och manualer för än det ena och än det andra och ibland även det tredje och alla arbetsuppgifter ska dokumenteras och preciseras och jag tackar min skapare att jag inte är arbetsgivare.

"Men ni får guldstjärna .., jag har nästan inget alls att anmärka på ..", säger damen och slår ihop sin pärm.

Och tisdag är tidningsdag och innan fikat vid halv nio har jag hunnit ta in prick alla tidningarna .., det är Hemmets Veckotidning och Hänt Extra och Tv-Guiden .,. dom är viktigast .., dom åker in i i hyllan först av allt, men det gäller att snabbt få in även de övriga.

Fyra tomma bananlådor fylls med returtidningar!

Och så ska detta returrapporteras via datorn .., och det är mycket pengar som det handlar om.
Tidningar är dyrt.

Just innan jag stänger min kassa för att cykla hemåt, kommer Lasse och Cowboy-Maria och ställer sig vid utgångsdörren.

Ojdå.

"Ta och kolla den mannens ryggsäck!" säger Lasse till oss två kassörskor och det faller på min lott att be mannen öppna och visa innehållet och mannen är stor och reslig och har en ännu inte tänd cigarett i mungipan .., och så öppnar han väskan på ett nonchalant sätt och ser man på .., där inne finns två stora paket nötfärs.

"Ja, dom har jag köpt i en annan ica-butik ...", säger mannen kaxigt.

Så jag ber att få se kvittot, men det har han tyvärr inte kvar .., och köttfärspaketen är ännu kylda och precis dom vi har.

"Nä, nä .., det där går jag inte på .., dom här får du lämna ...", säger jag och då rycker mannen på axlarna och rättar till cigaretten och så går han sin väg.

Cowboy-Marias kinder är illröda där hon står vid utgången och jag tänker att det nog är första gången jag ser den människan lite upprörd.

Och så ska jag gå hem men hinner ta någon kund innan dess och då är jag så okoncentrerad att jag glömmer att slå ut den ena kundens varor och nästa får betala alldeles för mycket och det är bara ren tur att hon upptäcker felet.

Åååå, jag ber tusen gånger om ursäkt och man skäms så öronen hänger till golvet, men gjort är gjort och det är bara att rätta till eländet.

Och nu .., nu är jag hemma.

Solen flödar från en blå himmel och jag ska plocka ihop lite smått och gott och om två timmar drygt, sätter jag mig på tåget till landet Halland.

Hasta la vista! hälsar bloggmadamen.

Ny dag - ny giv ...

Här ska cyklas iväg till affären, för arbete från halv åtta till tre.
(Vännen Eva på Frösön målade bilden där bloggmadamen just ska ge sig iväg.
Ni ser väl att Pelle är där också ...? Och mina fönster.
Och Eva behöver hjälp med ett resmål ...., nu får ni hugga i!)

Sen .., hmmmm, tar jag nog tåget norrut igen.

Till landet Halland och till Pelle och till pensionatsvärden.

Jag börjar känna mig pigg och längtar efter äventyr.

Kanske ett besök i Laholm?

Kameran i anoraksfickan.

Så tror jag att det blir.

Tio tisdagsfönster från Stockholm ...

"Hej Elisabet!

Här kommer "många" fönster!

De här brevlådorna såg jag i Gamla stan i Sthlm i somras, och tyckte de var så söta!

Hittade kortet för en stund sedan och tänkte förstås genast på dig.

Jag kan inte förstå varför.. :)

Hälsningar Smulan."


Och tack snälla! säger jag till den evigt släkt, - och bygdeforskande madamen uppe i norr.

Hällregn ute ...

... och jag är så trött så jag nästan svimmar.

Då går man och drar blommiga täcket över sig och drömmer om Kefalonia.

Och om Emma Elisabet som går ut i havet och tar kvällsdoppet med sin mormor.

Vilken glädje!

Godnatt hela världen.

Några eftermiddagsfönster från Portugal, Värmland , Västmanland och Västerbotten.

Tänk, så generösa bloggvännerna är!

Här kommer fönster från alla möjliga håll och kanter; från Västmanland och Provence, från Värmland och från Ångermanland och här ovanför, några ruinfönster från Lissabon!

Det är den här rara madamen som har hållit i kameran.



I landet Värmland finns syster Turtlegirl.

Så här skriver hon:

"Hej! Hoppas

Du kryat på Dig efter Flunsan och att Du fått samla krafter i sköna landet Halland nu i helgen!!!

Kanske kan några fönsterbilder hjälpa till med kryandet också!

Idag var det en riktig vårvinterdag här i Solastan och vi tog en promenad bland båtar och bryggor.

Passade på att ta med mig kameran och fångade några fönster på turen.

En tänkte jag PV kanske kommer att gilla, den där en båt skymtar fram.

Söndagskvällskram från Turtlan."



Vännen Ellis har hittat ett missionshusfönster, eller egentligen: flera såna.
Titta, så vackert!


Sist ut är Hasse från Ö-vik.
Han har minsann passerat järnvägsstationen i Vännäs och kom då att tänka på fönster.

Hur många gånger har man inte bytt tåg i Vännäs?
Från rälsbussen i Lycksele, till större tåg till Stockholm eller annorstädes.

Och tänk det utländska brudparet som skulle på bröllopsresa till Venedig och bokade biljetter på engelska .., till "Vännis".

Dom hamnade i Vännäs i Västerbotten, men skulle ju till "Venice" .,. till Venedig.

Jo, jo.

Så kan det gå.

Tack alla raringar! säger jag.