På förmiddagen ...

... paddlar Gunnar iväg norrut och sedan vänder han igen och ger sig av mot Steninge.

Efter ett par timmars tid ringer herr paddlaren och meddelar att nu minsann är han framme i Steninge, nu kan vi komma med kaffet som vi har utlovat.

Så vi åker dit.

I ryggsäcken finns inte bara kaffe, nej, även nybakade kanelbullar och hemkokt jordgubbs/rabarbersaft.

En härlig fikastund blir det.

Och sen tar pv över paddeln och tar kajaken hem till Stensjö igen.

Då är vi på plats och möter.

Jag ligger i havet som är ljummet och överjordiskt himmelskt skönt och plaskar och frågar hur det har gått och jotack, jättebra! säger pv.

Och tänk .., stranden, som i morse vid morgondoppet var helt öde, är nu packad med turister.

Onsdagmorgon i landet Halland ..

Gunnar ska ut med sin kajak.

Det är vindstilla.

Himlen är ljust blå.



Det tycks bli en helt ljuvlig dag.

Och pv testar detta med att befinna sig i en röd kajak på havet.

Men pElle .. han sover i alla fall gott.
Han och matte.


Förut skar jag tänder.

I julklapp eller födelsedagspresent (ja, jysses .., alltid det man har önskat sig ...) fick jag då en bettskena av herr pensionatsvärden.

En liten vink, så där.

Ja, ni förstår.

Allt frid och fröjd.

Men nu ...., nu har jag börjat snarka så att den arme mannen inte kan sova!

"Det här är jävlar i mig falsk marknadsföring ..., du lät aldrig så här förut .., ja, innan du flyttade hit!" säger han vid frukosten.

Jag säger att det säkerligen beror på att jag numera är så totalt avslappnad .., ja, jag mår ju som en prinsessa och sover såååå gott.

"Men det var bättre när du var lite spänd ..., jag får ju inte sova!" säger pv bedrövat.

Jämtlands-Gunnar ler plirigt .., säkerligen oerhört belåten över att leva som ensamseglare.

Vaknar klockan 5.00.

Jag har drömt om min mamma .., ååå, vi står i ett litet rum intill en operationssal och mamma är klädd i kort kjol (i drömmen tänker jag att hon är sig lik .., vill alltid visa sina vackra ben ..., det enda hon är riktigt stolt över när det gäller sin kropp ..) och illgrön stickad kofta och nu står hon vid ett litet rostfritt bord och drar upp sprutor .., och jag tar upp ett blått rör av plast med räfflad insida och just som jag frågar henne vad detta är, förstår jag.

"Jaha .., det är när man ska intubera ..? Så där så att slangen kommer rätt i halsen ..?" säger jag och mamma nickar.

På operationsbordet - i rummet intill - ligger en kvinna och väntar ., det är som om det vore mamma och samtidigt min äldsta dotter, hon som just nu befinner sig i New York.

Mamma är så rar och snäll där hon står och förbereder allt och jag säger att det känns tryggt att hon är där och jag hör hur det suger i som en slang i operationssalen ..,"det är doktorn som förbereder för operation ..", förklarar hon.

Då vaknar jag.

Så levande har drömmen varit, att jag sätter mig upp i sängen .., tittar mig omkring .., tittar på klockan .., på pv som ligger på sidan och tycks sova så gott ..., och på pElle som kurar vid mina fötter.

Så underligt är det.

Det är som om mamma finns i rummet.

Eller nyss har varit där.

Fönstret står öppet.

Mot havet till är himlen rosafärgad.

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Idag fyller världens bästa bettankax år!

Och här kommer största kramen från landet Halland!

Grattis till en tjusig kvinna i sina bästa år .., fylld med humor och självdistans .., och värme och omtanke!

Och snygg som sjutton är hon också!
(Just därför visas endast den nedre delen .., hon är alldeles för bländande .-)

Onsdagsfönstret ...

Det är den alltid flitiga fönsterfångerskan från Värmland, som har varit framme med håven.

Så här skriver hon:

"Hej!

Sist men inte minst från helgens utflykt till ett café runt hörnet någon mil från sommarstugan .

Gubben i fönstret som tittar ut men vi åt inte glass.
Jordgubbskaka vann över glassen.
Glassgubben han känns igen av alla och envar.

Men vad det är för pappskiva som står där har jag ingen aning om.

Så det var det hela.

Turtlan."

Och ett nattfönster från Norrbotten ...

Vännen Jom tog bilden.

Eller Guy, som han heter.

På riktigt.

Ett kvällsfönster från Bohuslän ...

"Hej Elisabeth!

Idag var vi på en liten tur till Tjörn och passade på att gå in och se utställningen på Nordiska akvarellmuséet.

Jag tog en bild inifrån och eftersom jag vet att du är religiöst förtjust i fönster, så kommer det här med en
kram från mig!!

Ruta Ett."

Magister Rindå ....


Och mellan varven berättar Gunnar om tornsvalorna som kan hålla sig i luften i tre års tid - tänk er själva, i tre år - och som sover på uppvindarna och vi bara gapar.

Jaha .., det var alltså tornsvalor (eller rättare sagt: tornseglare ..) som jag hörde om kvällarna i Ystad! (Till höger på den länkade sidan finns ett ljudexempel).

Han berättar också om tillvaron för drönarbin .., såna som bara ägnar sig åt älskog mest hela dagarna .., flyger omkring och befruktar bidrottningar och har sig.

Men snart är den tiden förbi .., ty snart stundar drönarslakt, ja, då arbetsbina helt enkelt mördar alla dessa drönare som inte ens bidrar med mat till kupan .., utan bara roar sig.

Drönarslakten infaller på hösten.

Allt sånt får vi lära oss.

Kväller ...

... och Gunnar från Jämtland tittar på Morden i Midsomer, där kommisarie Barnaby minsann har att göra.

(På bordet: den virkade duken som Bente gjort .., glaskupan som jag fick av underbara arbetskamraten Maria Hansson .., den älskade fågelbrickan från Ikea .., en keramikvas fylld med lavendel och salvia. Jo, men lite hemkänsla blir det .., lite ystadkänsla. Och soffan Ektorp, förstås.)

En alldeles underbar dag har det varit.

Medan pv, med motorsågens hjälp, har röjt den östra sidan av tomten (här har fallit syréner till backen och krikonträd och en massa sly ...), har Gunnar paddlat kajak från Suseån och ut till havet, ja, en tre sjömil kanske .., och han kommer hem igen och är alldeles lyrisk.

Vid sjutiden cyklar vi ner till stranden.

Det tar en halv minut, max.

Och vi går längst ut på klipphällarna och kliver i från klipporna och vattnet är kristallklart och v a r m t .., och jag simmar intill en kvinna som berättar att hon bor i Eftra, inte långt härifrån, men egentligen kommer hon från Lidhult utanför Ljungby .., och vi pratar om flytten från Ystad till landet Halland och om att säga upp sig och börja ett nytt liv.

Långt borta ser vi pv simma mot fågel-ön.

Närapå magisk blir kvällen.

Middag ...

I affären ....


"Men har ni ingen surströmming ...?" undrar jag.

Och den unge mannen letar och letar och letar.

"Nja, tyvärr .., vi har bara fjolårets ...", säger han och tar fram några burkar från mejerikylens innandöme.


En sån här hittar han.

Jag säger att det är ju alldeles perfekt, fjolårets är ofta minst lika bra som årets.

"Nä, det kan jag omöjligen tro .., nä, absolut inte .., titta, burken är ju jäst .., du får den gratis ..", säger mannen med ett tveksamt leende.

Men jag tar den.

Tacksamt.

Såja.

Nu kan herr Rindå och jag själv kalasa på Gösta Hannells Surströmming ikväll.

Gratis och allt.

Herr Pensionatsvärden, jo, han får äta räkgryterester.

Livet ....

Det var just innan jag flyttade till landet Halland, som hon berättade allt för mig.

En knöl i höger bröst .., en mamma och syster som båda har haft, eller har, bröstcancer.

Och oron som gnager henne.

Nästan jämngamla är vi.

"Fast jag tror väl inte ...?" sade hon.

Då.

Men så går mitt flyttlass och idag kommer jag att tänka på henne och av någon annan får jag höra att det var värre än kvinnan hade trott eller hoppats, jo, knölen visade sig vara just cancer.

Skräckordet.

Så jag ringer henne.

Och vi pratar, eller hon pratar .., och berättar att på fredag blir det operation och hon suckar och säger att "bara det inte har spridit sig ...", och ..."du förstår Bettan, jag ska snart bli farmor för första gången .., ååå, jag vill ju så gärna ..!"

Sånt.

"Är du sjukskriven nu ..?" frågar jag.

Nej, inte alls.

Hon har bara lunch från sitt arbete .., om en stund ska hon möta sina arbetskamrater och andra människor; hon ska stå där och smajla och se vänlig ut och prata om väder och vind och hur semestern har varit och tänk, inget regn på länge.

Ingen ska ana det minsta lilla.

Så kan det också vara.

Livet.

På den f.d. dansbanan ...

.... den som har förvandlats till en altan, tänk ..., där växer nu små, små, små klasar med vindruvor.

Om man har vuxit upp i norra norrlands inland och fjälltrakter .., då kan jag lova er att man man knappt tror sina ögon när man ser sånt här.

Här och nu ....

Just så här känns det.

Tisdagsfönstret ...

.... finns även det i Bohuslän.

Det är från vårt rum som vi hyrde den där andra natten i Bohuslän.

Ser ni pv som böjer sig fram i fönstret och kollar om där finns någon kontakt med cyberrymden?

Jodå.

Det fanns det.

Kväller ...

Efter maten .., går vi .., Gunnar, pv och jag själv .., precis samma sträcka som vi gick i fjol, i slutet av maj.

Men nu börjar vi nere vid havet och båthamnen.

Solen likt en apelsin på väg att försvinna i havet.

Rosafärgad himmel.

Det doftar höst.

"Det är säden ...", säger pv och så är det förstås.

Säden, som är så mager och eländig.

Och tänk .., åtta månader efter knäledsoperationen, kan jag nu gå helt obehindrat och i samma tempo som sällskapet!

Det är som ett mirakel.

Gissa, hur lycklig man blir.

Lagom till räkgrytan ...

Södra Frankrike. Anders köper glass av en italiensk försäljare.
Det var då det.

... ringer sonen.

Han är i Malmö och har idag gjort sin första dag i polisbil och han låter mer än glad, han låter nästan lycklig.

"Och du förstår mamma .., vi skulle in på verkstad med bilen och då säger kvinnan som jobbar där att .., ja, hon frågar om jag är Anders och jag fattar ju ingenting .., det visar sig att hon känner igen mig från din blogg ..., ja, hon brukar läsa där, ja, hon var jättetrevlig!" säger han glatt.

Och där sitter jag på altanen tillsammans med Gunnar från Jämtland och pensionatsvärden som är så irriterad på skatorna som äter upp hans körsbär (det är inte jag ...) och jag blir så lycklig för att jag hör glädjen hos ättapjötten, han som inte ville leka med dockor, utan hellre vara Zorro eller Spindelmannen ..., och som nu tycker att detta att vara polisaspirant är livet på en pinne och som berättar om den vänliga kvinnan.

Till dig, du för mig (kanske?) helt okända medmänniska/kvinna där på verkstaden: tack för snällorden!

Och så kommer ett mail:

"Hej!

Gissa vem som dök upp på min arbetsplats idag?

Jo din utomordentligt charmiga son!!!!

Jag kände igen honom direkt och den stackars gossen blev nog aaaaningens förvirrad när jag dök på honom och frågade om han var Anders.

Det är nästan kusligt, jag satt och läste "ifatt" på din blogg när jag åt frukost i morse, och tänkte i mitt stilla sinne, "jag undrar jag när kommer att träffa Anders", för jag har ju insett att det bara var en fråga om tid innan jag skulle stöta på honom.

Och mycket riktigt, framemot förmiddagen stiger en stilig gosse in till oss och jag mer eller mindre överfaller honom och frågar om han är Anders, vilket han ju glatt erkänner att han är.

Jag förklarar att jag läser din blogg och att det var roligt att träffa honom, men jag blev väldigt förvånad över att han inte pratade skånska, det var något jag bara hade tagit för givet att han skulle göra! :o)

Du har all heder av din son, han är genomtrevlig och jag är helt övertygad om att vi har fått en konstapel som kommer att vara en prydnad för kåren ;o)"


Tänk, så liten världen ändå är! hälsar konstapelns mamma.

Nu är han här!

Och med sig har han tre stycken härliga Pelargonior, inhandlade på ett pelargonmuseum i Bodafors, utanför Nässjö.

Plus lite dryckjom inför kvällens övningar.

Och morgondagens.

Nu stundar räkgryta!

Och ja, absolut .., kramarna är utdelade Ulrika och Ruta Ett!

(Han hälsar och tackar .. jag pratade t.om göteborgska när din kram utdelades Ruta Ett ..).

Ett fönster öppnas ...

Små flugor och en humla hittar plötsligt vägen ut.

Och från radion hörs den allra ljuvligaste musik ....