lördag 17 september 2011

Små och stora möten ...


"Ska vi ta en promenad innan du åker till jobbet ..?" frågar pv och det gör vi.

Det är då man får liv.

Det är då man får en slags ro i själen.

Och när vi har tagit oss in i hagen - som ju är en enda stor ljunghed - då är detta vad vi ser.

Kan man ha det bättre som häst?


Och vi möter två snart tonåriga töser som kommer cyklande.

Dom har haft frukostpicknik en bit längre ner på heden och en av töserna berättar att där, där dom satt och åt frukost, där bodde en gång hennes farfar, Einar Johansson.

"Han var håltagare .., det är ett farligt arbete", säger flickan som har luciablont och lockigt hår.

Och hon följer oss en bit ner mot båthamnen och pekar ut var hennes farfars lilla stuga en gång låg och vi får höra om det farliga med hans arbete och det fasansfulla öde som drabbade honom och jag frågar om jag får filma och det får jag och hon berättar.

Detta ska jag lägga in ikväll.


Överallt är det hästar ..., och luften är ljummen och det är varmt och skönt.

Alldeles lagom.


På en stor sten slår sig pv ner och harry gömmer sig bakom husses rygg, där är det tryggt.
En av hästarna kommer fram och nooooooosar på den svarta - och inte just då - så värst svansviftande krabaten, och sen går vi ner till hamnen och pv ska ösa båten och harry springer glatt ombord och jag filmar .., men väljer sen att gå upp på strandbrinken.

Just då händer det som jag har väntat på: harry dråsar överbord!

Jo, jo.

Vad var det jag sa .-)
För övrigt tycker jag ....

... att Skavlans program igår var fullständigt lysande!

Och jag vet också varför.

Jo, detta att inbjudna gäster får komma till tals - utan att det är planerat -, som när Benny Andersson helt plötsligt vittnar om sitt liv som nykter alkoholist och då öppnar sig även hans son och berättar om sin väg.

För att inte tala om den till synes så kloka och insiktsfulla My Skarsgård.

Och advokaten till "den norske gärningsmannen", han som inte en enda gång nämndes vid namn. Den senare, alltså.

Alla hade de något att berätta och Skavlan är - enligt mitt sätt att se det -, mästerlig på att få människor att berätta.

Berätta med stort B.

Lägg därtill redaktionens förmåga att locka intressanta människor till programmet.

Morgonhälsning ...



Äntligen har vi fått harry att förstå att med sigge nilsson måste man ta det lugnt.

Och nu, när sigge tittar in och sitter i husses knä, så är den svansviftande krabaten sååå försiktig och noooosar rent av ömsint mot den lille tigern.

Och ja, jag vet, det här har utvecklats till katt, - och hundbloggen.

Lördagsfönstret ...


... speglar sig i väggklockan, den som finns i vardagsrummet.

fredag 16 september 2011

Kompisar ...



Nu Ingela, kanske du ser lite bättre?

Så där enormt stor och yvig tycker jag inte att Fridas svans är .., det måste bero på vinkeln mot kameran ,-)

Och den som kan läsa av hundars kroppsspråk, ser att harry väldigt, väldigt gärna vill busa med lille Hugo som just har druckit vatten.

"Ja, ja ... men låt mig få dricka i fred!" tror jag att han tänker.

Ledig dag ...



Och vännen Anna-Karin kommer på besök och överraskar med att ha, inte bara Frida med sig, utan även nytillskottet Hugo, en alldeles ljuvlig liten krabat som påminner om hemifrån-ingelas hundvalp!

Efter inmundigande av nybakad citronkaka och titt på bilder från New York, blir det promenad ner till havet.

Vilken dag det är och har varit!!

Längst fram på bilden springer Frida (golden retriever, 9 år), sen Hugo (5 månader, till övervägande del shih tzu ..., kanske det stavas ..?) och sist Harry med vit svanstipp.


Igår nästan storm och ösregn.

Idag = som den allra vackraste sommardag!




Och så här ser det ut när Anna-Karin kastar en pinne i vattnet ....
Pincett och förstoringsspegel ...

Och starkt solljus.

Ja, vid 57 års ålder är det bara att inse: man håller på att förvandlas till man.

Kanske lika så gott att man investerar i en bra rakapparat och lite after shave.

Näsduk hitåt ....!



Och jag bara råkade ramla på den här lilla filmen, när jag letade efter trailern till "Mitt liv som hund".

En slags utmaning ...


Den andra bilden på den första bloggen.
Lintotten Emil på sitt livs första fotbollsträning.

Från Anna i Sheffield kommer en liten utmaning.
Sex frågor som ska besvaras.

Nu är det ju så att alla som läser här vet ju allting redan, men okej, jag ska göra ett försök.

1. Varför började du blogga?

Jo, jag har alltid tyckt om att skriva, allt från insändare till kåserier (numera kallas det "krönikor", men det är egentligen ett slags bloggande i längre format bara) till hemsidan i Malå.
Däremot har jag aldrig närt en längtan att skriva en bok.

Själva bloggandet .., det började i september 2005.

Jag var på besök hos helsingborgaren och testade att göra en egen blogg .., ahaaaa, var det inte svårare!!
Och så skrev jag mitt allra första - väldigt försiktiga - inlägg.
Det tog nog en halvtimme innan jag vågade klicka på "publicera-inlägg-knappen".

Och aldrig fick man någon kommentar, ååå, det var som att skriva för döva öron ,-)

Den första som förbarmade sig (förutom jag själv som testade ...) var vännen Leina; ja, jag hade förmodligen tvingat henne.
Ulrika, som då gick under namnet "Ellis" var också rätt tidigt ute, liksom Bloggblad och Celia.
Den 23:e september dyker Anna upp, hon som kallar sig eller kallade sig Mandalaya.

Och det första fönstret publicerades samma månad.

Detta drömde jag om i september år 2005.


Den allra första bilden på den allra första bloggposten.
Emil på sin första fotbollsträning.
Redan då tyckte jag uppenbarligen bäst om huvudlösa bilder.

2. Målet med bloggandet?

Å, jag har inget mål alls!

Skulle jag i n t e skriva, skulle jag - och det är på fullt allvar - garanterat hamna på en psykiatrisk avdelning .., min hjärna skulle sprängas och gå itu.

Det är ett sätt att rensa hårddisken.

En slags dagbok.

Det jag tycker bäst om med bloggandet, det är det där utbytet av tankar som ibland sker.
Och allra underbara människor man har fått träffa eller inte träffa.

3. Vilka bloggar följer du?

Jag tittar som regel in hos alla i min länklista som har uppdaterat sin blogg.
Läser aldrig modebloggar.

4. Favoritfärg ...?

Vitt och svart, kanske?

5. Favoritfilm ...?

Här skulle man förstås vilja dra till med någon avancerad och kulturell historia, men se .., det går inte, för där finns en film som jag tycker mer om än någon annan.

En film som är så otroligt finurligt filmad .., med härlig musik och en hel drös med människor som man får följa på n ä r a håll.



Den här.
Om filmen ...


Och den här!

Jag hyrde den på Halmstad bibliotek och vi satt i soffan Ektorp och såg den .., utan att säga knappt ett enda ord på hela tiden .., den var u n d e r b a r!



Och den här .., med den allra ljuvligaste (nu är alla superlativen med ...) filmmusik, komponerad av Ennio Morricone.



Och den här.

Ja, då får man nog en bild av vad jag tycker om för slags filmer.

6. Vilka länder skulle du vilja besöka och varför?

Tillbaka till Irland, bara för att det var så vackert och kändes som "hemma".
Enkelt och icke-tillgjort.

Indien - för att det säkerligen inte skulle kännas som hemma -.
Och för att jag ä l s k a r indisk mat.

Italien - för att där, i lilla bergsbyn i Aostadalen, där kände jag mig också hemma.
På en gång.

Jag skickar vidare till alla som känner sig manade.

Det här är egentligen en "utmärkelse"/award ... men jag tycker att alla i min länklista är värda medaljer och utmärkelser, så hoppa på, den som vill!

Och tack till dig, Anna i Sheffield.

Dagens fönster ...


En gång i tiden tillhörde den här lagården familjen Nilsson i Kalvträsk, Västerbotten.

Det var Anders Fredrik Nilsson och hans hustru Anna Elisabet.

Min farmor och farfar.

Anders och Anna fick sju barn, varav två dog i späd ålder.

De som överlevde hette Erland, Ivar, Gösta, Alice och Anna-Maria.

Ivar var min pappa.

Genom hela min uppväxt berättade pappa om livet i Kalvträsk .., om storebror Erlands uppfinningsrikedom (han byggde sig så småningom ett eget flygplan, ritningen hade han i huvudet) .., om föräldrarnas tidiga död i tbc och åren därefter hos barnens farbror och faster - båda barnlösa -.

Pappa var en makalös berättare.

För två år sedan stannade pv och jag själv till vid den här lagården.


Pappa i slutet av 60-talet.
Han hade nästan alltid skjorta.
Kan det vara därför som jag tycker att det är så attraktivt med skjortklädda män?

Det var tomt på gården och i boningshuset - som nu förstås tillhör någon annan - .., pv satt kvar i bilen och jag klev ur och gick en sväng på gårdsplanen och runt lagården .., det var som att promenera i en skog av någon annans barndomsminnen ..., och jag tog den här bilden och tänkte att .., ååå, här har alltså min pappa sprungit som lillpojke!

Nu växte nässlorna höga mot lagårdsväggen och jag plockade en liten bukett sommarblommor och vi körde till kyrkogården och jag satte blommorna på farbror Erlands grav - farmor och farfars hittade jag inte -.

Det det där besöket och promenaden runt lagården ...., det var - på något förunderligt sätt -, som att ha fått träffa farmor och farfar för första gången.
Ungefär som att dom inte alls skulle ha gått bort i så unga år, utan att jag hade kunnat titta in och fått slå mig ner vid deras köksbord, ja, liksom bara sitta där en stund ..,och farmor Anna skulle ha hämtat en liten vas och fyllt den med vatten och sedan ställt blommorna på bordet, kanske på en rutig duk, och där skulle vi ha suttit och jag skulle ha sagt ..."ligger farfar och sover?"


Fiskarpojkarna i Villvattnet.
Bilden togs innan pv gud-förklarades.

Efter besöket på kyrkogården, körde vi mot Skellefteå, men stannade till i Villvattnet.

Det var en alldeles ljuvlig sommardag och där, vid bryggorna, såg vi två småpojkar som försökte fånga fisk med hjälp av en håv och till slut fick pv testa och han fick genast fångst och en av pojkarna utbrast då - på bred västerbottniska -: "men du, du är ju en GUUUD!"

Själv satt jag på stranden och log och kände mig som den lyckligaste människan i världen.

Ungefär.

torsdag 15 september 2011

Sex kvällsfönster från Norge ...



Närmare bestämt från Trondheim.

Det är väl detta som i husannonserna kallas "visst renoveringsbehov", alternativt "varsamt renoverat", ja, eller "gammaldags charm".

Cecilia N tog bilden som har legat och vilat i fönstermappen i flera månader!
(Å andra sidan kom det en hel svärm, så dom har haft sällskap av varandra).

I morgon ...



.... har jag ledig dag.

Då känns det så här.

Och tänk, när jag moppade hem från jobbet ikväll, då liknade solen en halv grapefrukt på väg ner i havet och jag hyste en vag förhoppning om att hinna till Steninge och att jag där skulle kunna plocka upp kameran ur anoraksfickan, men icke .., solnedgången påminde om den i Grekland eller Thailand och när jag väl kom till Steninge och stannade vid en parkeringsplats, då hade solen sjunkit ner bakom horisonten!

Men i morgonkväll ..... .

K a n s k e.

Bilden kommer från Norge och vännen Bente.

Det är hennes solrosor.

Ingen rubrik alls ....


Så här ser det ut när vi går på sedvanlig promenad, nu längs havet.

Vid strandkanten en liten fågel .., en snäppa, kanske?

Vit undersida .., mörk näbb. Trippig gång. Lätt i luften.



Och harry hittar en fågel som inte längre är i livet.


All möjlig bråte har flutit iland .., det är nya grejer varje dag.

En blå leksaksspade, en fylld vattenflaska .., mjölkförpackningar .., och den här lådan.


Eftersom tiden är knapp, genar vi upp mot åsen till .., där fabrikörens villa snart är klar.

På taket syns fem män som står och inspekterar något som jag inte vet vad det är.

Sju olika firmabilar (kakel, el, med mera ..) står parkerade vid stängslet och lite längre fram: en grå Porsche.

Vid polska ambassaden är gräset exakt lika grönt som igår och nu är det dags att ge sig av till affären.

I sin hundkorg - oftast ockuperad av pElle - ligger harry och sover .., medan pElle själv kurar på fönsterbrädan här intill mig.

"Uppförsbacke ...", jo, jo.



Det var igår som jag berättade om den där lodräta uppförsbacken till Guds Gröna Ängar, den där evighetslånga backen som fick mig att pusta och stånka och mitt vänsterknä att knorra.

Att gå ner igen, ja, det var inte så mycket enklare.

Och halt var det.

Men allt är som bekant relativt här i världen.

I värsta stormen knakade det till och en stor ek dråsade halvvägs i backen intill pv:s mammas sommarhus, det som nu oåterkalleligen är någon annans.

Och herr Göransson den äldre, han kom från Småland med motorsågen i högsta hugg och fällde resolut trädet till marken.., och i två dagar har nu Göranssons mellanpojke ägnat sig åt att frakta hem ovan nämnda träd, fast i bitar.

Igårkväll vid niotiden kom han hem - något slut på - om jag säger så.

Och vedboden är sedan länge fylld .., nu gäller det att skapa utrymme för allt detta!

Inte ett ord ska jag hädanefter nämna om uppförsbacken.

Googlade på Guds Gröna Ängar och föll pladask för detta.
(Ja, det är ju inte allom gifvet att en gång få springa omkring på dylika ängar, lika bra att ni tar er en titt.)


Sommarens blomster på altanen har inte varit något att hurra för.

Men ..., självsådda på något underligt vis, har ett sällskap små penséer (eller violer ...?) hittat ett hem alldeles nedanför trappan till altanen.

Ett par decimeter med blå blommor!

Detta blev nog sommarens största glädjeämne på blomfronten!

Landet Halland idag ...

Nu är det bara att vänta ...


.... på posten.

Det känns som lilla julafton.

Dagens fönster ...



Känner ni igen er?

Just det.

Nu är vi i Västmanland, hos Flitiga Fönster-Fångerskan, den Fagra, Flyttglada och Förälskade Ulrika.

onsdag 14 september 2011

Flera kvällsfönster ...


... från Värmland.

Så här skriver avsändaren och jag blev alldeles inutivarm när jag läste raderna.

"Luften är ljummen.

Vinden har lagt sig och solen skiner så där kvällshöstfint.

Jag tar en promenad och passerar vårt fina Naturum.

Tar upp telefonen och fångar några fönster till madamen i landet Halland.

Turtlan i ett annat land."

Mot himlen ...


"Vad hände? Trillade den ut ...?"

Dagen till ära tar vi en annan promenadväg.

Nu blir det inte havet, utan först åkern och sen över kustvägen och in mot Guds Gröna Ängar.

Åååå, så vackert där är!

Fulvackert.

Först en liten "sjö" i åkern där små sädesärlor flaxar omkring och sedan uppför och ännu mera uppför och mitt vänstra knä knorrar (och jag tänker att å, är det här pv idkar rullskidträning, det måste ju vara totalt livsfarligt!), men harry är spralligare än jag någonsin har sett honom och ut och in ur gammelskogen springer han .., ja, han skuttar över nedfallna och mossbeklädda trädstammar och han plaskar i en bäck och så upp och iväg igen!

Och nedfallna kastanjer blir till den allra roligaste leksak!

Rakt upp i luften slänger han dem och så iväg för att hämta dem och förvåningen är total när kastanjen ramlar ur sitt hölje och landar på marken.



Det här är sista månaden som jag betalar på min moped.

Nästa månad - tror jag - blir det inköp av en ny kamera med bättre objektiv.

Så länge får ni nöja er med en ranglig älgkalv till hundvalp och en suddig skorv.



"Ååå, bäst att skynda sig hemåt .., vem vet om man blir uppäten av den där typen ...?" kanske den lille skorven tänker.

Så stor världen är för honom.

Eller henne.

Dom som blir över ...



Känns det igen ...?

Det är alltid några praliner som blir liggande kvar i Aladdinasken.

Och några som norpas bums.

Man kanske skulle offra sig och ta en med körsbärsfyllning ....?

Dagens fönster ....



... kommer inte från Västmanland, men väl från Värmland.

Och njet, det är inte Turtlan som varit fönsterfångare, utan det är den allvetande Rexxie som har varit i farten.

Han var nämligen där och upplevde detta.

Fönstret kommer härifrån.

Tack och bock, säger jag.

tisdag 13 september 2011

Höst ...


Inte på tre år har pelargoniorna varit så eländiga som i sommar!

Ja, nästan alla krukväxter på altanen har varit hängiga.

Nu, i hösttider, flyttar jag dom allra frodigaste lite mer i lä.

Närmare stentrappan där jag, under soliga morgnar, brukar sitta och dricka morgonkaffe.

Tanken (min tanke ...) är att området framför trappan ska stenläggas, då blir det enklare att ha krukor där.

Som ni ser frodas humlen (till min förtjusning och pv:s förtvivlan ...).


Rabatten mot sydväst har klarat sig någorlunda.

Där finns lavendel, olika salvior, prästkragar och inte minst kärleksört!

Att skärpan är som den är - dvs obefintlig - skyller jag på stormen!


Och mot väster och mest i skugga, är funkian e n o r m!

Fyra fönster från Nora ...


Ja, den som googlar på Västmanland torde snart hamna på den här bloggen ....

Tack du underbara Ulrika som aldrig upphör att svinga fönsterhåven!

Och längsgående panel på huset .., det tycker jag så oerhört mycket om och titta er omkring ska ni få se .., allt fler hus/villor byggs med just den varianten!

Om Spadtaget kan ni läsa här, om ni vill.

måndag 12 september 2011

Första gången ...



"Hur många har egentligen sparat sin första inköpslista? '

Yngsta dottern har precis lämnat föräldrahemmet för att flytta ihop med sin pojkvän.
När jag besökte dem i lördags i nya lägenheten föll min blick på en nyss skriven lista på vad som behövdes i det nya boendet.

När väl inköpen var gjorda överlämnades den då hopvikta lappen till mig, för vidarebefordran till dig, Elisabet!

En väninna på jobbet berättade att hon många gånger tänkt handla efter någon annans skrivna lista som hon ibland hittar i shoppingvagnar. Inte så dum idé - kanske värd att prova någon gång?

Vi hörs!

Klem klem!

Torun."

//Och jag gissar på att den som har skrivit listan är vänsterhänt. Rätt eller fel? undrar Elisabet.

Ledig dag ...


Efter frukosten blir det långprommis.

Samma runda som alltid.

(Lika så gott att förvarna eventuella läsare.., detta är verkligen en enjängd blogg!
Det mest förunderliga är ju att för mig är det här livet nästan tillräckligt.
Så mycket mera behöver inte hända. Inte alltid.
Och blodtrycket håller sig på perfekt nivå.)

Nåväl.
Vid det gula, lilla huset nere vid vägen, försvinner harry plötsligt.


Jaha, ja ..., han har känt vittringen av Ecke som är i färd med att försöka få loss en rostig skruv från dörrkarmen.

"Jaså, du harry, du kommer och hälsar på mig .., ja, ja, du blir nog en fin hund bara du lär dig att lyda matte ...", säger Ecke, som för övrigt är uppvuxen i Ystad.


Alldeles intill det gula huset rinner en porlande bäck.

"Mjaaaaauuuuu!" hörs från rhododendronbuskaget intill.

Men se där, där kommer ju en liten kelsjuk sigge!!


Men sigge springer hemåt och vi fortsätter längs den vanliga vägen.
Till vänster "polska ambassaden".

Uppe på en balkong står en man och målar vitt runt ett fönster.

"Hej, hej!" säger jag och får en nick till svar.


Just här .., är grönskan obegripligt illgrön!

Kanske är det ljuset eller det ihärdiga regnandet eller någon särskild sorts gräsmattegödsel?


Och så går vi längs åkern (vid den där blommande hortensian träffar vi kunder från affären och det blir en stunds småprat ..."få se .., visst brukar du sitta i kassan på Ankaret?" frågar mannen och så är pratet igång ...) och därefter ner mot havet och nästan framme vid båthamnen blir det tvärstopp; då känner harry vittringen av hästarna.

Långt borta till vänster går en hop .., men alldeles vid grinden står fem hästar.

Harry v ä g r a r att gå förbi, så vi tar en omväg - närmare havet - ja, går liksom en runda och kommer in i båthamnen mer västerifrån.

Det går det med.


Sist av allt stranden.

Jag kastar pinnar ut i havet och harry springer glatt i och hämtar .., ja, om det inte för långt ute förstås, och han tycks glad och sprallig - fylld av livsglädje! - och ligger där på en bädd av tång och gnager på träpinnen.

Från sydväst kommer en ljummen vind.

Dagens fönster ...


"Du kan tro att jag är glad över min nya kamera med zoom. Så jag kan fånga vackra franska fönster till dig.

De här fanns i romarstaden Arles för en vecka sedan och var egentligen det mest intressanta vi såg där!

Kram från Monet!"

Tack snälla, säger jag.

Och är ni sugna på en resa till Arles och vill boka hotell?

Klicka här då.



Och inte visste jag att Vincent van Goghs tavla visar hans sovrum i just Arles.

Men se, det vet jag nu.

Mer om denne konstnär finns att läsa här.

söndag 11 september 2011

Nästan ofattbart ....



... tycker jag att det är, den här rent ut otroliga sommargrönskan som finns vid huset som jag kallar för Polska Ambassaden.

Inte nånting har jag gjort med bilden, bara knäppt den rakt av vid fyratiden!

Idag, den elfte september.

Och efter jämtarna ...



... kommer min arbetskamrat Mattias och hans flickvän på besök.

Med sig har dom Elvis, en labradorvalp på 9 månader.

Ååååå, så det leks nere vid havet!

Och ååå, så harry vågar sig ut i vattnet alldeles på egen hand, ja, utan husse och matte!

Så här såg det ut.

Ännu flera möten ...


Bengt och Ingrid bor i ett litet hus i Steninge under semestern och nu undrar dom vad det är för ett stort träd som finns på gården och jag hämtar ett ekblad och ett ollon .., "jo, just det, ett sånt är det!" säger dom unisont.

Kommer ni ihåg att jag berättade om dom trevliga kunderna som tittade in i affären, ja, dom som var från Jämtland? Dom som jag bjöd hem på kaffe, när det nu skulle passa dem?

Jodå, idag knackade det på ytterdörren och där stod Ingrid och Bengt och såg så glada ut!

Det blev nygräddade våfflor med grädde och sylt och en väldig massa prat om allt möjligt!

Varma och vänliga människor .., jag tycker verkligen att det är något speciellt med jämtlänningar.


Det här är Ingrids vänstra hand.

Ingrid är storasyster och Kräfta.

När jag frågar vad hon arbetar med, är det nästan som om hon urskuldar sig.

"Tja .., jag städar på en hälsocentral i Brunflo", förklarar hon.

Detta, att städpersonal - som är en sån otrolig viktig yrkesgrupp - ofta förringar sitt eget yrke, pratar vi ganska mycket om.

När jag frågar hennes man vad han tycker är Ingrids mest typiska egenskap, så ler han lite och säger att ..."ja, hon är duktig på att laga mat och baka och så blir hon sur och grinig om inte får som hon vill ..", och så blinkar han lite filurigt.

Ingrid, vars föräldrar hade ett litet jordbruk (hennes mamma hade sex syskon som alla emigrerade till Amerika, den äldsta systern åkte först och så kom de övriga efter, men Ingrids mamma blev kvar hemma i Jämtland ...!) har höger tumme upp och om hon skulle börja om på nytt och utbilda sig, hade hon nog gärna blivit hårfrisörska.


Och det här är Bengts hand.

Bengt är sjuttio år och har varit busschaufför och har - tre gånger per dag -, kört sträckan från Brunflo till Bräcke och jo, han har verkligen trivts med jobbet, även om det mot slutet blev allt mer stressigt.

"Ja, man ligger sen och har hela tiden klockan emot sig ...", förklarar han.

Bengt är nummer fem av sex syskon och även hans föräldrar var jämtländska småbrukare.

"Min pappa arbetade förstås också i skogen, ja, för att få det att gå ihop ...", säger han.

På min fråga vad som är mest typiskt för Bengt .., säger hans hustru efter en stunds funderande att ..."han är snäll och trevlig, väldigt gladlynt, helt enkelt".

Den forne busschauffören har vänster tumme upp och det gissade jag också.

Se, det var ett trivsamt besök!

Elfte september ...


Fossil på operahusets vägg i Köpenhamn.


Jag stod bakom kassan i lilla Fridhems Livs i Ystad och bakom ryggen fanns min miniradio och nu skulle det bli nyheter.

Några äldre damer i kön.

Och just då får vi höra om flygplanet som har kört rakt in i ett av tornen i New York och efter en stund kommer nästa plan och den kvinnliga radioreportern låter förfärad och just då lämnar en av tanterna sina varor .., hon ställer helt sonika ner den röda kundkorgen på golvet och varorna får vara kvar och så börjar hon gråta och säger att "nu blir det världskrig igen!" och kvinnan skyndar sig - så gott hon kan -, ut ur affären.

Hon vill komma hem.

Och ingenting förstår vi av vad som händer.

Och du ...?

Vad gjorde du?

Om du vill och har lust, får du gärna berätta.

Yvonne skrev:

Jag satt på jobbet o lyssnade på nyheterna....dan efter skulle jag o mina systrar flyga till mor och Arvid i Dikanäs.., stor säkerhetskontroll på Arlanda och jag hade en säkerhetsnål som gjorde att jag kollades extra.

Ulrika i England sa...

Jag var hemma i London med min bäbis. Satte på BBC:s 18-nyheter och kunde inte tro mina ögon. Hade så väldigt svårt att ta in det hemska som hade hänt.

Trodde att världen skulle gå under.
Efter många år med IRA-hot i London fick vi nu ett nytt hot.

Tyckte det var otäckt att resa in till centrala London i början. Efter några år, den 7:e juli 2005 blev ju sen även London attackerat.

Jenny Karlsson

‎"Alla" verkar minnas vad vi gjorde just då för 10 år sedan... Alla utom jag då.
Jag minns mycket väl att vi hade bortamatch, och att vi diskuterade det som hänt på vägen till och förmodligen även på vägen hem från matchen.

Men, vad jag gjorde när jag fick höra de hemska nyheterna det kan jag faktiskt inte erinra mej...


Marianne Bokblad

Jag minns också - satt i köket med en av mina kompositörer och planerade.
Hans son ringde på mobilen och sa att ett flygplan kört in i ett hus...
"Oj, så hemskt, men det var nog ett misstag..." klick klick.
Så fortsatte vi att planera...


Dinah

Jag minns inte vad jag gjorde, och jag lider inte av det.
Jag tycker det är märkligt att stora dagstidningar har som förstasidesnyhet nånting som hände för 10 år sen. Men en tröst är det förstås att det inte kan ha hänt så mycket i världen

Anita Berglund

Jag råkade sätta på TV:n och såg en direktrapport om kraschen. Skakande.
Jag tror jag ringde Kenneth som var i älgjakt.
Blev sittande framför nyheterna resten av kvällen... Overkligt.


Hervor Johansson, Malå.

Jag minns - arbetade som vanligt och TVn stod på i väntrummet, gick förbi och sa "jaha, nu har dom gjort en ny film igen.
Sedan ringde Norran och ville veta min dotter Monas telefonnummer (arbetar i New York).
Tänkte inte mer på det! Kom hem och maken sa har du sett vad som hänt? Nej!
Han berättade och jag fick panik, var var Mona?


LindaLotta
sa...

Jag låg hemma i feberfrossa och trodde att jag vaknatt till en film på teve.
Det tog en bra stund innan jag fattade att det var på riktigt.
Eftersom jag var ensam hemma så kändes det ännu mer overkligt i feberdimmorna.


PV sa ...

Jag fick reda på det när jag var på ICA MAXI för att handla och passerade avdelningen med TV-apparater.

Om jag minns rätt så såg jag där hur det andra planet flög in, jag blev stående där länge och tittade, tillsammans med många andra.

En totalt overklig känsla som förstärktes när man sen kom hem och såg hur tornen rasade.
Min första tanke var att det hade något att göra med kuppen i Chile som ju också hade varit den 11 september.

Bert sa...

Jag var på jobbet, när en medarbetare kom och berättade att ett flyplan hade kraschat in i WTC. Jag (och vi) trodde då att det var något litet sportplan som förirrat sig, och vi fäste inte något större intresse till händelsen förrän någon timme senare.

Då minns jag att allt arbete avstannade och någon konstaterar: "Det här innebär världskrig."

Riktigt så illa blev det ju inte, men vi lever ännu med konsekvenserna

Margareta Lundgren sa...

Jag kommer ihåg den dagen som en alldeles vanlig onsdag.

Jag är lärare så jag hade lektioner och efter dem skyndade vi oss för det var konferens.

När klockan gick mot 17 skulle jag åka hem. Då ringde min son på mobilen och berättade.
Det var tungt på hans arbetsplats: en av kamraterna hade varit där veckan innan.

Sen hem, se TV och morgonen efter läsa tidningar. Prata med eleverna om det som hänt.
2 elever var ilskna. De hade födelsedag dagen före och sa att nu var inte den dagen lika fin längre. Jag har just skickat ett grattis till dem via Facebook.

Tuvstarr sa...

Ett år efter murens fall i Tyskland, när vi var fria och fick resa vart vi ville, tog min syster och jag tillfället att resa till New York. Det var då för tiden ännu inte vanligt att två unga tjejer skulle så långt bort och våra föräldrar var ganska rädda om oss. Men slutligen satt vi i flygplanen och det var ett riktigt stort äventyr.

Det blev en riktigt kul vecka i New York och när det var dags att lämna Big Apple då fick vi faktiskt tårar i ögonen.

Och självklart var vi bl.a. uppe på tornet på WTC och jag kommer aldrig glömmer utsikten. Vi älskade staden, det var som om man kommit till en annan planet.

När jag kom hem från jobbet den elfte september 2001 hittade jag min mama i vardagsrummet framför teven och hon bara pekade på rutan, utan ett ord.
Det jag kände i första sekund var nog det som alla andra kände med. Det kunde ju bara vara en dålig skämt och snart skulle komma upplösningen. Sen kom insikten att det var en stor olycka som hände och jag vet inte hur länge jag behövde för att erkänna att det faktiskt var terror.

Det var allt, från rädsla, skräck, vanmakt, smärta och ursinne till sorg, som kom upp inom mig, och tanken på alla som blev offer samt deras anhöriga var bara fruktansvärt.

New York var så mäktig och stark och nu fanns det någon som förstörde staden, där jag hade en bit av mitt hjärta. Det var som ett slag mot mig själv.
Hela situationen var helt obegriplig för mig.

När jag vaknade dagen därpå tänkte jag att jag bara hade en dålig dröm, men så var det tyvärr inte.

Steel City Anna sa...

Jag var på universitetet och dröjde mej kvar med mina kurskamrater i entren när någon berättade om tornen. Jag trodde att det inte kunde vara riktigt sant. Jag åkte hem och satte på TV:n. Jag kommer ihåg att Göran Persson sa att det kändes som en film, en dröm.

Ingen hade egentligen nåt vettigt att säga där i början. Jag ringde till min kompis Karin och vi tittade tysta på TV tillsammans. Då och då sa vi igen i luren, att det kan inte vara sant.

Jag minns att jag tittade på text-TV, tänk det gör man nästan aldrig nuförtiden, och såg hur dödssiffran tickade uppåt. Det var lättare att ta in den där neongröna texten än bilderna.

Elisabet säger: En av de allra mest magiska filmer jag har sett, heter Meantime in Grez och är gjord av filmaren Ylva Floreman från Skåne. Det är en kortfilm som handlar om när hon är i Grez och där hyr ett rum och så kommer en sms-signal från Sverige. Nånting förfärligt har hänt i USA. Och så går sms:en fram och åter, allt medan livet fortgår som vanligt på det lilla torget i Grez. Jag ä l s k a r den filmen! Den är så ömsint och så mänsklig. Om det är någon av er som vill låna den, så mejla mig bara, så skickar jag den gärna.
Mejladressen är: bisse151@gmail.com

Monet
sa...

Jag var ensam hemma och satt och tittade på Oprah Winfrey då sändningarna bröts för nyhetsinslag. Jag var med från allra första början alltså och såg det andra planet köra in och sen när först det ena och sen det andra tornet rasade.

Det var helt overkligt, som på film. Jag ringde min man som inte fattade alls vad det handlade om. Inte på hela dagen förstod han vidden av detta eftersom han bara hörde på radio.

Min äldste son var hemma i förkylning och vi pratade med varande framför varsin tv och såg tillsammans när tornen störtade - som sagt fruktansvärt overkligt.

Detta var en av mitt livs värsta upplevelser, det kändes som jordens undergång och varje gång jag ser de här scenerna är det med samma känsla. Min bästa väninnas son bodde precis i närheten och oron för honom var ju också stor. Han och hans flickvän fick fly undan det stora dammolnet som kom men klarade sig.

Att det är tio år sen fattar man inte heller, det är scener som känns som igår!


Turtlan sa...

Jag var ute på patientbesök i jobbet och satte på radion i bilen ganska precis kl 15.

Jag vet precis var jag var då och varje gång jag åker där vid just den lilla sjön så tänker jag på nyheten.

På nyheterna nämner de att ett litet(!) flygplan åkt in i ett av tornen.
Oj då, tänkte jag.
Såg lite bilden framför mig om ett litet plan som kört i ett av tornen.

Tänkte på när jag var där 1990 tillsammans med två vänner som var au pairs´i USA då.
På det roliga samtalet med en amerikansk kille i kön till hissen upp.

Strax därefter har jag mitt nästa besök som tar ungefär en timma. Där i lägenheten var ingen TV eller radio på.

Väl ute i bilen igen så står någon reklamkanal på men jag kommer ju på det där om planet så jag byter över till P4 ifall några nyheter var på gång.

Fattar först liksom ingenting vad de pratar om. Vaddå... störtat in i World Trade center???

Efter en stund där i bilen på motorvägen så går det upp för mig vad som hänt.

Kommer ihåg att jag tänkte att vet dom andra som åker här på vägen att detta har hänt? Gör de det? Vet de att det kan bli krig nu?
Konstiga tankar.

Ringer till Resevännen som redan kommit hem från jobbet och sitter framför TV:n och mitt i samtalet säger han "-Herre gud det rasar! - DET RASAR!!!

"-Vadå rasar, säg vad som händer försöker jag få ur honom?"

Ringer till mina föräldrar och jag tror vi sa att nu blir det världskrig.
Känner mig rädd där i bilen.
Parkerar jobbilen och ilar in på jobbet. Inte en själ där och nu är klockan ca 1645. Alla har gått hem. Ingen att prata med om vad som hänt. Tomt och lite otäckt ödsligt.

Sen tror jag att jag cyklade hem till resevännen och vi satt länge framför Tv:n innan jag åkte hem till mitt eget.

Det var inget litet plan....

Lena sa...

Jag och några samåkningskompisar skulle just åka hem, då en elev kommer inrusande och säger att ett flygplan kraschat i New York.

Vi slår på närmsta teve och den tystnaden som infann sig, den glömmer jag aldrig.
Vi for sedan hem och lyssnade hela vägen koncentrerat och rätt tagna på radion.

baratradgard sa...

Mina söner hade precis börjat högstadiet, den ene kom förtvivlad hem från skolan och meddelade att nya cykeln blivit stulen på skolans cykelparkering.

Arg som ett bi ringde jag sambon på hans jobb och medan vi pratade blev det ett himla ståhej kring honom.
Flygplan och torn och tonen blev allt allvarligare.
Jag satte på TV'n och fick se det hemska.

Men jag var fortfarande arg på det där med cykeln och gav mig ut i omgivningarna kring skolan och letade ett par timmar och det var alldeles folktomt för alla satt hemma och tittade och lyssnade på nyheterna.

Fourmum sa...

Jag var på jobbet och någon ropade att vi skulle slå på TV´n. Först trodde jag att det var en olycka, ett plan som kommit fel. Jag kollade ävan på CNN på nätet och såg när det andra planet körde in i det andra tornet, då insåg man att det troligen var med flit..

När första tornet rasade, helt overkligt!

När sedan andra tornet rasade ihop som ett korthus så kände jag en fruktansvärd förtvivlan. Att se prickarna som var folk som hoppade, helt overkligt.. Sen kom nyheten om att ett plan hade kraschat in i Pentagon och att ett annat plan saknades..

Någon sa att ibland överträffar verkligheten filmen, istället för tvärt om..
Jag kramade om barnen extra mycket den kvällen..

Men det värsta var nog på morgonen dagen efter.
Jag jobbade med datanätssupport och det ringde en större finanskund som hade sin data avdelning och ett avdelningskontor i World Trade Center.

Just då visste de inte om någon av kollegorna hade klarat sig, men de tvivlade på det för det låg på våningar ovanför träffpunkterna.
Han var helt chockad och visste inte vad de skulle göra för ingen datatrafik fungerade.. Då blev det väldigt verkligt..

Vi lyckades hjälpa dem, men hörde sedan att ingen som jobbade på kontoret i World Trade Center hade överlevt..

Härs och Trs
sa...

Jag var på väg hem från jobbet, maken ringde och frågade om jag hört vad som hänt.
Det hade varit stora översvämningar i älvdalen där vi bodde då under sommaren, broar och hus hade tagits av älvvattnet, så jag trodde att det var nytt regn på gång
"Åååh nej, stiger Ljungan igen?"

Vår sommar med mycket vatten blev med ens ett mikroskopiskt bekymmer, och jag blev verkligt chockad över att någon människa med berått mod kan flyga ett helt flygplan in i ett hus för att åstadkomma död och förtvivlan.

Jag är fortfarande tagen av händelsen, speciellt när jag tänker mig in i hur det måste kännas för de människor som var med om det hela. Hur rädda de måste ha varit.

Lilla B sa...


"Jag har ett glasklart minne av vad jag gjorde.
Hade varit i Lindesberg på mammografi och var på väg hem.
Radion var på och jag lyssnade på något som liknade nyhertsuppläsning där man pratade om flygplan som kraschat in i WT-center.

Och nu får vi meddelande om ytterligare ett plan, säger nyhetsuppläsaren.
Då blev jag lite förbannad på den som haft bilen före mig: jag vill ovillkorligen att P1 ska vara inställd, favoritkanalen.

Vem i helvete har ändrat till en fjompkanal med hittepåinslag var min tanke.
Då kollade jag inställningen extra och insåg att det var på riktigt. En overklig känsla."

Söndagsfönstret ...



"Fönster ovanför ett apotek i staden Luang Prabang i Laos ...", skriver fönsterfångaren, ja, så där norrländskt korthugget.

Det var Guy från Arvidsjaur som tog bilden.

Tack! säger jag.