Dagens fönster ...

En gång i tiden tillhörde den här lagården familjen Nilsson i Kalvträsk, Västerbotten.

Det var Anders Fredrik Nilsson och hans hustru Anna Elisabet.

Min farmor och farfar.

Anders och Anna fick sju barn, varav två dog i späd ålder.

De som överlevde hette Erland, Ivar, Gösta, Alice och Anna-Maria.

Ivar var min pappa.

Genom hela min uppväxt berättade pappa om livet i Kalvträsk .., om storebror Erlands uppfinningsrikedom (han byggde sig så småningom ett eget flygplan, ritningen hade han i huvudet) .., om föräldrarnas tidiga död i tbc och åren därefter hos barnens farbror och faster - båda barnlösa -.

Pappa var en makalös berättare.

För två år sedan stannade pv och jag själv till vid den här lagården.


Pappa i slutet av 60-talet.
Han hade nästan alltid skjorta.
Kan det vara därför som jag tycker att det är så attraktivt med skjortklädda män?

Det var tomt på gården och i boningshuset - som nu förstås tillhör någon annan - .., pv satt kvar i bilen och jag klev ur och gick en sväng på gårdsplanen och runt lagården .., det var som att promenera i en skog av någon annans barndomsminnen ..., och jag tog den här bilden och tänkte att .., ååå, här har alltså min pappa sprungit som lillpojke!

Nu växte nässlorna höga mot lagårdsväggen och jag plockade en liten bukett sommarblommor och vi körde till kyrkogården och jag satte blommorna på farbror Erlands grav - farmor och farfars hittade jag inte -.

Det det där besöket och promenaden runt lagården ...., det var - på något förunderligt sätt -, som att ha fått träffa farmor och farfar för första gången.
Ungefär som att dom inte alls skulle ha gått bort i så unga år, utan att jag hade kunnat titta in och fått slå mig ner vid deras köksbord, ja, liksom bara sitta där en stund ..,och farmor Anna skulle ha hämtat en liten vas och fyllt den med vatten och sedan ställt blommorna på bordet, kanske på en rutig duk, och där skulle vi ha suttit och jag skulle ha sagt ..."ligger farfar och sover?"


Fiskarpojkarna i Villvattnet.
Bilden togs innan pv gud-förklarades.

Efter besöket på kyrkogården, körde vi mot Skellefteå, men stannade till i Villvattnet.

Det var en alldeles ljuvlig sommardag och där, vid bryggorna, såg vi två småpojkar som försökte fånga fisk med hjälp av en håv och till slut fick pv testa och han fick genast fångst och en av pojkarna utbrast då - på bred västerbottniska -: "men du, du är ju en GUUUD!"

Själv satt jag på stranden och log och kände mig som den lyckligaste människan i världen.

Ungefär.