Jo, det blev en helt annorlunda seglats än vi tänkt oss.
Det kom in vattnet i oljan i motorn och nu är pv inte den som går för motor om det inte är av nöden tvunget, men när man ska in i hamnarna, då är det skönt att puttra på med motorn och ha koll på hastigheten. Hur blev det då?
Jo, vi möttes i Limhamn (jag körde bilen och hade Harry med mig,vi kom fram exakt samtidigt!) och efter två nätter där, med bland annat besök hos sonen och svärdottern och lille Elliot (pv hade redan innan fått kontakt med någon som skulle hjälpa till att fixa motorn, om han nu bara fick fatt i en topplockspackning till just den sortens båtmotor som han har!) så tog vi sikte på Ystad.
Helt perfekta vindar från Limhamn och mäktigt att segla under Öresundsbron.
Dånet från Öresundståget hördes ..., jo, högt ovanför oss körde bilarna åt olika håll.
För att det inte skulle bli för långa pass på båten för Harry, stannade vi till vid Falsterbokanalen och medan pv rastade harry, fixade jag lunch och fyllde på vattenflaskorna. Vi var fem båtar som lämnade kanalen och tre av oss skulle mötas senare under seglatsen.
Och vi beslöt att ta sikte på Gislövs läge, söder om Trelleborg. Ååå, vilket underbart fint litet fiskeläge och där, bland pyttiga hus, växte lavendel som var lika omfångsrika som dom man ser i Frankrike! Gamla fiskebåtar fanns i en särskild del av hamnen .., med skyltar om vem som byggt respektive båt och vad den användes till.
En liten vallmo skuttade in i mitt hjärta.
Strax efter att vi lagt till, kom den här båten och ombord på den fanns inte bara lilla hunden Emma (mitten av bilden), utan även två systrar från Berlin. Den ena var narkossköterska, den andra assisterade vid operationer. Sååå rara och fina!! (Dom skulle också vidare till Ystad - dagen därpå - och därefter till Bornholm).
Senare på kvällen dök vänliga tulltjänstemän upp och kontrollerade flickornas pass och annat.
Tänk, det hade jag noll koll på att det fungerar på det viset!
Att komma till Ystad var förstås som att komma hem.
Och tyskorna, dom seglade in i hamnen tio minuter efter oss .., vi hade sett deras segel under alla timmarna från Gislövs läge.
I fyra dagar har vi strosat omkring och gått på långa promenader längs havet och vi har ätit frukostbuffé hos Café Diana och jag har mött sååå många före detta kunder från Fridhems Livs, kvartersbutiken som inte längre finns, utan har förvandlats till lägenheter.
När den här bilden togs, tänkte jag på dig, annannan.
En häst som står på gågatan och jag undrar hur många händer som strukit över densamma?
Och Österporttorg. Där stod vi och väntade på utspringet när sonen blev student .., genom den parken har jag genat hur många gånger som helst! Och där brukar vara loppis och träden är plataner.
Tänk .., för ett par år sedan fick jag fruktansvärt ont i mina ben om jag promenerade omkring på kullerstensgataor! Nu? Inte tillstymmelse till nåt sånt!
Och överallt rosor i alla de färger!!
En morgon, på väg till frukostbuffén på gågatan, ser jag den här mannen komma cyklande mot vårt håll. Men det är ju Christer!! Christer var vaktmästare på Fridhem under mina tretton år i affären och han var stadig kund i affären och världens snällaste i sitt yrke!
Sååå glad jag blir av att se honom! Det blir ett riktigt kramkalas!
Och Malin och hennes sambo Jörgen kom och hälsade på i båten!
Malin var arbetskamrat till mig i kvartersbutiken och vilken vitamininjektion den människan är och var!! Hennes pappa är från Iran och hennes mamma från trakten av London, men Malin själv adopterades i tidiga år till Skåne. Här gosar hon med Harry i båten!
Jag berättar om mötet med Christer och då säger hon ..."ja, han var underbar som vaktmästare, han brukade komma och ta bort spindlar som fanns i min lägenhet!"
En kväll tar vi tåget till Malmö och därefter buss till Limhamn (för Harry är det första gången någonsin han är med om detta och han fixar det galant!) där bilen är parkerad, ja, jag mötte ju upp pv där och hoppade på båten. Så vi tar bilen och kör till Räften där pv:s lillebror Ulf, han trummisen, bor med sin Ines.
Ulf och Ines är människor med hjärtat på rätta stället, så hos dem bor ett äldre par från Rumänien, tiggare helt enkelt, som får bo gratis och så hjälper dom till med lite av varje. När jag hälsar på mannen och kvinnan, ler kvinnan så stort och frågar på knagglig engelska om jag är Ulfs mamma?
Har pv någonsin blivit så glad!!!
Jaha, så på bilden ser ni min sextiotvåårige son Ulf.
Jag fick honom alltså vid fyra års ålder.
Dagen därpå - nu har vi ju bil! - kör vi till min rödvitrandiga syster utanför Hörby och där är min australiensyster som, precis som i fjolsomras, blir här en månad och hon bor hos Rigmor. På Möllers hade jag köpt smörgåstårtebitar ocvh så blev det kaffe och så mycket skratt och roligheter!
Den här madamen är en gladlynt kvinna och r o l i g och ytterst rättfram!
Jätteroligt att träffas!
Och en dag tittar jag in hos Lindsténs Elektriska där Åse arbetar.
Denna underbara Åse, som var den stora tryggheten på Fridhems Livs!
Lugn och go och rar.
En människa att l i t a på.
Och så ofattbart vänlig!
Inte långt från Marinan upptäcker jag en kvinna med en helt osannolik kjol!!
Eller .., en kjol med ett högst ovanligt mönster!
Jag frågar om jag får ta en bild och det får jag.
"Titta här!" säger hon och håller ut den på sidorna och jag får veta att hon köpt den på loppis.
Vi går på promenader västerut, mot Svarte till - men inte fullt så långt - och stannar till där jag under så många somrar brukade cykla och sedan tillbringa ett par timmar på stranden.
Så här ser det ut.
Det blåser ganska friskt, men jag har packat ner baddräkt och handduk och tar mig ett dopp i ett iskallt hav. Men oj, så skönt!! (Nu ser jag att jag byter till nutid, ja, ja, jag är för trött för att ändra).
Och jag hittar en sten som får följa med hem.
Så många minnen som väcks till liv!
Det var så här det var.
Det var min tredje sommar som ensamseglare och Maria var så omtänksam och kom med Emil och Emma till stranden där jag var .., så även om dom bodde hos morfar och hans nya fru i det hus där jag en gång också bodde, så fick vi umgås, småttingarna och jag själv.
På väggen i hallen, bland andra fototavlor, hänger det här fotografiet.
På väg hem från stranden och badet, möter vi ännu en cyklist, ja, men det är ju Leif, även han tidigare kund i affären. Nu är han dryga sjuttio år men känner igen mig, trots dom tio åren och vad dom fört med sig (grått hår och rondör) och så blir det ännu mera kramar och han är så snäll och gör mig så glad.
"Ja, nog minns jag dig, du var ju som en solstråle i den affären!" säger han leende.
Om nån hade givit mig det allra finaste betyg med superlativer av alla de slag, så hade jag inte blivit mer glad än över hans ord. Det handlar om den där pusselbiten som jag flera gånger berättat om; att vara en del i ett sammanhang .., att bli accepterad för den man är.
Att bli godkänd.
För mig betyder det så mycket.
"Är du nån gång och hälsar på i Malå?" frågar Leif.
Vilket minne han har!!
Igårkväll, någon timme innan pv och jag skulle köra till Tommy och Karin och titta på fotbollen - nej, vi har ingen tv i båten och vår båt var den näst minsta av alla båtar i hamnen, men jag tycker om den ändå - kom ett sms från en instagrammare. "Kateaso", heter kontot och jag verkligen undrat vad hon egentligen heter. Hon bor i Trelleborg, stickar alldeles omåttligt mycket och kom väl i kontakt mig på ig via kanske Ulrika eller Kattis i Närke
Vi har en timme på oss att mötas (vi har aldrig setts på riktigt) och hon bjuder generöst på ett glas vin, allt medan hennes man och hennes son spelar i orkestern på Ystads Teater (det är föreställning med Sven Melander, Marianne Mörck m fl).
"Elisabet, vi måste ta en selfie!" säger hon och jag vägrar ta den inne i Marinan bland alla andra gäster, så vi går ut på verandan och när bilden är tagen, säger jag att det nog är dags med en selfiekurs!
Och innan pv hämtat mig fvb till Bjäresjö, visar hon mig det senaste stickprojektet, sockor, där båda två stickas s a m t i di g t!
Jag behöver knappast säga att det här är en färgstark kvinna.
Det visar sig också att hon vuxit upp bland annat i Ljungby och såväl pv som min son Ulf (hans lillebror) kände mycket väl till Monicas pappa som var chef för musikskolan just i Ljungby och pv sa, när jag berättade att Monica var därifrån .. ,jaha, är du Monica Ahlvin!!"
Så är det.
Världen ä r liten.
Nu tar jag paus från skrivandet och slänger tvätt i maskinen.
Vad var bäst under den här veckan borta?
Lätt som en plätt: alla möten!!
All mänsklig värme!
Alla kramar!
Ps. Jag har fått massor av fönster och några mejl medan vi varit borta, men det har blivit nåt vajsing, så jag kan inte läsa mejlen från min mobil. Ni som skickat fönster .., dom läggs prydligt i fönstermappen och så lägger jag in dem allt eftersom! Tusen tack! Ds.
%20(13).jpg)
.jpg)
