Ett kvällsfönster från Trelleborg ...

Och så vackert fönstret speglar sig mot väggen! 

Vilket ljus! 

Vecka 40 ...

Längre och längre tar jag mig och snart utan bekymmer alls. 

Vilken oändlig glädje! 

Idag Kvarntorpsrundan som är den längsta hittills och ja, jag vet hur omåttligt intressant det är att ideligen höra om ens promenader .., jo, jag ska försöka hushålla med just den biten.

Vindstilla ute. 

Mängder med får i hagen upp mot åsen och nästan alla står bredbenta och kissar när vi närmar oss .., dom blir väl lite nervösa. 

Just här vid stenen ser och hör jag ett fågelsträck på väg söderut. 

Höstkänsla.

Ännu finns några små blommor som förgyller ens tillvaro. 

Den här, till exempel. 

Ser också små blåklockor, renfana, röllekor och andra som jag inte blivit presenterad för.

Som den här solstrålen!

När just den här bilden tas lyssnar jag samtidigt till P1:s nyheter från mobilen och det handlar om trafikolyckan där konstnären Lars Wilks mötte döden, men inte bara han. Och jag tänker att någon har förlorat två kollegor och hur det ska kännas och tänk, bara tänk .., känslan hos kollegorna som kom just efteråt! 

Det är vad jag tänker på när jag vandrar vidare mot Kustvägen.

Väl hemkommen upptäcker jag att huset är tomt, men dörren olåst förstås. Det visar sig att pv har givit sig av på rullskidor och i nästan två timmar blir han borta (någon längtar tills det blir Vasalopp ...), men sedan blir det kaffe i termos ., jag gör små mackor och så svänger vi förbi Harplinge och köper solrosfrön och pv firar kanelbullens dag med ett inköp från Börjes konditori och så tar vi sikte på hamnen. 

Säcken med frön gick upp i pris från 169:- till 399:- och jag frågar butikschefen på Lantmännen hur i fridens dagar detta går till?

Enkelt! säger han. 

Allt handlar förstås om tillgång och efterfrågan. 

Det är Ungern som är främsta leverantör av solrosfrön och förutom att frakterna blivit mycket dyrare, så har vi haft pandemi och människor har hållit sig hemma och matat fåglar som aldrig tidigare! Det är knappt att det går att hitta 20-kilos-säckar längre! 

Just därför kan leverantören höja priset alldeles omåttligt.

Jaha, det borde man ju begripit.

Och så Skallkroken.

"Men jag då ..., får jag inget?" tänker Harry. 

Jodå, han fick också.

Detta var efter badet. 

Pv avstod dopp, men inte jag. 

Och jag tänkte på väg ut till vattnet att kanske är nu detta min sista stund, men tänka sig, det var det inte!! Vilken lycka! 

Annat man tänker på. 

Att friherrinnan nu känner sig nästan som förr - sååå mycket bättre - och att vännen i Trelleborg så oväntat förlorat sin storebror.

Hullerombullerlivet.

Förstås.

Dagens fönster ...

"Ännu ett fönster som jag fick syn på. Eller egentligen två. Fångat i en av salarna på Rungstedt gaard på Själland."

Och har någon lust att åka dit, så ni kan bo just där. Då har ni dessutom nära till Karen Blixenmuséet i närheten! 

Tack Kerstin i Trelleborg att du hade håven med dig!

Catarina vittnar om ...¨

För några dagar sedan berättade jag om hur oändligt segt och annorlunda min hjärna fungerade, ja, efter det här virusbesöket. (Egentligen var det inte enbart hjärnan, även själen tippade överstyr. Jag tappade liksom kontrollen över mig själv och inte bara kontrollen - även mitt annars tämligen goda humör -. Det var bara så  h e m s k t.)

Igår fick jag följande rader från Catarina i Trelleborg; hon som nu har behandlats för bröstcancer och jag tänker att kanske kan det hjälpa någon annan som i sin förtvivlan googlar på biverkningar och av en slump råkar hamna här. 

Så här skriver Catarina:

"Du pratade om en icke fungerande hjärna igår ... 

Så har det varit för mig också. Det finns tydligen något som heter chemohjärna och syftar till behandlingen med cellgift. 

I somras var det TOTALT OMÖJLIGT för mig att läsa en bok och att sticka efter mönster. Jag som alltid har stickat efter mönster, helst krångliga sådana och gärna på engelska, men då, inte en chans. 

Kunde inte heller räkna till 100, kunde inte se nån film, kunde helt enkelt inte att koncentrera mig. Och jag blev livrädd - tänk om det skulle bestå för all framtid! 

Numera är allt som vanligt igen och jag är så oerhört tacksam. Kände igen mig på pricken när du berättade om ditt problem."

// Bilden visar Catarinas vackra hand ., det fångades när vi möttes i Skåne för många, många år sedan. Och tack Catarina för att du delade med dig!

 Dagens fönster och omåttlig glädje ....

En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber. 

För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst. 

Är jättepigg på morgonen. 

Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt. 

Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison. 

Och nu till den där gränslösa glädjen. Fick ett mejl igår som gjorde mig överlycklig. Så här lyder det och avsändare är Catarina i Trelleborg. Så här skrev hon i augusti förra året. 

Och så kom då detta igår: 

"Hur glad kan bli mitt i dessa tider? Läser om Rexxie och blir så ledsen och här står jag och får besked att jag inte har några metastaser i mina lungor! 

Efter att ha levt med min bröstcancer under mer än ett år, operation, cytostatika, håravfall, strålbehandling, en trötthet som var obeskrivlig, tappade naglar och sen nästa dråpslag: vi har sett något på dina lungor som inte är helt OK. 

Ny oro, fler behandlingar samtidigt som antihormondroppet ska tas var tredje vecka samt nåt annat vedervärdigt gift som ska in i kroppen var sjätte månad så kommer då idag beskedet - det finns inga metastaser och inget annat konstigt heller varken i lungor, hjärta eller armhålor.

Mamma Mia skriker jag - jag är NÄSTAN frisk! Lite vaccin på det här så kan jag återgå till ett normalt liv igen snart. Träffa barn och barnbarn, träffa väninnorna och LEVA - borta är den totala isoleringen! 

Kämpa på Elisabet - du klarar det här också."

//Catarina

(Catarina, mina bekymmer är en fjärt i rymden, i förhållande till det du/ni är med om. Jag är såååå glad för din skull och hoppas att det ordnar sig för Rexxie också!)

Och så ett kvällsfönster .....

... från madame Hedgren i Trelleborg! 

Tack Kerstin! Älskar speglingar! 

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan; en madame från Trelleborg.

"Hej! Idag for vi en sväng till Ystad. Tog några fönsterbilder. Ett par av dem är nog bekanta! Kram, Kerstin."

//Ja, verkligen Kerstin, nog är dom bekanta nog! Det vänstra fönstret tillhörde det lilla köket där jag hade min säng och matbord struntade jag i, åt gjorde jag vid det stora bordet vid fönster nummer två och där hade jag min dator och allt möjligt annat. 

Underbara fönster var det som släppte in mängder med ljus. Aldrig har jag haft finare och mer prunkande pelargonior än där, i lilla ettan.

Vid fyrtionio års ålder blev det här mitt livs första helt egna boende. 

Att flytta från huset - som jag ju älskade - ute på landet, till en lägenhet i stan, nära den gamla paradgatan .., ja, då fick man allt göra sin egen lilla trädgård. 

På stentrappan ut mot gatan blev det först vårprimörer och därefter andra blomster.

Då kunde det se ut så här. 

Och tänk, en enda blomma stals .. det var den stora pelargonian närmast dörren och den försvann samma vecka som jag flyttade till Halland.

Utsikt mot Petras Hörna, en damfrisering. 

I det grå huset på motsatta sidan vägen, där tuttade den s.k. Gryningspyromanen på - längst uppe - och jag vaknade en natt av brandbilar och ambulanser och mannen som bodde på översta våningen och tog sig ned via en brandstege, fick bli på min soffa, i väntan på att polis och brandkår skulle ordna upp det hela. 

Och så många härliga möten det blev, just där i den lägenheten!

Först kom Ulrika vars blogg då hette "Allt under himlen" och sen "Ellis", eller om det var ttvärtom. Hon var på besök minst ett par gånger. 

Och så var det bloggträff med bland annat den STORARTADE Ann från Göteborg som  övernattade hos mig ..., Bente från Norge kom på besök med sin son och stannade flera dagar .., Bettankax hälsade på, Torun från Staffanstorp (men egentligen Umeå) också .., jag minns inte om Bloggblad tittade in, vi fikade i alla fall tillsammans på Fritidsbaren vid havet och jag fick skjuts hem tillbaka, det kommer jag ihåg. 

Och Eva Grelsson har också varit på besök. Det är hon som har målat bilden här ovanför. 

En husletarman bodde på soffan under en veckas tid, då, när han letade efter ett hus att köpa på Österlen och Emma och Emil övernattade när dom kom på besök till Skåne. 

Och i februari kanske 2008, kom en smålänning på besök och resten är väl historia.

Ja, den lägenheten, den har verkligen en stor plats i mitt hjärta. 

Tack Kerstin som tack vare din bild längst uppe, tog mig med på en promenad längs minnenas aveny!

Augusti 2020 ... en återblick. 

I augusti är vi hemmavid mest varenda dag. 

Pv är ännu ledig fram tills slutet av september och alla dagar eller kvällar med fint väder, åker vi ut med båten (eller seglar) .., fiskar, hoppar i från aktern och tycker att livet känns bra.

Andra har det kämpigare. Så här skriver Catarina i Trelleborg: "I övrigt ska jag inte klaga, det går framåt med behandlingen och jag ser ett slut på cytostatika. Sen kommer strålning och lite efterbehandling men ljuset i tunneln syns. Jag mår också förhållandevis bra men det är klart att nån gång faller jag ned i något slags ledsenhål men det går snabbt över."

Så olika är människors liv och tillvaro. 

Inget kan man ta för givet. 

I växthuset ser det ut så här. 

Och jag bestämmer mig för att nästa sommar satsa mer på blommande växter än tomater; det är ju ändå blommor som gör mig så himla glad.

Min förstfödda är ett Lejon - ett typiskt lejon vill jag påstå - och det är hon som sitter intill sin lillasyster som har solglasögon. Bilden tas den där dagen då det är kalas i Upplands Väsby. Fyrtioåttaårskalas. Vi får hålla oss hemma.

Och det är ju otroligt, att dom som i tonåren ständigt låg i luven på varandra, ja, där ser det numera ut så här. 

Och så på båten igen!

Utan skärgård får man göra det bästa av förutsättningarna; att så ofta det går segla iväg och vara borta ett par timmar .,. bara detta att vara till  h a v s, går bra. 

Eller en övernattning eller två.

Över dagen kan vi ta oss till Torekov, Grötvik, Halmstad, Glommen och Falkenberg. 

Små och större hamnar att lägga till vid. 

I augusti får vi besök av sonen med familj. Här ska minstingen göra pv sällskap på promenad med harry. Pilen visar pv:s inflammerade hälsena. 

Och jag kommer in i tvättstugan och upptäcker att en liten krabat är i färd med att ladda tvättmaskinen. Annonsblad och dagstidningar ska bli rena. V ä l d i g t  omsorgsfullt stoppas blad efter blad in och luckan stängs och öppnas mellan varje tidning.

Eva och hennes halvlånge man - vilka är här nere i augusti - går var morgon på flera kilometer långa promenader längs havet. Dom går söderut och här står Eva vid en slags installation som någon förfärdigat. Så fin hon är på bilden! 

Och vi själva leker hemtjänst och handlar enligt inköpslistor till såväl dom här vännerna, som till Sonja. 

Och Sonja kämpar med sin rehabilitering! Med gå-stöd tar hon sig runt i sin lägenhet. 

"Men oj, vad det tar tid ...!" säger hon aningen deppigt.

Hon berättar om all hemtjänstpersonal som hjälper henne flera gånger per dag och ALLA tycker hon om .,. alla är dom så rara och hon får ta del av människoöden från alla möjliga ställen på vår jord! Dom flesta är ungdomar, många är män. Man märker tydligt hur uppiggad hon blir av dessa - ändå så korta - besök.

Ute till havs igen. En liten makrill - för liten för att bli middagsmat - får återvända till sitt rätta element. Förlåt, lilla fisk! Hoppas att du inte fick alltför ont i munnen av kroken som pv tog loss.

Och när pv inte fiskar, målar han om köksstolarna. 

Sååå fina blir dom! 

I slutet av augusti ser det ut så här när jag cyklar hemåt, efter en lång cykeltur mellan olika sädesfält. Det är den dagen när jag har cyklat till Sonja med middagsmat. Vilken frihetskänsla det är! Och  d o f t e n! 

Jo, jag älskar månaden augusti!

Återblick juni 2020 ....

Mars, april, maj, juni .., det är ju då man lever upp.

Ja, jag vet, man ska leva i nuet, men nog är det väl detta man längtar till! 

Och var morgon när jag kommer ut och fyller på frön till småfåglarna, sitter duvorna på parad och väntar och väntar. Jag känner mig som en god herdinna.

För en billig peng prenumererar jag på New York Times  och kanske är det bästa deras reportage från "det vanliga livet". Som den här bilden, från en frisersalong i Indien. Fotografen heter Michael Benanav och det är i juni den bilden dyker upp och gör mig glad.

Och vackert är det utomhus. Pv:s vallmo har börjat blomma. Och blå aklejor och kattmynta och rosa bellis. I lerkrukan till höger växer självsått gräs. Fint, det med.

I juni lär mig Bert att den här lilla krabaten som står på stenen i Skallkroken, det är en Stenskvätta. Tack Bert! 

Och så - äntligen - kastar vi loss och ger oss ut på Kattegatt! 

Första stopp blir fina Torekov och vi får plats långsides som är det perfekta; så enkelt för Harry att ta sig av och på båten. 

Framför oss ligger en båt som pv känner igen.

I den båten har han själv suttit och pratat med en tidigare ägare och nu blir det en stunds småprat med den här mannen, han som senare på kvällen - när det börjat skymma - ger sig av. Det bästa med Torekov, det är att det är så nära till en badstege och vattnet känns så mjukt och är nästan grönturkosfärgat, även om det inte syns på bilden.

Det här är tredje sommaren vi är ute till havs och inte en enda gång har Harry knorrat. 

Mest ligger han och sover och först när vi närmar oss land och det kommer för honom ljufvliga dofter seglande med vinden, kvicknar han till. 

Har vi lagt till, ligger han ofta så här på däck och spanar ut över världen.

Stopp nummer två (frånsett rasta-harry-i mölle) blir Viken och nästkommande eftermiddag seglar vi in i Landskrona där man ligger nästan mitt i stan. Det mesta går - rent ut sagt - åt helvete .., det krånglar vid tilläggningen, båtshaken seglar iväg och man ångrar bittert valet av båtplats; med hyreshus där nyfikna hyresgäster kan följa vårt äventyr.

På kvällen tar jag en promenad och faller handlöst för allt det vackra; det är - om jag minns rätt - taket på ett parkeringsgarage under jord. Intill oss ligger en båt där en katt spatserar omkring på däck och när besättningen har trevligt i kabyssen, då rymmer katten! 

Vid det laget är allt krångel glömt.

Vår fjärde övernattning blir i Limhamn, utanför Malmö. När vi kommer seglande in i hamnen, på spaning efter en ledig båtplats, ser vi  Anders svärföräldrar Claes och Monica stå på piren med en picknickkorg i ena  handen. Dom vinkar så glatt och hojtar att vi är välkomna!

Men så otroligt vänligt! 

På kvällen blir det middag hos dem och vi spelar "När då då" och pv och jag själv blir på-gränsen-till-osams. (Ja, vi spelade par-vis).

Under timmarna med Claes och Monica frågar vi om dom - dagen därpå - inte ska göra oss sällskap, ja, till Falsterbo till exempel, så kan dom ta bussen därifrån? Jodå, dom hoppar på! Det är så himla roligt det här .., och så trivsamt att ha dem med! 

Härliga smålänningar, fyllda med humor.

I Falsterbo blir det kort lunch ombord,  smålänningarna har brått till bussen och vi tar sikte på Gislövsläge, Men innan dess ser jag - det är just när vi lämnar Falsterbo - hur två äldre killar sitter på en mur med en jämnårig mellan sig. Det ser ut som om dom hotar honom .., som om han på nåt vis är i underläge och jag blir orolig, tar fram kameran, zoomar in så gott det går och tar några bilder, tänker att om-utifall-att, ska jag ha fångat dem på bild. 

Och jag ser att dom ser mig. Bra. 

Jag har god lust att ropa "Ni skulle bara VÅGA!", men gör det inte.

I tre dagar blir vi kvar i den här charmiga lilla hamnen.

Vi får trivsamt besök av hedgrenskan och hennes danske man - dom bor ju i Trelleborg - och vi sitter ute och fikar och konstaterar att det måste vara flera år sedan vi sågs! 

Nästa dag kommer exet från Ystad. Han har med sig smörrebröd och en ny, fin båtshake. 

Sååå snällt!

Och vi tar Palmbussen till Smygehuk och så här vackert är det, nästan så att man går sönder. Jag känner när jag skriver det här, hur alla dom här känslorna bubblar upp. En känsla av total frihet. Inte en tanke har jag på plu-nummer eller kvällstjänstgöring. 

Hemma i Stensjö håller Hildas mamma Mymmel ställningarna. Bor i huset, sköter växthus och Sigge, tar in post och läser böcker. Vilken lycka för oss! 

Och så ett kvällsfönster ...

... som var ett juldags-morgonfönster i Trelleborg, hos hedgrenskan. 

Så omtänksamt av dig att tänka på en fönsterälskade madame i Halland! 

Tack, Kerstin! 

Och så ett kvällsfönster ...

... även det från Trelleborg, men nu från hedgrenskan! 

Och det kan ju inte hjälpas, men kommer man någonsin att se en fint nejlike-dekorerad apelsin utan att tänka på covid-viruset? Det undrar jag. Men oj, vad det brukar dofta gott!

Tack Kerstin som tog dig tid!

Dagens fönster ...

... ett skånskt fönster och nej, inte fångat av mig .., och inte av hedgrenskan i Trelleborg, nej, det kommer från madamen som bor i Portugal. Just det. Hon. 

Stort tack! säger jag.

Och så ett kvällsfönster ...

.... som kommer susande genom rymden och den som tog bilden, det var ingen mindre än hedgrenskan i Trelleborg. 

Tack Kerstin!

Dagens fönster ...

... fångades av hedgrenskan i Trelleborg. 

Medföljande text var kort och koncis, nästan som på Guy-vis: "Eftermiddagsfönster" .

Kanske skulle man anmäla sig i en skriva-kort-kurs hos Kerstin?

Jominsann!

Och tack som tog dig tid att ta fram håven!

Hon heter Sara ....

"Jag har läst din blogg i många år nu, men knappt gett mig tillkänna. Men nu tänkte jag att det var dags. Jag tycker ju att det är så fint att läsa om dina dagar, och om de bekanta trakterna du rör dig i. Ditt sätt att berätta levandegör de mest vardagliga händelser och det är en konst. 

Jag bor på Cypern med min familj, man och två pojkar som är 2 och nästan 8. Vi flyttade hit för ungefär ett år sedan, och innan dess bodde vi ett år på Malta. Innan vi flyttade bodde vi i Glommen, och jag jobbade i Getinge, på Getinge. 

Bageriet i Slöinge handlade jag på med jämna mellanrum, och återvinningen i Falkenberg kan jag se framför mig. 

Mer om mig och hur jag lever mitt liv kan du läsa om på saraspekulerar.se om du är nyfiken. Vi lever förstås helt olika liv, men det kan ju ha sin tjusning att läsa om, det också. 

Jag hoppas du fortsätter blogga ett bra tag till, för jag uppskattar verkligen dina inlägg. Tack!"

//Och det kan ju vem som helst förstå hur glad man blir av såna rader! Det blev jag. Verkligen. Och nu ska jag - sedan friherrinnan kommit med marmeladen - slå mig ned och spankulera omkring hos denna för mig okända Sara på hennes blogg. 

Det är alltid lika intressant att följa människor som vågat bryta upp och då menar jag inte nödvändigtvis att man flyttat utomlands, men att man vågar språnget! 

På nära håll var det ju AP och Micke som gav sig av till Ghana .., där var Matildas fikarum i Australien och min syster såklart, även hon i Australien! Monet i Frankrike, Anna i Sheffield, annannan i Portugal, Ulrika som tagit flera olika språng .., Kerstin i Trelleborg som gifte om sig med danske Peter ..,  Helena/Cruella som under en tid bodde i Kina ..., där är Cecilia i Houston .., Eva som flyttade till Gotland .., ja, men visst är det intressant att se vad som skiljer och vad som förenar! 

Och nu .., vardagsliv på Cypern! 

Tack Sara för dina såå vänliga rader! 

Fredagsfönstret ....

... kommer från Trelleborg och det var hedgrenskan (numera Hedgren-Jörgensen) som agerat fönster, - och regndroppsfångerska. 

Tack Kerstin! 

När livet tar en annan väg ...

Godmorgon Elisabet!

Jag blir så glad över att läsa dig både på Insta och framför allt på bloggen. Nu har jag varit med dig och tagit morgondoppet - i tankarna alltså - för jag har badförbud. Egentligen gör det inte så mycket då jag är en sann badkruka även om jag älskar havet och här i Trelleborg tar det mig tio minuter att cykla ned till vattnet. Men men i rådande situation med pågående cytostatikabehandling och en s k PICC-line i armen är det inte tillåtet med några bad alls.

I övrigt ska jag inte klaga, det går framåt med behandlingen och jag ser ett slut på cytostatika. Sen kommer strålning och lite efterbehandling men ljuset i tunneln syns. Jag mår också förhållandevis bra men det är klart att nån gång faller jag ned i något slags ledsenhål men det går snabbt över.

Jag har alltid haft ett bra luktsinne men under den här perioden är det ännu mer utvecklat. De flesta gångerna är det positivt och jag luktar verkligen på sommaren! Det är helt fantastiskt ljuvligt att dra in luften och bara njuta av alla dofter. Kan stå långa stunder och känna ett härlig lugn komma in i kroppen och det spelar ingen roll hur vädret är. Det blir som en slags meditation. 

Men jag kan också ta anställning på räddningstjänst för jag känner blixtsnabbt om det brinner någonstans. Igår vaknade jag 04.29 av brandlukt. Kollade snabbt på appen SOS alarm och visst brann det i närheten. Den här gången i en container. För några veckor sedan var det bilbränder.

Än en gång tack för dina fina och härliga berättelser och jag önskar dig en fin helg. Själv kommer jag att sitta under äppelträdet i min koloni, sticka, lyssna på radio, plocka lite tomater, gurka och squash, rensa  bland pelargonerna och som svalka - stoppa fötterna i en balja med solvarmt vatten.

Många varma hälsningar

Catarina i Trelleborg

//Elisabet skriver: och jag säger TACK Catarina för att du delar med dig av 

d i n   vardag! Ditt liv. Dina känslor!  Stor kram!!

Dagens fönster ...

"Hej!

Här kommer ett fönster! Vi har äntligen fått upp rullgardiner på balkongen och så här 
ser det ut när ljuset silas genom dem! 

Fast dom är helt vita bara olika tätt vävda så det blir mönster. 
Inte alls svartvita som på bilden."

Ja, vem skriver så?
Jo, madame Hedgren-Jörgensen i Trelleborg. 

Tack Kerstin! säger jag.

Snart kamrater .., kanske.

För kanske två år sedan eller lite mera, råkade Charlie (äldsta dotterns fina hund) och Harry i ett våldsamt slagsmål med varandra. Det var inget annat än fasansfullt att bevittna och efter detta är vi noga med att hålla kom på dem.
Här slängs inga hundleksaker på gräsmattan .., dom får mat var för sig, ja, lite sånt.

Att ta dem på promenad tillsammans går hur bra som helst!
Då går dom nära-nära-nära varandra och nosar på samma tuva - inga problem -!
Som vi upplever det nu, har dom i alla fall insett att dom tillhör samma flock.
Däremot lämnar vi dem aldrig ensamma tillsammans.

För en stund sedan åkte Emma och Maria till Falkenberg och jag är hemma med dom två herrarna. Oj, så deppigt för Charlie! Först låg han på sängen i det rum där Maria sover (Gunnars Rum), men nu har han flyttat ut till hallen där han sitter och deppar och hoppas att dom snart ska uppenbara sig.

Harry, han kurar i soffhörnet.

Själv har jag surrat med alltid så rara hedgrenskan i Trelleborg, sms:at ett långt meddelande till Eva från Tyresö (såååå vänligt av dem att ta första vattningarna av alla blommor och i växthuset, ja, innan Mymmel kom på måndagen!) och när Falkenbergsbesökarna kommer hem, blir det väl en sväng till stranden i Särdal, tillsammans med Emma.

Det tycks ska bli en helt ljuvlig sommardag det här! Varmt och skönt .., jag har pysslat bland blommor och blader och hängt ut ännu en omgång tvätt. Det är tur att vi har samma kostnad för att köra en tvättmaskin som i Ystads marina - trettio kronor -!

Nu hör jag ekorren smälla i locket!
(Eller jag hör locket smälla när ekorren tar sig mat).