torsdag 2 april 2009

Hasse har gått i pension ....


Titta på kvinnorna som ler så varmt .., säkert har han varit omtyckt, Hasse.

Nog undrar jag hur många hundratals bilder jag har fått av Hasse från Ö-vik genom åren?
Mängder är det och nästan bara naturbilder.

Ikväll hittar jag ett mail i min inkorg där herr fotografen skriver så här.

"Om du ser ramarna bakom mej.

Så ska dom ha mina bilder där.

För varje årstid, kul.

De visas då på alla Sanmina företag i världen.

Ja så var det slut.

Efter nästan 40 år.

Känns konstigt men så är det väl för dom flesta.

Höll ett bejublat tal till menigheten "S".

Måste nog ha varit omtyckt .., kändes så av värmen.
Hasse".



Och här kommer ett litet, litet, litet urval bara, ja, av Hasses bilder.

















Så här skriver "ellem" från Skellefteå, apropå bilden här ovanför.

"Bilden av rallarrosorna luktar skogshallon!
När hallonen är mogna brukar det ofta vara lite ludd på dem från de nästan utblommade rallarrosorna. Upptäckte att jag spontant luktar på mina fingrar.
Men de luktar inte hallon och än är det långt dit.
Fast först ska vi ha vår och försommar! och snöfritt. ellem"



Och nu kan alltså vännen från Ångermanland ägna all sin tid åt barn och barnbarn och inte att förglömma ..., fästmön uppe i Västerbotten.

Det är där man hämtar dom.

Bara så ni vet.

Lycka till Hasse!

Tidig morgon i landet Halland ...



Så här såg det ut i morse vid halvsjutiden, när jag, tillsammans med pensionatsvärden, åkte de tjugofem kilometrarna söderut, till Halmstad.

Dimma.

Kompakt dimma.

Två timmar senare kom jag till Malmö och där strålade solen och unga flickor kom gående i kjol och vårliga jackor.

Precis på pricken när tåget körde i Svarte, sista anhalten före Ystad, svepte dimman återigen in över oss .., och plötsligt försvann hela världen!

Torsdagsfönstret ...




.... finns en trappa upp på pensionatet.

Varmt gula väggar.

Svartvita fotografier.

Och så eftermiddagssolen från väster.

Mot havet till.

Där har Leina sovit.

Och Ellis.

onsdag 1 april 2009

Pelle ...


... han trivs här i landet Halland.

Här gör han lite som han vill.

Spankulerar omkring på tomten .., lägger sig raklång i gräset och rullar runt .., hittar bakom-väggen-vägen in till den inglasade altanen där han har en nästan egen fåtölj med fårskinn i ..., där ligger han och sover.

Och han har fått favoritplatser.

Tvättstugebänken är en sån .., särskilt om förmiddagarna när solen ligger på.

Idag har han träffat Frida, en varm och snäll golden .., och Pelle är inte det minsta rädd, utan stryyyyyker sig kärvänligt mot Fridas päls.

Det är knappt att Frida tror sina ögon.

Mitt första försök ...

Bara någon minuts promenad från pensionatet.

Och världen blir sned och vind.

Men det gör ju inget.

Med den gula postbilen ...



... kom ett stort kuvert med diverse ljufvligheter!

Fyra olika sorters tomatfrön, till exempel och så några små vridna rötter som på pricken liknar daggmaskar.

Det ska bli till en blomma det.

Och ett instruktionsbrev följer också med .., perfekt, nu vet pensionatsvärden precis vad som ska göras.

Vem som har varit så rar och givmild?

Jo, den här madamen!

T a c k snälla!!
Nån slags insikt ...

På morgonen och hela natten, är jag totalt slut på.

Febrig.

Svettig.

Ont överallt.

Hostar.

Tar hostmedicin.

Vänder och vrider mig.

Sover till klockan nio.

Eldar.

Duschar.

Tittar ut genom köksfönstret.

Sätter mig på stentrappan med pelle vid mina fötter.

Lyssnar till bofinkkvitter.

Ser blå himmel.

Hör duvornas flapp-flapp-flygande.

Tänker att allt flängande och all glädjen med barn och barnbarnen liksom tog överhand.

Det blev så många känslor att själen liksom slog knut på sig själv.

Och när telefonen häromkvällen ringde, orkade jag inte svara.

Jag låg på sängen och bara tittade rakt upp mot taket.

Det är samma sak var gång jag lämnar Stockholm.

Det blir som ett hål i hjärtat.

Nu ...., sitter jag ute på stentrappan igen.

Andas lugnt.

Det känns bättre.

Dagens fönster ...



Och alldeles osökt kommer jag att tänka på detta.
(Bilden togs i Stockholm.)

Litet möte med Karin Carlsson.



Det är på Öresundståget mellan Malmö och Halmstad, som jag börjar prata med kvinnan som sitter mitt emot mig.

Jag frågar om blombuketten som ligger på det lilla bordet mellan oss.

"Ja, jag har köpt den på torget i Malmö, visst är den vacker ..?" säger hon.

Och så, simsalabim, har dörren liksom öppnats.

Det visar sig att kvinnan, som heter Karin, har tillbringat dagen i Malmö där hon passat sitt barnbarn och nu är hon på väg hem till Ängelholm.

Lite trött är hon allt .., att passa en sprallig tvååring är inte det lättaste.

Och vi pratar om barn; om glädjen med barn och barnbarn.

"Ja, nu har jag min dotter Malin .., men jag hade även en son, Jesper .., men han dog i motorcykelolycka när han var tjugonio år ..., säger Karin.

Och hon berättar om sonen som tillsammans med goda vänner hade åkt mc nere vid stranden och inte fort heller .., nej, men nånting hakade upp sig och där var stenar på sidan av vägen och sonen vurpade och en av stenarna trängde in under hjälmen, (hon visar mot pannan ..."så här ...") och på så sätt tog livet slut för tjugonioåringen.

"Telefonen ringde hemma, det var från sjukhuset i Lund och dom ville att vi omedelbart skulle komma och vi åkte ner .,. men huvudingången var stängd och vi irrade fram och tillbaka i nån slags panikoch när vi kom in sa någon att kom med här och vi undrade varför dom sa just så .., men det var för sent ....", säger Karin.

I slutet av april skulle Jesper ha fyllt fyrtio år, om han hade fått leva.

Hur var han, sonen?

Karin ler mjukt.

"Ja .., han var glad .., alltid så positiv .., han var fjorton år när vi skildes min man och jag och det tog honom hårt .., och han var .., ja, han var duktig och ganska djup också ...", säger hon.

Hur överlever man att förlora ett barn?

Man har förstås inget val.

"Ibland tänker jag .., ååå, det här måste jag berätta för Jesper ....! Sen kommer jag ju ihåg att han inte längre finns med oss ...", fortsätter Karin.

Och hon själv då?

Hur är hennes liv?



"Ja, men det är bra .., jag är född 1942, jag är nog en typisk Oxe .., jordnära och ..., ja, jag älskar att gå på loppmarknader och har arbetat på Åhléns, på herravdelningen .., jaha, hur jag trivdes .. mellan ett och tio ...? tjaaa, åtta, skulle jag nog säga."

Fritiden? Den som hon nu äger själv.

"Jag tycker om att resa .., helst till Italien .., och jag har åkt på bussresor till Prag, Paris, Gardasjön och Venedig ..., jag läser mycket deckare .., och har just avslutat en bok av Herman Lindqvist.

Om hon skulle börja om?

"Haha .., då skulle jag vilja arbeta som hårfrisörska .., det låter kanske fånigt, (nä, inte det minsta!) men jag har alltid tyckt om att pyssla med andras hår."

Men nu ska hon hem till sin lägenhet i Ängelholm.

I kassen som står på golvet har hon födelsedagspresenten till barnbarnet, det paketet ska han få till helgen.

Ja, ungefär så är det med den rara kvinnan Karin Carlsson ("Carlsson med C", säger hon och ler varmt ...) som har vänster tumme upp, är lillasyster ..., och som under två timmar blir min reskamrat på livets väg.

Just så.

tisdag 31 mars 2009

Pressmedelande



Bitr. Veterinär Böhlander kan med glädje meddela att Prinssesan Nelly Widner nu lämnat Bagarmossens Djursjukhus.
Utskrivningen skedde under eftermiddagen och det var stora glädjescener.
Prinssesan Nelly uppges att under omständigheterna må väl och tycker det är skönt att få komma hem.
Gladast är dock matte & husse som under veckan avgett litervis med vätska via tårkanalerna.
Moster Maria har även lovat extra goda korvbitar vid besök i Väsby.
// Vet. Böhlander

Dagens skörd ..







Brått ...


Lilla Sagas klocka.
En hjärtevärmarklocka.


Sjuochtolv.

07.12.

Anoraken på plats .., läppstiftet .., sprättknivar och dörröppnargrej.

Dags att cykla till arbetet.

Hur många människor är vi runt vår värld som just nu gör samma sak ...?

Kollar så att allt är med.

Och så iväg!

Tisdagsfönstret ...



... finns i ett gult hus i landet Halland.

Och hon som tog bilden längtar efter pElle.

måndag 30 mars 2009

Här ..., på Sturups flygplats ..



... vid gröna pilen .., där satt den lilla fågeln och kvittrade så vackert!

Två kvitt .., och en flygtur .., två nya kvitt och ny flygtur.

Hela tiden samma procedur.

Det händer att jag sitter i soffan eller står bakom kassadisken och tänker på den lilla fågeln.

Genom bussfönstret .....


Ständigt dessa resor.

Världen som susar förbi.

Människor på språng.


Hjärtat bultar.

Nu .....



.... ska jag dricka kaffe .., sedan hissa segel och ge mig ut i stora blogghavet och se hur ni har det.

Nu, när jag är hemma hos mig, med min egen dator.

Tänk ...


... att hjärtevärmen finns kvar lika oändligt stor idag.

Och när jag tittar på bilden, den ..., där Emil visar världens snällaste moster Anna fingeravtrycken, dom som han fick lämna när vi besökte polismuséeet med morbror Anders ..., då sitter jag mest och smajlar.


Och jag tänker att det är en sån ofattbar gåva detta att få vara tillsammans.
Med Anders, han den ende sonen.
Ättapjötten.


Och hon, den äldsta .., som gav oss Emil och Emma.
Skulle mitt liv av någon anledning plötsligt ta slut, så har jag i alla fall varit så oändligt lycklig.

Och detta lyssnar jag till just nu.

Spela den h ö g t och sjung med!

Måndagsfönstret ...


Busstur i Stockholm.

Det är vad bilden visar.

söndag 29 mars 2009

"GPS ..., äsch, det är ju fusk ...!"


"Få se nu .., här är det ju .., men det är ju omöjligt att hitta ..:!" säger PV.

Så här är det: till Stockholm har jag flugit med eminenta Malmö Aviation, men tillbaka liftar jag med pensionatvärdens storebror, som även han har varit på vindkraftsårsmöte.

Färden startar från Scandic Hotell vid Centralstationen och då ska vi hämta upp Kajsa, gladltynt och vasaloppsåkande brorsdotter till pv ..., och Kajsa har tillbringat helgen på Kungsholmen och det är där hon ska hämtas upp.

Om jag säger som så .., så tar det rätt lång tid att hitta fel .., ja, vi hittar aldrig rätt och pensionatsvärden som är kartläsare .., han beklagar sig över att kartan tar slut där upphämtar-adressen finns.

Så vi snurrar runt lite och passerar Sankt Görans Sjukhus och inte är vi långt ifrån där Anders bor heller och jag kommer att tänka på att jag innan uppresan frågade den där storebrorsan, han som sitter vid ratten, om han har en GPS (det är innan resan till Sthlm) och han svarade ..."nää, lite sport får det allt vara .., det är ju fusk!"

Nu låter det liksom lite annorlunda.


"Tja .., det kanske inte är så dumt ändå med en sån där ....?"

Till slut ger vi upp (herrarna ger upp) och Kajsa får ta tunnelbana till Fridhemsplan och där möter vi henne.

Ganska lättade är vi alla.

Och han som är storebror och tycker att GPS är bara fusk .., han får avlösning som chaufför efter en timmes körning och då ser det ut så här .., ja, framför mig.


Och så här ser det ut när jag tittar ut genom fönstret på min sida av bilen.

Blå smålandshimmel.

Inutivärme ...


Hjärtehänder.
Fr.v. vasaloppsåkande pv, löptränande micke, rynkig-bloggmadamehand. konstapelstuderande anders, lintotten som bara "får ärvda telefoner" och nelly-saknnde anna-panna.

Lördag blir bara en massa g l ä d j e.

Det blir polismuséet tillsammans med sonen och kapten Lintott ..., och därefter bloggmadame-väntan i Scandics foajé på pensionatsvärden som är på vindkraftföreningens årsmöte och sedan kommer dottern och hämtar upp oss, medan lintotten och hans morbror tittar på handboll i Eriksdalshallen; det är Ystad IF mot Hammarby.

Och medan vi väntar på de båda pojkarna, följer vi Anna hem till henne och Micke och vi får bekanta oss med deras nya boende på Lilla Essingen och jag bara gapar och säger att ..."men åååå, så här skulle jag också vilja bo .. med utsikt över vatten och båtbrygga och massor med ljusinsläpp!"

Hundbädden är tom .., lilla Nelly ligger på djursjukhus och är opererad och alldeles tomt är det utan en svansviftande Jack Russel-madame som vill ha lite godis.

Sist av allt, när alla är samlade, går vi till "Lilla Asien" och äter buffémat som är riktigt god och vid ett avlångt bord sitter vi .., det är bloggmadamen med son och dotter och lintotten och det är mågen och det är pensionatsvärden.

Ååååå, det blir en helt underbar kväll!

Det blir prat om vindkrat .., bensinpris .., lyxkonsumtion .., giftermål .., frieri .., vandrarhem .., mopedinköp .., yrkesval .., och mycket annat och jag är alldeles inutivarm av glädje över att få sitta tillsammans med människor som man tycker så mycket om.

Det känns som om man är en Riktig Familj.

Alla skilsmässor har svindelhöga fakturor som förr eller senare uppenbarar sig.

För mig har det svåraste varit att tappa den där Familjekänslan.

Efter middagen blir det tunnelbana och pendeltåg till Väsby och lintotten är trött och längtar hem till pappa och mamma och alla kompisarna som är där på kalas.

Och så är det ju fotboll; Portugal mot Sverige!

När klockan är kring tio är vi åter i Väsby och jag stuuupar på golvet och ligger ur-härligt på en rissäck, en sån här som formar sig efter kroppen ..., och medan jag lyssnar till fotbollspratet, sätter sig äldsta dottern bakom mig och draaaaar med sina händer genom sin mammas hår .., ååååå, det är så skönt så jag vill gråta!

Då förstår ni, att den där lördagenkvällen den 28:e mars 2009, det blir en alltigenom underbar kväll.

En guldstjärnedag.

En sån som man lever länge på.