Nån slags insikt ...
På morgonen och hela natten, är jag totalt slut på.
Febrig.
Svettig.
Ont överallt.
Hostar.
Tar hostmedicin.
Vänder och vrider mig.
Sover till klockan nio.
Eldar.
Duschar.
Tittar ut genom köksfönstret.
Sätter mig på stentrappan med pelle vid mina fötter.
Lyssnar till bofinkkvitter.
Ser blå himmel.
Hör duvornas flapp-flapp-flygande.
Tänker att allt flängande och all glädjen med barn och barnbarnen liksom tog överhand.
Det blev så många känslor att själen liksom slog knut på sig själv.
Och när telefonen häromkvällen ringde, orkade jag inte svara.
Jag låg på sängen och bara tittade rakt upp mot taket.
Det är samma sak var gång jag lämnar Stockholm.
Det blir som ett hål i hjärtat.
Nu ...., sitter jag ute på stentrappan igen.
Andas lugnt.
Det känns bättre.
11 kommentarer:
Ja du får ta det lugnt och inte flänga dig sjuk igen!
Men det känns bra att du har en stentrappa att sitta och dra djupa andetag på. Säkert bra att "jorda sig" lite emellanåt när man åker så mycket flyg och tåg hela tiden.
nej men goa Elisabeth!
Du måste andas lite mellan varven oxå!
Sänder en krya på dig kram!
Cattis
Precis det där håller jag också med om. Jag har vänner som av olika skäl också flyger och far och flänger genom tillvaron.
Och har förstås mycket roligt och det händer saker och man är mitt i livet och upplever världen.
Men det måste också finnas utrymme för paus och att ta igen sig och bara göra igentinge. Klappa katten och pyssla med pelargoner utan att ha nästa tidtabell i bakhuvudet.
Så jag önskar också att det kan vara lite lugnt för dig så att du inte blir sjuk igen. Efter en sån där influensa du hade är man faktiskt jättekänslig länge efteråt!
Hej Elisabet!
Hålet i hjärtat, vet vad du pratar om. Har inte så mycket med förkylningar och flunsor att göra men de kommer oftare kanhända när man är lite sliten och stressad. Men ett hål i hjärtat har vi som har barn långt borta, vårt enda barn bor utomlands och avskeden tär förfärligt, både när vi står på en flygplats där och en här. Och så när man gjort många avsked också för alltid till de som står en närmast, det blir ett svart hål. Konstigt nog tar man nya tag, arbetar, gör massor och det är också bra. En sak som hjälper, är att planera nästa möte direkt efter man skilts även om det är månader i tid, så har man något att hålla fast vid och se framemot. Så tänker jag ofta, vad är ett vackert hem och allt man har om jag inte bor med de käraste? För det är människor som
ger värmen och livet. Nu kommer våren med stormsteg så bara ett titta på en blåsippa ger lite glädje och sorg också, för man minns så mycket annat. Sköt om dig, kram
Först och främst, Krya på dig!
Egentligen är väl kroppen helt fantastisk som med små eller lite större medel talar om för oss att "Nu blev det för mycket, nu ser jag till att hon lugnar ner sig och återhämtar sig lite"...
Däremot om man ignorerar signalerna under många år så blir kroppen riktigt förbannad och kan "straffa" oss med olika typer av stressjukdomar, och då tvingas vi att kanske för resten av livet kraftigt minska på farten.
Men jag vet att du vet.
Varma soliga vårkänslohälsningar från mig!
Kram!
Åh, jag vet precis vad "Annas mamma" skriver om! Och jag vet precis vad du menar. Precis.
Till alla underbara raringar: jo, det är precis som ni skriver.
Och det är förstås en kombination.
Jag har längtat mig fördärvad efter resan till Sthlm och när den var överstökad och vi satt i bilen söderut igen, ville jag bara gråta och vända om och få en lägenhet och jobb och kunna bjuda dem på middag hemma hos mig och ha Emil och Emma som sover över när dom har lust.
Det var vad jag kände.
Och så hem och arbeta och iväg och man vet inte var man hör hemma längre.
Samma sak varenda gång.
Tack för kloka kommentarer!
Jag vet att våren är långt kommen hos er, men jag blir orolig när du skriver att du sitter på stentrappan: Visst har du nåt sittunderlag eller nåt isolerande mellan dig och stenen!! Här är snön djup än även om pölarna med smältvatten blir allt större och borde ha gúmmistövlar om de inte vore så kalla. ellem
ellem: nädu, sittunderlag har jag nog aldrig haft ..., men jag brukar lägga koftan under rumpan ..-)
Du vet väl vad indianerna säger?
Att man måste vänta in sin själ när man reser.
Det måste jag alltid göra. Min pappa också.
Så det ligger väl i vårt indianblod.
Krya på dig!
Kram!
Skicka en kommentar