Dag 1 ... presentera mig själv.

Ja .., då kör jag igång den där utmaningslistan (se inlägg här under).
(Fler som är utmanade finns här.)

Goddag, goddag, mitt namn är Elisabet Nilsson.

Bara Elisabet .., (ack, vilket trauma i småskolan .., hur man fick skämmas när övriga klasskamrater rabblade upp alla namn, såväl två som tre extra!) kanske är det därför som jag kan nästan alla mina klasskamraters namn, inte bara tilltalsnamnet.

Tror ni mig inte?
Jodå.

Nils Erik Johnny, Annika Lillemor, Jenny Lilian Viktoria, Elsy Ingrid Gunilla, Eva Agneta Christina, Gudrun Linnéa, Bo Gustav, Ulla Maria Elisabeth, Gun Birgit och Ann Monika (eller tvärtom, dom var tvillingar) .., ja, så där kan jag hålla på.

Det är sånt som kallas onödigt vetande.



Jag är femtiosex år, snart femtiosju.

Stenbock.


På altanen hemma i Malå.
Sjön nedanför.
Och tydligen eldades det med ved ...
Någon hals hade jag uppenbarligen inte begåvats med.


Sladdbarn - yngst av tre systrar -, samma pappa, men olika mammor .

Uppvuxen i Malå (som då hette Malåträsk), Västerbottens län, i landskapet Lappland.

Har tillbringat ett år i Sollentuna, fyra år i Kungsängen och sjutton år i Skåne.

Mamma till Maria, Anna och Anders.

Blev mamma tidigt .. vid 22 års ålder var jag tvåbarnsmamma.


Skellefteå BB, 2:a juli 1986.
Jag har just fått mitt tredje barn.


Tio år senare hade den tredje kommit.

Samma fina pappa till alla tre barnen.

Mormor till Emma och Emil.

Blir varm i hjärtat av djur och småttingar och blommor.


Med kusinen Karl-Gunnar på ovan nämnda altan.
Det var tydligen där bilderna skulle tas ...?
I grannhuset bodde Efraim Wretlind, jägmästare och nån slags hedersdoktor.
På deras spiselhylla låg den veckade doktorshatten.
Wretlinds hade en piga/husjungfru som hette Svea.
Hon hade vitt förkläde och bakade jättegoda skorpor.


Köper aldrig långa snittblommor.

Har en enda ring och bara pärlörhängen.

Äger ingen handväska.

Tycker om bilsemester.

Njuter av livet.

Konflikträdd.
(Två av mina före detta chefer .., skulle nog inte hålla med. Nå, men jag undviker konflikter.)

Har aldrig drömt om att bli stjärna, berömd, eller att göra karriär.

Med andra ord: förnöjsam, alternativt oerhört bekväm.

Älskar att bli borstad i håret och pillad på armen.

I min jackficka ligger alltid unge herr Canon Ixus 82 IS.



Löser korsord med kulspetspenna, vilket väl tyder på obotlig optimism eller att man har storhetsvansinne.
(Vann en gång i min ljuva ungdom en vit pigtittare i Året Runts barnkorsordstävling.)

Pratar ofta för mig själv, särskilt när jag kör bil ensam.

Affärsbiträde i hela mitt vuxna liv.

Kan aldrig beskriva ett ansikte eller hur någon var klädd.

Bär nästan bara enfärgade kläder.

Smygtittar i slutet på spännande böcker.

Har haft samma frisyr i tjugofem år - minst -.


Isadora nr 77, heter läppstiftet ...

Och likadant läppstift i hur många år som helst.

Med andra ord: enjängd.

Höger tumme upp.

Höjdrädd.

Spontan.

Har alltid trivts i offentliga väntrum .., på järnvägsstationer och på flygplatser.
På caféer och i parker .., att sitta och bara titta på världen runt omkring.

Känner mig hemma i Grekland.

Vill inte ha all-inclusive.


Hotell Lefteris, Kokkari, Samos.
Kanske sju, åtta rum allt som allt.


Föredrar små, pyttiga hotell.

Saknar lilltånagel.

Tänker nästan alltid på nånting.

Är inte rädd för att hålla tal, men är ingen festmänniska.
(Läs: har dålig självkänsla när det kommer till fester).

Seglar på livets stora ocean tillsammans med en småländsk mattelärare med varma händer.

Så var det med den presentationen.

I mejlkorgen hittar jag detta.


"Käraste du, vill du ha en utmaning ... 30 dagar ....

Bara att sätta hjärnan och pennan/tangenterna på full fart .... Lotha."

Så skriver min kusindotter, hon som nyss har blivit distriktssköterska.

Ja, just det, det är samma lista som Malin på Åland fick.

Nu är det ju så här, att den som har varit med på den här sidan ett tag, vet ju nästan allt redan.

Å andra sidan .., kan ni ju bara skutta förbi det här och inrikta er på något annat.

Så syster Lotha .., okej då.

Jag börjar med dag 1 någon gång idag.

Så här ser listan ut.

Någon fler som vill hänga på?

Hojta i så fall, så man vet.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Kram Lotha

Filten ...

Så här ser den ut, filten - eller pläden - från Klippans Yllefabrik.

Å, så ljuvligt varm och go den är!

Det tycker även sigge nilsson.

Jodå.

Han har minsann legat på den i flera timmar.

Dagens fönster ...

Nere vid lilla hamnen här i Stensjö, finns ännu några båtar som inte tagits upp.

Det här är en av dem.

Och där hittade jag dagens fönster.

Herrar i keps ...

Min morfar.
Erhard Vesterlund.



Och så konstapeln.
Anders.
Morfars barnbarnsbarn.

Och till sist ...

....ett kvällsfönster från Skåne.

Ett fönster i min storasysters krumelurhus, beläget ute på landet, bland hästar och får.

Mera Skåne ...

Det är klart att sjutton år i Skåne gör sitt till.

Att komma körande från landet Halland, ta sig över åsen .., svänga vänster vid trakten av Landskrona och sedan köra rakt österut .., förbi Spången, Klippan och allt det andra .., det känns på ett sätt som att komma hem.

Ingenstans finns så många ruffiga gårdar.

Och där är skruttiga hus .., rangliga staket .., och allsköns bråte runt knuten!

Och ändå .., så härligt!




Och grusvägen där vi någon körde fel.

Och vände.



Loppisen i Billige, där vägen går rakt genom samhället.

På Billingehill kan man köpa våfflor och mat, minsann.



Överallt inne i loppishuset sitter små skyltar, handskrivna - förmodligen av ägaren -.

Där finns förmaningar om hur man ska ställa tillbaka varor som man tittat på ..., hur man tar sig upp på vinden .., där finns ett anslag om att "för kvarglömda kunder ansvaras ej" och man tänker att den mannen han har haft roligt med pennan.



Och så yllefabriken i Klippan!

Vilken d r ö m för den som tycker om textil konst.
Älgfiltarna kanske vävs med tanke på tyska turister ...?

Själv köpte jag en vacker enfärgad pläd.
Bild kommer i morgon.



På vindan upptäcker jag en fåtölj (typ min loppisvariant och som omklädd hade blivit som allra bäst i det nya innerummet ....) som mer än gärna hade fått följa med till landet Halland.

Den åsikten delades tyvärr inte av husets herre.

Nåja.

Det kommer fler tillfällen.

Så kan det gå när man bloggar ...

Den 10:e april 2007 skrev jag ett inlägg som handlade om bröderna Engebrand.

Det är dessa bröder som syns på bilden.

I mitt barndomshem fanns en tavla, målad av en av bröderna, nämligen Staffan Engebrand, och jag minns alltid hur förtjust mamma var i den tavlan.

Idag när jag kommer hem från skåneresan och öppnar min mail, finns där ett brev från för mig helt obekant människa.

Bland annat skriver hon så här:

"För ett antal år sen googlade jag på min pappas namn och fick upp ett foto från din blogg.

Det var ett kort där han sitter tillsammans med sina bröder i köket i barndomshemmet i Borkan.

Kortet är nog taget på tidigt förtiotal.

I texten till detta fotografi såg jag adressen till Vilhelmina kommuns fotoarkiv och DÄR hittade jag en guldgruva.

Min farmors fotoalbum fanns på nätet!!!

Jag började leta efter kort som en galning och hittade pusselbitar både här och där.

Jag hade tillgång till släktforskningsmaterial ända bort till 1500-talet, så nu kunde jag lägga pussel.

Nu är saken den att jag nästan aldrig hade träffat någon från släkten i Västerbotten, än mindre varit där på besök.

Nu började namnen på de platser jag hade hört talas genom pappa få en mening och de fick en position på kartan helt enkelt. Och så började jag fantisera om livet förr och ville veta mer.

För två somrar sen åkte jag upp och träffade två av mina farbröder.

Sen besökte jag farmors födelseby och platsen där hon bott.
I somras var jag tvungen att åka upp igen.

Jag pratade med folk, hittade avlägsna släktingar – det är så häftigt att ”vara någon” på en helt främmande plats.

Folk visste vem jag var genom mina släktband.

Tänk vad ett blogginlägg kan resultera i!

Jag tackar så mycket.


Pelle Westerlund med familj.
Min (Elisabets) morfar står i mitten av översta raden.

Nu till den Westerlundska sidan.

Jag känner ju igen din morfars bröder från andra kort så jag har undrat en hel del om vårt lååångväga släktskap.

Så här tror jag att det är: Du har lagt ut ett kort på Per Erik Westerlund f. 1845 i Wilhelmina, (bilden här ovanför, skriver Elisabet) Bonde.

Och…. Pehr Jansn Johansson Westerlund var gift med Anna Christina och i deras äktenskap föddes Per Erik Vesterlund 1845.

Sen dog Anna Christina 1859 och då gifte Pehr om sig med Magdalena Jonsdotter 1860.

De fick 9 barn och då föddes bl a min farmors mor Maria Lovisa Johansdotter 1861.

Så Per Erik och min farmors mor Maria var halvsyskon.

Pehr J fick totalt 15 stycken barn, så han låg inte på latsidan ´n Pehr.

Söndagshälsningar från en mycket avlägsen släkting, Lena."

Helgen i bilder ...

Lördag förmiddag .., på väg söderut, mot Hörby till. Grönt och fint .., så oändligt mycket S k å n e! Det känns som om vi är på semester. Min syster bjuder på stekt gås med de allra ljufvligaste tillbehör. Gelé, äppelmos, katrinplommon, rödkål .., inlagd gurka! Vilket kalas! Gåsen är uppfödd hos grannen på andra sidan hagen .., och det är en rejäl bit - gåsen - som väger nästan sju kilo! Och som alltid: Reimyreglasen som fanns i vårt barndomshem. Senare på kvällen ... Trivial Persuit (pv vinner ..) och slutet på "Last night of the proms", vilket är nästan det bästa jag vet. På hemvägen är det mulet och regnigt; horisonten tippar överstyr. Chauffören är okoncentrerad (pratar med sin bror i mobilen) och glömmer att svänga av mot Klippan .., vi hamnar i Eslöv av alla ställen och detta irriterar honom alldeles omåttligt. "Men det är väl härligt att så se Eslöv, det har jag aldrig gjort ...", säger jag, men det tycker inte herr chauffören.

   

Lördag. På Ica i Hörby handlar vi tulpaner och lite annat och där, mellan hyllorna, upptäcker jag den här mannen som ler så bekant! Å, det blir kramkalas .., det är ju den där trevlige mannen som kom med växel (eller hämtade) i affären .., minns jag inte fel var han från Värmland? "Bor du här i Hörby?" frågar jag och jo, det gör han och så får vi hälsa på hans fru som ser lika rar ut. I kassan ser jag ännu en bekant; en kvinna i min ålder kanske. "Men är inte du från ...?" säger jag, men hinner inte mera. Jodå, visst är hon från Ystad och hon frågar om jag helt har försvunnit från affären och så blir det lite prat om den biten. "Och nya glasögon har du också ...", säger jag och då smajlar kvinnan. Härligt med såna möten!

   

I Billinge är det loppis och vi köper sex LP-skivor för 4o kronor. En av dem var den här (jag hade den själv en gång, nu är det pv som köper den.) Och den här köper jag (LP:n, alltså). Dessutom köper jag en stekgaffel - exakt som den mamma hade och som var så bra - för 10 kronor. 

 

I huset till höger ., hade gåsen vuxit upp.

 

Sist av allt ett besök på Klippans yllefabrik i just Klippan. Jag säger bara det .., håll hårt i plånboken om ni tittar in där! En alldeles underbart vacker grå filt/pläd blev min, andrasortering, men det märks inte. Priset: 299 kronor. Här kan man handla online.   

 

Förhållandet med pv är till 99 % oerhört lättsamt. 

Men på ett område är vi våldsamt olika. Ni kan ju gissa vilket ...

Alla pappors dag ...

Tvåa från vänster är pappa, här på idrottsplatsen i Malå.
Vädur. Envis (läs: tjurig), dansant, duktig historieberättare.
Pappa var under många år ordförande i MIF och - till min tonåriga fasa - även speaker.

Tjugotvå år var jag när min pappa dog.

Året var 1976.

Det känns som hundra år sedan!


Och hans vackra handstil.


Nej, jag tänker inte på honom dagligen, men ofta.

Och med den allra största värme.

Anders fick andranamnet efter morfar Ivar.

Ni kan ju gissa tre gånger hur glad han är över det ...

Om man kan skicka farsdagshälsningar till himlen eller var man nu befinner sig, så gör jag det.

"Här pappa kommer en virtuell kram .., du som var min stora trygghet och familjens nav!"

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Citronen, tekoppen och hjärtmedicinen är dagliga attribut för pv.

Och som ni ser, hänger de blommiga gardinerna med.

Ännu ett tag .-)

Lördagmorgon ...

Allt är sig likt.

Ring-så-spelar-vi.

Och sedan Melodikrysset.

Mer behövs inte ..

Lite telefonprat med barnen.
Lördagmorgonssurr med AP som är på väg till stallmöte.
Vi pratar om glädjen i att ha djur och om pElle som ligger avslappnad på soffan.



Och häromkvällen surr med "dr Böhlander" och med Emma.
"Nå, Emma .., hur går det med spanskan ..?" frågar jag.
Och så övar vi lite.


En glimt av samförstånd. Mormor och hennes barnbarn.

Och igårkväll prat med sonen, som var på väg till jobbet i Malmö.

Han som älskar sitt arbete och tycker att det är en enda stor glädje att ta på sig uniformen.

Att han ska arbeta såväl jul som nyår, bekymrar honom inte det minsta.

Med mamma har jag inte pratat, annat än via hjärtat.

Åååå, så jag saknar dig, Ann-Gerd Nilsson!

Sammantaget: lite småprat med barnen och livet känns som b ä s t!

Forskningen går framåt ...

Lördagmorgon och vi leker doktor förstås.

pv fäster blodtrycksmanchetten på sitt högra ben och ser man på, det går tydligen lika bra!

Mitt blodtryck fortsätter att vara lågt.

Som ett smärre mirakel är det.

"Vi kanske skulle ha någon slags rehabcenter här ..., ja, för människor som upplever stress och vill varva ned lite ...?" säger jag.

(Som ett led i forskningen ser vi att ju lägre blodtryck, desto högre puls. Man kan också konstatera att pv som är vältränad .., hans hjärta slår nästan tjugo färre slag per minut än mitt. Å andra sidan har jag i hela mitt liv haft hög puls!)

Och nu blir det frukost och just då ringer den pratglade Leif Bergström från Adak till Lisa Syrén.

Så kul!

Lördagsfönstret ...

... finns i Västmanland och fångades på bild av herr Jonsson i Arvidsjaur.

pElles bäste vän ...

Att ligga på ovanpå soffan .., känna värmen från elementet där bakom .. och ha ena tassen på husses axel .,. det är nog lycka det för en katt som heter pElle.

Skavlan ikväll .....


Jag säger bara en sak: vilken man - han Hurricane - som suttit oskyldig i fängelse i 22 år!

V i l k e n människa!

Utläst ...

Att läsa Joyce Carol Oates är som att befinna sig i en båt som stillsamt närmar sig ett vattenfall .., man anar att något förfärligt ska hända och man får ont i magen och vill helst titta i slutet (vilket man också gör ...) och mellan varven händer det man inte förväntar sig ska hända och ibland rörs man till tårar och ibland hatar man människorna eller somliga av dem.

Den här boken handlar om en ung kvinna som gifter sig med en predikant som, morgonen efter bröllopet, tar livet av sig genom att kasta sig utför Niagarafallet.

En månad sedan gifter hon om sig med Dirk Burnaby, advokat i samhället, och med honom får hon tre barn, två söner och en dotter.

Om deras komplicerade familjeliv .,. om sånt som aldrig pratas om och tystas ner .., om korruption och ond bråd död, handlar den här romanen.

Så här skriver Helena i Bokhora och p r e c i s så är det.
(Jag sa samma sak till pv idag och ser att jag skrivit om just detta med ont-i-magen i första stycket.)

"Har man läst Joyce Carol Oates förut infinner sig magontet, den där fysiskt betingade känslan av att den oundvikliga katastrofen är nära, ganska tidigt i romanen."

Just så.

Den handlar också om kärlek, lust och hur förunderligt vi människor reagerar i olika situationer.

Mellan varven (någonstans i mitten) tappade handlingen styrfarten och jag läste korta stycken om kvällarna när jag hade lagt mig. Mot slutet blev den väldigt, väldigt bra!

Betyget: 4 av 5.

Andra har tyckt så här.

Halleluja!

Min äldsta dotter .., och kanske den yngre också .., för att inte tala om pv .., tycker verkligen inte om min anorak.

Men själv .., älskar jag den!

Eller: dom.

Ty båda två försvann spårlöst.

(En glömde jag på pågatåget, den andra .., ja, jag har mina misstankar!)

I morgon ska jag köpa tre nya!

Och har man inte skådat en anorak i London förut, så kommer man att få göra det snart.

Såååå lycklig är jag!!


Uppdaterat: AP skriver i sin kommentar att jag alltid har haft anorak och jag tänker ... "har jag?"

Jo, men det har jag ju.

Först i flera år en varmt röd Fjällrävenanorak och sedan - säkert i flera år den också - en blåbärsmjölkrosafärgad historia från Gudrun Sjödén.
Den senare blev högt och innerligt älskad och ofta när jag hade den, sa någon ..."men å, så fin du är idag!"
Det var färgen som gjorde det hela, förstod jag långt senare.

Förmiddag ...

Gråmulet väder.
Blåst.
På soffan Ektorp ligger pElle och sover.
Reprisprogram med intervju av Inga-Britt Ahlenius.
En stark kvinna, tänker jag (och har jag alltid tänkt, ni kommer väl ihåg bataljen med Bosse Ringholm ..).
Ahlenius vittnar om FN:s nuvarande generalsekreterare och hur svag denne är som ledare.
"När företrädaren, Kofi Annan, kom in i ett rum .., då var det som om Jesus klev in ..", säger hon. Det handlar om aura och ledarförmåga.
Förstås.
Mera tv.
Johan Norberg - bl.a. Vi-skribent - säger ifrån på skarpen i fredags-paneldebatten.
Det känns som en aningen irriterad stämning i studion.
Dricker kaffe.
Besöker www.platsbanken.se och läser en annons från ett bemanningsföretag som söker kontorister.
"Bläddrande i facebook på arbetstid är inte populärt", står det.
Nej, lika så gott att stämma i bäcken.



Och så pannrummet för att få upp värme.

Tänder med ihopvirat tidningspapper .., men blicken råkar falla på sidan med födda och avlidna och jag blir stående och läser om Peter Eriksson som inte längre finns och jag förmår mig inte att slänga sidan i elden.



Att elda med ved .., gör att man jordas.

En alldeles speciell känsla är det.

Dagens fönster ...

Stjärnan är designad och gjord av Ann Lönn och fönstret finns på Vigrum Konst i Lidköping.

Och fönsterfångerska var den här madamen.

På lördag ...

... blir det gåsamiddag hos min rödvitrandiga störstasyster, hon som bor på landet utanför Hörby och har ett alldeles porrrlande skratt.

Förra årets gås var himmelskt god .., med hasselbackspotatis, en sås som fick nackhåret att resa sig av vällust (ja, jag är superlativens moder ..., ni har alldeles rätt!), gelé .., och ett gott vin .., ni förstår att det ska bli smarrigt!

Bilden visar min storasyster.

Och nej, hon lider inte av inkontinens.

Det är blomvatten som råkade komma på byxorna när hon vecklade upp papperet.

Kinas mat .....

Precis så bra som jag hade trott!

Och samma fotograf som till Solens Mat ...

Åtta dagar kvar ...

Ja, håret är då inte ett arv från mormor.

... tills Emma och de övriga uttagna ska sätta sig på planet till Madrid.



Sex dagars träningsläger.

Få tillbringa några dagar på spanska fotbollslandslagets träningsanläggning.

Tror ni att hon längtar?

Man borde ha anat ...

... att man inte skulle hinna hem.

Ja, innan regnet kom.

Vilka kvinnor!

Rough aunties

Brittisk dokumentär från 2009. Fem exceptionella kvinnor har ställt sig på barnens sida i Sydafrika. Med värme, humor och glödhett engagemang hjälper dessa "tuffa tanter" de som är mest utsatta.

En film av flerfaldigt prisbelönta Kim Longhinotto.

"Dr Böhlander" tipsade mig om den här dokumentären.

Har du 1 timme och 42 minuter över ..., se den, se den!!

Vårt ständiga förfasande över snökaos, över att våra kroppar inte är perfekta .., å, det spelar ingen roll!

Allt är verkligen relativt.

Det här är en film om vad ett fåtal människor kan uträtta .., vad människor TILLSAMMANS kan uträtta .., och vad framför allt KVINNOR kan uträtta!

Mirakel, inget annat än m i r a k e l!

Jag är så totalt uppfylld av sorg och glädje och allt möjligt blandat, efter att ha sett den här filmen.

// Samma dag som min mamma hade dött, kände jag hur inte orkade vara kvar hemma i min lägenhet. Jag slängde mig på cykeln .., grät högljutt hela vägen till Ejdern där mamma nu inte längre fanns .., kastade mig på hennes säng och grät så jag skakade. Jag minns att jag, när jag cyklade och grät, tänkte att nån kunde ju se mig .., (gråta så där våldsamt), men just då spelade det ingen roll - fast tanken fanns där . På hennes kudde syntes ännu fördjupningen där huvudet hade vilat. Allt det tänker jag på, och mest kanske .., vårt sätt att hantera sorg .., när jag ser det här programmet. Nästan i slutet förlorar en kvinna sitt barn. Då .., och där .., ser man verkligen skillnaden. Och vad närhet betyder.

bettankax sa...

Skrev just på fb att jag såg det härom kvällen. Makalöst bra program. Vilket engagemang. Tänkte samma som du när det kommer till sorgearbete. Snacka om kulturella skillnader. Eller handlar det mer om vem man är som person? Fast det tror jag inte. Har varit på en del begravningar och aldrig ska jag glömma vad jag sa till mitt eget barn en gång. Fast då skyller jag på att jag "inte var mig själv". Ja halleda, SOM vi försöker!!

Och vem är i tidningen idag ..

Anders och Andreas.
Bilden är från Sydsvenskan.
Tänk, om jag nu åker i fängelse för att jag norpat bilden!
Men nog borde väl stolta mammor få låna en bild om man säger var den kommer ifrån?
Annars tar jag gärna emot besök, brev och mail, om man nu får ha en dator där.
I fängelset, alltså.
(Det finns ett i Ystad .. jag kanske hamnar där ..?)


Jo, älsklingssonen, han den ende.

Tack snälla, rara Bettankax som hojtade om detta!

Inget för den med högt blodtryck ...

Det absolut bästa med bloggandet - i alla fall för mig -, är insikten man får i andra människors tillvaro och vardag.

Hur intressant som helst är det!

Det vimlar av olika yrkeskategorier!

Obs!
(Det viktigaste i det här inlägget står längst ner, det är en länk. Man kan hoppa över detta.)

Nån är illustratör, en annan gör webbsidor, en är sjuksköterska, en annan distriktsläkare, Ebbas mamma arbetar med Pro Viva ., nån är på ett socialkontor och har rena ytor i sitt hus, en tredje arbetar i riksdagshuset .., en är skolinspektör ., en läser till lärare och har en lurvig hund ., en är frilansande journalist .., en har arbetat som sjuksköterska och vill återvända till Island .., i södra Frankrike sitter en f.d. egen företagare .., några har kommit för nära elden och svett sina vingar .., väldigt många är lärare .., en är konsult och älskar att rida .., en pluggar media i London .., hennes kusin går en skrivarlinje, en tänker bara på trädgårdar .., en annan arbetar som forskare i Portugal, en har getter och tillverkar getost, en är väktare och har räkor i sitt akvarium, en bloggare arbetar på Försäkringskassan .., en, som inte skriver så ofta längre, älskar att arbeta med fisk .., en vill mest av allt byta jobb och arbetskamrater .., hon som bor på Åland är journalist .., nån är deckarförfattare .., en är brandkvinna och tar underbara bilder, i USA bor hon som just nu är hemmafru och berättar om livet over there, en är psykolog och har ett växthus, en arbetar på bank och drömmer om kärleken.., i Skåne finns en som arbetar inom polisen och har träffat min son .., i Vilhelmina sitter kusinen som är arbetsledare och i ett gult hus på en kulle i landet Halland, där finns hon som är kassörska.

Variationen är oändlig!

Och i Luleå, på NEX resebyrå, sitter Bert.

Vill ni veta hur hans dag ser ut - och jag lovar - det tycks vara full fart hela tiden, så klicka här.

Dagens fönster ...

I flera års tid har jag lagt in "dagens fönster" och det är klart att bland tusentals fönster finns såna som genast skuttade rakt in i mitt hjärta.

Fönstret från Skottland kanske ni minns .., med utsikt mot en lägda där en häst eller två går och betar ..?

Ett annat fönster (jag tror att det var Erja Lytters) med en liten tös som står i en lekstuga och trycker näsan mot fönstret.

Och Christina Alvners fönster från ett hotellrum där sängen ligger lite halvt obäddad och man nästan hör fågelkvittret där utanför.

Emma tog en bild i Italien, en tant som hänger ut genom fönstret .., hon är klädd i nattlinne och tittar väl bara ut så där i förbifarten.

Ja, det finns hur många härliga fönsterbilder som helst!

Och så det här.

Är det inte bara så helt ljuvligt?

Det här fönstret kommer från Norge, jag t r o r att det var Maria i Oslo som skickade bilden av hennes lillebror.

Bildtexten lyder "bror hytte".

Det får bli dagens fönster.