lördag 8 december 2012

Nån gång i slutet av åttitalet ...


.. råkade jag lyssna till en f.d. koncentrationslägerfånge som berättade om sitt liv i radio.

Några dagar innan hade min yngsta dotter kommit hem från skolan och i sin tur berättat om en magister som vittnat om mobbing i någon form och dottern var upprörd; det här hade verkligen gripit henne .., och jag tänkte, att om en enda människas vittnesmål kan betyda så mycket, då ska jag göra mitt till .., och jag kontaktade mannen som hade suttit i koncentrationsläger och undrade om han kunde komma till skolan i Malå och berätta om allt detta, men det kunde han inte - han var upptagen -, men jag fick ett namn och ett telefonnummer, ja, till mannen på bilden, herr Sioma Zubicky, som hade varit med om samma sak.

Med hjälp av Folkpartiets underbare Carl-Olof Sjölund - och skolan förstås -, lyckades vi få denne herr Zubicky till Malå och det var en kväll med hockey på tv och jag tänkte att ingen lär väl komma och lyssna, när herr Z berättar om sitt liv och vad han varit med om.

Aulan blev helt fylld och vi fick hämta extrastolar! 

Nästa dag besökte han några skolklasser och vittnade för dem om detta med förintelsen.

När jag idag sitter i soffan Ektorp och läser Göran Rosenbergs bok som handlar om pappans liv och om det mest fasansfulla man kan tänka sig när det gäller mänskligt beteende och utrotning och gaskammare och godstransporter och ..., ja, när jag vänder blad efter blad efter och knappt kan göra nånting annat, då är jag evigt glad för att jag en gång för tjugofem år sedan ringde till herr Zubicky.


Och så ett eftermiddagsfönster ...

"Mitt vardagsrumsfönster och balkong vetter mot söder.
Så här års när solen står lågt så kommer solens strålar in först när solen passerat grannhuset mittemot.
I fönstret hänger julstjärnan jag köpte i Göteborg för några år sedan och farmors gamla adventsljusstake.

Ute är det en gnistrande vacker decemberdag. Vi har varit på Julmarknad och är nu hemma röda om kinderna. Termometern visar på - 7 C.

Ett här och nu fönster från Turtlan."

  
(Och är det inte små sköldpaddor som promenerar omkring på fönsterbrädan ...? undrar Elisabet).

Med vid femtiden blir det konsert ...

Alldeles oavsett rubriken i Dagens Nyheter, så ligger jag nu raklång på soffan Ektorp och tar mig fram längs sidorna i den här boken som heter "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz".

Den är faktiskt alldeles, alldeles underbar.


Nån har gott om tid ...


Till Eivor och mossfolk ...


 Å, jag har inget riktigt recept, utan gör det bara på en höft.

Det här behövs:

Mandelmassa

Valnötter

Nougat

Mörk eller ljus choklad. (Jag väljer mörk .., en gång i världen hade Ica mörk choklad med mintsmak .., å, det blev himmelskt gott!)

Först smälter jag chokladbitarna i vattenbad .., gör en liten boll av mandelmassa som jag plattar till och i mitten lägger jag en bit nougat som jag skurit i små, små fyrkanter.

Så formar jag till en boll - som en mini-minipalt -!

När chokladen smält, så lägger jag i varje boll för sig .., en och en bara, sen på bakplåtspapper och direkt på med en liten valnötsbit. Det är viktigt att ni gör det bums, annars hinner chokladen stelna.

Förr om åren hade jag färgat strössel på, det blev jättefint, men jag tycker nog att valnöten är snäppet bättre!

Kommentarer från ett tidigare inlägg ...

Monet sa...Tänk vad det är konstigt. Man glömmer inte dödsdagen hur många år som än går.

I juni i år var det 52 år sedan min pappa drunknade och lämnade min 35-åriga mamma ensam med fyra flickor, jag äldst, 15 år gammal.

Varje år, dagarna innan den 18 juni har jag som oro i kroppen, har lätt till alla känslor och när jag vaknar på morgonen på årsdagen är detta det första jag tänker på.

Monica i Lysekil sa...
 
Ja, det finns många historier i många familjer: 
 
Min mormor blev ensam med sina två döttrar några år före hon blev 30. Mamma var bara 4,5 år och hennes syster (min moster) var ca 3 år. 
Mormor var tvungen att börja arbeta, och de bodde ett tag "på nåder" hos släktingar här i närheten av Lysekil. Mormor arbetade på gasmaskfabriken i Brastad tills den la ned 1945 vid krigets slut. 
Då flyttade hon till Vänersborg och arbetade där på "Kirruds" syfabrik. 
 
Systrarna hade "barnflicka" när mormor arbetade, och mamma har berättat att barnflickan bland annat var så duktig på att steppa - det uppskattades! 
 
Mormor levde ensam i alla år och blev efter vad jag förstår lite bitter på mannen som "lämnade" henne. 
Hon hittade aldrig någon ny livskamrat. 
 
Min egen pappa dog 22. juli 2010, och hade då varit på sjukhem i flera år på grund av Parkinson. 
 
Så han dog under ett år före det att min mann dog 12. juni i fjol.
Kramar från Monica.
 
Bilden: geriatrikavdelningen i Ystad. Och mamma, drabbad av Alzheimer.
  
Turtlan sa... 
 
Så fint Ni skriver. Jag blir berörd och tänker på min pappa.

Jag sliter med känslorna numera om att jag har min pappa kvar men har ändå inte det. 
På utsidan är han sig ganska lika på allt annat är borta.

Allt annat!!!

Pratar helt fel och ser saker. Förtvivlat att se.

Mamma är helt knäckt och sörjer stort. Ibland kan hon ha en bättre dag men mest grått och nästan svart.

Förlora någon är tungt!
Se någon bli så här är också tungt på ett annat sätt.

Pappor är något visst.

Evas blogg sa...
 
Känner igen. Årsdagen är så speciell. Minns varenda liten stund av den dagen pappa dog.
 
AnonymSoF sa...
 
Likadant gör jag på min mammas dödsdag som var härom dagen.
 
Bettankax sa ...
 
Fina minnen och livsöden. Själv tänker jag nån stund dagligen på min Far. Den 7:e november var det sex år sen han dog. Upphör aldrig att förundra mig över tiden. Lång och kort på samma gång. Jag är tacksam över att jag har mina minnen i behåll(än så länge?). 
 
Ingela sa ...
 
Jag har min pappas dödsdag framför mej, strax före jul. Farmor dog på julafton och det lägger en skugga över julen, tror den varar för alltid.

Ö dog på skärtorsdag och årsdagen av det har jag ännu inte upplevt. Önskar att jag inte behövda vakna utan fick sova rakt igenom hela dagen. 

Full fart i chokladfabriken ...

Såja.

Nu är såväl mandelmasse-valnöt-nougat-godiset som trillingnötterna klara och färdiga för leverans till landet Wärmland.

Dagens fönster ...

Jag skickar en bild av fönstret vid min arbetsplats. 

Det är 33 grader varmt nu på eftermiddagen och inte alls någon julstämning även om kassörskorna på varuhuset Lotus har tomteluvor på sig och man kan se plastjulgranar litet här och var. De blinkar dessutom något förskräckligt i mörkret.

I det lilla huset med flera tak sitter vakten. Men sådana kan man inte lita på säger W. 
Det är bäst att låsa for dem också.

Men som sagt, sno i mängder och riktigt kallt som ni i Sverige har det, och kanske i Norge med, det har jag inte.

Hälsningar Guy.


fredag 7 december 2012

Tänk om hon har rätt ...?

Det var väl igår som jag berättade om en rubrik i DN som fick mig att fundera lite.

Det handlade om orden hans eller sin.

Jag tyckte rubriken kändes ..., underlig?

Några snällingar kommenterade och menade att jag nog tänkte lite fel, men idag fanns där en som tyckte precis tvärtom.

Om man är totalt rudis när det gäller grammatik, och då menar jag verkligen  totalt obegåvad (jag kan det här med subjekt och predikat och substantiv och verb, men sen är det ajöss!),  då blir man ju så innerligt glad när det uppenbarar sig någon annan (som jag i vanliga fall finner väldigt begåvad på det området och andra också ...), som delar ens uppfattning.

Svårare än så är det inte.

Finns det fler synpunkter på min undran?

Vad säger ni?

Hans eller sin?

Hämtat på Matöppet i Slöinge ...

Och jag kan omöjligen hålla mig tills jag kommer hem ..., öppnar därför paketet redan på parkeringen och blir sittande en stund och tittar i böckerna .., känner doften av Ny Bok ...,blir lycklig.

Idag ...

Från min mammas dagbok ....

... är det på pricken trettiosex år sedan min pappa dog.

Nästan på minuten.

 Och medan kören sjunger så vackert, har jag tänt ett litet ljus för mannen som var min pappa.

Andra vinnare ....

Förra veckans vinnare (vilka drogs i onsdags) i Uppmuntringslotteriet, det blev madamen från Karlstad, samt herr Jonsson i Wang Khanai i Thailand.

Att skicka choklad-julgodis till Värmland låter sig nog göras utan problem och värmeljusen klarar sig säkerligen hur bra som helst också, värre är det att få iväg detta till Thailand .., ja, utan att chokladen smälter!

Guy: jag får hitta på nånting annat till dig!

Vinsterna åker iväg på måndag och grattis än en gång till er båda!

Idag är det fredag och snart är veckan tillända .., jo, jo .., då är det bara till att tänka på vad som var bäst den här veckan!

Varmt välkomna med era bidrag!


And the winner is ...

Bilden: hur jag än letade i mitt icke-organiserade-bildarkiv, hittade jag inte en enda bild som hade med kemi att göra! Tills jag ramlade över den här. Tecknerskans man är nämligen professor i just kemi vid KTH i Stockholm. Sicken tur!


Alldeles omåttligt intressant - och roligt! - är det att titta på programmet Nobelstudion, där man får bekanta sig med årets pristagare.

Igår var det bland annat den pratglade kemipristagaren Robert J Lefkowitz och och hans betydligt mer blygsamma kollega Brian Kobilka som stod i centrum, och hur intressant som helst var det!

Innan det är dags att åka till jobbet senare i eftermiddag, tänker jag ta mig an det första programmet, som jag missade helt.

På måndag arbetar jag enligt schemat tre till åtta, men har tagit fritt från fem .., - tack Johanna P som hoppar in i mitt ställe! -, och ska då slå mig ner i loppisfåtöljen och följa hela festen!

Jag, som verkligen inte är någon festmänniska utan helst sitter vid ett köksbord och dricker kaffe ur omaka koppar .., tycker sååå mycket att se glädjen och stoltheten hos pristagarna och deras familjer .., och att få lyssna till talen .., ja, helt enkelt .., detta att dela glädjen med dem!

Galet? Kanske.

Men underbart roligt!

Liten lycka ...

.. är nya batterier till fjärrkontrollen.

Dagens fönster ...


.... är Eckes, förstås.


torsdag 6 december 2012

Vad som är väsentligt ...

Det är inte ofta det är femton minusgrader här på kullen, men nu har det hänt.

"Måste komma ihåg att köpa hem mera fågelmat i morgon!" säger jag till pv. 

Mat till småfåglarna är viktigt.

Kanske viktigare med mat till blåmesarna, än att öppna ens hem för den som inte har något sådant .., och får leta efter ett soprum att tillbringa natten i?

Sånt kan man tänka på.




Tre böcker som ska finnas i min bokhylla ...


Jag älskar såna här upptåg!


Den här boken hörde jag recenseras i P1 och föll pladask. 
Att man sedan verkligen tycker om den, kanske är en helt annan sak.
Vi får se.


Väntar jag på.
Den ska pv få i julklapp, men förlaget måste trycka fler böcker .., en sådan dundersuccé blev det i Norge!

Och så den här, som ligger på posten i Slöinge och väntar.

Är jag den enda som tycker att det låter underligt med "boken om sin far"?

För mig hade det logiska varit. "med boken om hans far".

Tolv, i stället för ett ...

Det är som om all kraft bara har sööörrrplat iväg och egentligen vill jag bli hemma från jobbet, men vet att en är på semester, en annan är hemma och är sjuk .., en tredje och en fjärde har äntligen sina lediga dagar .., alltså stiger jag upp klockan sex och några minuter senare än vanligt är jag i affären.

I fickan vilar en förpackning Alvedon.

Och jag tackar Anne-Marie i charken som har tagit in brödvagnen och gräddat hälften av allt bröd och sen är det bara att ta hand om resten och där kommer Östras bröd och det glömmer jag helt enkelt bort  och chefen kommer och påminner mig och så är det mejeriordern och att skicka iväg den och ta hand om själva leveransen och Wapnö får jag inte heller glömma och sen är det fika för Lena och jag tar kassan och kollar om det måste beställas hem fler julfrimärken och chefen tror att jodå, det kommer att gå lika många som i fjol, men det tror inte jag ..., och nu får vi se vem som har rätt - säkerligen chefen ,-), men jag beställer sju förpackningar ytterligare, plus fina julkartonger - lite väl sent kanske - men det blir nog bra ändå.

När klockan närmar sig tolv, en timme innan jag egentligen ska sluta, säger chefens fru att jag kan åka hem och vila, så kanske jag är bättre i morgon och eftermiddagspasset som hon ville ha hjälp med, ja, det får hennes man - självaste chefen - ta hand om.

Alltså åker jag hemåt.

Och här flödar solen och nu blir det kaffe och macka och sedan raklångt läge på soffan Ektorp.

Torsdagsfönstret ...

.. speglar sig i glaset på fotografiet av pv:s moster Sonja och hennes tre barn.

En lycklig tid .., en trebarnsmamma - tillika sjuksköterska - med världens varmaste leende.

onsdag 5 december 2012

För övrigt anser jag .... 


... att detta är ett alldeles bedårande, underbart inlägg!

Och det här också.

Två - i mina ögon - mästerliga bloggare!