Dag 1 ...

Tre månaders sjukskrivning stundar och det gäller att lära sig knepen.
Att få tillvaron att bli så praktisk som möjlig.

Jag skaffar Bank-Id och kan logga in på mina egna sidor hos Försäkringskassan och ser att den första utbetalningen har kommit, så där tjopp bara ..., och jag tänker på ensamhushåll och hur knepigt det måste bli när sjukdom susar in i bilden.
"Det blir strängt!" skulle en hallänning säga.

En dosett måste inköpas och jag märker tydligt att mitt - i vanliga fall goda humör - tackar för sig .., kanske är det medicinen som gör att jag tappar inte bara en, utan flera sugar .., och irriterar mig på nästan allting. Mest på mig själv.

Annat känns bättre.
Sängen i det vi kallar för "Gunnars rum" får flytta till vardagsrummet.
Den blir min hörna.
Där utförs träningsprogrammet och där har jag ett eget "bo" .., där ligger jag och bläddrar i fina böckerna.
Det innebär att sigge förlorar sin säng, för det är vad han tror att det är.
Alltså hittar han ett nytt rum .., gör sig en liten vrå i tvättstugan och kurar bland strumporna i den blå plastkorgen ..., mätt och belåten efter att ha norpat sig en liten mus till frukost.

En av böckerna är en present från bloggvännen - hon som tillbringat helgen alldeles nära havet -.
Boken heter "Låt det spira"  är ungefär lika bra som all möjlig själslig medicin.

Så här ser framsidan ut.
Boken är alldeles omåttligt vacker och inspirerande!

Pv har påsklov och hämtar nedsågade träd hos Eva i Tyresö, men för tillfället i Haverdal.
Hem kommer såväl pensionatsvärden som Evas långe man och det blir kaffe på altanen, ja, sedan allt det som ska bli ved plockats ned från släpvagnen.

Ibland ringer telefonen.
Äldsta dottern ska i sommar arbeta extra på en neonatalavdelning och nu pågår inskolning.
Oj, oj, oj .., så mycket att lära sig! 
Jag får ont i magen bara vid tanken!

Ungefär så är livet i ett gult hus på en kulle. 

Måndagsfönstret ...

Hej!

Ett fönster till dig med en vacker blå blomma. Bilden tog jag idag på ett litet café på Rödön.
Nu vill jag önska dig lycka till med operationen! Det kommer att gå galant, om än du blir lite trött och får lite ont efteråt. Men tänk sen, så skönt att slippa värken.

Kram Eva.

//Ja, Eva ..., det gick ju hur bra som helst alltsammans! Tack för fina blomman! 

Det där med pärmarna ...

Vi är tre kvinnor som delar sal från måndagkväll till fredag förmiddag.
Det är I som är 81 år och som egentligen kommer från Borås.
Precis som jag själv, har hon nu fått ny knäled, i sitt andra ben.
Hon är liten, ganska nätt .., gladlynt .., har i hela sitt liv arbetat med böcker.
Läser jämt och ständigt.
I är gift med en nio år äldre man - han är alltså nittio fyllda -, men ser ut att vara tjugo år yngre.
Han går med spänstiga steg och har en sån här härlig slips, ni vet, som i amerikanska filmer, med som ett metallspänne längst upp.
I femtiofyra år har dom varit gifta. Inga gemensamma barn.

I sängen närmast mig ligger L, som är född på Jylland.
Sextiosju år.
Konstnärlig.
Har haft egen butik och pratar ofta om sina barn.
Nästan hela tiden ringer någon av dem.
"Puss och kram! Jag älskar dig också!" säger hon till avslutning.
L vill på inga villkors vis åka hem på fredag, hon känner sig "inte mogen".
På nätterna ringer hon nattpersonalen och ber om hjälp.
Det gör jag med.
Jag får gula öronproppar av vänlig sjuksköterska.

På torsdagen, när vi är lite piggare, pratar vi om våra intressen.
L säger att hon älskar att påta i trädgården .., hon syr och hon har så många konstnärliga sysselsättningar.

"Du då I ....?" frågar jag.

Svaret dröjer en stund.

"Ja, jag är inte så värst konstnärlig, faktiskt inte alls .. men jag tycker hemskt mycket om att klä om pärmar, det gör jag .., det blir så fint, så fint", säger I.

Jag tycker så mycket om henne.

Dagens fönster ...

Hej Elisabeth,

Skönt att höra av dig igen och att du är på benen och på god bättring!

Jag sitter och tittar igenom gamla bilder och hittar massor av fönster förstås.

Här kommer ett från Högestads kyrka mellan Tomelilla och Ystad, liksom en närbild på de speciella korsen, som får sin förklaring när man ser vem de hedrar.

Det kommer kanske fler bilder framåt kvällen - jag tittar igenom några mappar till!

Hälsningar annannan.

"Ja, men på nån avdelning finns det en skrapa ...."

På väg till badrummet. Första duschen efteråt.

Om någon frågade mig om jag skulle vilja delta i en undersökning, så där för att veta vad jag kom att tycka om dom fyra dagarna på sjukhuset här i stan, så skulle jag mer än gärna säga "ja!"

På raden för egna reflektioner (om där nu fanns någon), skulle jag skriva följande:

1. Det gör inget om det i ett badrum för ortopedpatienter finns en duschskrapa till golvet.
Finns ingen sådan och inget duschförhänge (det kan jag förstå, det kanske är för att hålla undan bakterier) blir ju följden av en dusch att golvet svämmar över av vatten!
När nästa patient kommer in, är det således vått på golvet och hur enkelt som helst att dråsa i backen!
Nu menar jag inte en liten duschskrapa som till fönster, för går man med kryckor har man svårt qatt hantera en sån, utan en längre variant som man "kara undan vattnnet med".

2. Det vore också bra om sittdelen till toalettstolen verkligen höll sig på plats och inte lossnade och ramlade ner på det våta golvet. (Efter viss påtryckning byttes ringen ut, mot en ny som lossnade).

Gunnars säng flyttas till vardagsrummet. Såja. Och harry tror att det är för hans skull.

3. När patienter ligger på uppvakningen (jag räknade till sexton stycken, det kan ha varit flera) och har en kräkpåse som sitt bästa sällskap, vore det skönt om irritationsmoment personalen emellan diskuterades någon annanstans. Man har nämligen fullt upp med att vara sjuk och vill mest av allt ( i alla fall undertecknad, jag pratade med AP om detta, hon ville ha full fart omkring sig!) ha lugn och ro. Det kanske är åldersbetingat?

4. För övrigt var allt bra.
Underbar personal .., vänliga och duktiga städerskor som verkligen höll rent i såväl salar som korridorer/badrum! Daglig städning var det. Trevliga läkare som tog sig tid att prata med varje patient, det bästa bemötande jag har fått, tror jag. Rara, unga sköterskor på väg till Norge ..., en Gökboet-syster som meddelade att vi inte fick göra sängen till ett bo (men har man inte sovit på två dygn, ville man gärna hålla till i boet) ..., nattpersonal som kom direkt när klockan ringde och var som änglar .., ja, och så utsikten från åttonde våningen över stan och världen.
Och flöjtande från herr koltrast var morgon!

Och nu börjar jag minsann piggna till, allt medan pv:s blodtryck har skjutit i höjden och vållar honom huvudvärk, ja, om det nu är på grund av trycket?

Tänk, att man kan må så bra!

Mycket har hänt på fem år, ja, sedan den förra operationen.
En ny sorts plåster ..., och var sin tjusig stödstrumpa får vi också  - och innan man har lyckats trä den över foten har illamåendet kommit med ilfart - och nya mediciner är det också.

Jag har inte ens en tiondel så ont som jag hade 2009 och känner mig - frånsett tröttheten - så otroligt pigg. Rör mig nästan obehindrat.

Det lilla, lilla rivsåret på höger fot, höll på att stoppa alltsammans, men bedömdes inte skulle utgöra någon fara för operationen.

Såja, nu har jag svarat på enkäten ,-

Tack för alla vänliga ord från inläggen som varit .., jag orkar bara inte just nu sitta och tacka var och en av er! Nu ska jag ta mig an sjuklingen i rummet.

På eftermiddagen (torsdag kanske ...?) vaknar jag av att chefens fru Bodil sitter vid sidan av sängen och ser så varmt mot mig. 
Vilken glädje det var.
"Du sov så gott när jag kom Bettan, så jag gick ut och satte mig i dagrummet och väntade så du skulle få vila ut innan jag gick in ...", sa hon leende.

Och den nyblivna friherrinnan dyker också upp och sprider glädje!
Hon var iklädd underbara Gudrun-Sjödén-målarrocken från några år tillbaka och vi pratar om att försöka fixa till något liknande till oss båda.

Och i mobilen ligger hjärtevärmande sms och strålar som små diamanter .., tack för dem alla, ni som höll handen och var med rent själsligen!

Nu ska jag göra kaffe!

Kanske var budgeten ansträngd ....?

En sak kan jag i alla fall konstatera, den som vecka 15 hade ansvaret för matlagningen på Halmstad sjukhus, hade nog det tämligen kämpigt att få pengarna att räcka till.

Att maten ska såväl se aptitlig ut, som smaka bra, är väl en självklarhet.

Döm om vår förvåning när vi till middag en dag fick tre små kokta ljusgula potatisar, en stekt blekgul fisk, samt en lika blekt gul sås.

Jodå, det smakade bra, men ..., nog tyder det väl ändå på bristande fantasi?
Inte en grönsak så långt ögat nådde!

Onsdag till lunch fick vi - hör här nu -: tre torra, rökta skivor skinka (dubbelvikta), två vikta plättar, samt konserverade morötter, såna här räfflade. Allt det tillsammans!

Vi bara gapade och förstod liksom inte hur allt detta hörde samman?

Så småningom blev det bättre: en god thai-soppa serverades till lunch .., och en laxpytt igår (jag var den enda som tyckte om den, övriga tre lämnade allt) och till kvällsfika blev det kaffe/te/nyponsoppa/juice (välj själv), samt smörgås med pålägg och fräscha grönsaker.

För övrigt var sercicen på topp0!

Men hur som helst ...

... kan jag ju tala om hur mycket det betyder med lite färg och blommor.

Landstingets påslakan gjorde hjärtat glatt.

Lördagsfönstret ...

.... fanns och finns väl ännu på sal 10, avdelning 81 på Halmstad sjukhus.

Där stod jag ibland och tittade ut över världen .., en av dagarna var grådiset borta och det var fri sikt nästan till Båstad och havet där rakt framme!

En annan dag såg jag underbara strandskatan spatsera fram och åter på taket där långt nedanför.

Och nu är det lördag och jag har så mycket jag vill berätta, men orkar inte.

Dagens fönster ...

.... kommer också det från afBabs/Barbro som ofta - eller alltid - har kameran med sig och det händer att fönsterhåven finns där också.

Visst är det helt underbart!

Så där känner jag mig ibland, särskilt på morgnarna.

Men det är okej.

Hemma igen ... 

Såja, då är allt som vanligt igen.
Frånsett ett förfärligt illamående såväl under som efter operationen och ytterligare en halv dags vämjelse och ständigt behov av kräkpåsar, så har det gått jättebra!

Trevliga rumskamrater .., en dam på åttioett, en på sextiosju och så jag.
Mycket prat och skratt.

Mycket att berätta.

Åkte hem via Resam och den suraste och mest bittra taxichaufför man kan tänka sig .., kom hem till en glatt svansviftande harry .., räkgryta och post.

Är oändligt trött, men i det närmaste smärtfri.

Strong pills är bara förnamnet!

Tack för alla glada tillrop under dom här dagarna, tack till pv som skött bloggen så bra och troget hälsat på .. , nu ska jag duscha och sedan ramla ihop på soffan.

I love you!

En sista hälsning

kommer nu från bloggmadamens stand in.

Dagens rapport från avd 81 andas mycket optimism. Hon kände sig väldigt pigg, dansade runt med sina kryckor i korridoren och hade god aptit. Det mesta var sig likt, helt enkelt.

Tanken är att hon ska komma hem i morgon, så då kanske fönstren är färdiga när jag kommer från jobbet. Kanske vi t o m kan ringa till jobbet och anmäla henne till tjänstgöring till nästa vecka.

I alla fall är hon väldigt mycket mer pigg jämfört med förra gången, äter mindre smärtstillande men har trots det mindre ont.

I morgon räknar jag med att hon kan ta över den här verksamheten till 100 % så jag får tacka för alla glada tillrop under dessa dagarna. Må gott allihop.

Dagens fönster ...

.... fångades på Konsum i Getinge.

Såå fint tyckte jag att det var i entrén!

Betydligt piggare

tycker jag nog att bloggmadamen var i kväll.

Redan när hon ringde vid sextiden lät rösten väldigt mycket mer livfull och när jag kom dit strax före sju var det en helt ny människa.

Uppe och gick lite försiktigt med sin gå/rullstol, mycket mindre plågad av värk. Men så klart en hel del piller för att hålla smärtan på uthärdlig nivå.

Vi traskade tillsammans ut till fikarummet, drack lite kaffe och hon åt en smörgås. Hoppas det blir en bra natt, med lite rejäl sömn, för det behöver hon nu.

Räknar med att få plocka hem henne på fredag, så på lördag kanske hon kan prova den lilla presenten jag köpte henne igår. En fönstertvättmaskin från Kärcher. Tänk så glad hon ska bli.

Rättelse

Samtal från avd 81 i morse, halv sju.

Älskade E hade läst mitt senaste inlägg om att hon trots allt såg ganska pigg ut.

Det var minsann inte sant, hon möjligtvis såg pigg ut, men därifrån till att vara förhållandevis pigg var alltså långt ifrån sanningen.
Så nu vet ni det.

Men smörgåsen och den s k Säröbomben som hon åt när jag var där igår hade hon fått behålla.

Mycket smärtstillande hade det blivit under natten.

Och hon hade alltså vaknat även denna dag.

Det finns hopp.

Dagens fönster ...

Hej Elisabet!
♥

Tänkte att jag skulle ta och skicka dig lite fönster, så att du kan plocka nåt då och då - om/när du vill.

Vet att operation stundar för dig snart och jag håller tummarna för att allt skall gå bra.

När du har återhämtat dig lite så kanske du orkar sitta vid datorn en stund då och då.

Igår (lördag) så tog vi bilen och åkte till ett gammalt hus som jag hade spanat in tidigare. Du vet ju att jag har en förkärlek till gamla slitna och halvt om halvt fallfärdiga hus.

Så där fotograferade jag en stund... :)

Nån gång framöver så hamnar säkert de här fönstren på mitt Instagramkonto, men det gör väl inget hoppas jag.

Massa kramar!!

Barbro a.k.a. afBabs

// Elisabet säger: ungefär så där antar jag att jag känner mig den här dagen, som är dagen efter operationen, om nu allt har gått som det är tänkt. Sliten. Tack snälla för omtanken! säger jag.

På banan igen

men inte så snabb, kanske.

Just hemkommen efter en timmes besök på vårdavdelning 81, Halmstads sjukhus.

Den nyss knäopererade lät väldigt klen när hon ringde på telefonen i eftermiddag. När jag kom dit vid sjutiden tyckte jag nog ändå att hon såg ganska fräsch ut. Min minnesbild från förra gången sa att hon var sämre då.

Dock hade själva operationen varit värre denna gång, hon hade fått lyssna till sågar och borrmaskin som penetrerade hennes lekamen och det var inte särskilt uppbyggligt, kan tänka.

Lite lavendeloljemassage, lite mat som hon fick behålla medan jag var där, i alla fall, och jag tyckte faktiskt att hon såg rätt pigg ut när jag lämnade efter en timmes besök.

En stor fin bukett tulpaner från barnen lyste också upp på salen, där två andra flickor med nya höfter och knä fick dela den ögonfröjden.

Nu tänker jag se på fotboll från Champions league.

Telefonen ringer 06.54

Madamen rapporterar,  att om några minuter ska hon köras iväg till operation.

Berättar att sömnen inte har velat infinna sig under natten, jag kontrar att detsamma gäller för Harry som satt och tittade ut mot fönstret. "Ska matte aldrig komma tillbaka", tänkte han nog, lyssnande efter ljud av moped eller bil.

Så det blev en annorlunda natt i det gula huset på kullen.

Nu tror jag visst att doktorn ska börja snitta, så nu måste i alla fall jag blunda.

Operationsdagsfönstret ...

.... får bli ett fönster som skänker lugn.
I alla fall blir jag lycklig av det.

Det var Christina Alvner som tog bilden .., hon var på resa någonstans - jag kommer inte längre ihåg var - , men jag minns känslan som bilden gav mig.

En loj morgon .., ett fönster som står öppet ..., ett annat land .., andra ljud .., och kanske semester.
Kanske frukost om en stund.

Det var vad jag tänkte på.

Och om allt går som det är tänkt, ska jag väl snart ligga på ett smalt operationsbord.

Jag är säkert ganska nervös.

Senaste nytt från avd 81

Nu är det PV, som enligt order, håller fanan om inte högt så i alla fall svagt fladdrande här på bloggen.

Madamen finns nu i tryggt förvar på avd 81, Preop-dryck nr 2 är nog förpassad dit den ska i detta läget. Hon är också inspekterad från topp till tå, och det lilla rivsåret på höger fot betraktades som läkt och hon är därför godkänd för operation i morgon bitti/förmiddag.

Så nu kan bara Harry, Sigge och jag hålla tassar och tummar för att det här ska bli bra.

I morgon väntar sista rengöringsduschen, sen bär det iväg till operationsbordet.

Som hon själv brukar skriva, det blir nog bra.

Dagen C ...

Jahapp, då återstår bara en liten snutt innan det är dags att ge sig av till stan och sjukhuset.
Röntgen  15.30 och sen inskrivning.

S u c k.

Hur det känns ...?

Jag sa, efter förra knäbytet, att jag aldrig någonsin i mitt liv skulle göra om den där proceduren, så ont hade jag, men det var då det. Som bekant glömmer man bort hur smärta upplevdes och förresten så kanske det blir helt annorlunda den här gången.
Man kan ju hoppas.

Nåväl, en skön vecka önskar jag er alla och så här såg det när jag i morse tog en promenad med harry förbi Lilla Stensjö.

Ajöken, sa fröken.

Och inte kunde han engelska!

Söndagkvällar är bästakvällar för mig, ja, när det gäller tv-program.

Då är det först "Mästarnas Mästare" (vilket glädjespridare Ravelli blev, men han torde väl åka ur i nästa omgång ...), en timme senare är det brittiska "Akuten" som igår var såååå ömsint, sååå respektfullt och så ..., hjärtevärmande, helt enkelt!

I motsats till andra akutprogram, handlar "Akuten" mest om själva människan.
I danska "Hospitalet" är det action-musik och ett evigt reklamande och tjatande om vilka som kör ambulansen, i "Det kungliga lasarettet" från Australien, får man se precis ALLTING och det är hur intressant som helst, men Akuten .., den har alldeles egen känsla.

Igårkväll fick vi bland annat följa en gammal vietnamesisk tant som kom in akut, tillsammans med sitt barnbarn som varje dag cyklade 15 km för att hälsa på henne.

Och sist av allt, ett program som fick mig att sitta och le nästan oavbrutet.

Den som varit med här ett längre tag, vet ju att pv och jag själv träffades via nätet och om just detta handlade programmet om. Det var  s a n s l ö s t  intressant, så många modiga människor som berättade om sina liv och på slutet fick vi ta del av nånting som jag inte ens visste existerade!
(Dessutom var programmet så finurligt gjort ..., ja, jag tyckte verkligen om det!)

Underbara program var det!

Här är Akuten. 

Och här är det andra programmet, det som handlar om små och större mirakel.

Och har ni missat dom här naturprogrammen där man mest sitter och gapar, så där så hakorna faller i golvet .., då har ni chansen bland annat här.

Dagens fönster ...

Ska man vara noga så är det ju en dörr men...
Jag tyckte det speglades så fint i glaset så jag tog fram min fönsterhåv. :-)

En av ingångarna till Saluhallen Slakteriet i Västerås där vi har en liten butik och där jag jobbat fredag-lördag och ska jobba på tisdag också.

För den som har möjlighet rekommenderar jag starkt ett besök i saluhallen, den är otroligt fin och det finns så mycket fantastiska produkter!

Ulrika. 

// Tack snälla! säger jag.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Nästan hela familjen är ute med husbilen.
Alla vilar och de har ingen oberäknelig bomb med sig.
Autism är svårt att manövrera.

Kram och lycka till  i morgon.

Snart ses vi.

Och så ett kvällsfönster från Burg ....

Hej Elisabet

Här kommer ett fönster från vår favoritkrog i Burg.

Krogen heter Zum Haifisch och där serveras den absolut bästa piratenteller jag vet.

Det är två sorters fisk samt ett underbart räkspett och till det serveras det stekt potatis med fläsk i samt en senapsdessad sallad och aioli. Mums :)

Kram från mig.

Det bästa för Ann i Göteborg ...



Här kommer en bild på min veckans bästa: min nya STORARTADE tatuering!

Den gjordes på Sweet Water Tattoo i Borås och var min födelsedagspresent från pågarna och jag är så glad för den :)

Kramar Ann.

// Elisabet säger: ja, att skylla på okoncentration inför vad som komma skall, torde väl ingen tro på.
Allmän förvirring är nog mera talande.
För andra gången hamnade Anns bidrag i slasken, nej, nu jäsiken får det vara nog!
Så nu får hon vara med en extragång med samma bidrag, ja, kanske t.om. två gånger ,-)
 

Och här är vinnarna ...



Grattis, grattis och framför allt TACK till ellem och Lotha som stod för vinsterna!

Det som gjorde oss glada ...

Det var mycket det, även om jag fick putta igång er lite ,-)

Här är i  alla fall ni som ligger i glasbyttan och annannan i Portugal som bara tänkte sig sin glädje, hon får vara med ändå - det bestämmer jag enväldigt -.

I glasbyttan ligger ...

Bloggblad
Turtlan
Annika i Kävlinge
Anna-Lena i Tumba
Ingela i Ystad - som har födelsedag idag -! Grattis!
Kattis
Ulrika i Närke (å, vad det känns ovant att inte skriva Västmanland ...).
Monet
Eva i Tyresö (kommer till Halland nästa vecka! välkommen!)
Eva på Frösön
Anne i Mantorp
annannan i Portugal

Bilderna här ovanför visar en hel massa glädje.
Trådrullen i trä .., den gjorde mig glad, och harry som upptäcker en stilig hund i Anders spegel .., då kände jag glädjen alldeles tydligt!

Nu ska jag bara hämta pv, så ska vi ordna dragningen.

Det handlar om Lars-Åke ...

I Dagens Industris fredagsbilaga "Weekend" hittar jag ett reportage om Lars-Åke Liljeqvist, direktionschaufför hos SAF och här, i reportaget, berättar han om sitt liv bland alla höjdarna inom arbetsgivarföreningen.

För mig blir det en helt underbar - och ytterst intressant - läsning!

Herr Chauffören har under 38 år varit chaufför åt 18 toppchefer; han tycks vara obrottsligt lojal och känner en makalös stolthet över sitt yrke. Människokännare har han också hunnit bli och berättar ömsint om sånt som han kommer ihåg, små minnesglimtar som värmt hans hjärta.

Olof Ljunggren (ni minns kanske han som gifte sig med fotomodellen Margret) säger så här om chauffören: "Lars-Åke Liljeqvist är den mest tjänstvilliga människa jag någonsin har träffat!"
Han kallar honom för "en hedersman" och det visar sig att ute i skärgården hos den f.d. SAF-chefen och hans hustru, dit bjöds chauffören och hans familj på skärgårdslunch varje sommar.

Om Ulf Laurin berättar Lars-Åke så här:
"Ulf kunde koppla av i sin naturliga styrka och auktoritet, och det fick folk att öppna sig för honom. Han var också en av de chefer jag har kommit närmast. 
Om jag inte hade något annat för mig kunde han be mig hänga med in när han skulle hålla ett anförande någonstans. Då presenterade han mig som sin medarbetare i stället för att säga chaufför, det tyckte jag var trevligt. För mig är det en stor skillnad."

Kanske beror det på att jag själv aldrig gjort någon karriär, detta att jag ofta är mer intresserad av underifrånperspektivet .., ja, kanske detta att man känner igen själva känslan?

Och så detta med yrkesstoltheten, då.

Det spelar ingen roll vilket yrke människor har, men känner han eller hon en stolthet över sitt värv, då blir det genast så mycket mer intressant, i alla fall för mig.

Det här Weekend-reportaget om chauffören Lars-Åke Liljeqvist, var skrivet av Susanne Bark och fotograf var Jack Mikrut. Att det hela var finurligt åskådliggjort, det bidrog förstås också till läsglädjen!

Tack! säger jag.

Dagens fönster ...

Morrn,

Tänker att du kanske behöver fylla på fönsterförrådet nu inför sjukskrivningen på riktigt!

Hälsn annannan.

// Ja, så sant, så sant! Tack snälla!

Ps. Intressanta tankar om hur man leder ett möte - eller inte leder ett möte -, utvecklar den skånska madamen i Portugal här. Ds.

En vanlig lördag i april ...

 

Jag letar en synål men hittar en trådrulle. 

En gammladags trådrulle, såna som fanns i min barndom. 

Och jag dricker en vedervärdig dryck som ska göra susen inför operationen. 

Nästan så att man kräks. 

Fy farao!

För att göra pinan kort struntar jag i sugröret och häller upp allt i ett glas som blir nästan fullt.

Huvva! 

Tre flaskor återstår.

 

Och pv kommer hem med ett skal från en hädangången bläckfisk.

Helt otroligt! 

Finns bläckfiskar här ...?

 

Insidan fascinerar .., det ser ut som topografisk modell! 

Fantastiskt!

För övrigt är allt lugnt. 

Harry sover .., pv sätter potatis och jag ska läsa DN och GP. 

I morgon blir det dragning i The never ending lottery ,-)

 

Dagens fönster ...

Så här skriver Gunnar: "Kaktusarna växer som bara den! Jämtlandskram från Gunnar."

Det lät väl rart?

Tack och bock! säger bloggmadamen.

Möten ...

Dom polska herrarna ...

Och friherrinnan ringer och frågar om jag vill följa henne in till Halmstad; hon ska på mammografi (har man en gång haft bröstcancer med allt vad därtill hör, blir nog mammografin en evig påminnelse om vad som kan hända ...) och därefter har hon tänkt sig ett besök på Lindex och jag säger att okej, det kan jag göra.

Röntgenproceduren är raskt överstökad ("i det där väntrummet sitter dom som blivit kallade åter, där satt jag och tre andra kvinnor härifrån trakten ...", säger Lena) och jag, som inte tänkt handla något annat än lavendelolja (till massage) bär på en liten påse från klädesaffären och så blir det då oljan, samt magesiumtabletter till pv (för spring-i-benen) och på torget köper jag tulpaner och penséer och en liten rosafärgad tusensköna och sist av allt stannar vi till vid fiskbilen.
Lena köper hel rödspätta och jag något gott till fikat.

Tillbaka i Steninge bjuder Lena på kaffe och jag håller brödet och vid fikabordet där ute i solen, där sitter två byggnadsarbetare från grannlandet Polen och det är som vanligt - någon eller några skulle förstås kalla mig obotligt nyfiken - men jag tycker att det är så intressant det här med andra människor och deras öden, så ja, jag börjar fråga.

Jodå, det visar sig att herrarna kommer från en liten stad bara 20 km från gränsen till Ukraina .., den ene - han som kan såväl engelska som tyska - heter Andrej ("Säg Andy, det låter mera internationellt ...", säger han) och den andre Rickard.

Andrej är femtionio år (nej, han vill absolut inte säga sin ålder .., "du först ...?" säger han förläget leende till mig, "You know, I am an old man ...", fortsätter han ...och inte förrän jag sagt att jag är sextio, kommer svaret), jaha ja, jaså på det viset .., ja, han fyller om fem månader och han har fru (sjuksköterska i Polen) och tre barn (dottern bor i London) och brukar arbeta i tvåmånaderspass här i Sverige (nice country, nice people .., säger han) och så två veckors ledighet hemma i Polen, ja, så där fortsätter det ..,  och så sitter vi där och småpratar lite, medan Lena fixar kaffet.

"Polen .., ni är katoliker ..., eller hur?" frågar jag.

"Jo, vi är katoliker, 90 procent av vår befolkning sägs vara katoliker, men ... , ja, dom flesta är som jag, vi går kanske i kyrkan någon enstaka gång per år .., Gud har jag i mitt hjärta, ja, Gud och min familj", säger Andy, klappar lite på sitt bröst och ler lite urskuldande.

Det är väl som här då, tänker jag.

Friherrinnan är en av de absolut mest generösa människor jag någonsin har träffat.
Det är nästan omöjligt att åka från Steninge utan att få med sig nybakat bröd eller nånting annat, ja, nu blev det gårdagens potatis, - och purjolökssoppa och så köpte hon ett fint nagellack (färgen heter Lisboa och fick mig att tänka på annannan) så jag skulle få tjusiga tånaglar efter operationen.
Och på väg till stan svängde vi förbi affären, där hon lämnade hon en nybakad kaka till eftermiddagskaffet.
Sån är hon.

Och arbetarna (som är anställda av en firma från trakten och byter tak på hennes hus) får förstås också kaffe med bröd och i friherrinnans knä sitter hunden Shejk och tittar ut över den lilla del av världen som är hans.

Några meter bort står ett körsbärsträd som snart ska slå ut i blom.
En sädesärla vippar omkring på gräsmattan.

Och nu är jag hemma.
Trött.
Ont i benen efter asfaltpromenaden i stan (där trottoarerna lutar ut mot gatan, det är hemskt för den som har knepiga knän!) och solen flödar och jag ska plantera blommorna.

Två hela dagar kvar.

Dagens fönster ...

.... finns hos min storasyster på landet i Skåne.

Det här är frukostrummet, fast så värst mycket frukost äts där inte.

Men duken är ju underbar!

I korgen på bordet finns detta.

Jaså, inte visste jag att min syster hade såna intressen ...?!

Det bästa för annannan i Portugal ...

... fast bilden är ju från landet Halland.

Om jag finge välja några platser och tider i världen där jag skulle vilja tillbringa mycket mera tid så skulle Skåne vid den här tiden på året vara en.

I ett gammalt hus skulle jag vilja bo, en gammal skola kanske, där det finns stora gamla träd och alldeles blått av scilla (som inte heter scilla väl) under träden.

Jag skulle gå och dona i trädgården och sitta en stund på en filt på den knaggliga trappan med en mugg te!

Det kan du få lov att betrakta som mitt bästa i veckan, förresten, fast det får ju vara utom lottningen för det är ju inte något jag varit med om på riktigt! (Och så använder jag inte örhängen heller).


annannan

Här och nu ...

Om man inte har fått sova, står själen liksom vidöppen.
Allt tar man in.
Lärkan som drillar högt i sky och våren som är evigt ny ... (den enda sång jag kunde spela på orgeln hemma i Malå ...) och doften av jord och man ser små sällskap av vitsippor som är för små och pyttiga för att ta in som bukett.

Man tittar noga i stenröset om där ska vara någon nyvaken orm.
Det är det inte.
Mellan träden skymtar Ugglarp och kustvägen.
Man möter två bilar och den ena håller ut allt som går, den andre kör så nära så man känner vinddraget runt benen och får lust att räcka finger, men gör det inte.

Hemma igen.
Baksidan av gården är fylld med högar av kvistar och grenar som pv idogt klipper ner och förpassar till vedpannan. Där intill, i dungen med syréner, växer ett litet hav av scilla och där är också två ensamma påskliljor.

Sen slår man sig ner på stentrappan och dricker en kopp kaffe .., och chefens fru Bodil får ett sms där man skriver att det där mötet ikväll, det får vara, tröttheten har alldeles tagit överhand och en stund senare plingar det i mobilen och man får ett vänligt svar.

Vänliga ord - hur mycket betyder inte det här i livet -?

Dagens fönster ...

Igår kväll hjälpte jag Karin i mejeriet och då knäppte jag en bild på speglingen i fönstret: Karin vid ystkaret.

Vi har alltså ett litet mejeri på gården, och där görs alla våra ostar. 

Allt görs på mjölken från fjällkorna på gården.

Igår gjorde Karin osten "Lille Gullman", som är smaksatt med bockhornsklöver. 

Det ger osten en jättegod smak av valnöt!

Hälsningar Ulrika.

//Tack snälla! säger jag.

Mitt i natten ...

Och jag kan omöjligen somna.

Det är som en enda stor oro inombords och efter att ha vridit och vänt mig tusen gånger, slagit på och av radions P4 hur många gånger som helst (det är den norska snabbpratande kvinnan som är är programledare, jag hinner knappt höra vad hon säger ...) , ger jag upp.

Jag lämnar pv och harry och går ner i köket och kokar mig en kopp choklad.
Inte O´boy, utan riktig choklad.
Tar mig en polarkakemacka med ost till och sitter nu här.

Rufsig i håret och barfota.
I den där förskräckligt fula nattskjortan, den som är så skön.

Och jag tänker på allt möjligt .., på Guy i Thailand vars tillvaro förändrades så kapitalt ..., jag tänker på den unge mannen som hade en stor tumör i benet - det var i programmet Det kungliga lasarettet från Australien - och om han alls klarade sig .., och jag tänker på hans läkare som var så rakt på sak och sa att risken fanns ju att det spridit sig till lungorna.
På den unge mannen tänker jag också och på hans mamma som alltid gjorde honom sällskap till sjukhuset.

När min svåger i Australien drabbades av cancer på tungan, berättade min syster att när läkarna förklarade vad som väntade ..., utan någon som helst omskrivning, så bad dom honom att vänta lite .., att först låta dem ta in allt detta förfärliga och så fick dom ta det andra så småningom, allt eftersom.

Det tänker jag också på.

Och så har jag väl aningen ångest inför vad som komma skall.
Antar jag.

Nu ska jag ta mig ännu en kopp choklad.
Klockan är tretton minuter över tre.
Det är alldeles mörkt ute.

Tiden ...

Dagar och veckor susar förbi.
Snart är tjugoen dagars sjukskrivning tillända.
På kylskåpsdörren - bland bilder från Grekland och ett limprecept -, sitter brevet från ortopedmottagningen.
Fyra dagar kvar nu tills det är dags för inläggning.
Inlagd gurka.
Inlagd sextioåring.
Inlagd Elisabet.

Jag städar i sängkammaren och gör fint, så där så det ska kännas bra att komma hem.
Letar blommor, men hittar inga .., det får bli timjankvistar som har överlevt vintern.

Skriver listor.
Letar en bra penna.

En necessär i min stil ...?

 Måste eller borde köpa nagellack (jag såg ett sjukhusprogram där den amerikanske läkaren sa att det värsta han visste var när han som gynekolog skulle undersöka höggravida kvinnor, ja, dom - kvinnorna med stora magar alltså -, hade nämligen fräckheten att inte sköta om sina fötter som dom skulle .., ja, sånt kan man tänka på ...), en bra penna måste jag få fatt i ..., en necessär (jag som alltid har plastpåsar bara!, det ser förstås inte så bra ut) .., en härlig kofta ...(var hittar jag en sådan ...?).

Men den undre är väl underbar!

Lite sånt.

Mellan varven kokar jag ägg och tar mig en hårdmacka med just ägg och Svennes kaviar.

Solen har gått i moln.

Dom där minnesorden ....

Mamma. Sjöng alltid när hon diskade.

Ofta,  ja, nästan alltid, när jag läser hemtidningens minnesord över människor som inte längre är i livet, (alltså vad deras anhöriga har skrivit), så blir jag så varm i hjärtat.

I motsats till dom Riktigt Stora Tidningarna där den avlidnas karriär ofta hamnar i fokus, är det helt andra saker som finns på minnesordssidan.
Ja, jag vet, jag har skrivit om det förut.

 

"

Pappa. Lättrörd. Grät när Silvia och kungen gifte sig.

Och nej, det inte bara upprabblandet av vilken god mor eller far man har varit .., det är så mycket annat, sånt som gör att den där människans personlighet liksom tittar fram.

Om kvinnan från Arvidsjaur - hon som inte längre är i livet -, skriver barnen bland annat så här: 

"När vi var små brukade vi be henne joddla en trudelutt för oss.
Senare träffade hon H och de hjälptes åt att plocka många hinkar med hjortron, sitta på Storträsket och dra upp abborrar. Hennes fiskar var oftast störst."

Och om mannen som inte längre finns, skriver någon så här:
"M var duktig och hade känsla för djuren, ofta kallades han ut för att hjälpa till vid svåra kalvningar och fölningar.
Ved var ett annat intresse, så sent som i höstas klöv och kapade han in en hel vintervet, trots sviktande hälsa."

Å, så jag tycker om detta .., ja, att bilden av en människa liksom växer fram!

För det är ju så det är, tycker jag .., att det är småsakerna man minns mest!

Sånt som kan tyckas så oväsentligt, men - åtminstone för mig - är det just såna saker som har fastnat.
Ser jag minnet som en stor byrå med olika lådor, är den lådan sprängfylld, ja, nästan så att det svämmar över!

Bästa aprilskämten ....

Här är ett som fick mig att gapskratta!
Det värsta är att det är kanske så det blir när det är dags för vår generation ....

Att Västmanland ska bli det första könsneutrala landskapet och hädanefter kallas Västhenland, tycker jag också var bra, om än väl genomskinligt.

Hemma i Västerbotten finns stora planer på att arrangera vinter-OS år 2026.
Här kan man få veta  mera!

Och till alla som inte tog studenten, finns nu möjlighet att få uppleva detta.
Ja, jag ska genast anmäla mig!

Att en domkyrka i vårt land ska börja spela Hemglasstrudelutten i klocktornet, i akt och mening att få in pengar till kyrkan .. ,tyckte jag var kanonbra, men se den nyheten  hittar jag inte.

Tidningen Sydsvenskan har listat dom allra bästa aprilskämten genom tiderna .., här är dom!

Själv blev jag rejält grundlurad av pv:s dotter Hilda som på Facebook skrev att hon skulle låta tatuera sig och jag såg för min inre syn pv:s min när han skulle upptäcka detta ,-)