Elisabet

Här och nu ...

Om man inte har fått sova, står själen liksom vidöppen.
Allt tar man in.
Lärkan som drillar högt i sky och våren som är evigt ny ... (den enda sång jag kunde spela på orgeln hemma i Malå ...) och doften av jord och man ser små sällskap av vitsippor som är för små och pyttiga för att ta in som bukett.

Man tittar noga i stenröset om där ska vara någon nyvaken orm.
Det är det inte.
Mellan träden skymtar Ugglarp och kustvägen.
Man möter två bilar och den ena håller ut allt som går, den andre kör så nära så man känner vinddraget runt benen och får lust att räcka finger, men gör det inte.

Hemma igen.
Baksidan av gården är fylld med högar av kvistar och grenar som pv idogt klipper ner och förpassar till vedpannan. Där intill, i dungen med syréner, växer ett litet hav av scilla och där är också två ensamma påskliljor.

Sen slår man sig ner på stentrappan och dricker en kopp kaffe .., och chefens fru Bodil får ett sms där man skriver att det där mötet ikväll, det får vara, tröttheten har alldeles tagit överhand och en stund senare plingar det i mobilen och man får ett vänligt svar.

Vänliga ord - hur mycket betyder inte det här i livet -?