Man undrar varför ....

Halmstad idag ...

Nej, det blev inget skoinköp i Halmsdtad idag heller.
Den som känner mig är inte förvånad.
Och hur i fridens dagar kan det komma sig att man tycker så förfärligt illa om att prova skor?
Jag förstår det inte!
(Men skönt att höra att du Lena i Östersund delar min skoinköpsångest!)

Dom allra skönaste skorna inhandlades på Maggans second-hand-butik på Regementsgatan i Ystad.
Femton meter från min lägenhet.
Det var som att promenera i tofflor, eller barfota.
Gabor, var märket.
Skorna kostade 70 kronor och jag hade dem i flera år!
Älskade dem högt och innerligt.

Varma skor är det värsta jag vet och helst skulle jag gå i sandaler året om.
Nej, inga skor idag heller, alltså.

Köksbordet. Man känner sig hemma.

Däremot lunch hos Sonja i hennes stora lägenhet på Strandgatan i Halmstad.
Sonja har - sedan hon blev änka - anmält sig som intressent till lägenheter i Harplinge eller Haverdal, men det är hopplöst .., där är ett poängsystem, du får 1 poäng för varje dag du stått i bostadskön och har du bott i villa den största delen av livet, ja, då blir det knepigt att få ihop dom poäng som behövs.

Och jag tänker att ..., om något skulle hända pv och jag inte klarar av ett stort hus, då har jag noll poäng och får nog flytta någon annanstans.
Hitta en liten, liten etta.
Man kan ju också hoppas att man dör först.

En gång spelade han golf ...

Sonjas köksbord är ungefär lika belamrat som vårt, eller egentligen lite mera. Mitt bland alla dagstidningar, Året Runt, receptböcker och papper med nedskrivna telefonnummer, står ett inramat fotografi av Gösta. Gösta i sin krafts dagar.
Jag hann aldrig vara med om dom dagarna, ändå satte han ett sånt otroligt avtryck i mitt hjärta.



Pianot står lugnt och stilla.
Ingen spelar längre.

Kanske hade Sonja planer på att bjuda oss på Guns blåbärspaj, men så blev det inte.
Det blev först ugnstekt kyckling med broccoli och blomkål, en ljuvlig svampsås, olika geléer och sallad förstås. Förrätten var en stekt skiva bröd med gravad lax, dill och citron.
Sist av allt - då satt vi i soffan -, kom hon med toscaäpplen med vaniljvisp till!

På hemvägen svängde vi förbi K-rauta och pv införskaffade en ny duschslang, sen hemåt och så hittade jag ett sms i min mobil där firherrinnan frågade om jag var sugen på ett bad och egentligen var jag inte så värst sugen .., men jag ringde och sa att okej .., och så blev det.

Efter badet, när endorfinerna skuttade runt i kroppen, glömde jag det där med det missade skoinköpet och tänkte att det ändå finns saker som är viktigare här i livet än skor.

Nya skor ...

Jag tänker att jag nu måste köpa nya skor och dammsuga halltrappan.

Andra får inrikta sig på mer väsentliga saker.

Torsdagsfönstret ...

"Hej Elisabet,

Vi har inte träffats men vi har en gemensam vän.

En lunch på jobbet satt jag och surfade på nätet. Av någon anledning sökte jag på min svärmor, Sylvia Johansson, och hamnade på din blogg. Berättade det för min man Eilert när jag kom hem och det visade sig att han kände dig mycket väl.. Ni växte tydligen upp på samma gata i Malå - världen är liten."

Så börjar mejlet som kom igår och jag nästan ramlade ur soffan av pur förvåning!
Så  u n d e r b a r t!

Eilert var en av mina allra bästa lekkamrater när jag var kanske sju, åtta, nio år?
Han, hans två småbröder, mamman Sylvia och pappan Sigfrid, ja, dom bodde bara ett hus bort från oss och ingen tant var så snäll som just tant Sylvia; hon som liksom skrattpratade och var en enda stor, öppen famn!

Tant Sylvia och farbror Sigfrid. Så fina människor! Bilden är beskuren och från malåsidan. (Jag har lov).

Ofta tänker jag på hur mycket alla dom här mammorna betydde; kamraters mammor, alltså.
Tant Sylvia som odlade ärtskidor mot garageväggen och kokade "mormorssaft" och som hade skjutbara köksluckor som lutade utåt .., eller tant Margareta i huset intill, hon som väckte min lust till böcker och som lärde mig spela kort och där tryckkokaren nästan alltid stod på spisen .., eller tant Elsy som hade baren i samhället och arbetade hårt .., och inte att förglömma: trygga tant Dagny som rökte Bill cigaretter, hade tjockt vågigt hår och var som en extramamma.

Och så fortsätter min namne mejlet: Kan inte låta bli att skicka ett fönster till dig. Tog det när jag var i England senast. Har en dotter som bor där och kortet är taget i South Shields, utanför Newcastle.

Stort tack Elisabeth i Torsby!
Du gjorde verkligen min kväll! hälsar Elisabet utan h.

Hur intressant som helst ...

Anna hade varit i New York och till hennes resa länkade jag tidigare idag.
Underbara bilder!

Bloggblad hann knappt packa upp från den fantastiska resan till Italien, så bar det iväg igen.
Nu till Baltikum! (Men dom bilderna har inte kommit på plats ännu).

Och Anette, hon har varit i Rom!
Glöm inte att klicka på hennes bilder bara.

Det bästa idag ....

Å, otvivelaktigt doppet i havet!
Det är nästan alltid friherrinnan som kommer med frågan och så var det nu också.
Jag undrar om jag någonsin har sagt nej?

Den nyss hemkomne pv gör oss sällskap, men inte i vattnet.
Alldeles tvärsäker är han att nånting fattas oss.
Möjligen förståndet.

Efteråt är man rusig av glädje.

Anna .....

.... som tar så härliga bilder!

Nu från resan till New York.

En vanlig morgon 

Dricker kaffe, lyssnar till tv:s nyheter - en hel del om Volkswagen - och jag undrar hur dom mår, dom här som kom på idén att fuska med miljöbilarna? Knaprar dom Novalucol morgon-middag-kväll eller har dom gått under jorden?

Nelly kräks och harry sover.
På rumsbordet brinner ett ljus.

Upptäcker i min inkorg att där finns ett mail från sportbaren O´Learys som vi besökte igår.
Det är en enkät med frågor om hur vi upplevde besöket, maten och servicen.
Om jag kommer ihåg namnet på den som serverade oss, ombeds jag att skriva ned hennes/hans namn och jag tänker att hjälp, att ha ett sådant arbete att man genast ska betygsättas av andra människor.

Inte en enda av oss här på jorden gör väl alltid perfekt ifrån oss på våra arbetsplatser och det kan ju finnas hur många orsaker som helst att någon inte är på topp ..., nej, jag tycker att just den biten av enkäten är olustig och hade jag varit missnöjd hade jag inte skrivit ned servitrisens/servitörens namn.
Inte efter ett enda besök.
Och jo, jag inser mycket väl allt detta görs i ett för sportbaren gott syfte, men jag tycker ändå att det känns osmakligt.Betyg-betyg!
Bedömning!

Renhållningsarbetaren i London. Han gjorde verkligen ett bra jobb! Sååå vänlig!

Väggklockan har stannat.
Jag drar upp såväl slagverket som själva urverket.
Då brister en sträng i klockan.

Mera morgontvprat.
En kvinna som har varit agent åt Olof Palme (det handlar om Sydafrika) berättar om sitt yrkesliv och hur hon smugglade ut pengar till motståndsrörelsen i Sydafrika, då, under apartheidtiden.

Jag diskar.

Allt medan detta pågår sitter en kvinna i Skåne i ett väntrum.

Och jag tänker .., för den ena  - vardagsliv, disk och enkät -.
För den andra - nånting helt annat -.

Dagens fönster ...

Ett garnbodsfönster ..., då anar ni nog ...?

Just det!

Det är Ulrika som varit i farten.

Valter 

Vingbruten

Ibland kan man fundera över vad det är som gör att man genast tycker så bra om vissa människor?
Är det någon särskild egenskap?
Nånting i utseendet?
Nån slags igenkänning från andra människor som redan har en plats i ens hjärta?

Eller är det bara (bara ...?) detta att det blir en slags själarnas gemenskap, utan att man riktigt begriper hur det går till?

Ungefär så är det med Valter.

Från dag ett när jag - för drygt fem år sedan - ställde mig bakom kassan i den lilla affären, har den mannen varit så alldeles oerhört vänlig mot mig.
Alltid.
Han är inte det minsta inställsam eller flirtig, han är bara vänlig.

Idag, när jag står och väntar på min tur vid fiskbilen, råkar jag hamna bakom Valter i kön.
Det blir en stunds småprat om fisksoppa och om färsk lax och om gårdagens sommarväder.
Och så berättar Valter att han varit illa däran och legat på sjukhus i flera dagar, ja, ingen har blivit riktigt klok på vad som fattats honom, annat än att han varit alldeles vanvettigt yr och rent av borta.

"Du förstår Bettan, jag var som i en annat land, en annan värld ..", säger Valter, allt medan fiskhandlaren tittar upp helt hastigt.

Och Valter berättar hur eländig han har känt sig .., att han faktiskt trott att slutet var nära.
Han berättar om överläkaren som suttit vid hans säng och förklarat att "det här kommer du nog att klara, det tror vi säkert ...".

Nu känner Valter sig trött och aningen sliten.
Och lite orolig förstås.
Vem vet när det händer nästa gång?

Om detta pratar vi en stund och jag tänker att det på nåt vis är så ofattbart, för Valter ser så pigg ut.
Jag frågar hur gammal han är.

Nej, han vill absolut inte säga sin ålder.

"Ja, men kom igen nu .., jag är snart sextiotvå, det är väl ingenting att hymla om .., få höra nu ...", säger jag igen.

(Om någon skulle fråga mig, skulle jag nog gissa att den här mannen möjligen är lite över sjuttio.)

Så står han där och ler lite, denne Valter som är så rar och fin .., och så lägger han sin stora och ganska valkiga hand på min axel.

"Ja, så här är det, du förstår Bettan, jag fyllde faktiskt åttiosju häromdagen". 

Det är inte långt ifrån att jag dråsar i backen av förvåning.

Sen blir det hej och ännu mera hej och ha det så bra .., och på väg hem, i bilen, tänker jag att om denne man, denne snart nittioårige Valter, tycker jag så alldeles oerhört mycket.

Veckans vinst ...

Från den bokälskande madamen i Östergötland - Anne i Mantorp -, kommer den här omgångens vinst i Uppmuntringslotteriet.

Det är Thomas Bodström alster "Populisten".

Stort tack Anne! 

Vill ni vara med och dela med er av det som gjorde hjärtat lite extra varmt?
Då mejlar ni bara glädjen till bisse151@gmail.com och så är allt som det brukar vara.

Dragning nästa torsdag; det är gott om tid!

Dagens fönster ...

Men åååå, vilken vy du kommer med Cecilia!

Dags för arbetsvecka.
Tåget går över Älandsfjärden.

Cecilia N

En tisdag ...

Och alldeles vindstilla är det.

Räknar till tolv hästar som står en bit bort.

Miljöskadad ...

Hemma

Med stigande ålder märker jag det tydligt, detta att högt tempo, mängder med människor, fart och fläkt .., nej, det är inget för mig.

Och bor man dessutom på landet och kanske möter tio människor under en ledig dag, gör det förstås sitt till.
Kanske blir man asocial?
Eller mindre stresstålig?

Hemma känner jag mig helt okej.
I storstan tappar jag bort mig själv.

Ståendes i kön på H&M i Väsby, med tio andra kvinnor bakom mig, känner jag hur det liksom vrider om i hjärttrakten och nånting som liknar pilar skjuter upp i käken.

Jaha ja, här vankas hjärtinfarkt tänker jag .., och ser för min inre syn hur jag ligger raklång på butiksgolvet, med linnetunikan uppdragen till halsen och behån exponerad och alla magarna förstås, medan någon kunnig människa försöker med hjärt-lungräddning och andra tänker "men gud, vad hade hon på sig! en anorak!!"

Ett annat besök i London. Ensam pausar jag i Hyde Park. Ringer till Bettankax. Dricker te.

Det var likadant i London.
Likt gnuer på savannen - rusande mot något vattenhål -, rörde sig horder av turister mot mer eller mindre kända mål och där var selfiepinnar och leende människor från jordens alla hörn.

Lugnet i Hyde Park blev räddningen.

Allt det tänker jag på när vi har återvänt till landet Halland.
Här, där jag knappt hör en enda bil.
Det är det jag menar, att man kanske blir miljöskadad på det viset .., så där så att man tappar bort förmågan att njuta av storstadspuls.
Eller har det med ålder att göra?
Kanske? Kanske inte.
Min mamma älskade New York, ville aldrig åka på solsemester, valde alltid storstäder.

Kanske är det helt enkelt en läggningsfråga?

Tisdagsfönstret ...

.... fångades av stickmadamen Ulrika.

Tack snälla!

En helg norröver ...

Utanför Fotografiska står jag med min lilla mobil ....

Åker upp till Stockholm på fredag vid tolvtiden.
Vi hinner inte långt förrän pv kommer på att han har glömt påsen med överdragskläder och lite annat på skolan, men det är bara att köra vidare.
Trafiken är intensiv.
Det är som getingar som susar förbi.

Emil och Harrty ...

Kommer fram vid sjutiden på kvällen.
Då har Nelly hämtats av sin husse och ååå, så glad hon blir och hon slickar honom på kinden och svansen går likt en liten propeller.
I Väsby blir Harry fullständigt galen av lycka när han upptäcker att Emil har kommit hem!
Emil, som nu är längre än såväl pv och jag själv, vilket i och för sig inte säger mycket, men ändå.
Maria ska arbeta natt och tackar för sig vid åttatiden .., hejhej!
Emma får - liggandes med huvudet i mormors knä - lavendeloljemassage.

Hos båda döttrarna råder ordning och reda och jag begriper aldrig hur detta går till.
Allt på sin plats. Och jag tänker att det ofta är så att gener hoppar bock och gör som dom vill.
I hela mitt liv har jag haft förmågan att skapa högar med papper, pennor och annat som ligger lite här och där. Icke så hos barnen! Min mamma hade öht få prylar och det var väl kanske bara i sylådan det rådde aningen av kaos.
Min rödvitrandiga syster i Skåne - perfekt ordning - men hennes dotter: njet!
Alltså blir jag aningen lättad när jag tittar in i Emmas rum .., jo, jo, här kommer nog mormorsgenerna fram!

Pv skickar meddelande .., så här är det innan start.

Lördag.
Pv tar buss/pendeltåg/tunnelbana/buss till Lidingö och så är det dags för hans andra Lidingölopp och även denna gång är den tänkt att ingå i en Svensk Klassiker.
Målsättningen är att komma under förra gångens resultat.
Starttid just efter två.
Han träffar smålänningar ("det känns så hemtamt att höra småländska ...., fem gånger möttes vi", säger han) och hela dagen går åt till detta (loppet och allt runt omkring) ja, inte förrän vid sju-åttatiden på kvällen kommer han hem. Stelbent, men mår för övrigt bra. Glad och nöjd.
Sluttid: 3 timmar, 19 minuter och 7 sekunder.
Bra gjort av den nyblivne  60-åringen tycker jag!
(En champagneflaska fick följa med från landet Halland, men den glömdes bort och fick åka med hem igen).

Lördagkväll.
AP och Micke kommer med Nelly och ska sedan ge sig av till 40-årskalas.
Finklädda och glada.

AP har fått nellyhår på klänningen och jag tar bilder ute på altanen.
Solen flödar.
Det är den allra vackraste av septemberdagar!
Emil och Emmas pappa har börjat spela golf och är i det närmaste euforisk över glädjen i detta.
Pv ler .., säger att han känner igen sig.
"En julafton spelade jag och Pelle golf .., sen hem till julmiddag!" säger han leende.
Jodå, han förstår precis.

Söndagförmiddag vänder vi åter söderut.
Först ett stopp vid Fotografiska och fastän det bara varit öppet i en timmes tid, är kön lång för att köpa biljett och jag slås av att det mest är kvinnliga besökare.
Tanken är att pv och hundarna ska vänta i bilen, ja, medan jag travar runt och beundrar fotokonst, men jag skippar det hela .,. handlar i ställe fyra kylskåpsmagneter och en reflexbricka till förmån för "Min stora dag".
Och Dustin Hoffman är ju aldrig fel.

Åtta vykort för 100:- får också följa med hem.
Flera av Nygårds Karin Bengtsson.
Det övre av Martin Parr.

Ja, så tar vi oss ut ur den här svindelvackra huvudstaden ..., kör längs urtrista E4:an med tallskog på ömse sidor av vägen .., räknar till säkert sex, sju överkörda små rävungar .., här och där en grävling, en mård eller iller .., ser rådjur i skogsgläntor .., och någon påkörd rovfågel.

Halland möter oss med solsken.

Idag på morgonen fyra grader varmt!! 

Nu stundar vardag.

Dagens fönster ...

Jodå, det skulle inte bli några problem att på lördagmorgonen ta bilen och köra ner till Väsby centrum och sedan hem igen. Emma förklarade. Höger-vänster-rakt fram-höger-och-vänster. Nåt sånt.

Till Centrum tog jag mig - visserligen via en omväg - och jag kom fram och parkerade, letade fram p-skivan och tog sikte på diverse butiker. Kände mig nöjd och belåten.
Och jag tänkte att det skulle bli en enkel match att komma hem igen.
Så blev det inte.

Det var inte långt ifrån att jag hamnat på Arlanda flygplats.

Grattis Lena och Eva!

Boken Gränslös, den gick till friherrinnan i Steninge, fast just nu på holiday i Småland.
Eller på kalas.
Sigge Nilsson - som ligger på den här hinken i pannrummet -, sponsrade boken.
Tack Sigge!

Och tröstpriset, det vackra bokmärket i form av en fjäril, den går till  Eva på Frösön.
Det var Anne i Mantorp som stod för det priset!

Tack Anne!
(Boken som skymtar, den är också från Anne och kommer i ett lotteri vad det lider. När den boken postas, kommer portot från Turtlan i Karlstad! Som ni ser är det rena rundgången här och jag sitter och smajlar när jag skriver).

Om detta med respekt ...

Nu på morgonen tar jag mig en titt på Instagram och ramlar över detta.
Det är sonen som har skrivit.

Efteråt tänker jag på det här med respekt.

Den morgonen när mamma hade lämnat oss, satt vi - min storasyster, pv och jag själv -, i dagrummet på gruppboendet i Ystad. Snett bakom oss fanns mammas rum och hon låg ännu på sängen, död och helt borta, som ett litet skal bara.
Det var  t o m t.

Personalen bjöd oss på kaffe och det var ledsamt förstås.
Då kom Ilona, en ur personalen som skulle börja sitt skift. Ilona, som inget visste, hejade glatt och något förvånat på oss, men så förstod hon väl vad som hänt och gick raka spåret in till mammas rum. Dörren stod på glänt.

Så såg jag - men Ilona visste inte att jag såg - hur hon ställde sig vid sängen där mamma ännu låg .., och så stod hon stilla en stund, sträckte på ryggen och bugade sig djupt.

Jag glömmer det  a l d r i g.

Lite senare kom två personer och hämtade mammas kropp.
Hon virades in i ett slags lakan, lades på en rullbår och så ställde sig dom här två människorna och bugade och tog henne med sig.
För dom var det förstås vardag; en del i deras arbete, men ändå .., det var fascinerande vad det betydde just där och då. 

Det är vad jag tänker på när jag läser sonens instagraminlägg från igår.

Och vinnare blev ....



Här är alla som var med ....

Ny i byttan är Jeanette (välkommen!) som hade mycket att glädjas över: en fantastisk viktminskning och så har hon hamnat i det så kallade löparträsket - alldeles euforisk tycks hon över detta att springa -!

Eva i Tyresö var glad över lill-Karin, barnbarnet ..

Eva på Frösön har varit och kändisminglat i Hufvudstaden (sett och lyssnat till musikalen Cabaret).

Bloggbad och kören fick ta emot härliga ovationer efter konserten i Italien - glädje,glädje -!

Friherrinnan hade också glädje av en konsert. Inte i Italien, men väl i Steninge kyrkby.

Gunnar i Jämtland, han hade en hel svärm av förväntansglädje!
Och nu är det bara 84 dagar kvar till "Det Stora Äventyret", kolla den här ormtjusarelänken, den tvättmaskinen kommer jag också att behöva använda :-)

Turtlan hade äntligen och helt oförhappandes hittat sitt älskade halsband som varit försvunnit!

Ann i Göteborg har också musik på glädjeagendan - jodå - hon har bytt kör och tycker att det känns sååå bra!

Grattis till vinnarna!
Så roligt att ni vill vara med!
Förstapriset är boken Gränslös ..., tröstpriset ett vackert bokmärke från Anne i Mantorp!

Två timmar - max -!

Jag tycker verkligen att det är fascinerande, det här med hur kropp och själ hänger samman.
Eller inte alls hänger samman .., bara gör som den/dom vill!

Så här är det: av månadens alla dagar har jag endast två förmiddagspass.
Dessa infaller varannan torsdag, då det är jobb mellan kvart i nio och ett, men jag är oftast där vid kvart över åtta för att inte behöva stressa.

I vanliga fall när jag går och lägger mig, då somnar jag inom loppet av fem minuter.
Förutom när vi semestrade på Bornholm och sent en kväll låg och lyssnade till hela sommarprogrammet med f.d. hockeyproffset Mats Näslund, så har jag aldrig fixat att lyssna till ett helt program sedan jag krupit ner i sängen.
Andliga sånger .... = ååå nej, efter första sången sover jag gott!

Men se, när jag ska arbeta förmiddag - det jag tycker är så roligt, som omväxling -, då kan jag OMÖJLIGEN somna! Åååå, som jag snurrar runt i sängen och har mig och jag får myrkryp i benen och lägger mig åt andra hållet .., stoppar in fötterna under harrys mjuka päls .., men somnar gör jag inte! Natten till idag låg jag vaken till mot fyratiden.

Kan det vara så att man är en sån otrolig vanemänniska, så den här varannanveckasnatten blir helt uppåt väggarna?  Och nu har det ju gått troll i det .., nu är jag orolig att jag inte ska somna och då blir det väl just så?

Nåväl.
Efter två timmars sömn och arbete till ett och därefter en sväng till bonden Stig för att hämta två burkar honung, känner jag mig ändå som en människa.

Någon annan som har det så här?

Och så två hästar ....

Jag räknade till elva, men där är nog flera.

Lite raggiga islandshästar som inte bryr sig ett dugg om den som står där med kameran.
Vid sidan om springer en man och en kvinna i 35-40-årsåldern.
Dom tränar ihärdigt .., hoppar och skuttar .., klappar med händerna .., och nere på klipphällarna sträääcker dom ut benen och viftar med dem i luften.

Det är våra grannar som är så ihärdiga.

Nej, inte dom som ska sälja sitt hus och båda har namn som börjar på G.
Dom här bor nedanför oss och har båda namn som börjar på A.

Dagens fönster ...

... är egentligen gårdagens.

Bilden visar Nelly och Harry som har vant sig vid att husse kommer hem vid sextiden .., när bilden tas är klockan kring sju och ingen husse har synts till,  nej, han är i stan och deltar vid en avtackning av en arbetskamrat som går i pension.

Men det vet ju inte hundarna som står där och tittar ut.
Kommer han aldrig ...?

Litet möte ...

Det är inte många kvar nu - sädesärlor -.
Men två stycken vippade omkring på stranden i Steninge och utanför affären, på baksidan, där har vi ofta en liten ärla till långt in i oktober.

Idag ....

Jag undrar hur länge man kan hålla på?
Jo, såklart kan man ägna sig åt sånt här hur länge som helst, men hur länge känns det så här skönt?

Tänk, att man kan simma omkring och känna sig som den lyckligaste människan på jorden och kanske är det sexton grader i vattnet och ändå fryser man inte?

Nej, jag förstår det inte!

Nästan alltid när vi badar är det grumligt vatten på "vår sida" av piren och helt klart på den andra.

Idag var det precis tvärtom.

Och jag simmade bland trutar, nån gräsand och några fiskmåsar och det blev iskallt om huvudet, men skönt för övrigt.

Efteråt satt jag en stund och tittade ut över havet.
Då kom ett sms-pling i mobilen.

Bodil på jobbet hade räknat kassorna och nu misstämde det.

Jaha, det var ju bara det som fattades.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

DBIV är Karin -  yrvädret som glädjer oss - !!!!
Här på utflykt till Nyckelviken!

Kram från Eva i Tyresö

Bäst igår ....

Det var nog lille Louis, 6 år, vars mormor en gång bodde i Malå.
Louis är ett enda stort solsken och ropar "hej Bettan!", så snart han kommer till kassan.
Ibland önskar han mig en trevlig dag också.

Och så mannen som skulle hämta ut ett paket och visade sig komma från Argentina.

Eller han som kom igårkväll, just innan stängning .., lång och mörkhårig och ursprungligen från Bolivia, ja, han var här och hälsade på sin flickvän.
Jag berättade om mamma som tillbringat tjugo år i just Bolivia. 
Jodå, Villa Montes och Tarija var för honom helt bekanta namn.
Efteråt var jag varm i hjärtat.

Eller kvinnan på Postens support som var så vänlig och serviceminded!

Och unga M på jobbet som galant fixade postsäckarna; en med rekommenderade brev i, den som ska plomberas, och den andra med vanlig post och så papperen som hör till.
Alldeles underbart är det när man ser hur unga arbetskamrater blir allt säkrare i sin yrkesroll!

Och så idag.
Två hundar tillsammans på soffan och harrys öra över nellys rygg.
Alla som har vuxit upp med till exempel hamiltonstövare, vet hur lena deras öron är.
Det händer ofta att jag liksom nosar på harrys öron .., eller pillar på dom med händerna.
Alldeles, alldeles ofattbart lena och mjuka är dom, öronen!

Nu är det solsken och jag ska åka till Steninge och ta ett dopp i havet.
Utan friherrinna, som tillbringar några dagar på födelsedagskalas i Småland, inte långt från Kalmar.
Där ska hon tjänstgöra som kokerska, laga god mat och baka Budapestbakelser.
Ja, och kalasa förstås.

Annat som var bra.
På promenaden nyss mötte jag sophämtaren.
Medan vi stannade till för att låta honom tömma två tunnor, kom vi att prata lite.
Han berättade om en stressig vardag med sjuka kollegor - enbart idag skulle han själv tömma åttahundra soptunnor -!
Nu är det ju inte han som tömmer, men dom ska ändå dras fram och ställas tillbaka och han ska kliva upp och ner i sin lastbil fyrahundra gånger!
Mannen som nog var från forna Jugoslavien, trodde först att jag klagade på att han körde fort, men så var det inte alls! Nej, jag frågade om han sett klippet på Facebook där en mexikansk sopåkare låter lastbilen rulla av sig själv, allt medan han hoppar ur, hämtar och slänger soporna där bak och så upp i bilen igen!

Det bästa för Eva på Frösön ....

 Hej!

Jag skrev ett DBIV förra veckan men vet inte om det har varit någon dragning på det?
Nu har jag ju ett helt annat det bästa och det var helgen som var.
Två nätter på Sergel Plaza i Stockholm och premiären av Cabaret. 
Det var en födelsedagspresent från vår äldsta.

Helt underbart var det. Jag är ingen kändisgalning men nog var känslan speciell när man minglade runt bland alla kända ansikten från TV. Vi hade kanonplatser på parkett och föreställningen var så stark. Bäst var nog Lill Lindfors och Sarah D Finer.

Efteråt fick vi vara med bakom kulisserna och dricka champagne med ensemblen.
Så roligt. En kväll att lägga i minnesarkivet.

Kram Eva

// Elisabet skriver: jodå Eva, du har med det inlägget också och det har inte varit dragning, det blir i morgoneftermiddag, men det gör inget om du har två bidrag - kan man få för mycket glädje -?
Svar: njet! 

Höststädning ....

Det är väl allom bekant att det här med bloggeriet är på utdöende och snart är vi väl bara en handfull som känner ett behov av att "skriva av oss".

I min länklista har hur många som helst trappat ner - eller helt försvunnit - och nu har jag plockat bort dom som inte har uppdaterat på länge, länge.
Det beror alltså  i n t e  på att jag inte tycker om era bloggar!
Och blir ni skrivsugna, kommer tillbaka och vill vara med i listan, så hojta!

Gunnar i Vaplan, jag förmodar att din blogg kanske återuppstår under - eller efter resan till Afrika -, så du får hänga med ett tag till ,-)

Eva på Frösön .., du kanske också kommer med något inlägg?

Dagens fönster ...

Det är oftast höst och vår som min ystadlängtan sätter in.
Så där tjopp, bara!

För sex år sedan, i september, såg det ut så här i mitt fönster.

Det bästa för Marianne/Bloggblad ...

Och vilka härliga småtöser längst fram!

Det bästa i veckan som gick var naturligtvis Italienresan – den slår det mesta jag gjort de senaste åren. En höjdpunkt var gondolturen, en ännu större var när vi hade konsert, först sjöng flickkören, sen vi och som avslutning sjöng vi tillsammans. 

Du ser nog hur salig jag ser ut. Musik och sång kan verkligen förena! 

Nu sticker jag ju iväg på ett nytt reseäventyr som kan bli riktigt spännande, men jag känner inte de andra som ska med så väl som jag känner kören, så riktigt så galet uppsluppet blir det nog inte.  

// Elisabet skriver: här finns fler bilder från resan till Italien! Marianne hade lagt ut en av sångerna på Facebook - det var så vackert så jag lyssnade om och om  igen innan jag åkte till jobbet igår -!

Det bästa för Gunnar i Vaplan ...

Oj vad många "det bästa" det finns.
Svårt att välja, men det bästa är nog att varje morgon få vakna upp till en ny härlig dag och känna sig frisk och fri att göra det bästa jag vet mest hela tiden.

Det har varit "Hej Främling-helg" i grannbyn Nälden.

Det har varit "Vänsterdagarna" i Malmö.

Det har varit uppstartsträff för Riksteatern i Jämtlandsregionen uppe i "Copperhill i Åre.

Det är massor av saker att rodda ihop inför "Kulturveckan i Krokoms kommun"

Och nu är det bara 84 dagar kvar till "Det Stora Äventyret", kolla den här ormtjusarelänken, den tvättmaskinen kommer jag också att behöva använda :-)

Det bästa för friherrinnan i Steninge ...

Ja, det var det nog Gospelkören Safe & Sound som sjöng i Steninge Kyrka, till förmån för alla flyktingar. Även Dagtidkören var med och sjöng.

 

Men alla härliga bad vi haft är ju också fantastiskt. 

Tänk att kunna sitta vid havet i badkläder och fika. I slutet av september!

Ett ord bara FANTASTISKT

Friherrinnan

Såg ni förvandlingen ...?

Jag höll på att ramla från soffan!

Fantastiskt!

(Och ett sms-pling kom nästan genast .., jodå, madamen i Trelleborg hade sett samma sak!)

Nu är det inte långt kvar ...

På torsdag är det dragning i uppmuntringslotteriet.
Bara i morgon kvar, alltså.

Vill du vara med och få chansen att vinna boken Gränslös - roliga, allvarliga och annorlunda berättelser om resor -, så får du lägga på en liten rem.

Mejla bara det som gjorde dig varm i hjärtat eller allmänt småglad, till bisse151@gmail.com.

Välkomna!

Dagens fönster ...

Den 26:e december 2010 stod jag utanför Fridolfs konditori i Ystad och såg molnen susa förbi.
Och så passade jag på att fånga ett fönster.
Eller en bilruta.
Det är bara ett välja.

På frukostbrickan ...

... finns en "gammal" favorit.

Nu är hon i New York och tar underbara bilder!

Vid havet ....

Iskallt i vattnet, men som vanligt, skönt efter en stund.
Vi blir i ganska länge, friherrinnan och jag själv.
Havet ligger nästan spegelblankt.

Och som vanligt har hon tänkt på allt, så där som att vi kommer nog att behöva värma oss.
Alltså har hon tagit med sig Kullabygdens fjolårsglögg, den som är så vanvettigt god, gjord på äpplen och ljusa druvor - inte så söt - och så en för dagen alldeles nybakad och ännu ljummen chokladkakebit.

Så där sitter vi och småpratar lite .., om hennes stundande resa till kalaset i landet Småland och jag skickar ett sms till B på jobbet; en hälsning från oss där på stranden och snart är det min tur att vara på plats bakom kassan.

Det gäller bara att tina upp först.

Måndagmorgon i september ...

Nej, jag är inte särskilt förtjust i rosor, jag tycker - helt ärligt - bättre om vilda blommor.
Men det är klart, när jag går i morgondaggen för att fånga ett fönster och upptäcker pv:s rosor i rabatten .., så .., ja, då är det svårt att säga "nej". 

På klädstrecket hänger klädnypor i såväl plast som trä.
I sommar har plastnyporna visat sina allra, allra sämsta sidor och enbart igår gick sju stycken sönder när pv tog in tvätten! Totalt värdelösa!
Den sista dagen på Bornholm, tidigt på morgonen i Svaneke, upptäckte jag en liten, liten butik där dörren stod på glänt och i en korg utanför låg klädnypor av trä.
Jag köpte tre förpackningar!
Aldrig mera plastnypor!

Jodå, det borde ha gallrats ännu mera .., men ändå, oj, så många äpplen vi får i år!