 |
| Hemma |
Med stigande ålder märker jag det tydligt, detta att högt tempo, mängder med människor, fart och fläkt .., nej, det är inget för mig.
Och bor man dessutom på landet och kanske möter tio människor under en ledig dag, gör det förstås sitt till.
Kanske blir man asocial?
Eller mindre stresstålig?
Hemma känner jag mig helt okej.
I storstan tappar jag bort mig själv.
Ståendes i kön på H&M i Väsby, med tio andra kvinnor bakom mig, känner jag hur det liksom vrider om i hjärttrakten och nånting som liknar pilar skjuter upp i käken.
Jaha ja, här vankas hjärtinfarkt tänker jag .., och ser för min inre syn hur jag ligger raklång på butiksgolvet, med linnetunikan uppdragen till halsen och behån exponerad och alla magarna förstås, medan någon kunnig människa försöker med hjärt-lungräddning och andra tänker "men gud, vad hade hon på sig! en anorak!!"
 |
| Ett annat besök i London. Ensam pausar jag i Hyde Park. Ringer till Bettankax. Dricker te. |
Det var likadant i London.
Likt gnuer på savannen - rusande mot något vattenhål -, rörde sig horder av turister mot mer eller mindre kända mål och där var selfiepinnar och leende människor från jordens alla hörn.
Lugnet i Hyde Park blev räddningen.
Allt det tänker jag på när vi har återvänt till landet Halland.
Här, där jag knappt hör en enda bil.
Det är det jag menar, att man kanske blir miljöskadad på det viset .., så där så att man tappar bort förmågan att njuta av storstadspuls.
Eller har det med ålder att göra?
Kanske? Kanske inte.
Min mamma älskade New York, ville aldrig åka på solsemester, valde alltid storstäder.
Kanske är det helt enkelt en läggningsfråga?
10 kommentarer:
Jag är både stads- och landet-/natur-/ödemarksmänniska. Kan bli oerhört irriterad på vimmel och mycket folk. Men ibland vill jag ha det.
Läggningsfråga ...? Nä - kanske schizofreni. ;-)
Har samma problem som du,kan njuta kortare stunder av storstadspulsen, men måste sedan söka upp lugnare platser. Fördelen med en storstad är ju att man oftast kan hitta båda delarna.Din mycket roliga beskrivning av köandet på H&M,hade en allvarlig underton, pilar upp mot käkarna låter som något som borde kollas upp hos läkare. Var rädd om dig.
Dom klipper upp, ambulanspersonalen, så där kommer både tunikan och anoraken att ryka. Bäst att undvika!
Jag som bor i en ganska stor stad, fast jag är från landet, har tagit lång tid på mig att lära mig hantera den. Nu kan jag det och mår bra. Det handlar mycket om att veta när och var jag trivs och vantrivs och anpassa mig efter det.
Som att en lång löprunda längs hav och flod i söndagsmorgonens stillhet behövs för att ladda med luft och tystnad och natur för en hel vecka.
Nu har jag lagt ut den där reklamfilmen som jag faktiskt hittade.
Kanske nåt svenskt helt enkelt :) tror de flesta är såhär. Vi är helt enkelt vana vid att det finns gott om plats.
Jag är både och. I somras hade jag skrotat här i skogsbrynet hela sommaren, gruvade mig för att åka till Prag men väl där var jag uppåt värre. Det enda som är jobbigt med storstäder är att jag har svårt att gå långa sträckor, min kropp skriker nej och jag måste vila många gånger längs vägen. Förra fredagen ville jag helst stanna i skogsbrynet (då också) men väl i Stockholm var allt helt underbart. Fast jag söker mig ofta till lugnare ställen emellanåt. Denna gång vandrade vi i Vasastan, där det är betydligt lugnare än i Gamla stan. Man får hitta sina oaser i storstäder.
Jag älskar ödslighet, lugn och tystnad! Storstadspuls kan förvisso pigga upp en stund, men inte att vara en del av utan snarare som åskådare. Att stanna upp och se alla jäktade mobilpratande människor vid pendeltågen, gatumusikanter, folk som ska shoppa. Variationen av människor som samlats på samma ställe.
Att gå i klädaffärer är något jag absolut inte gör om jag inte verkligen behöver. Aldrig på resor med undantag för om något viktigt blivit glömt.
Jag har levt mitt liv i stan, först i Malmö och sen i Göteborg och jag älskar det. På landet blir jag lätt rastlös och längtar efter folk och avgaser. Men sen jag blev sjuk har jag lite svårt för köptempel och liknande ställen. Jag har dock inte några problem med att det rör sig mycket folk i min närhet!
Bert, annannan, Ruta Ett, norbergianblue, mossfolk, Steel City Anna och Eva på Frösön: så roligt att läsa vad ni själva tycker och känner! t a c k! som delade med er.
Nej jag känner att det blir tröttsamt genast.
Bäst att stanna här eller ta en skogstur. Inte in till stan-Stockholm!
Det tar mest på krafterna.
Storstäder gillar jag men inte för mycket folkträngsel. Tex stå mitt ibland allt folk framför en stor scen elmer i en enorm kö. Då får jag gärna lite känsla av panik.
Lite av varje, både och vad det gäller storstadssemester eller ute i glesare trakter.
Skicka en kommentar