fredag 22 juli 2016

Hällregn från Cornwall ....


Vi har tre hela dagar på oss i Cornwall och husvärden tycker att vi ska skippa västra delen - det kommer att ta lååång tid att köra dit på slingriga vägar - så vi ställer kosan norrut och kör mot Newquay. Egentligen kör vi fel - tanken var att vi först skulle besöka Bodmin och Padstow - men att vara flexibel lär ju vara en god egenskap (kan man trösta sig med), så det blir tvärtom, vi börjar med Newquay.

Kör lite utanför stan och jag nästan svimmar när jag ser beach på beach och det är bara så vanvettigt vackert!

Den här stranden ligger i som en gryta och man tar sig ned via en stentrappa och det är 133 trappsteg och väldigt brant.

Hela tiden medan vi sitter där på stranden tänker jag på hur det ska gå att ta sig upp.


Vi har med oss kaffe i termos och snustorra kakor och kanske mackor och jag är så lycklig, så där så jag nästan går sönder.  Långt ute bland vågorna ser jag surfare och det tar en stund innan jag går i.



Så här brant var det och för vanliga spänstiga människor är det förstås ingenting, men för den som har ett krånglande knä ..., så är detta en prövning.


På stranden hittar jag en sten och när det är dags att gå upp för dom där etthundratrettiotre stegen, då håller jag stenen i min hand. Den är len och fin och jodå, det hjälper.

Längst uppe möter vi en ung familj som kommer dragande med en barnvagn och jag nästan svimmar, ja, dom är alltså på väg ner ....


Sen är tanken att vi ska promenera omkring i Padstow (här är en webbkamera just därifrån och kommer ni med båt till stan, får ni lite tips och råd här),  men se där hittar vi ingen parkering och det är packat med människor precis överallt, så vi åker vidare till Bodmin för att besöka ett gammalt fängelse. Det gör vi också och det är bra skyltat, lätt att hitta.

Nere i fängelsehålorna doftar det mögel och det är trånga utrymmen, men intressant läsning om fångarnas öden (mestadels hängning).

Och vi konstarerar att kvinnorna inte hade det lätt.
Att bli gravid och föda ett barn utan att ha en far till barnet, ja, det kunde få unga mödrars liv att gå helt överstyr - somliga tog livet av sitt barn - och så upptäcktes allt och avrättning blev resultatet.
Som vanligt går pv grundligt tillväga och läser precis allting, medan jag lämnar det där unkna och går en trappa eller två upp till solljuset.

På väg hem igen stannar vi till vid Seaton Bay och där har vi varit tidigare; nu känns det bekant och sånt är skönt och vi lägger oss nära vattnet och nästan somnar.
Där är massor med hundar som springer och leker på stranden .., där kommer två ryttare på var sin häst .., och där är småttingar som plaskar i en liten vik av havet.



Nedanför muren ligger en skadad slända och jag tar upp den och håller den i min hand.
Den är skadad just nedanför halsen; det är som ett hål där, men den rör på sina sytrådstunna ben och jag småpratar lite med den arma sländan och lägger den sedan på muren .., tänker att den kan i alla få en fin utsikt innan den tackar för sig.

Vid pilen är hålet ...., och titta så vackra små ben!

Långt efteråt ska jag tänka på den här sländans öde.
Hur länge fick den leva?
En dag?
Två?
En vecka?
Hur länge lever små sländor?
Vad hann den med?

Sånt kan man fundera över när man har semester.
Ett fredagsfönster från Hjo ...


Hur glad blir man inte när en malåbo på turné fångar ett fönster, så där i förbifarten!

Tack snälla Renée Norén, gift med Martin, som var min klasskamrat genom hela skoltiden hemma.
Till Martins barndomshem cyklade vi på nånting som väl kunde liknas vid "skolresa", ja, i lågstadiet.
Jag minns tydligt hur vår frökens hatt blåste av och susade iväg nerför den ganska branta backen och närapå fastnade bland ekrarna i någons cykel.

Jag minns också - lika tydligt - hur roligt jag tyckte att det var, men det vågade man förstås inte visa.

Fröken Hedvig var sträng.

torsdag 21 juli 2016

Idag ....


Ja, jag bara anar vad jag hade skrivit om detta hade varit i England!

Vilka ljuvliga stränder!
Så vackert!
Så frodigt!

Men nu är detta landet Halland och bara några minuters väg från det gula huset.

Tacksamheten över att bo så här nära havet, den vet faktiskt inga gränser.

Idag fylldes det på snabbt nere på stranden.
Eftersom det är långgrunt just här, är det förstås perfekt för barnfamiljer och mest är det turister.
Det pratas om vad som ska ske senare på dagen (middag hos en svärmor, "man får och man vill, men man BEHÖVER inte föna håret för att komma dit!" säger en av dom inbjudna)  .., barn skrattar och barn gråter ("slutar du inte att gnälla nu får du sitta i bilen resten av dagen!" och tösen slutade ...), ett annat barn sprätter sand på filten och får bannor .., en illrödhårig pojke smörjs in med sololja.

Själv ligger jag på badhandduken och lyssnar lite förstrött.
Kvinnorna som sitter i klunga bara några meter ifrån mig, har varit på yoga och diskuterar passet .., visar .., "hon sa höger, men jag gjorde hela tiden fel ..." ..., och där kommer kvinnan som klippte av mitt långa hår .., hon har semester veckan ut, sen är det bara att jobba igen.

Så där håller det på.

Och snart ska jag cykla till jobbet ..., det blir nog en pärs i eftermiddag, men bara att bita ihop.
När strandlivet är över, då kommer alla till affären - på en gång - känns det som!
Nåja, det är den ökade omsättningen på sommaren som håller oss igång, det är bara att tacka och ta emot och jobba hårt.

Ajöken, sa fröken.
Tonåringar på besök ....


Emma och hennes kompis Fanny är ute på en roadtrip, ja, dom har kört från Stockholm till Ystad och efter ett par dagar där och nån dag i Köpenhamn, så styrdes kosan norrut, till landet Halland. Jag stod i kassan och höll på med veckotidningarna när fröknarna helt sonika dök upp och sa "buuuuuuh!"

Igår tillbringade jag mest hela dagen på stranden, medan töserna höll sig inomhus och gjorde sig redo för After Beach i Tylösand. Pv lovade att hämta dem någon gång natten mot idag och jag - som tänkte att Emma kanske brås på sin mamma -, såg framför mig ett sms/telefonsamtal vid tretiden på natten och tackade pv som så otroligt generöst erbjudit sig att agera chaufför.

Döm om min förvåning när det plingade till i min mobil halv tolv och någon dryg timme senare hörde jag dem komma uppför trappan till sitt rum.

Och jag loooog och tänkte att inte har hon då ärvt sin mammas partygener!

Nu är det torsdag.
Strålande sol .., och jag ska arbeta eftermiddag för Elin, som i sin tur tar min måndag.
Några timmar nere vid havet blir det nog ... och på eftermiddagen igår var det väldigt många barnfamiljer där nere och bland alla barnskratt hördes mest en man från Dalarna vars röstresurser slog det mesta.

"Titta här, nu ska pappa kasta  l å n g t!" hördes han ideligen hojta på sitt genuina dalmål .., och jag satte mig upp och tittade på bollen som seglade iväg ut i havet.

Det slog mig att inte ett enda av barnen på stranden hade heltäckande kläder som solskydd.
Kanske beror det på att dom flesta småbarnsföräldrar här, ja, dom har som barn sprungit omkring på stranden - och då var ju det här med solskydd inget man tänkte så värst mycket på - och nu går allt igen.

Jag tillhör ju själv skaran av männniskor som älskar att vara i solen - om jag är på en strand -, medan pv hellre är hemma och kämpar med den krånglande båtmotorn eller klyver ved och så kommer han ner med kaffe efter någon timme eller så .., blir kvar en stund, kanske tar sig ett dopp och cyklar sedan hemåt igen.

Nu morgonkaffe!

Dagens fönster ...


Hej!

Bästa glasstoppet längs den västra delen av Göta kanal.
Hajstorp ligger strax väster om det mer kända Töreboda. Ta gärna omvägen. Köp en glass och titta på båtarna som slussar förbi.

Det är sommar för mig som i år kom landvägen dit.

Turtlan

onsdag 20 juli 2016

Dagens fönster ...


Ulrika, hon tänker verkligen på att vi ska få fönster från olika håll av vårt land - ja, nu är hon i Östergötland och har, som alltid, håven redo -!

Tack snälla!

Visste ni förresten - jag gjorde det inte - att Skänninge är en av Sveriges äldsta städer!
Det är därifrån bilden är tagen.

Intressant läsning om just Skänninge finns här.
På jobbet ....


Igår var det full syra i affären!
Strålande solsken och inte en droppe regn .., åååå, så många illröda axlar och ansikten som uppenbarade sig så där vid femtiden!

Och  s o m  vi jobbade!
Först två timmar med att ta hand om veckotidningarna och alla returerna .., alla kassor igång hela tiden .., sen mejeriet och frukten och när klockan var tjugo över nio var jag så stel i mitt högra ben, så det var hemskt!

I måndags, första arbetsdagen, hittade jag en present i omklädningsrummet.
Jo, det var den alltid så omtänksamma Madeleine som förärat mig ett midjebälte, så där så jag ska ha ordning på min "dutt", den man öppnar dörrar med - jag har nämligen inga hällor på min kjol -.
Så snällt!!

Och tänk .., jag som längtat efter att komma igång igen, nu känns det lika härligt att ha en ledig dag!
När jag kom hem från jobbet hade Emma och hennes väninna Fanny kommit från Ystad, där dom semestrat ett par dagar.
Jag hade redan tidigare på dagen ringt till fiskhandlaren Andreas som på onsdagar står utanför affären i Haverdal - nu var han i Söndrum utanför Halmstad - och han tog emot min beställning på färska räkor och havskräftor som pv då fick åka och hämta.

Väl hemkommen slog vi oss ned ute på altanen .., tända ljus i kvällsmörkret .., och det var ljummen luft och där satt vi, pv, Emma, Fanny och jag själv .., och pratade om allt och inget. Om resor, rädslor, egenskaper och jobb. Emma sommarjobbar på H&M och Fanny på Ica i Upplands Väsby, så vi var så att säga tre kollegor. Himla roligt!

Och min nästan-depression tippar åt andra hållet.
Det känns bra!
Mera Cornwall ....


Nu blir det bara blandade bilder .., som här, i frukostmatsalen och skänken med sån härlig färg!


Vårt badrum som var helt ljuvligt, men aningen halt när man duschat.


En av dagarna kör vi till Whitsand, inte långt från Millbrook.
Men S:t Ives och allt det andra då?
Nej, vägarna är för slingriga och vi för långt borta, då innerbär det återigen heldagar i bil och så säger husvärden "nej, välj bort dom mest turistiga ställena!" så det gör vi.
Nästa gång, kanske ..., för till Cornwall kan jag tänka mig att återvända!

Men Whitsand ..., dit åker vi.
Det är som Kåseberga i Skåne!



 En stig löper ner till en liten servering .., men vi har nyss ätit frukost och tittar oss mest omkring.


Här och där klänger små sommarhus längs branterna och jag tänker ..., huuu, om man har barn eller barnbarn, hur orolig skulle man då vara ...?
Det ser kanske inte så brant ut, men det stupar rakt ner efter terassen.


Överallt växer prästkragar!


Vid vägkanten hittar jag rödblära och blir så innerligt lycklig!
Någon timme håller dom sig i bilen ....


Underbart är det med rejäla skyltar som berättar om vad som finns i omgivningen!


En sån här till exempel!
Vi snubblar nästan på den när vi en kväll går hem från den lokala puben. Och titta, så fint, jodå, man har riktiga bilder av kungsfiskaren, men så har även skolbarnen fått göra egna bilder av dem och dom finns med på skylten! Här har ju nån tänkt till och att det är nån som tycker om barn, är ju säkert.


Visst blir man varm i hjärtat!
Under en resa till Bretagne - det var nog året innan jag blev ensamseglare - satt vi vid en vik av Atlanten och beundrade denna vackra fågel - kungsfiskaren - som flög av och an och fångade fisk. Sååå fascinerad var jag och döm om min förvåning när jag senare, när vi kom hem till Skåne, upptäckte att den fanns på hemmplan. 
Jag trodde i min enfald att detta var en exotisk liten krabat!


Ljuset är inte det bästa när vi går hem - det är ju kväll - men ändå, ni förstår väl själva tanken?
Och jag som är så fascinerad av träd, blir glad!


Och ajabaja, om man inte tar upp efter sin hund, då kan det bli dyrt!


Och är inte den här helt underbar!?
Här kan man lära sig att konversera på spanska (kanske många pensionärer som har sommarlägenhet eller hus i just Spanien) .., till att förstå sin hund (aldrig har vi sett så många hundar, var och varannan människa promenerar omkring med minst en hund, oftast två) .., till att komma på det med kreativt skrivande! Vilken salig blandning!





tisdag 19 juli 2016

Dagens fönster ...


.... stod på parkeringen, alldeles vid kajen, ja, det var i Millbrook, alltså.

måndag 18 juli 2016

Dag 9 .., London till Cornwall

Måndagmorgon. 

Vi sitter på bussen i dryga fem timmar, med undantag för trettio minuters paus vid ett enormt rastställe där hur många bussar som helst står parkerade och chauffören säger att "den som inte är här då, när tiden är ute, blir kvar".

Jaha, då vet vi.

Två timmar senare är vi framme och busstationen i Plymouth är bedrövligt spartansk och man släpps av på baksidan av en trist gulaktig byggnad med fiskmåsar som flaxar hit och dit och och vi fångar en taxi och åker så till Europcar där vi hyrt hyrbil nummer två.

Nu blir det helt annorlunda! 
Där råder ordning och reda, biluthyrarmannen är vänlig och lugn och på väggen, ovanför skrivaren, sitter ett anslag: "Behöver du verkligen skriva ut det här ...?" och jag frågar - på skoj - om dom har ont om papper.

Och så får vi vår lilla bil och styr mot färjeläget som ska ta oss till Torpoint - en pyttekort färjetur är det -  och därefter är det bara nån enstaka mil längs slingriga vägar till vårt boende i Millbrook. Där ska vi tillbringa fyra nätter och tre hela dagar.

Det går inte att förklara känslan när vi kör genom Plymouth!
Först veckan i Skottland - kargt och vackert -, och så detta: att komma till något som nästan liknar Frankrike! Och där är palmer och så oändligt vackert så vi bara gapar! Och tänk, solen flödar!


Millbrook är ett samhälle som ligger vid en vik av havet och vårt boende är en femhundraårig gammal kvarn som under fyra år renoverats och man kan bara ana vidden av hårt arbete!

Vi bor på andra våningen och man når vårt rum via en brandtrappa och den väljer vi.
(Jodå, man kan ta vanliga ingången också, men på det här viset blir det mera eget boende).
Står man längst uppe på den, är detta utsikten.
Själva "marinan" tillhör husvärden och där ligger flera husbåtar, plus en ganska liten segelbåt där en kvinna bor året om med sin svartraggiga hund Lolo.


Frukostmatsalen som också är ett slags samlingsrum .., har den här utsikten.
Lätt att uthärda, om man säger så.

"Känn hur gott det doftar av ek ...!" säger pv ideligen.

Och pv blir alldeles lyrisk (han står där i mitten och tittar upp mot taket) över takbjälkarna som är byggda av grov ek. Lite senare får vi veta att alla ekstockar hämtats från Rumänien och det är mest goda vänner och värden själv som lagt ner allt arbetet.


Det första vi ser nästan, är att värdinnan Alex har ställt ut solrossticklingar så att vem som helst kan få ett exemplar, ja, det var väl ett tag sedan .. , men ändå, jag tycker att det säger en hel del om stämningen i det huset.


Rummet är stort och rymligt .., där finns en soffa, en fåtölj och flera småbord.
Ett litet kylskåp finns också och två små flaskor vin (ett rött och ett vitt) får vi också, ja, det är liksom så omtänksamt alltsammans!
Strax utanför ligger ett stoooort badrum - så himla fräscht -! 

På toppen av brandtrappan.

Det här blir det klart bästa boendet under resans gång och jag är så innerligt glad att vi ska vara här under flera dagar. Här känner man sig fri .., värdparet bor på loftet och där huserar även ett trevligt par från Schweiz som vi träffar vid frukosten nästa morgon.
Känslan är mer att man har en egen lägenhet.

Soffan som Rexxie tyckte var så fin .., och skön var den också!

Dörren ut mot marinan har vi öppen mest hela tiden och där utanför finns ett litet varv där mindre båtar repareras och där springer hunden Polly och skäller lite och därifrån hörs hammarslag eller ljudet av en såg .., och så klinket från båtarna som ligger vid kaj.
Jo, men det är bara så underbart!

Och nu är klockan halv två och snart ska jag ge mig av till affären.
Sedan vi kom hem har jag känt mig på gränsen till deprimerad - helt obegripligt - men det blir nog bättre när allt blir som vanligt igen och detta att få träffa människor och komma in i nån slags rutin.

//Är någon intresserad av boendet så finns det Airbnb.
Sök på Millbrook, Cornwall.
Priset: 700:-/natt, då ingår frukost (te, kaffe, juice, färskt bröd och ägg).

söndag 17 juli 2016

Söndagsfönstret ....


Så här skriver den värmländska madamen: 

"Hej!

Känns märket igen?
Kontrollbesiktningsmärket. Jo det minns jag och här fanns det på en gammal bil på Arvika Fordonsmuseum.

Men inte nog med det, ett fönster till kom med. En fönsterkombo.


Hälsningar Turtlan.
Dag 8 ... från Edinburgh till London.


Det blir tidig uppstigning den här söndagen den 3:e juli; då har vi varit borta i precis en vecka och nu stundar tågresa från Edinburgh till London och därefter fyra dagar i Cornwall.  
Så tyst vi kan lämnar vi boendet .., stänger dörren närapå ljudlöst och värdparet sover förmodligen, så det blir inte ens ett hejdå. 

Jag tillhör den delen av mänskligheten som alltid vill vara ute i god tid.
Alltså får vi stå och vänta ett bra tag på den ganska ruffiga perrongen.
Pv går och köper trekantiga mackor som vi ska ha under resans gång och själv fascineras jag över alla ormbunkar som vi har sett under veckan i Skottland - precis överallt - och till och med här, på stationsväggen, växer dom och tycks frodiga!

"Ja, det här är minsann annat än vårt liv i den bruna kartongen!" tänker dom nog.

Det har väl inte undgått den som känner mig, att jag är den sämsta av shoppare, ja, jag finner helt enkelt inget nöje i att springa i butiker när jag är ledig.
Men på marknaden på Grass Market, där faller jag pladask för det här fina undulatparet, tillverkade någon gång på 50-talet .., dom säljs för åtta pund, blir mina och får därmed lämna pappkartongen och hamnar i stället i min ryggsäck.

På tåget däremot låter jag dom stå på det lilla-lilla bordet som vi har mellan oss (ett yngre par sitter på ömse sidor om oss, dom är på nån slags musik-kör-resa till London).
Till en början tycker pv att det är aningen pinsamt och lägger kepsen över dem, men sen ..., låter han dem titta ut över landskapet! Tänk, så roligt för små undulater som har tillbringat stora delar av livet i en pappkartong, att få komma ut och resa lite!

Och ni som varit med länge hos mig, minns kanske att jag i Ystad hade just en herr och fru Undulat som sedan visade sig vara fru och fru Undulat eller om det var tvärtom; dom var i alla fall av samma kön och det hade jag helt missat.
Möjligen .., är det därför jag blir så glad i den prydnadssaken?

På andra sidan mittgången sitter en familj från ..., ja, varifrån? Korsordet tycks svårlöst.

Redan hemifrån ordnade jag med platsbiljetter på det här tåget som till en början följer kusten.
Vi passerar Newcastle och några mil därifrån hade jag en gång i världen en brevvän.
  
Miss Alison Findlay, 19 Warsett Road, Marske-by-the-sea, Redcar  ..., var hennes adress och medan tåget susar förbi, undrar jag vad det blev av henne? 


Drygt fem timmar tar tågresan och väl framme i London - där det då är soligt och varmt!! - tar vi en taxi till hotellet som heter The Boltons och ligger i Kensington. Det finns människor som reser till London ungefär som en annan åker till Halmstad, men så är det inte för mig. Det här är femte gången jag är där och ändå känns det som att "komma hem".
(Första gången var år 1991 eller 1992 tillsammans med en då tonårig Anna, därefter med Maria och goda vänner till henne, så med Emma 2012, med mina döttrar, pv, Emma och två kompisar 2014 - det var då vi var i Hyde Park och såg Last night of the Proms - och så nu då. )

Bilder på booking.com visar i alla fall inte vårt rum.

Hotellet ligger på en gata där det vimlar av hotell; husen är vackra med ett par trappsteg upp till entrén och hotellfoajén är pytteliten men där är en läcker soffa och ännu läckrare kuddar i soffhörnet (vem bryr sig, tänker väl dom flesta ...) och den unga flickan bakom disken är vänlig och så får vi ta den lilla, lilla hissen upp till rummet.

Om jag säger att det rum som vi fått vore mer lämpligt för myror än för människor, så ljuger jag inte.
Om man tar ett stort steg från dörren, då är man vid badrummet (och där kan ingen storvuxen människa sitta på toan eller duscha) och tar man ännu ett stort steg, då är man framme vid dubbelsängen och sängens bortre långsida når ända till fönstret.
Mellan fönstret och sängen är det kanske femton centimeters utrymme.
Sen är det slut på det roliga.

Men på väggen minsann .., där hänger en jättelik tv-skärm, nästan som en bioduk är det!

Vad gör vi då den där enda kvällen i London?
Tja, vi lämnar det lilla rummet och går ut och för att hitta nånstans att äta.
Strosar omkring bara.
Valet faller på en libanesisk restaurang och maten är vanvettigt god..., för övrigt det godaste vi kommer att äta under hela semestern!


Tillbaka på hotellet upptäcker vi att wi-fi, nej, det fungerar inte, trots att det står att det ska finnas.
På "omdömes-sidan" har jag redan vid bokningen sett att det kan vara si och så med internetanslutningen och morgonen därpå, när en ny gäst närmar sig receptionen och klagar på just den biten, svarar receptionisten att "we are working on it".
Jo, jo.


Morgonen därpå blir det frukost på entréplanet.
Är hotellrummet litet och ynkligt, är frukostbuffén desto mer ljuvlig. Värdinnan - som visar sig komma från Polen - hon har studerat ett par år på universitet i Warzawa och är nu här för att ..., ja, för att komma ut i världen lite - är sååå pratglad och vänlig!

Och så bär det iväg till Victoria Coach-station där bussarna väntar och på utsatt tid, prick klockan tio lämnar vi stationen. Jag har fönsterplats och sitter och tittar ut över den här biten av världen och innan vi har kommit ut ur London, är detta vad jag ser; en man som står vid en husvägg och tar sig lite förmiddagsfika. På nånting som liknar ett el-skåp, har han ställt sin mugg.
För en tiondels sekund möts våra blickar.

Drygt fem timmar senare ska vi kliva av bussen i Plymouth för att försöka hitta vår andra hyrbil
och vi ska nästan falla baklänges av pur förvåning av allt som då möter oss.


lördag 16 juli 2016

Plötsligt upphörde regnet ....


Vi tog nelly med oss - harry fick stanna hemma den här gången - och gick ner till havet.
Det var friska vindar och vågorna slog in mot stranden.
En av oss badade och fick hur mycket tång som helst inne i baddräkten och i håret.

Sen tog den som badade med sig nelly ut i vattnet och så fick hon simma mot land.
Vilken oerhörd glädje!!
S o m   hon skuttade, sprang runt, runt och hit och dit och var så sprallig!

Väl hemma igen blev det dusch i badrummet, ja, det var inte bara jag själv som var sandig, även den där lilla gumman var alldeles lortig under magen!
Dag 7 ..., Edinburgh.


Lördagmorgon.
Vi tar buss nr 36 in till city och jag förundras över att allt är sig likt.
Det var många rumpor som uppenbarade sig under resan till Skottland.
Å andra sidan har jag - helt ovetande - spankulerat omkring i en genomskinlig linneklänning hela förra sommaren och halva den här, så vem är jag att skriva om rumpvisningar, nej, just det.



För många år sedan fick jag en regncape av mina barns faster - den alltid så omtänksamma Elenor -.
Det ska jag säga, att den presenten .., den hade jag stor glädje av i Edinburgh!

För att få se mesta möjliga på kort tid (vi har egentligen bara en hel dag på oss) köper vi biljetter till en hop on - hop off - buss och jag väljer - som alltid - att sitta längst uppe, i friska luften.  Efter en stund kommer regnet. Ööööösregn! Pv går en trappa ned, men jag drar upp huvan och sitter kvar.


Bakom mig sitter ett par från södra England och när regnet formligen vräker ner, ja, då drar dom en slags liten presenning över sig och efter en stund vänder jag mig om, lyfter lite på presenningen och säger "hello my dear friends!" och då ser det ut så här.
Detta är alltså den andra juli, inte mitt i vintern.




Så här kunde det se ut.


Sen - tjopp bara - kommer solen!
Jag funderar på att ta alla trapporna upp till slottet, men avstår. Där finns en väg också, men den är proppfylld med människor .., som ett stort hav av mänsklig rörelse, då faller det alternativet också.

I stället sätter vi oss vid en liten uteservering alldeles intill Grass Market och dricker kaffe.
Servitören visar sig heta Jem och ska i slutet av juli besöka Malmö och nu undrar han vad han ska tänka på när han väl är där. 
Det gör den här glade mannen också.
Han har ett stånd där han står och gräddar en slags pitabröd gjorda på kornmjöl och så får man välja valfri fyllning. Jag köper, men inte pv. Han är sugen på nåt sött.


Och där finns andra stånd som säljer grönsaker.
Och människor som handlar.


Och ostar finns förstås och jag önskar att vi hade haft gott om plats och ett kylskåp!


Det visar sig vara Prideparad på gång och vi stannar till och tittar på all den här glädjen!


Nu har jag aldrig varit i närheten av en sån här parad, men jag har ju sett på tv från Stockholm och jag förundras över att här är det inte så mycket typ ..., ja, läderpiskor och sånt.
Annat vi lägger märke till: poliserna bär inga vapen.
Och här finns även poliser som var lediga och deltog i paraden.


Det är ett enormt långt tåg som aldrig tar slut och solen flödar och vi står på var sin sida av gatan, pv och jag själv. Plötsligt kommer en ung man och bär på en skylt där det står "Free hugs" - gratisutdelning av kramar alltså - och jag hoppar in i tåget och får och ger en kram.

På Instagram diskuteras om det är snyggt med män i kilt.
Några säger absolut "NEJ!"
Urläckert, tycker jag, men fordrar nog en man med självkänsla.

När paraden är slut, slår vi oss ned vid en pub och sitter ute i solskenet .., jag tar av mig lammulls-ponchon som värmt så gott .., och vi delar bord med ett brittiskt par i sjuttioårsåldern .., vänliga, trevliga människor precis som alla vi möter här.

Alldeles intill sitter en man och en kvinna i 25-årsåldern kanske. Dom väntar på att drottning Elizabeth ska passera. Jag fattar ingenting .., ska hon vara här, just idag?
Nån säger att nej, dom har nog redan passerat och då tror jag att killen ska dåna!
Men tänk, hon var verkligen där, just då.



Här är beviset. Dåligt ljud, men inte var det väl på vår gata?
Och vi besöker ett leksaksmuseum och hoppar sen på bussen igen .., åker flera vändor och sitter med hörlurar i öronen och tittar oss omkring och regncapen är redo.

Senare tar vi bussen hem, går vilse, får fråga om hjälp och inser att vi har missat en sidogata.
Det är sista kvällen i Edinburgh, men kanske inte den sista i livet.


Under resans gång - såväl i Skottland som i Cornwall - kommer bilder på messenger från Ekerö, där harry och nelly huserar medan vi är på bortaplan. På nästan alla bilder är harry totalt utslagen, ja, dom där två veckorna blir till rena träningslägret.

Och AP skriver att harry ligger nära, nära Micke på nätterna.
Jo, jo .., så fort blir man brädad!

Nu är det alltså sista kvällen i Skottland.
S o m  vi har trivts!
Så många vänliga människor ..., så avskalat och enkelt!

Nästa dag bär det iväg med tåg till London.






Dagens fönster ....


Någonstans i Östergötland finns det här fönstret som Ulrika passade på att fånga.

Tack Ulrika!

fredag 15 juli 2016

"Och från väster kommer lågtrycken ..."

Särdal .., man kör in vid Båtsmannens väg.

Det lär inte finnas några vetenskapliga bevis för att människor verkligen påverkas av lågtryck, men det spelar ju ingen roll, jag påverkas alldeles omåttligt och egentligen borde man flytta till östkusten där det tycks som om solen alltid strålar och den till synes så rare meteorologen Nils i SVT:s gomorronprogram, han säger jämt och ständigt att "ja, sen har vi ju lågtrycken som kommer från England och drar in över västkusten". 

Men idag har det varit både molnigt och - tro det eller ej - solsken!

Först tog jag bilen och körde till Särdal där friherrinnan och hennes Shejken var nere vid havet.
En timme kanske blev jag där.
Hon badade, inte jag.

Sen hemåt.

Och för någon timme sedan cyklade jag ner till stranden här i Stensjö .., badade länge i ett ljuvligt grönturkostfärgat hav .., inga maneter idag .., la mig sen på rygg i en sandgrop och där låg jag och tänkte på Theresa May, den nya brittiska premiärministern, men ännu mera tänkte jag på en av de tidigare  premiärministrarna vars namn jag omöjligen kom på!

Det blev alfabetet upp och ner - från A till Y -och ingenting stämde och till sist tänkte jag resa mig upp och fråga det unga paret som satt en bra bit ifrån .., för nu var det nästan panik. Jag tycker att det händer allt oftare det där att man inte kommer ihåg namn, och har man levt med en anhörig som drabbats av Alzheimer, då ryggar man nog till fortare.
Tänker att ..."jaha, nu börjas det!"

Men  j u s t   som jag skulle stiga upp, kom jag på det! Tony Blair!
Och jag kom ihåg att pv under resan i Skottland frågade någon infödd vad ordet "blair" betyder, för det såg vi ofta och nu kommer jag inte ens ihåg svaret - om vi alls fick något - men vi förknippade det med mr Tony Blair.
(Jo, nu säger pv att det betyder det platta området mellan två berg .., ungefär så, fick han det förklarat).

Så skönt det var att få allt på plats i hjärnan!
Eller allt; åtminstone just den biten!

Sen cyklade jag hemåt.