Hur glad blir man inte när en malåbo på turné fångar ett fönster, så där i förbifarten!
Tack snälla Renée Norén, gift med Martin, som var min klasskamrat genom hela skoltiden hemma.
Till Martins barndomshem cyklade vi på nånting som väl kunde liknas vid "skolresa", ja, i lågstadiet.
Jag minns tydligt hur vår frökens hatt blåste av och susade iväg nerför den ganska branta backen och närapå fastnade bland ekrarna i någons cykel.
Jag minns också - lika tydligt - hur roligt jag tyckte att det var, men det vågade man förstås inte visa.
Fröken Hedvig var sträng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar