Från Stockholm ....

... kommer här en hel drös vackra fönster susande genom rymden!

Det var Annika från Ystad som hade håven med sig.
Annika som bland annat säljer klockor och har koll på det nyaste i den vägen .., och som ofta passerade utanför mina fönster när jag bodde i lilla ettan, då, när hon hämtade Saga på dagis.

Tack snälla att du tog dig med med fönsterfångande! säger jag.

Repeat ....



Ja, jag vet att advenstiden är över, men nåt mycket vackrare än detta, det tror jag inte finns.

Den där glädjen ...

Så här ser den ut.
Inte är det miljonvinster som skänker oss den största glädjen!

Nej, det är oftast det där enkla och jordnära.
Turtlan som har bytt arbetsplats och saknar sina före detta arbetskamrater och kanske även detta att känna sig helt trygg i sin yrkesroll, men som ändå tycker att det går bra.

Eller Ulrika som tillsammans med sin vän varit på vintrig utflykt.
Fika ute i det fria.
Tillsammansglädje.

Eller Barbro i Brämhult som har haft "sin lilla släkts äldsta på besök och även dom yngsta".
Det är hennes bild, ja, den där värmeljusen brinner.

På Frösön har Eva varit ute med kameran och fångat de allra ljuvligaste vinterbilder!
Rimfrostiga björkar, bland annat.

Friherrinnan åkte in med ambulans till sjukhuset, men stor glädje blev det att komma hem igen efter två nätter med snarkande (och evigt pratande) salsgrannar.

Pv:s glädje över att i sommar få bli morfar.
"Det har hänt att tårarna strömmat när jag tittat på ultraljudsbilden av det kommande barnbarnet ...", har han sagt.

I Skåne bor Pernilla och så här skriver hon:
Just idag har mitt hjärta blivit extra varmt.
Min yngsta tös som ju bor i Australien, fyllde år i måndags och idag skulle detta firas tillsammans med hennes vänner på en restaurang. Jag mailade en av hennes vänner, som jag aldrig träffat, men det spelar ju ingen roll. Hon var en av de två tjejerna som Yngsta började sitt Australienäventyr tillsammans med hösten 2015. Jag frågade om hon kunde tänka sig att beställa en flaska bubbel och hälsa från mig under kvällen.
Så blev det och jag blev alldeles mjuk i hjärtat när jag fick bild och tack från min dotter ikväll. Tänk, så liten världen kan bli tack vare internet!

Och så min egen glädje.
Småstunder av glädje.
Telefonpratet med Anders ..., goa, rara Lilly som vinkade i affären .., uterummet .., och att herr Latmask intagit min lekamen.

Tack ni som var med!
Nu är det måndag och glöm inte att samla på er hjärtevärmarstunder!

Och det bästa för en friherrinna ....

"Ja, den här veckan blir det inget det bästa .., jag är för trött ...", säger friherrinnan i telefonen.
Sen fortsätter hon.

"Fast du kan ju skriva att det bästa ändå är att jag fick lämna sjukhuset och komma hem igen",  säger hon.

Så det har jag gjort nu.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!

Veckans bästa var nog gårdagens kalla promenad. Det har varit runt minus 20 hela veckan, jag har känt mig krasslig och tagit det väldigt lugnt. Igår strålade solen, det var bistert kallt men så vackert. Jag hade piggnat till och vi åkte ut till Rödön, vår yngsta och jag tog en promenad nere vid kyrkan. Vackert som en saga var det.

Översta bilden: Omsluten av frostiga björkar. Där framme skymtar sockenstugan.

Den här bilden: Grinden till kyrkogården stod öppen mitt bland allt det frostiga.

Kram Eva

Det bästa för en pensionatsvärd ...

Det är ju ändå detta.
Att han till sommaren ska bli morfar!
Morfar för allra första gången.

På julaftonen fick hon som ska bli mormor (också för första gången)  och pv var sin sån här liten krumelurmedalj och då förstod vi ju. Stor glädje, förstås!

Mera glädje: uterummet förstås; det som han arbetat så idogt med i månader.
Men nu är det nästan-nästan-nästan klart.
Återstår takbjälkarna (som ska målas) och golvet (hur gör vi med det).
Och väggarna kanske vitmålas ändå .., det blir ett lätt rosaaktigt skimmer med det här omålade, men kanske laserade virket/panelen, det som pv fick gratis från ett nybygge.

När jag tog bilden av morfarsmedaljen sa pv ..."se nu till att det kommer i rätt ordning, det bästa, så det viktigaste kommer först!"

Jodå.

Mitt eget bästa ...

Det är många småsaker som som glatt hjärtat den här veckan.
Ett telefonsamtal med sonen som just då är på väg till affären för att handla, t.ex.
Tio minuters surr och mycket skratt.
Och sen .., glädjen över att ätteläggarna - alla tre - tycker sig ha hittat rätt i tillvaron.
Och att dom vågar ge sig på nya saker.
Att våga språnget. (Skriver hon som varit affärsbiträde i hundra år).

Insikten att man faktiskt kan ligga i sängen tills klockan är nio på morgonen och detta utan att hela dagen är fördärvad, ja, det tog mig drygt sextio år att komma dithän.
Nu är jag där.
Eller är det helt enkelt latmasken som slagit läger hos mig?

Att friherrinnan fick lämna sjukhuset efter hjärtflimrandet, det kändes också bra.

För att inte tala om gårdagens krönika i DN, författad av Anna-Lena Laurén.

Och hur varmt som helst blev det i hjärtat när jag igår upptäckte femåriga Lilly som stod där i mittgången i butiken och vinkade så snällt till mig. Det kanske är sättet hon vinkar på .., så där lite försynt bara och jag tänker att detta att få barns tillit, det är för mig nästan det bästa som finns.
På Instagram skrev jag att känslan är densamma som när man blir godkänd av en katt.
Lilly berättade att hon är fem år och att hon kan gå ned i split.
"Man kan också säga spagat ...", förklarade hon.

Ja, det var nog mitt bästa den här veckan.

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...

Hej!

Från mig blir Veckans bästa att det går riktigt bra byta arbete efter en himla massa år på samma arbetsplats. Det mesta är på plussidan förutom att det är en så betydligt större arbetsplats. Många fler som arbetar på ”enheten” så det där lite familjära saknas.

Men jag lär mig en massa nytt och jag blir så bra (och tålmodigt) bemött av nya kollegor. (Jo, jag saknar mina gamla! Det gör jag!)

Idag lördag ledigt och pysslar då om våra orkidéer. Här är en som har nya blommor på gång. Spännande!

Senare idag väntas konsert i domkyrkan med Nisse Landgren och en kammarkör.
Det tror jag också kommer att bli ett Veckans Bästa!

// Turtlan

Det bästa för Pernilla i Skåne ....

"Jag har aldrig skrivit till dig om "Det bästa" och vet inte ens hur det fungerar, så jag skriver här på messenger.

Just idag har mitt hjärta blivit extra varmt.
Min yngsta tös som ju bor i Australien, fyllde år i måndags och idag skulle detta firas tillsammans med hennes vänner på en restaurang. Jag mailade en av hennes vänner, som jag aldrig träffat, men det spelar ju ingen roll. Hon var en av de två tjejerna som Yngsta började sitt Australienäventyr tillsammans med hösten 2015.

Jag frågade om hon kunde tänka sig att beställa en flaska bubbel och hälsa från mig under kvällen.
Så blev det och jag blev alldeles mjuk i hjärtat när jag fick bild och tack från min dotter ikväll.

Tänk, så liten världen kan bli tack vare internet!

Kramar Pernilla."

// Elisabet skriver: så roligt för dig Pernilla och så roligt för oss att du tittade in!
Det får du gärna göra flera gånger! Till er andra säger jag: för många, många år sedan tittade denna Pernilla in i affären i Ystad - vi hade aldrig setts på riktigt, bara via bloggen - och jag tror aldrig att jag har känt så lena händer någon gång! Och så känns det med hela Pernilla. Mjuk och go!

Ps. Vill ni ha bild till, så finns den här. Ds.

Det bästa ... om du vill vara med.

Ja, då är det dags att tänka till lite.
I morgon sammanställer jag det hela. 
Vad var det nu som gjorde hjärtat extra varmt? 
(Gammal bild av en ung och yster harry som här leker med alice, en rasfrände till nelly). 

Dagens fönster och en massa snö i Washington ....

Den femte januari kom ett mejl från Catarina; hon som hade - och kanske ännu har - så vansinnigt vackra röda naglar.
Så här skriver hon:

"Här kommer en bild från New York idag. Dottern har precis skottat så att de åtminstone kommer ut!

Hälsar Catarina i Trelleborg (Agadirmadamen du vet)".

// Jodå, jag kommer allt ihåg dig, Catarina! Tack snälla, säger jag.

Fåtöljpotatis ....

Den här veckan tror jag slår alla rekord i tv-tittande.
Jag har sett så många intressanta program, så det är inte sant och att blodcirkulationen ännu fungerar är väl ett under.

Ikväll På Spåret (å, denne underbare Joar Bendjelloul!), därefter Skavlan med härliga gäster och nu Scott & Bailey. Men hur ska det gå när man är pensionär och kan stanna uppe mest hela natten?

Och innan jag somnar tänker jag titta på play; det här programmet som jag letade efter igår - med Lars Lerin - men då jag hittade nånting helt annat.

Meja är här nu och Shejken har fått komma hem till matte.
Oj, så lycklig han blev!
Och jag har lagat potatis,- och köttfärsgratäng och friherrinnan fick en egen liten låda, eftersom hon inte tål timjan. Så mycket beröm har jag nog aldrig fått av henne för nånting av mig tillagat och det ska jag säga er, att det berömmet tänker jag leva länge på.

Välkommen hem Lena!

Fredag ....

Den sista lediga dagen av tre.
Nog är det väl helt obegripligt, detta att jag som varit så extremt morgonpigg under alla år, plötsligt är mer eller mindre stendöd på morgnarna. Kanske är det allt det gråmulna .., duggregnet .., bristen på ljuset, ja, som gör det?

Vid sjutiden hör jag hur Shejken skäller våldsamt från vardagsrummet, så jag springer ner för trappan .., tar honom i koppel och går en sväng med den lurvige.
Sandaler på barfotafötter, nattlinne under en gul reflexjacka .., och jag sänder en tyst bön att jag inte måtte möta en enda människa och det gör jag inte heller.

Lite senare på förmiddagen är tv:n påslagen och där visas reprisen av gårdagens Gokväll och "Gör om mig". Stylisten säger till kvinnan som ska förvandlas att "jag förmodar att du är en sån som inte går ut med dina hundar klädd hur som helst och det är bra".
Ungefär så.
Jag tänkte att det är tur att stylistdamen inte bor nästgårds; kanske hade hon fått en chock om hon sett mig.

Lite senare ringer friherrinnan.
Idag får hon lämna sjukhuset - om nu inget tillstöter -.
Hon berättar om en snarkande salskamrat och hur hon givit upp alla tankar på sömn slut lämnat sängen och satt sig att sova i allrummet, men nu är det slut på det roliga, nu vankas hemfärd.

Själv åker jag och handlar.
I delikatessdisken står två ljuvliga smörgåstårtor och jag tänker att en bit kunde ju bli bra till friherrinnan, men arbetskamraten Pernilla säger att "men Lena tycker ju inte om smörgåstårtor med leverpastej i botten ...", och tänk, det hade jag glömt.
Då blir det ingen sån.

Utanför affären sitter Valentin och framför honom, på marken, står en liten plastbytta där det ligger ett antal mynt. Sedlar - det vet jag - stoppas i fickan, annars blåser dom väl bort.
I morgon är sista dagen utanför affären, nu ska han och frun köra hem till Rumänien; till son och dotter och Valentins mamma som tar hand om sina barnbarn när mamma och pappa är långt hemifrån.
Två dagars körning väntar och jag frågar om dom bor i hus och jo, det gör dom, men där finns ingen isolering, så det är kyligt och dragigt.
Om han kommer tillbaka?
Det vet han inte.
Kanske.
Jag tänker på säcken med solrosfrön till fåglarna som jag har köpt och jag tänker också på smörgåstårtan i min kasse och skäms när jag bara lämnar tjugo kronor i byttan.

Mammas mormor i mitten.

Jaa, du mamma .., jag vet precis vad du skulle säga om du såg detta.
Jag vet precis också hur du skulle agera.

"Men käre Valentin! Ta din fru och flytta in i det rum som är ledigt hos mig, ja, det som finns på övervåningen .., vi kan äta middag tillsammans om kvällarna, nej, nej, det kostar inget, vi är alla syskon ..!"

Tänk, om allt i bibeln stämmer!
Tänk om jag en dag ska stå till svars för det jag har gjort och framför allt: det jag inte har gjort.
Man kan bli kallsvettig för mindre.

Sen åker jag hemåt och dricker kaffe (nyöppnat paket Zoegas, sååå gott!), den första koppen för idag. Tre hundar möter mig i hallen .., två skäller av glädje, den tredje - Nelly - viftar bara på svansen.

Ikväll kommer ännu en hund; då exets Meja ska tillbringa helgen hos oss, men innan dess kanske Shejken fått åka hem till matte.

Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen. Foto: Ruud Jonkers

Sist av allt: igår snavade jag över en dansk dokumentär med titeln "Venus - låt oss tala om sex -".
Följande står att läsa i programförklaringen:

När de danska filmarna Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen kallar till casting för en dokumentärfilm dyker över 100 unga kvinnor upp. En efter en sätter de sig framför kameran och börjar öppet och utforskande berätta om sex, kropp och erotik. Filmarna inser snart att det som var menat som en casting utvecklar sig till själva filmen.

Jag måste säga att jag fylldes av sån innerlig värme när jag tittade på den här filmen!
Här ställer eller sätter sig kvinnor - en efter en - och svarar på raka frågor och all rekvisita är en enkel bakgrund och det är nästan bara kvinnorna som är i bild. 
Eller enbart. 

Men varför tyckte jag då så mycket om den här filmen?
Jo, för att jag har alltid varit så blyg och jag blev tidigt mamma och nåt uteliv var det aldrig tal om. Erfarenheten är ytterst begränsad. 
Men här i filmen, där är det ju mest kvinnor i 25-30-årsåldern som berättar och då ser jag att det är inte så värst annorlunda nu i jämförelse med  d å.
Och programmet är så  l å n g t   från porr som man bara kan tänka sig.

Ja, jag fylls helt enkelt av sån värme inför dom här unga kvinnorna som .., ja, som vågar lämna ut sig så här och ändå inte.
Jo, men det var ett fint program som jag - liksom kvinnorna som gjort filmen - önskar skulle visas i skolorna.

Här är en länk där filmmakarna intervjuas och berättar om hur det hela gjordes.
Och här en länk till själva filmen.
 

Dagens fönster ...

... finns i Skellefteå, närmare bestämt i S:t Olovs kyrka och det var ellem som tog bilden.

Tack snälla, rara! säger jag.

Nästan som på zoo ...

En stilla och vilsam torsdag, lägg därtill ledig dag.
Nummer två av tre.
Pratar med friherrinnan som fått sitt huvud magnetröntgat och förmodligen inväntar svar, ja, hon lät nästan som vanligt idag. Kanske får jag åka och hämta hem henne senare?
Nelly har sovit mest hela förmiddagen och sover ännu och den här bädden som inte alls var särskilt populär från en början, där ligger hon ofta numera.
Lillgumman.

I vardagsrummet har Shejken och Harry tagit plats.
Den ene i loppisfåtöljen (där friherrinnan alltid sitter när hon är på besök) och den andre på soffan.
En stor kudde har krafsats ner på golvet.

Och här, där jag sitter och skriver och lyssnar till P4-Stockholm (ganska trevlig musik och när lyssnade jag till nånting annat än P1 det senaste året ...?!) har jag sällskap av herr Domherre.
Det var en julklapp från min systerdotter och jag tycker så mycket om den.
Och om henne.
Och sju dagar fyller hon femtioett.

Domherren i sin tur har sällskap av katten från Ystad som sover så gott på fönsterbrädan.
Den sover för evigt alltid.

Och sällskap har den även av herr eller fru Svala - tillverkad av någon människa i Kina - och jag funderar ofta över vem som har suttit där och snidat med sin kniv för att få till det rätta stuket. Hur lång tid tar det? Kanske sågas själva delarna ut först och så finputsas det med kniv, eller vad tror ni som är händiga?
Den svalan inköptes i Sälen.

Stackars kapten Haddock har legat så här i den lilla vita skålen i flera veckors tid.
Någon (säkert sonen) hade fäst honom vid ett av ljusen i den älsklingsljusstaken, men så hamnade den enarmade kaptenen i skålen i stället. Säkerligen var det aningen mer trivsamt att sitta fastklamrad vid ett julgransljus.

Ungefär så är det här just nu.

Dagens fönster ...

Fönster fångade från skattkistan och jag ser nu att jag hade håven med mig .., då, när jag någon gång år 2006 strosade omkring på gågatan i Ystad, ovetande om vad livet hade i beredskap.

Fyra år senare skulle jag ta mitt lilla pick och pack och styra kosan norrut, till landet Halland.

Det är som om livet eller tillvaron består av olika cykler.

Först uppväxten i Malå .., flyttar vid nitton års ålder till först Sollentuna och därefter Kungsängen.
Fem år senare vänder vi norrut igen. Hem. Femton år blir det hemma i Västerbotten.

Så bär det av söderut till Ystad. Sjutton år bland ljuvligt doftande rapsfält .., (i alla fall om vårarna) och havet nära.
Myteri och ensamseglande.

Och nu har jag varit här i Halland i snart åtta år.

Livet bara susar iväg!

Kan meddela ....

... att friherrinnan - som känt sig yrslig några dagar nu och besökte vårdcentralen nu på morgonen - fick åka ambulans till lasarettet här i Halmstad.

Nånting med hjärtat.
Flimmer, tror jag att hon sa.

Så håller vi tummarna för att det går bra och Shejken får komma hit ikväll - just nu är han hos friherrinnans före detta granne Annika -.

Dagens fönster ...

Från Eva på Frösön kommer den här bilden.
Så här skriver hon:

"Hej! En fönsterbild på både vårt hotellfönster och fönstren i det andra huset (som spegling). Vi bodde enkelt i en liten lägenhet bredvid städerskornas  fikarum. Vaknade varje morgon av deras högljudda tjatter. Men det var helt ok. 

 

För övrigt var det väldigt lugnt där vi bodde, nära Maspalomas i Playa del Ingles.

Kram Eva."

// Och tack snälla! säger jag.

Bästa programmet hittills ...
Eller i alla fall ett synnerligen intressant program.

Ikväll råkade jag, mer av en slump, titta på programmet "Where to invade next"; en dokumentär gjord av Michael Moore och nåt så otroligt intressant det var!

Denne storvuxne herre reser runt till olika länder i Europa och får höra talas om mammaledighet, betald semester (!!), den suveräna franska skolmaten (här faller han nästan i trance) som är en sån enorm kontrast till vad som serveras i USA .., och han reser till Slovenien, Norge, Tyskland, Finland .., ja, och i Italien faller han nästan baklänges när han hör att människor arbetar 36 timmar per vecka, men har betalt för 40 timmar. Och dom flesta går HEM och äter lagad mat till lunch!

Sociala förmåner, sjukvård, straff .., ja, det är mycket som gås igenom.
Och det var hur mycket som helst som jag själv inte har haft en susning om.

Programmet är nästan två timmar långt och jag blev för trött på slutet - hade arbetat kväll - men det går ju att se på play.

Här är en länk till programmet!

(Ps. Det finns säkerligen hur mycket som helst som är bra i USA, men den som tittar på det här programmet drabbas säkerligen  i n t e  av lust att emigrera just dit. Allra helst inte nu, med den hårfagre herrn vid rodret. Nu har väl herr Moore tagit med det bästa från de länder han besöker. Jag var aningen orolig att han skulle besöka Sverige. Just nu, med alla dödsskjutningar, kan man ju tro att vi befinner oss i Vilda Västern. Ds)

Vykort hemifrån ...

Hur glad blir man inte över en hälsning hemifrån ...?
Jo, väldigt glad!

Så här skriver Renée Norén, sedan kanske ett år tillbaka änka efter Martin Norén som var min klasskamrat från ettan till nian:
"Under min promenad efter jobbet. Skolgatan neråt mot Ica. Kram, från Renée." 

Martin blev den förste från vår klass att falla ifrån.
Han växte upp i Fårträsk - nån mil från Malå kanske - och till hans barndomshem åkte klassen på cykeltur - nån slags skolresa - där vi fick .., ja, vi fick vi göra .., vi fick kanske se lagården och lite annat? Det enda jag minns från den cykelturen var att vår frökens hatt blåste av i en uppförsbacke och hamnade bland ekrarna hos någon klasskamrat.

Så småningom blev Martin vuxen och blev kommunalråd hemma, för socialdemokraterna.
Och så dog han, helt plötsligt.
Och Renée, hon sålde huset på Ringvägen och har nu fått börja ett nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Eller kanske mera: ett annat sorts liv.
Jordnära är hon och snäll.

Tack för bilden! säger jag.

Uppdatering: jag mejlade Renée och bad henne berätta lite mera.
Och så kom svaret: 

"Hej igen.

Jo så här är det, jag är storasyster Både på min biologiska pappas sida, där jag träffade mina systrar först i vuxen ålder, och för dom syskon jag har på mammas sida. Kommer ursprungligen från Långsjöby, en liten by utanför Storuman ( hemma i Västerbotten).
Har jungfrun som stjärntecken och höger tumme överst! 

Arbetar just nu som resurs på en förskola med före det jobbade jag på Malå IF i många år. 

Och intressen....ja där har jag funderat ordentligt det här sista året. Vi brukade ju allltid kuska runt med husvagn, och sista åren husbil men så blir det ju inte mer. Så jag har fått fundera ordentligt, vad vill JAG göra? Om man levt med nån i 42 år så blir man ju lite präglad på den andre och fått kompromissa lite..blev oftast bra men nu ska jag bestämma helt själv. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag inte behöver fråga någon annan. Kan bara bestämma. 

Lät lite flummigt det där men du kanske förstår vad jag menar?

För övrigt känns det som jag äntligen börjar landa. Året som gått har otroligt nog gått jättefort, men oj så tungt det varit stundom. Egentligen skulle jag nog vilja flytta på mej,  men det ska vara mod till det med. Och eftersom jag har 5 år kvar till pension (eller vad dom nu hinner höja den till!) är jag ju beroende av att ha en inkomst. Och i min ålder är det väl inte det lättaste att få jobb. Här i Malå har jag ju hankat mej fram på mitt goda rykte. 

Ja, det var väl liite mer om mej.

Ska nu iväg på jobbet. Hoppas du får en jättebra dag. Kram Renée."