fredag 29 januari 2010

Bara så ni vet ...



Varje morgon när jag äter frukost, sitter sigge nilsson på stolen till höger om mig och så får han en skiva söndersmulad Herrgårds, - eller Cheddarost.

Å, så lycklig han blir!

Ikväll har vi upptäckt att han även tycker om Brieost.

Guldbrie .., mums, mums!

Och nu tittar han på Skavlan.
På Spåret ...

Jag vill bara meddela att Århus tog jag på tio poäng.

Tack, det var allt.

På vift ...


"Homecoming" av Norman Rockwell.
Bilden från Saturday Evening Post.

För första gången på evigheters evighet (läs: tre månader) tar jag bilen och kör alldeles själv till såväl Getinge (sjukgymnasten) som till Halmstad.

Det är svårt att ta sig in i bilen, ty knäet är så svullet att jag först måste skjuta stolen rejält bakåt och på så sätt svinga in benet och därefter fixa till det hela i framåtläge.

Allt går.
Inte bara i Västerbotten, utan även i landet Halland.

Och jag hittar dit jag ska utan knot och parkerar vid det vackra slottet.

Jag halkar omkring i snömodden .., får ont i benet .., handlar grönsaker i det stora tältet på Stortorget (hur billigt som helst! 7:90 kilot för röd paprika, 12:- för ett halvkilo kärnfria druvor ..!, 4:90 kilot för Asterixpotatisar!) .., mannen bakom disken talar hela tiden i sin mobiltelefon .., inte ett hej .., inte ett tack .., en kurs i vänligt bemötande vore inte så pjåkigt, tänker jag .., och så blir det Systembolaget .., får förslag på ett passande vin av vänlig expedit .., står i en kö med enbart kvinnor (jag räknar till sex stycken!) och sedan återvänder jag till bilen och inväntar pensionatsvärden.

Aldrig kommer han!

Det visar sig att jag har missförstått tiden och det blir kallt om fötterna och jag läser Kvällsposten från första till sista sidan och ber en bön att polischefen som nu är häktad för sexbrott inte ska han någon fru eller sambo och absolut inga barn, men det har han.

Ååå, arma anhöriga! tänker jag.

Och så ringer pv och jag hämtar upp honom vid gymnasieskolan (hittar dit, lätt som en plätt .., underbart!) och så blir det ett besök på Röda Korsets loppmarknad där jag fyndar en UNDERBAR tavla av Sven Westerberg.

Tavlan är daterad 1955 och är ett provtryck .., som en fura faller jag för den.
Pris 30 kronor.

"Men visst är den helt ....!"
säger jag till pensionatsvärden.

Han bara ler. (vilket betyder: inte ett dugg!)

Bild på fyndet kommer vad det lider.

Och ja, detta är tänkt att bli min pensionsförsäkring och när Antikrundan kommer på besök till någon närliggande stad, då ska Knut titta på tavlan och utbrista att detta är något av det mest fantastiska han har sett och VET JAG HUR MYCKET DEN ÄR VÄRD!!? och det vet jag ju inte, men Knut ler med hela ansiktet och menar att det här provtrycket av herr Westerberg är unikt i sitt slag i världen och på Bukowskis nästa auktion kommer jag nog att bli miljonär, ja, och vad köpte jag tavlan för ..,. åååå, TRETTIO KRONOR, det är inte klokt, vilken näsa madame Nilsson har för konst!" ska han säga, han Knut.

Fler fynd!

En Rörstrandstallrik - "Eva" - med de allra ljuvligaste små blommor .., mer som ett uppläggningsfat .., för 40 kronor!

Och sist av allt: Lars Ulvenstams bok "Så blev mitt liv - intervjuer med gamla".
Den har jag själv haft för länge sedan, men så kom den bort.

Nu ...., ska den för evigt finnas hos mig, ja, i alla fall så länge som jag är i livet.

En härlig dag blev det!

Och nu blir det en ny maträtt med kycklingfilé och det för oss nya vinet.

Benet är stelt som en pinne .., men det ordnar sig.

En trevlig fredagkväll önskar jag alla bloggvänner!

I pv:s frysbox ...



... finns nästan alltid ett eller flera paket med glass.

Av en händelse läser jag varudeklarationen för Euroshoppers choklad/vanlijglass.
(Tur att jag inte är någon glassfantast ...).

Läs och njut ....

Kärnmjölk, socker, vegetabiliskt fett (palmolja, kokosolja, rapsolja) stärkelsesirap, vasslepulver, skummjölkspulver, kakao ( 0.5 % .., vilket för en förpackning på 940 gram motsvarar 4.7 gram kakao ...), emulgeringsmedel (mono - och diglycerider av vegetabiliskt fett), stabilseringsmedel (natriumalginat, karragenan, fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl), samt, som pricken över i: vaniljarom.


I Vår Kokbok finns ett recept på gräddglass.

3 äggulor
3 msk florsocker
3 dl vispgrädde

Smaksättning:

100 gr mörk hackad blockchoklad

Intressant vilken total skillnad där är!

I programmet "Landet brunsås" tas just detta med tillsatser i maten upp, men så synd att man inte vågar göra det utan flams.

Nog hade det varit önskvärt med ett konsumentprogram som på allvar tar upp såna här saker, det tycker jag.

Insikt nr 205 ...



Efter att ha tillbringat snart tre månader i ett gult hus på en kulle i landet Halland, har långsamhetens tillvaro liksom gjort sig ett litet rede i mitt hjärta.

Dagarna är sig lika.

Frukost .., tidningsläsning .., nyheter på tv ., UR-program .., promenader .., motionscykling .., knäböjande .., disk.

Sånt.

Långa stunder sitter jag vid bordet och tittar ut genom fönstret.

Ett annorlundaliv är det mot affärens bråttomtillvaro.

Ja, så där som att ha tryckt på livets egen pausknapp.


(Och har ni inte sett filmen, så se den ...!)

I köket ...



Solljus skapar skuggor.

Hjärtat blir glatt.

(Ja, det var igår det ...)
Igår sol.


Inatt lyste månen upp sängkammaren.

Idag är det snö och gråväder.

Och som alltid vid lågtryck, susar energin sin väg.

Som ett tomt skal blir man.

Dagens fönster ....



"Hej Elisabet!

Eftersom jag inte har någon inspiration för min egen blogg i dessa dagar (torka), hoppas jag kunna bidra till din.

Varsågod; några fönster (eller vad det nu är) från Stockholm, som jag besökte i helgen.

Kanske kan någon gissa vad det är för byggnad.

//Bert."

torsdag 28 januari 2010

Insikt nr ...204.



Och ja .., det är livskvalitet att ha detta inom fem minuters promenadavstånd.

Behöver jag säga att känslan kommer fram bättre om man klickar på bilden?
Nä.
Jag tänkte väl det.

Mammaglädje ...


Att ha en morbror som ska bli polis, ni kan ju förstå om han blir en hjälte då.
Här sitter dom i soffan Ektorp, fast i landet Uppland.


En härlig dag och kväll
med mail och telefonprat med döttrarna!

Och så här skriver Kapten Lintotts mamma, som har skickat en bild.

"Morbror Anders vann en hockeymatch och Emil en fotbollsmatch på x-box.

Nu spelar dom en avgörande.

Snart scones!"

Själv har jag bakat hastbullar och bjudit pensionatsvärden på denna delikatess, som han, tro det eller ej, aldrig hade smakat.

Och på bordet brinner ett ljus för min nu döde morbror.

Hullerombullerlivet i ett nötskal.

Tiden går ...



Inte känns det som igår som ättapjötten satt där på gräsmattan hemma i Malå och knaprade på rabarber som doppades i strösocker.

Men ändå ..., det är som om man inte begriper hur fort tiden går.



Och i sommar ska han fylla tjugofyra och skägget får växa tills dess polisskoletiden är över.

Några månader till.

"Dagens katt ..."



... en prinsessa på ärten.


Lillhusse (17 år i juni) är största favoriten i familjen, inte så konstigt när jag får vara nära hela tiden.

Jag föddes för fyra år sen hos hans kompis.
Till min stora glädje fick jag flytta hem till lillhusse och hans familj.

Storebror katt (8½ år) tycker fortfarande att jag kan vara här på nåder ;-) men det struntar jag i, jag har ju lillhusse :-)

Han gör allt för mig!"

Och det var Medsols Ekoliv som hade skickat den här bilden av prinsessan på ärten!

Till Anitha och Love, literature and gardening ...


Såja.

Om Olaf Bergman ...



I somras på vår bilsemester norröver, hälsade vi på hos morbror Olaf i Dikanäs.

Tillsammans med hans fru Gunhild och sonen Peder, satt vi i köket .., det kök som jag suttit i som lillflicka tillsammans med mamma, då, när det var mormor som bodde där.


Olaf i sin krafts dagar.

Och det blev en alldeles underbar kväll och morgonen därpå blev det tillsammansfrukost vid matbordet och jag översköljdes av en slags hem-känsla och när jag skrattade åt nånting som han berättade, log Olaf och rösten bröts itu när han sa .., "men oj, du skratta precis som a Ann-Gerd!"

Som min mamma, hans storasyster, alltså.

Och när vi skulle ge oss av, så reste jag mig upp och gick fram till morbror Olaf och kramade honom och pussade på kinden och sa att ..."om det nu är så att du seglar iväg före mig, så hälsa så mycket till mamma ..." och Olaf knep ihop och försökte hålla tillbaka känslorna .. men tårarna rann som en liten bäck nerför kinden.

Och så sade vi hej och tack och gav oss av.

Idag på morgonen .., dog morbror Olaf.

Litet möte på väg till havet ...



Till saken hör att min systers dalmatiner är något sjövild.
Något, alltså.

Januaridag ...


Utsikt mot grannens tomt.

Och jag går ut i solskenet och går raka spåret ner mot havet till och det är skarsnö och tungt och jag blir trött och ännu mera trött och håret lockar sig.

Halvvägs framme vid lilla båthamnen, svänger jag höger och går uppför klipphällarna .., längs en liten stig med staket på höger sida.



Och jag väljer fel spår och tänker att åååå, hur ska jag orka!

Det blir till att vända om och plumsa i skaren och se sig noga för.

"Absolut inte snava eller fastna i snön!" tänker jag.

Det gör jag inte heller; snavar eller fastnar.


Ljuset har återvänt.
Äntligen!

Nästan hemma möter jag en liten Gärdsmyg och jag ser två Kajor sitta intill varandra på en tv-antenn.

Jag hör fågelkvitter.

Och solfångarna är igång .., nittiofyragradigt vatten fyller pannrummets tankar!

Ack, hur lycklig ska inte pensionatsvärden bli!

I väntan på ....



... att det ska bli lördag, bidar älsklingstavlorna sin tid.



På lördag ska hallväggarna nämligen målas vita.

Och hemifrån-leinas akvarell som alltid påminner mig om stranden nere vid sjön, hemma i Malå ..., jo, den väntar också.

På så många ställen har den tavlan hängt: i vardagsrummet hemma i Västerbotten ., i tre olika lägenheter i Ystad, i ett vitt hus på landet - utanför Ystad - och nu ..., nu ligger den på ett loppisbord och vilar sig så länge.

För mig blir den tavlan alltid en slags inombordsresa.

Hem.

Till doft av sälg.

Till Kung Karls Spira som växer bland buskarna.

Till rasslet från asplöven.

Och myrstacken nedanför hundgården.

Emil och Kungen och ...


Lintotten vid rodret.
Siktet var inställt mot Kåseberga.
Emma, Dr Böhlander, pv och jag själv fanns ombord.
Solen flödade!


Idag har Kapten Lintott namnsdag.
(Och Kungen ..).

Karl Emil.

Grattis från mormor, till världens finaste Kapten!

En liten tjurskalle ... eller stor.


"Nu är det så här, att jag s k a sova i den andra fåtöljen!"


I ena hörnet av pensionatets sängkammare, står två rottingfåtöljer.

Den närmast fönstret, med dyna och vit filt, är pElles, ja, det vill säga, det har han själv bestämt.

Åååå, i timmar kan han ligga där uppe alldeles ensam!

I den andra fåtöljen - som har en blå filt -, är det tänkt att sigge nilsson ska husera om nätterna, så där så att pElle får vara i fred.

Det är alltså vad vi har tänkt.

Men det har inte sigge.

Och igårkväll när pElle sov som bäst .., då kom lille sigge nilsson skuttande från hallen och vid upptäckten av pElle i fåtöljen, tog sigge ett skutt rakt upp mot honom .., anföll som den värsta tiger .., bet honom i halsen .., morrade och hade sig!
(Det har även hänt att sigge bara har suttit på golvet och blåstirrat på pElle, som till slut har suckat och lämnat denna sin favoritplats ..., och vips, har sigge hoppat upp och lagt sig!)

Ni kan ju gissa hur omåttligt irriterad och a r g pElle blev!

Han morrrrrade och visade på alla sätt att gammal är äldst och han liksom höll tassarna om sigge och bet honom under halsen - demonstrativt, utan att bitas på riktigt -!

Sen tappade pElle orken och hoppade ner.

Och sigge kurade ihop sig och lade sig tillrätta.

"Såja .., det var lätt fixat!" tycktes han tänka.

Och pElle lommade iväg ..., så där som en slagen hjälte.

"Näää, nu får det vara nock ...!" sa pv .., hämtade den förödmjukade gamlingen, puttade ner sigge från fåtöljen och så fick pElle tillbaka sin bädd.

Sigge Nilsson suckade och hamnade något burdust i sin egen fåtölj.


pElle i en annan fåtölj ... sovandes i lugn och ro.
Det var innan sigge nilsson hade anlänt.

Inom loppet av några minuter gjordes tre nya kuppförsök av den envise kattungen, men var gång norpade pv honom i nackskinnet och så: tilbaka till sin plats bara!

Och pElle tycktes nöjd .., lade sig tillrätta ..., somnade och snarkade.

Vid tretiden i natt vaknade jag och satte mig upp, bara för att se hur det hela hade avlöpt.

Ååå, så jag loooooog.

Ty i rottingfåöljen med vit filt låg mycket riktigt pElle och snarksov så där som han alltid gör .., men ..., nära, nära honom, knappt så att där fanns plats, låg en liten grårandig tigerkatt och sov så gott.

sigge nilsson.

Nämligen.

Annannan säger ...

Å. Så det är.

Maktkamper och lirk överallt!

Mellan min pappa och katten L har det pågått en tyst kamp om en av köksstolarna i minst fem år. Stolen mitt emot fönstret är där pappa vill sitta så att han kan se ut över ägorna. Varför katten L vill ligga på den vet jag inte. Var gång pappa ska äta något (och det är ju rätt ofta med den matordning en skånsk hedersman håller sig med) har han tagit stolen och liksom hällt över katten L på stolen bredvid.

Men härom veckan rapporterade han en revolution. Han hade kommit fram till att han ser ännu mer av ägorna från stolen bredvid, så nu sätter han sig alltid där. Katten L fortsätter att ligga på den stol hon alltid valt.

Oklart vem av dem som vann. Kanske win-win, som man säger nu för tiden.

Torsdagsfönstret ...


.... finns i Carl von Linnés barndomshem i Råshult.

I Småland.

Och tänk, att jag var där.

onsdag 27 januari 2010

Som trolleri, nästan ...



"Dr Böhlanders" svärmor, den energiska madamen Margaretha, hon är en hejare på nästan allting.

Titta här, bara!

På bordet i sommarstugan utanför Norrtälje, har hon målat en duk .., på själva bordet alltså.

Och under duken har hon målat ett spelkort .., ett eklöv och en trollslända!

Första gången jag var där och hälsade på, började jag fingra på eklövet och skulle ta bort det från duken ...

Vilken fantasi den kvinnan har!

Om ni klickar på bilden, så syns det hela bättre.

Snöstorm ute. Solsken inne.


Bilden är min egen.
Det är maj 2006.
Medan jag står där och tittar på Lena och hästen, plingar det i min mobil.
Det är sms från Heléne, som då bara har några få månader kvar att leva.


Filmen "Året på Råshult"
som nyligen visades på SVT (idag, alltså) .., visade sig vara något för den som längtar efter något slags l u g n.

En film som lätt kunde visas på storbildsskärm i väntrum, där människor kanske sitter och vrider sina händer av oro.

Eller ljuva tanke ..., om alla åldringar på gruppboenden finge se något sådant här, i stället för tonårsserier på tv 3!

Hela tiden medan jag låg på soffan Ektorp och tittade på filmen - med sigge nilsson sovandes på mitt bröst -, tänkte jag på hur outsägligt vackert fotot var.

När eftertexterna rullade, förstod jag.

Där stod att Simon Stanford var en av fotograferna.

Simon Stanford .., det namnet etsade sig tidigt fast i mitt minne .,. ty alltid när SVT:s sydafrikareporter Marika Grieshel hade något reportage, då hade denne Simon filmat och med sådan k ä n s l a.

Och rent bedrövligt tycker jag att det är att inte fotografens namn står i programförklaringen.

Mer om Råshult finns här.

Just nu ...



... i ett gult hus på en kulle, i landet Halland.

En film utan handling och ändå inte.

Det är så här livet är.

Här och Nu.

Om att hitta sin flock ...



.... där ute på livets stora Savann ..., det kan man läsa om här.


Och så ringer min störstasyster ..



... hon som bor på landet, utanför Hörby, i Skåne.

"Ja, jag vill bara beklaga sorgen ...", säger hon.

Inte ett skvatt begriper jag.

Det är då hon berättar: Pernell Roberts är död.

Adam, i bröderna Cartwright .. ,mitt livs första riktiga tv-förälskelse.

Min bästa kamrat tyckte att ingen var så läcker som Little Joe .., men jag, jag höll mig till den tyste och manlige Adam.

Nu får jag nog ta fram näsduken!

Idag ....


Klädstrecket på bilden tillhörde just Lena och Michael.


För snart tre år sedan
besökte jag Råshult i Småland.
(Ja, jag har varit svag för detta med Småland .., det ska erkännas!)

Som paradiset var det!

Och idag kl. 14.30 visar SVT 2 ett program just därifrån.


Året på Råshult

Här, på den gård där botanisten Carl von Linné föddes, är det årstidernas växlingar som styr arbetet.

Lena och Michael Michaëlsson har under 20 år skapat ett historiskt titthål och en plats för tankar om människans plats i naturen.

Nu kommer snön!


Och blåsten!

Och halkan!

Då ringer Radio Hallands sympatiska programledare - Anna - upp en plogbilsförare för att höra hur det går.

Mannen, som heter Tomas och är s.k. norrlänning, är ingen vän av överord.

Eller av ord, överhuvudtaget.

Kort och koncist svarar han.

"Jajamen ...!"

"Jajamen ...!" säger han korthugget.

Och inte är det någon fara med väglaget heller, "bara dem lär sig å blinka när dem är ini rondelln" ... fortsätter herr plogbilsföraren.

"Den mannen är ju från Vilhelminahållet ...", hojtar jag till pensiontatsvärden.

Ååå, det känns tryggt.

Det ska nog gå bra det här.

Dagens fönster ...




"Hej Elisabet!

Fönster från ett sommarhus i byn Storgranliden som står ouppvärmt under vintern och därför

har täckts av ett tjockt lager med rimfrost.

Jom."

tisdag 26 januari 2010

Okej ...



Från vännen Eva i Jämtland
har det till landet Halland anlänt en utmärkelse och det är ju ytterst vänligt på alla sätt och vis (men jag tycker inte om att välja ut ..) och så ska man sända den vidare till fem personer och därtill berätta sju saker om sig själv som inte tidigare berättats.

Åååå, detta är ju så svårt!

Hur många kreativa bloggare finns det inte och hur ska man nu göra?

Och att berätta något som trogna bloggvänner inte redan känner till .., är det möjligt?

Men okej.

Den absolut mest kreativa bloggare jag vet, det är Stationsvakt, men jag är fullständigt övertygad om att han absolut inte vill ha en liten rosa utmärkelse på sin sida .., så jag säger det bara: ingen har så mycket fantasi som den mannen.

Nåja.

Fem stycken.
Känn ingen press att göra detta .., det är sista gången jag gör det.

1. Klara, 13 år i USA .., för att jag tycker att hon skriver på ett personligt sätt. Henne hittade jag till häromdagen och kreativ tycker jag verkligen att hon är.

2. Femtiotalsjakten .., för hennes till synes outtröttliga energi på att leta upp prylar från 50-talet.

3. Steelcity Anna för att hon använder sig av lite ovanliga grepp när hon berättar viktigheter.

4. För kanske två år sedan .., var jag flitig besökare hos Rödluvan. Sen tappade jag bort henne. Ikväll hittade jag hennes blogg.

5. En kreativ blogg? Ja, det måste ju bli den här också!


Sju saker som ni inte vet om mig ...?

1. Hur ofta som helst har jag den senaste tiden glömt att ta min blodtrycksmedicin.

2. Av årets 365 dagar, har jag håret uppsatt ungefär 363 av dessa.

3. Jag vickar i princip alltid på tårna.

4. På vänster sida av munnen (min mun) finns ett skäggstrå som är totalt omöjligt att få fatt i!

5. Aladdin eller Paradis? Helt klart den första.

6. Inte ett dugg flygrädd är jag.

7. Men jag är fasligt duktig på att säga "akta!" .., "ooooj!" ... "där kommer en människa!" till pv när han kör bil. (mina barns pappa, helsingborgaren, mina döttrar och min son skulle nog hålla med om denna min olat .., jag tycker förstås att jag själv är den bästa chauffören ..,-)
Mästarnas mästare .....


Å ..., vilket helt ...., superbra program!

Mest hela tiden sitter jag och ler för mig själv.

Jag säger det igen: ära vare SVT!

sigge nilsson tittar på Rapport ...



Ni förstår .., detta är en ytterst allmänbildad liten katt.

Eller i alla fall så kommer han att bli.

Ett sent kvällsfönster från ...



...vännen som flyttade från Västmanland till Skåne till Lappland.

Och som tycker att hon äntligen har Kommit Hem.

På Riktigt.

Lite kvällsglädje ...




.... eller mycket?

Och ta tid på er.

Halvvägs in i filmen ..., åååå!

Efter promenaden ...



.. tar jag en filt och lägger mig på soffan Ektorp.

Jag tittar på SVT, på UR.

Programrubriken är "Hälsa i Europa", men egentligen handlar det hela om barnaga.

Tittaren får följa programledaren till Rumänien, till England och till vårt eget trygga Sverige.

En internatskolemagister - Simon Warr - propagerar för spöstraffets återinförande i brittiska skolor.

"Oh no .., tro inte att jag på något sätt är våldsam av mig, inte alls!" säger mannen och blir rödbrusig om kinderna, men nu är det ju så att stryk verkligen kan få ordning på vanartiga elever.

Menar han.

Och barn i dom olika länderna vittnar om allt elände dom upplevt.

Där är en svensk mamma som nästan dagligen har misshandlat sina barn och en av dem, en blond dotter, berättar om skräcken när sommarlovet närmade sig .., eller fasan att i skolan få sluta en halvtimme tidigare .., den där eviga rädslan för att komma hem och vad mamman då skulle hitta på.

Och hon berättar om lojaliteten, den som fick henne - dottern -, att i så många år, skydda sin mamma, ja, tills det inte gick längre.

På en parkbänk i England sitter en ung man och vittnar om samma sak .., men där är det båda föräldrarna som har slagit honom och som under sonens hela uppväxt har talat om för honom hur icke-älskad han är.

Och dum.
Och värdelös.

Nu får den unge mannen hjälp i en grupp där vuxna människor alldeles frivilligt stöttar barn som har haft det svårt hemma och den unge mannen säger att en av männen i gruppen, han har blivit som en stand-in-förälder.

Som en Riktig Pappa.

Och där är Gustav vars far har misshandlat sin hustru, - Gustavs mamma - under alla år och Gustav berättar om skräcken att sova så hårt, så han inte ska kunna höra sin mammas rop på hjälp.

Det är Gustav som är på bilden längst uppe.

Och jag ligger på soffan Ektorp och har ont i ett knä och tänker att jag är femtiosex år och ååå tänk .., om man hade ägnat livet åt ett meningsfyllt arbete, i stället för att under nästan trettio års tid traggla med plu-nummer och skrapa etiketter och hålla koll på vilka extrapriser som gäller och "hur ska vi få fler kunder?" och allt sådant som ibland känns så totalt oväsentligt - ja, i alla fall sett i ett större sammanhang -!

Att arbeta med något som är m e n i n g s f y l l t ....

Något som gör skillnad för andra människor.

Det är vad jag tänker på, när nio år återstår tills pensionen börjar komma var månad.
Insikt nr 204 ...


Artonkommatvå grader i det gula huset och mina händer är iskalla.

Som alltid.

Och jag eldar och eldar.

Och dricker varm O´boychoklad och äter havreknäcke med Cheddarost.

Lite varmare blir det allt.

Mest inombords.

Fönsterruta i det lilla huset ...



Snöstjärnor.

Kristaller.

Som små mirakel.

På rehabcentret ...



... blir det promenad ute i vintervädret.

En runda.

Och tänk, så mycket trevligare det är att gå en runda, mot för att behöva vända om och ta samma väg tillbaka!

Nästan hemma passerar jag den här skylten.

På höger sida om stenmuren finns två hus och längre fram: en jättelik lagård - dessvärre tom och öde -.

Det är där som jag möter en man med två små hundar i släptåg.

Tisdagsfönstret ...


Och Ellis, behöver du stryka duken .., så behöver jag ...


... finns i ett gult hus på en kulle, ja, i landet Halland.

Och i det landet är det idag nio minusgrader och rimfrost på träden.

På en pall intill det varma elementet, ligger pElle och sover så gott.

Apropå dialekter ...


Nyhetssändning, idag tisdagmorgon kl.07.00.


Ofta (läs: alltid) när jag lyssnar till min egen röst på små filmer, beslutar jag mig för att: "näää, aldrig mera .., fy, så hemskt det låter!"

Och glöm ..., att man skulle komma ifråga som nyhetsuppläsare!

Tror man, alltså ...

måndag 25 januari 2010

Halleluuuuja!


Sackeus i trädet.
Figurerna kunde flyttas hur som helst.
Ibland ramlade dom ner på golvet.


Ett otal gånger har bloggvännerna
fått veta att jag har vuxit upp sittandes på Filadelfias träbänkar hemma i Malå.

Ja, vuxit upp och vuxit upp .. men som lillflicka gjorde jag ofta mamma sällskap.

Intresset var kanske inte så stort för själva predikningarna .., det var nog mera det här att man kunde sitta där och titta på alla människorna ..., och mamma tycktes alltid så förunderligt glad och lycklig när hon var där .., och inte var hon högljudd heller - hon mer som visk-bad .., "ja, kääääre Jeeeesus" - , sa hon väldigt tyst och om och om igen .., och så fick jag förstås lägga pengar i kollektbössan.

Söndagsskola blev det också.

Där fanns en flanellograf och figurer som fästes på filttavlan, det var ju innan tv:n hade gjort entré i vårt hem och nästan lika spännande var det att se tant Iris plocka upp Sackeus i pappersformat och fästa honom på tavlan.

I trädet.

Min frikyrkliga karriär tog slut vid nio års ålder, men fortfarande kan jag känna en verklig .., tja, samhörighet kanske .., när jag i tv ser gudstjänster från någon Pingstkyrka.

Det är den där glädjen som vissa människor utstrålar, som lockar mig.

Inte många.

Men somliga.

Sångarglädjen.

Och idag hamnar jag hos en madame som verkligen har sångarglädjen inom sig!

Ja, titta här bara!

Inspektion ...


Kan det möjligen ha något samband ....


... att pensionatsvärden har farit fram med dammsugaren i pannrummet ....


... just den dagen som sotaren kommer på besök?

Det kan det nog.

Och bloggmadamen har helt klart tappat formen.

Eller modet.

Ingen vänsterhand blev infångad.

Forts. på pinsamheter ...


Åja, dom kommer nog inte att anfalla, herr och fru Prickigt Djur.
Liiite orolig tycks hon, madame Kax.

b
ettankax
sa...

Och min mamma hade en lila basker i sammetsvelour, som lyste över hela byn.

Inte kul när hon mötte mig vid bussen och vinkade och var glad när jag kom från skolan.

Ännu en pinsam förälder ...


Äldsta dottern ombord på pensionatvärdens eleganta segelbåt.
Den utan namn.
Här under kan ni läsa om hennes traumatiska tonårsupplevelse.

"Dr Böhlander"
sa ...

..och jag har en mamma som kl 03.00 på natten kom och hämtade mig hos en kompis endast iklädd i nattlinne!!

Till saken hör att vi var med ett killgäng som var tre år äldre än oss och hade precis lärt känna dom... ( och om mamma försöker försvara sig så hade jag lov att vara hos Malin, bara jag ringde hem! )

Att gå in på Ica-affären där mamma jobbade var inte helt lätt för en tonåring... ofta hörde man mammas röst så fort man öppnat dörren "Nämen, vilket stjärntecken är du född i ? Du måste vara tvilling ! "

Det mest pinsamma var nog när 32-åriga mamman blev gravid!!

Alla kunde ju se att mina "gamla" föräldrar hade gjort DET!!!! ( jag var 13 då).

Puss Mamma!

Dr Böhlander."

Mamman svarar: ja, så här var det .., det drog ut väldeliga på tiden och inte fick dottern vara ute hur länge som helst, fast man visste vem dom var hos .., nej, så till slut satte jag mig i vår gamla Mercedes, och jo, mycket riktigt iklädd nattskjortan .., hahaha .., och körde runt på byn tills jag hittade dottern och jag låtsades väl mer som att jag var ute och "finkörde" lite mitt i natten .. och sen var det bara för dottern att hoppa in i bilen och följa med hem!

Jag tycker det vittnar om en handlingskraftig mamma, jag ..-))


Mellanbarnet, hon som "aldrig har skämts för sin mamma".
Ja, Alzheimer kan komma tidigt.

AP sa...

Jag kan inte komma ihåg att jag skämts för dig en endaste gång.

Däremot blivit trött på att du alltid skulle prata med allt och alla, men inte skämts.

Så det så.

Kram kram.


// Mamma säger: ja, här ska nog ändras lite i mitt testamente ser jag ..,. vad har du för kontonummer, Anna?

Badpremiär .....


På Öckerö i Bohuslän.

Klicka er fram till 2.17 ... så ska ni få se på tuffingar!
Oooops!


Idag på morgonen diskuteras känslan av kyla i lokalradion.

Meteorologen Pär Holmgren, han med det långa eller numera korta håret, menar att detta med att människor säger att .."ja, tio minusgrader i Skåne är/känns minsann mycket kallare än motsvarande temperatur i Västerbotten!", det är bara en myt.

Så är det inte.

Säger Herr Meteorologen.

Och det har inte det minsta med luftfuktigheten att göra heller, fortsätter han.

Det är i den stunden jag lämnar sängvärmen .., knatar nerför trappan .., sätter mig vid datorn iklädd bara nattlinnet och så skriver jag ett mail till Radio Halland och berättar hur det är .., ja, att som västerbottning upplever jag det minsann just så .., tio minusgrader hemma i Malå känns som töväder .., här, är det som arktisk kyla.

Efter någon timmes tid läser programlederskan upp brevet.

Mitt brev.

Åååå, jag går omkring i köket ., lyssnar och ler lite väldigt förnöjsamt.

Såja.

Äntligen ett expertutlåtande som heter duga!

Tänker jag.
Insikt nr 204 ....


Igår lärde jag mig (det var i Landet Runt) att om man smetar ut lite smör eller leverpastej på trädstammarna, så blir i alla fall lilla Rödhaken överlycklig.

Ja, nu när det är kallt ute.

Så det är vad jag har gjort nu.

Smetat ut Milda Margarin på ekens stam.

Och nu är det full fart i restaurangen, må ni tro!

Om pinsamma föräldrar ...


Pensionatvärdens lillebror Uffe.
En filurmänniska.
Rolig, utan att veta om det.
Så här såg han ut i fjolsomras när han och Ines hjälpte Gunvor med fönstermålning.
Det mesta av färgen tycktes ha hamnat på herr målarmästaren.
Uffe är musiker - trummis - och underhåller även på äldreboenden.
Han spelar gitarr och piano och säkert något fler instrument.
Och så har han ett hjärta av guld.
Joanna är Uffes dotter.

Joanna
sa...

Hahaha Elisabet du kan ju lista ut hur många gånger jag fått skämmas över min far.. ett tydligt minne:

Vi står på café Ariman i Lund, numera ett "trendigt" hippiecafé där mina kompisar alltid hänger, men på den tiden umgicks pappa mycket med folk där, på den tiden han var singel och så.

Vi står i kön, det är säkert tio, femton personer runtom oss..

Plötsligt börjar pappa liksom klia sig något ofantligt på benet..

Jag inser att något jobbigt kommer hända och ber honom sluta, men nej, han fortsätter, inte och diskret heller..

Folk börjar stirra och undrar var den långhårige mannen håller på med.

Han njuter såklart lite av uppmärksamheten och säger saker som "nämen oj gud vad det känns konstigt här.. det är något i mina byxor.." efter flera minuters ihärdigt kliande/klämmande på byxbenen så slinker något ut där nere vid fotändan.

Inte alls generad drar pappa up det i luften och skriker ut "NÄMEN TITTA BARN! GÅRDAGENS KALSONGER!!"

Kan du förstå att man som 13-åring ville sjunka genom jorden?

Sådär håller han på fortfarande, senast vi var i blomsteraffären och skulle köpa blommor åt hans tjej låtsades han att jag var tjejen (!).. nu tycker jag dock att det är roligt.

För det mesta :-)

Måndagsfönstret ...



... blir ett reprisfönster, mest beroende på att jag inte hade med mig fönsterhåven när vi senast var på vift inne i stan.

Det var Hasse från Ö-vik, numera Burträskhållet, som hade håven redo.

Honom minns ni väl?

Han med alla underbara naturbilder!

söndag 24 januari 2010

Insikt nr 203 ....,tror jag.


Å, så ofta mina döttrar skämdes för mig, då, när dom var i den åldern!

"Mamma, nu får du absolut inte prata med främmande människor, såna som du inte känner!" sade en av dem och promenerade minst tio meter före den pratglada mamman när vi gick på stan.

Själv förbjöd jag min egen mamma att besöka badhuset hemma i Malå.

Ja, som tonåring ansåg jag att hon hade alldeles för stor stjärt, nej, hon kunde allt hålla sig hemma.

Och pappa, som var bra mycket äldre än alla andras pappor, (han var hela 44 år när sladdbarnet/bloggmadamen föddes, å, rent oanständigt var det ju att ha ägnat sig åt barnalstring i den höga åldern, ja, på gränsen till snuskigt!, tyckte jag ..) han fick på inga villkor visa sig när det var dags för åhörardag.

En enda gång hade han varit där och inte nog med att han var så förfärligt gammal, ja, minst femtiofem år .., dessutom snöt han sig ljudligt - trumpetsnöt sig - så pojkarna i klassen drabbades av fnissanfall och själv ville jag bara dö.

Nej, aldrig mera!

Men så ramlar jag in på en blogg skriven av en trettonårig fröken - som skriver sååå bra - och då inser man att .., ja, ja .., det där händer alla.

Att föräldrar gör bort sig, alltså.

Idag ....


Det var då det. En liten pojke och hans mamma.


... har ättapjötten flyttat för tredje gången sedan han kom till Hufvudstaden.

Först var det lägenhet alldeles vid Råsunda .., därefter ett rum på Kungsholmen och idag .., med hjälp av snäll svåger, har flyttlasset gått till Söder.

Stor glädje!

Och billigare hyra!
Man kan ju undra ....


... hur många vanetittare som satte kaffet i vrångstrupen, ja, när den nya versionen av Landet Runt visades ikväll?

Det var nog många.

Det var mycket som var annorlunda.

Inget mys-pys längre.

Programledaren, ja, han har varit min store favorit i Västnytt.

(Fast liiite saknar jag den förra programledarinnan. Nej, nu ljuger jag. Jag saknar henne jättemycket! Och jag saknar även detta hur programmet var förr, men man kanske vänjer sig.)

sigge nilsson tar siesta ..


På mattes magar. Åååå, sicken skön bädd!


Lilla Sigge .., som idag har varit ute i det fria längre än vanligt.

Reviret vidgas.

Och matte blir orolig.

Sen, när han kommer inskuttande i raketfart, tar orken slut.

Tjopp, bara!
Och rena rama ....


.... skräckläsningen är ju detta!

Och tänka sig att det verkligen har hänt!
Till ellis ....

Pensionatsvärden letade efter ett inlägg och hittade en kommentar från dig.

Och så log han och läste högt .....

En film med handling ...




Söndag förmiddag.

På soffan Ektorp ligger en bloggmadame och bläddrar i boken "Nu och då - Konst i Halmstad", författad av Mymmel Blomberg, mor till pensionatsvärdens dotter.

På sidan 67 faller jag pladask för Sven X:et Erixssons målning "Irma, Sahlins och blåsten" från 1946.

Inte det minsta bryr sig sigge nilsson i konstböcker.

Han bara sover och sover.

Ps. För den som inte vet det, klagade pensionatsvärden i somras på att mina små filmer saknade handling. Själv filmade han en broöppning i Motala och tyckte att denna (filmen, alltså) var nog en av de bästa kortfilmer som gjorts ..., ja, faktiskt borde den renderat i minst Guldpalmen!

(Vid närmare eftertanke var det bloggmadamen som filmade och pv tyckte att "äääääntligen, en film med handling!" ty, jag hade tidigare filmat människor som vandrade fram och tillbaka på järnvägsstationen i Helsingborg, och allt man såg var benen .. - något så innovativt och spännande, tyckte jag själv! -, men det föll inte alls herr pv i smaken. Broöppningen däremot ...! Det var nåt att hänga i granen!)

Idag tar denne man alltså klivet från mattelärare till kortfilmsregissör!

Och gardinskrattet .., det är
din förtjänst Love, literature!
Varenda gång jag tittar på pv:s gardiner med OMTAG, tänker jag på dig och ler för mig själv.
Love, literature and gardening menade nämligen i en kommentar att det var det värsta av allt! Ds.

Från ...



.....piteå-barbro-hon-som-bor-i Uppsala ..., kommer två bilder susande genom rymden.

Och just i det ögonblicket som jag öppnar altandörren för att släppa in sigge nilsson, svischar det till ...., och där är fönstret och lilla posthuset som tar sig in och utan bekymmer hittar vägen förbi pyttelilla hallen, vidare in mot köket .., upptäcker datorn som står på matbordet och då är ju allt klappat och klart.



Så .. när jag har agerat hjälpreda till den tapetserande pensionatsvärden och som av en händelse råkar slå mig ner vid bordet framför datorn .., då .., upptäcker jag bilderna som har kommit!

Stor gläjde!

Och så här skriver avsänderskan:

"Hej !

Här kommer fönster från vårt posthus på ön. Där inne finns massor av postlådor.
Posthuset var även samlingspunkt för ungdomarna på ön.

Här har vi en strålande vinterdag -10° och sol.

Ha det så gott!

Babsan."
Glädje ....

Två underbara och sååå livsbejakande bilder ..., mer behövs inte för att sprida solsken över en vanlig söndagmorgon i nästan-slutet-av-januari!

Här, finns dom.

Och apropå bilderna, så kommer jag per automatik att tänka på en film som tillhör mina absoluta favoriter, alla kategorier.

Den här.

Ära vare Mike Leigh!

Söndagsfönstret ...


Köksfönstret.
Och titta, där ligger ett kvarglömt hårspänne!
Bakom kullen är solen på väg upp.


Femton grader varmt
(kallt!) i köket när man äntligen vågar lämna sängvärmen!

Det blir sticketröja och yllehalsduk, medan kaffebryggaren sörrrplar och brödet rostas.

Jag säger till pensionatsvärden att det lär finnas människor som använder sig av en uppfinning som heter "elektrisk uppvärmning", men pensionatsvärden har förfärligt brått att hämta in ved och hör inte alls på det örat.

När han kommer in igen, berättar han lyriskt att sigge nilsson minsann har upptäckt att man kan kissa i rabatten, ja, den som vetter mot väster, den utanför pannrummet.

"Ja, det är väl ingenting .., det gör väl alla katter ..?" kanske ni tänker.

Då vill jag bara meddela att så är det inte alls.

pElle kan tillbringa fyra timmar utomhus, men så snart vi öppnar ytterdörren springer han likt en hundrameterslöpare som äntligen nått OS-final ..., sladdar i hallen ..., rusar uppför trappan och sist av allt: in i badrummet där kattlådan står gå golvet!

Ty så är det, att pElle, han vill på inga villkor göra sina behov utomhus, nej, usch så äckligt! tycker han.

Så är det.
Om någon undrar ...


I en kommentar i ett tidigare
inlägg (det om biblioteket) frågar "Anna" om jag inte ska kommentera det fina konstverket i ån Nissan?

Nej, det hade jag inte gjort, mest för att jag inte hade full koll, men nu har jag.

Konstnären, Fredrik Wretman, är för övrigt son till Tore Wretman och Meg Westergren.

Detta kan man på Wikipedia läsa om nollan som förvandlas till en åtta:

"0 + 0 = 8 ... är en skulptur av Boråskonstnären Fredrik Wretman som uppfördes 2007, under Halmstads 700-årsjubileum.

Skulpturen skall symbolisera Halmstad i åttonde århundradet och åttan skapas genom en nolla i glasfiber, (i stället för brons som det var tänkt från början) som placeras i vattnet.

Tanken är att den skall speglas i vattnet, varpå underdelen i åttan skall framträda.

Skulpturen är placerad på Nissan, direkt framför Halmstads nya Stadsbibliotek."



Mer att läsa om konsten i Halmstad finns här.