söndag 6 november 2011

Ibland händer det ...


.. att allt det man drömt och hoppats på, blir till platt intet.

Alla förhoppningar - all längtan -, liksom faller till marken.

Andra gånger överträffar verkligheten drömmarna.

Så .., just så, blev den här helgen i Ystad.



Natten mot idag låg jag vaken i flera timmar .., jag ställde hotellfönstret på vid gavel och låg under täcket och lyssnade till alla annorlundaljuden.

Jag lyssnade till Mariakyrkans halv, - och helslag .., jag lyssnade till lurblåsaren från sitt torn .., och jag hörde den lille Rödhaken kvittra i timmar!


Och där låg jag och kände hur gråten brände bakom ögonlocken .., och jag tänkte att ååå, det behövs så lite .., en resa tjugo mil söderut .., ett hotellrum .., möten med människor som öser ut värme ..., ja, allt detta sammantaget blev nästan för mycket.

Nu är klockan snart tolv och vi har nyss kommit hem.
Pv slängde sig i sängen .., harry (som har lekt med fyra olika hundar och nog är mentalt slut), sigge och pElle har också gjort natt och det ska jag med göra.

Dagens fönster ...



Ååå, sicken underbar fönsterbild! tänkte jag när jag såg den.

Fångad i Italien av lundafarmor.

lördag 5 november 2011

På savannen ...


Och en liten tiger finns på min savann - tigern sigge nilsson -.

Under åren som ensamseglare, kände jag mig ibland - särskilt om nätterna - som ett djur på savannen .., ett djur som strövade omkring ensam och inte fanns där någon flock att vila tryggt hos när mörkret kom, nej, alldeles ensam fick man ligga där ute på savannen.

Nästan varje kväll, just vid sängdags, skickade jag då små sms-hälsningar till älskliga vänner som också strövade omkring mer som för sig själva.

"Elden brinner .., kommer du hit ..?" skrev jag.

Eller: "Vi ligger under det stora trädet, du ryms också ..".

Sånt.

Och efter en stund kom små sms-pip tillbaka.

"Jag är här, ligger en bit ifrån .., för jag skär ju tänder", kunde någon skriva.

Eller ... "jag tar eldvakten, ni andra kan sova!"

Det kan tyckas alldeles omåttligt naivt det där sms:andet, men ni ska veta att det kändes så gott inombords.
Varmt och gott.
Det kändes verkligen som om vi var en liten flock ensamvandrare som kunde kura nära varandra.

Nu, när sängkammaren ska renoveras, ligger vi i det lilla, lilla gästrummet.

Pv på en madrass på golvet, jag ligger i min gamla säng, sigge i rottingfåtöljen och pElle nära mig, på min kudde.

Från fönstret som vetter mot väster, kommer lite nattljus in - kanske från den enda gatlyktan inom synhåll - och ljuset silas mot väggen och där blir då som ett skuggspel från träden här utanför.

Natten mot idag låg jag länge och tittade på det där skuggspelet och det var då jag fick den där "savannkänslan"; ja, jag tänkte på hur mycket det betydde att känna värmen - om än en fiktiv sådan - från rara vänner.

Och jag kom ihåg hur tryggt det kändes.

Och nu är det ett annat liv och jag vandrar omkring på en annan savann och i nattmörkret hör jag pElles väsiga andhämtning .., jag hör harry som snarkar - uttröttad efter timslång lek med hundvalpen Mylta från Småland -, och på madrassen intill ligger pv, som alltid alldeles tyst, det är knappt man tror att han lever.

Och det är då man tänker att man så gärna ville innesluta andra som kanske ligger ensamma på någon livets savann, ja, jag tänkte till exempel på den för mig okända Lena Monica som kommenterade här igår och som berättade att hennes man hade dött och för henne hade nu det allra värsta hänt.
Värre kunde det inte bli.

Och då ser jag framför mig hur man vandrar omkring på den där savannen och ser skenet från eldar där små eller större flockar ligger nära varandra och så står man där själv och längtar och minns att en gång tillhörde man verkligen en flock och det kändes tryggt och bra.

Det var så jag själv kände det.

Och man önskar att man kunde tända en eld som var stor och syntes långväga och så kunde man kura där tillsammans och ge trygghet och värme och en slags närhet.

Allt det låg jag och tänkte på natten mot idag, då, när vi trängdes i det lilla rummet och när skuggorna dansade över väggen.

Lördagsfönstret ...


... finns i det lilla gula huset, beläget på Ejdervägen i Stensjö, i landet Halland.

Det är för övrigt här som den där vackra kvinnan bor; hon som nog är en bra bit över åttio år.

Eckes fru, ni vet.

Hon som heter Karin.

fredag 4 november 2011

Kväller ...


Den idoge pensionatsvärden.

Sedan den där västerbottensmadamen flyttade in i det gula huset på kullen, har mycket hänt.

Hallen, gästrummet (det som vi kallar för "Gunnars rum") och vardagsrummet har fått nya tapeter och så har det ändrats lite hit och dit.

Nu är det sängkammarens tur.

Golvet har varit lackat i någon brun färg som, under årens gång, flagnat och blivit skabbig.
Idag hyrde pv en slipmaskin och fick bort det mesta (bilden togs i halvtid) och nu ska brädorna målas vita - efter inspiration av dels den här madamen - men också av halltrappan här i huset; den som jag tycker så mycket om.

Ny säng ska inhandlas (inte min idé) och väggarna få ny färg (inte pv:s idé).
Och farväl datorbord som inte används .., farväl stort och djupt klädskåp och farväl byrå i björk!
Och farväl sänglampor som inte ger något läsljus, men är sååå vackra.
Farväl gardiner!

Kanske blir där även - ja, så småningom - en balkong där fönstret nu är.
Då kan man sitta där och dricka kaffe och äta nybakad sockerkaka och försöka få en glimt av havet, ja, eller i alla fall .., grannens stora björk.

Slipmaskinen hyrdes i Falkenberg och vi hann precis fram; med endast tre minuter tillgodo, innan butiken stängdes för helgen.


Bilden är en akvarell, målad av rara vännen Eva på Frösön.
Det är undertecknad (eller övertecknad, kanske ...) och pElle som syns på bilden.
Och dom tre fönsterna på bilden var mina.
Och pelargoniorna.

Och i morgon bär det alltså av till Ystad.

Åååå, underbara Ystad!

Då ska vi promenera på Regementsgatan och jag ska minnas hur det kändes att cykla till och från jobbet eller till stranden för ett kvällsdopp och min lila linnejacka ska - i minnet - inte ha gått sönder i ärmen, utan vara hel och fin.

Här, ska vi bo natten mot söndag.

Och på kvällen blir det middag tillsammans med sonen och hans kollega/flickvän, hon som heter Josefine och ska åka dr Böhlanders sträcka på stafettvasan.
Sträcka fyra av fem, den som går från Oxberg (dit kommer pv) till Hökberg, där AP tar vid.
(Stackars tös .., hon känner nog pressen! Lagledaren - en väldigt engagerad sådan ... -, ansatte henne genast, ja, så snart beskedet nått oss att dr Böhlander, som för övrigt åkte så bra på näst sista sträckan - trots träningspass vilka mest bestod av glühwein och glatt prat vid liftstationen -, inte kunde delta i år. )

Det ni .-)

Till och från ....


Kör till jobbet vid åttatiden.
Härligt klar luft!
Polokragen värmer nästippen.
Och solen är på väg upp i öster och jag svänger ner mot stranden i Steninge och bara njuter.


Slöjdimmor lite längre bort.


Och jag tänker - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att detta att köpa moped, det är bland det bästa jag har gjort! Det finns helt enkelt inte ord för den glädje jag känner när jag susar fram längs vägen och möter människor som vinkar glatt eller tutar lite när vi möts.

Nackdelen är kvällspassen när mörkret lagt sig.
Här finns gott om älg och rådjur och jag är bokstavligen l i v r ä d d att helt oförhappandes möta det ena eller andra, för risken är ju uppenbar att man då - helt reflexmässigt - panikbromsar, och kanske tappar kontrollen över mopeden och har man lite fantasi kan man då räkna ut vad som kan hända.

En kryckförsedd kund i affären berättade att han hade kört moped i stan och så, i en rondell, hade stödet till moppen lossnat och hakat fast i asfalten, det blev förstås tvärstopp och vurpa och mannen hade fått flera frakturer på ena benet, med lång sjukskrivning som följd.

Det är sånt man tänker på.


Att arbeta fyra timmar, mot för heldag, åååå, det är en sån otrolig skillnad!
Inte ett dugg ont har jag i benen och innan jag åker hemåt ger jag den rara Malin en puss på kinden som tack för att hon tog min sista timme och nu är klockan bara lite över ett, när jag susar hemåt.

Ännu går kor och hästar ute, men igår såg jag ett traktorsläp fyllt med ulliga får - förhoppningsvis på väg till lagården -.

Ser ni kvarnen på bilden? Det är Särdals kvarn,och i morgonljus, när jag kommer från andra hållet, är den svindelvacker i silhuett!

Ett café finns där och butik med mängder av fina saker!


Såja, nu är jag nästan i Skipås och då är det inte långt kvar hem.
Älsklingshalsduken (inköpt i Ystad av den norska stickmadamen och dyr som skrutt, men ååååå, så ljuvlig!) har plockats fram och värmer dubbelhakorna.

Och väl hemma blir det eftermiddagskaffe och pv slipar golvet i sängkammaren med en hyrmaskin .., hela huset s - k - a - k - a - r och det stinker nåt slags gammalt lack .. men harry han sover gott och Cyndee Peters bryr sig inte om sånt, utan sjunger glatt vidare från vinylskivan.

Just så.

Livet känns som bäst!

Dag sju ...


Nu stundar sista dagen i det ovanligt långa arbetspasset och känslan är ungefär som när man ligger i tandläkarstolen och så säger tandläkaren att ..."ja, nu har vi rotfyllt klart, det ser bra ut!"

Å, så härligt!

Med ett vänsterknä som sprängvärkte mest hela dagen, levde jag på Iprén och stööööp i soffan när jag kom hem!

"Bettan imorgon slutar du ju två, men du .., jag kommer klockan ett och löser av dig, så får du tidig hemgång ..?" sa underbara arbetskamraten Malin igår.

"Åååå, så snällt, men det behövs inte .., om jag slutar två eller ett .. nja, det går på ett ut ...", svarade jag.

En timme senare hade jag ångrat mig, precis som när pv frågar om jag vill ha te och macka på kvällen och jag först säger nej och tio sekunder senare - när jag liksom har sett det där härliga fikat för min inre syn - tackar "ja".

Så idag blir det kort dag.

Sjukskrivningarna fortsätter dock och nästa vecka blir det nog många heldags-kassapass igen.

Nåja.

Jag gör som mamma, som filurigt leende brukade säga .. "ja, ni förstår, jag lever med siktet inställt på Lönen".

Hon menade såväl den himmelska, som den på kontot.

Dagens fönster ...



... kommer från Bureå, hemma i Västerbotten.

Det är vännen Anitha som har varit på spetsutställning och då pratar vi inte hundar.

Här finns fler bilder.

torsdag 3 november 2011

På agendan ...


Nu närmar sig slutet på långpasset; idag är det dag sex av sju.

Jag moppar iväg vid åttatiden och är väl hemma vid halv åtta ikväll.

I morgon väntar bara ynka sex timmar på jobbet - knappt det - och sen .., på lördag, bär det av till Skåneland!

Till Lund och pv:s lillebror (han som är lik Robert de Niro), en sväng förbi LindaLotta och hennes familj i Svedala och så: till Ystad!

Till alla tegelhusen .., till träff med sonen och hans flickvän, kanske bio på Cinema 3 .., titt-in-i-affären och på Möllers och övernattning på hotell nära Mariakyrkan och kanske får vi lyssna till tornväktarens lurblåsande under natten?

Nu stundar påklädning och oljepåfyllning (moppen) och sen iväg!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...


Jominsann, så här kan en förskola se ut i Dublin!

"Hej!

På promenad och där på andra sidan floden Liffey i Dublin såg vi en härligt målad byggnad.
En pusselmålad skola som heter St. Mary´s Pree School.
I huset bredvid bor det kanske också någon....
Vilken härligt färgglad skola att gå i!"

Och när jag får fönsterbilderna från den rara Turtlan, översköljs jag av längtan tillbaka till Irland!

Vi hade tagit bussen från flygplatsen och tog sikte på hotellet inne i Dublin och efter tio minuters promenad sa jag till pv att ..."å, här känner jag mig hemma!"
Den känslan bestod under våra fyra dagar på den gröna ön.


onsdag 2 november 2011

Och så ett kvällsfönster ...


... från Göteborg!

Ni ser väl speglingen i kattens öga? Underbart!

Så här skriver avsändaren:

"Hej Elisabeth!

Här kommer en ev. fönsterbild. Fönstret speglar sig i den rivna kattans öga.
Vi är jourhem till hemlösa katter som Göteborgs Katthjälp tar hand om.
Katten får bo hos oss tills den blir adopterad av någon kattsugen.

Shiva tål inte att jourhemskatten Desdemona bor hos oss och vill bara köra bort henne och tala om för henne vems revir det är.
Tyvärr är Shiva inte bra på att slåss, så hon får rivet skinn på nosen hela tiden.
Det är ju inte så konstigt att D. som varit hemlös en längre tid är bättre på att försvara sig mot. Vem vet vad hon varit med om?

Glädjande nog (för alla) har en äldre man bestämt sig för att adoptera lilla D. så hon får ett permanent hem.
Han har varit här och träffat D. och de kommer att bli ett härligt par.

Ha det härligt!!
Bamsekramar från Ann."

Kesu sa...

Perfekt fångat! När jag gick en fotokurs för skrivande/plåtande journalister (som ju inte gjorde mig till någon fantastisk plåtare, men det berodde inte på kursen eller lärare) tillbringade vi många timmar med att "fånga ljusglimten" i objektets öga. Utan en lite glimt ser personer ganska stela och döda ut, och den där glimten kan man få till på olika sätt genom att ha koll på ljuset och ljusets riktning.

Efter några timmars teori skulle vi ut och jaga "glimten i ögat" på stackars Kalmarbor. (Kursen hölls i Kalmar.) Allas bilder förevisades och kommenterades alltid på em. Jag var stolt över min, för den blonda, söta tjejen jag plåtat på pizzerians uteservering hade en tydligt ljusglimt.

"Inte möjligt", sa en uppmärksam kursdeltagare. "Tjejen sitter under ett parasoll, alltså i skugga, och kan inte ha belysts av något naturligt ljus." Gulp! Men läraren var smart, blåste upp bilden något så gräsligt att bara ögat i sig tog upp så gott som hela kortsidan av lektionssalen. Och, simsalabim, där såg vi att det var reflektionen av en pizzatallrik som var glimten.

"Fullt godkänt", sa läraren. "En glimt är en glimt är en glimt hur den än har åstadkommits. Det går bra med en fönsterspegling också. Mycket bra tänkt!"

Jag hade ju inte tänkt alls, men ibland har man tur. Och här har vi nu en katt med en perfekt ljusglimt - och ett perfekt kvällsfönster.

Ursäkta lång kommentar och tack för bilden!

Ära vare SVT !!!

I en och en halv timme satt jag igårkväll i loppisfåtöljen och var totalt fångad av dokumentärfilmen "Livet under en dag", och den dagen visade sig vara den 24:e juli 2010.

I filmen får vi tittare alltså följa människor från jordens alla hörn .., från gryning till skymning under just den dagen ..., ja, det var en helt fantastisk dokumentär!

Varm - levande - skrämmande - tänkvärd.

För evigheter sedan köpte jag boken "Family of Life" - en bok med enbart bilder på människor runt hela jorden -!
Det var en bok som jag kom att ä l s k a högt och innerligt och den här dokumentären påminde mycket om den boken.

Har ni 90 minuter över och vill bli berörda, klicka in er på SVT-play och se den !
(Jag menar förstås filmen och kan i alla fall lova att du qi kommer att tycka om programmet!)

Annat sevärt igårkväll: Sommarpratarna.

Susanna Alakoski (Svinalängorna) ..., vilken behaglig röst och så mycket klokskap hos den kvinnan!

Anders Lundin - en själsfrände till mig själv - en som inte vill gå i Samlad Tropp.

Och de övriga, inte att förglömma ..., Nanne Grönwall, Sven Nylander med sitt bländvita amerikaleende, samt Eva Bonnier Swartz Grimaldi.

Morgonsol i landet Halland ...


Men det var igår det.

Idag lyser solen också, men med sin frånvaro.

Långrundan ...


Mild luft.
Gula löv.
Doft av j o r d.


Oskars Hamn.
Båtklirr.
Vått gräs.
En parkerad Saab - röd -.
En man som vinkar!
Småprat.


Och överallt d o f t e r.
Hästdoft.
Kanindoft.
Hardoft.
Harlortar och hästskit.
Pinnar att bära.
Lerpölar att hoppa över!
Glädje.


Det var här nånstans han hade sitt hus, håltagaren Einar Johansson som dog på sitt arbete.
Han som fick ström i sig.
Fannys farfar.

Just här möter vi fem personer på promenad och harry sköter sig exemplariskt; kryper ihop på vallhundsvis och ligger alldeles b l i c k s t i l l a och väntar tills dom har passerat.

Efteråt får han en Frolic och viftar glatt på svansen.

Här och nu .... igen.


Ledig förmiddag och jag går ut på gården i bara nattlinnet (läs: lycka!) och medan harry lullar omkring och noooosar och inspekterar (småfåglar, kråkor, kajor och skator tjattrar som vore det vår!) närområdet, så låter jag lillkameran träda i tjänst.

En enda blommande ros finns nu kvar, men betänk .., att det idag är den 2:a november!


Andra har tackat för sig, men är vackra ändå.


Jo, jag tycker verkligen om träd av alla de slag, men eklöv .., är sannerligen ingen höjdare att ta hand om och räfsandet brukar jag stå för.


Klematisen, den vid stuprännan mot östersidan, blommar ännu!
Massor med blommor!!


Häromkvällen ringde en man från DN:s annonsavdelning och frågade hur vi trivdes med tidningen och så var det lite annat döprat .., ja, jag förstår ju att det ingår i ämnet säljteknik, så jag sa att han behövde inte anstränga sig mera ., jag vill mer än gärna fortsätta att prenumerera på den här ljuvliga tidningen.

Det är i och för sig intressant och säkerligen lärorikt att ta del av alla artiklar om vad som händer runt om i världen, men för mig .., är en sån här liten historia - signerad Åke Ekdahl - värd nästan hela prenumerationskostnaden!


Och ner mot vägen till, ser det ut så här just idag.

Grannarna Gun och Göran är på besök i sommarhuset ..., nere hos Ecke är det tyst och tomt .., från grammofonen (inte cd-spelaren) hörs Cyndee Peters sjunga tillsammans med Eddie Oliva och det är smörigt så hälften hade väl räckt, men å, den musiken gör mig ändå så lycklig, ja, när jag skriver dom här raderna sitter jag här och smajlar.

Och i morgon får pv höstlov.
Det behövs.
Han tycks sliten och pratar om stress med elevomdömen och samtal med föräldrar och annat.

Just så.

Dagens fönster ...


Blir man inte glad av den här bilden?

Jo, att man blir!

Och fönsterfångerska var Titti från Haverdal.

tisdag 1 november 2011

Ett kvällsfönster från Gran Canaria ..



Och avsändare är ellem i Skellefteå.

Och vet du ellem, idag hade jag en man i kassan som frågade om jag hade någon kontakt med dig numera och jag förstod inte riktigt .., för han sa hela ditt namn och för mig är du ju mest "ellem".

Sen gick det upp ett ljus!

Det var din - kan det ha varit svåger -, ja, ni är i alla fall släkt, eller han är släkt med din man!

En trevlig prick var det.

Helsingborg i storm.

Det är väl ungefär så här det är.
Full fart!

På jobbet är två från personalstyrkan på semester i USA (vi får underbart trevliga mail som ligger på bordet i personalrummet och där sitter man och läser om Fort Brag och San Fransisco och det ena trevligare än det andra!) och hon som är vikarie för den som är mammaledig, ja, hon skulle göra ett enklare ingrepp i sitt knä - det slutade med tre månaders sjukskrivning -, och så är en av huvudkassörskorna våldsamt sjuk i influensa .., och då kan jag lova er att det aningen kärvt att få ihop schemat.

Stackars Mattias satt inne på kontoret och slet sitt hår och ringde runt, men det löste sig visst?
Och eftersom man ändå anar att frågan ska komma .., erbjöd jag mig på en gång, då vet man vad som gäller.

Egentligen brukar jag vara ledig tisdag när jag har frihelg, men idag blev det arbete från morgon till kväll - med avbrott för en sväng hemöver för att rasta harry -.

I morgon är det eftermiddagspass - två till kvart över sju -.
Torsdag heldag igen - i stället för enbart eftermiddag - (8.30 - 19.15) och fredag slutar jag två.

Men allt går förstås.

Och att arbeta tillsammans med rara ungdomar, gör att det är så himla trevligt!
Idag Malin (mellanbarn och Lejon .,. höger tumme upp) som är som en ängel, så rar är hon, ja, det var hon och jag i kassan.

Nu ska jag lägga mig raklång på soffan Ektorp och bara njuta av en stundande ledig förmiddag.

Åååå, så ljuvligt!

Klockan 07.15 ....


... och sedvanlig prommis med harry.

Det är milt ute. Milt och varmt.
Småfåglar kvittrar .., ja, det är nästan som på våren!

Vid Fabrikör Johanssons villa plockas stängslen bort.

"Det blir inspektion i mitten av november, då ska allt vara klart ...", säger en av byggarbetarna.

Överallt ligger skräp; där är bitar av frigolit .., där är plastremsor som fladdrar lite i vinden .., papper och annan bråte!


På väg hem möter vi en liten schnauzer (inget hejande .., vi har ganska bråttom) och en äldre man i röd jacka ("ja, men han får mer än gärna hälsa på mig!" säger han och klappar om harry, som blir så glad, så glad ...) och när vi kommer in på Ejdervägen, upptäcker harry Något Nytt som ligger där i gräset!

Hemskheter!
Vad är nu detta?
Och en bit därifrån hörs traktorljud .., jag undrar jag vad som är på gång?


Såja, nu har vi sväng in på uppfarten .
Harry v ä d r a r ....., det luktar lite ... ?


Jo, men titta! Det är ju pElle som sitter där på bordet!!

Och så svansviftas det en stund och sedan hojtar matte "haaaaaarrrrryyyyy!", ty då är det inte länge kvar förrän hon ska susa iväg till jobbet.

En lång dag blir det.
Det var Rexxie ....

... som fick mig att gå med i hjälporganisationen Kiva.

Himla finurligt är det!

Man lånar ut pengar - en form av mikrolån - till människor som behöver "starthjälp" och så betalas allt tillbaka i sinom tid.

Jag tycker att idén är genialisk!
(Rexxie kan förklara mera pedagogiskt).

Och när jag idag på morgonen öppnar min mail, så ser jag att vi är 121 människor runt världen som gått samman och lånat ut pengar (för min del några hundralappar) till Huruma 1 Group och när jag sedan satt och tittade på dom här medlångivarna, så blev det alldeles varmt i hjärtat.
(Man väljer själv vem/vilka man vill hjälpa, för min del oftast kvinnor som vill starta eget).

Det här formen av "bistånd" tror jag verkligen på!

Och så här såg dom ut, dom etthundratjugoen medlåneut-vännerna.