lördag 5 november 2011

På savannen ...


Och en liten tiger finns på min savann - tigern sigge nilsson -.

Under åren som ensamseglare, kände jag mig ibland - särskilt om nätterna - som ett djur på savannen .., ett djur som strövade omkring ensam och inte fanns där någon flock att vila tryggt hos när mörkret kom, nej, alldeles ensam fick man ligga där ute på savannen.

Nästan varje kväll, just vid sängdags, skickade jag då små sms-hälsningar till älskliga vänner som också strövade omkring mer som för sig själva.

"Elden brinner .., kommer du hit ..?" skrev jag.

Eller: "Vi ligger under det stora trädet, du ryms också ..".

Sånt.

Och efter en stund kom små sms-pip tillbaka.

"Jag är här, ligger en bit ifrån .., för jag skär ju tänder", kunde någon skriva.

Eller ... "jag tar eldvakten, ni andra kan sova!"

Det kan tyckas alldeles omåttligt naivt det där sms:andet, men ni ska veta att det kändes så gott inombords.
Varmt och gott.
Det kändes verkligen som om vi var en liten flock ensamvandrare som kunde kura nära varandra.

Nu, när sängkammaren ska renoveras, ligger vi i det lilla, lilla gästrummet.

Pv på en madrass på golvet, jag ligger i min gamla säng, sigge i rottingfåtöljen och pElle nära mig, på min kudde.

Från fönstret som vetter mot väster, kommer lite nattljus in - kanske från den enda gatlyktan inom synhåll - och ljuset silas mot väggen och där blir då som ett skuggspel från träden här utanför.

Natten mot idag låg jag länge och tittade på det där skuggspelet och det var då jag fick den där "savannkänslan"; ja, jag tänkte på hur mycket det betydde att känna värmen - om än en fiktiv sådan - från rara vänner.

Och jag kom ihåg hur tryggt det kändes.

Och nu är det ett annat liv och jag vandrar omkring på en annan savann och i nattmörkret hör jag pElles väsiga andhämtning .., jag hör harry som snarkar - uttröttad efter timslång lek med hundvalpen Mylta från Småland -, och på madrassen intill ligger pv, som alltid alldeles tyst, det är knappt man tror att han lever.

Och det är då man tänker att man så gärna ville innesluta andra som kanske ligger ensamma på någon livets savann, ja, jag tänkte till exempel på den för mig okända Lena Monica som kommenterade här igår och som berättade att hennes man hade dött och för henne hade nu det allra värsta hänt.
Värre kunde det inte bli.

Och då ser jag framför mig hur man vandrar omkring på den där savannen och ser skenet från eldar där små eller större flockar ligger nära varandra och så står man där själv och längtar och minns att en gång tillhörde man verkligen en flock och det kändes tryggt och bra.

Det var så jag själv kände det.

Och man önskar att man kunde tända en eld som var stor och syntes långväga och så kunde man kura där tillsammans och ge trygghet och värme och en slags närhet.

Allt det låg jag och tänkte på natten mot idag, då, när vi trängdes i det lilla rummet och när skuggorna dansade över väggen.

11 kommentarer:

Anita sa...

Så fint du beskriver savann-känslan Elisabet! Det är nästan som jag är med i den flocken också som vandrar runt på savannen..

Att tillhöra någon eller några är viktigt. Och viktigare ju äldre man blir.

Kram på dig! Vi ses på savannen!

-B- sa...

Ja Savanne sms var virkelig koselig,for oss som var involvert.Akkurat det lille plinget før du la deg....
På den tiden var jeg også veldig syk,og levde stort sett i mørket og delevis isolasjon.så det betydde enormt mye da.
Kraaaaaam

Anonym sa...

Men nu är ni ju två som kurar i samma bo. Det känns som ett helt annat liv. Två på savannen men under samma träd.Och djuren.
Själv har jag somnat under samma träd med samma människa så länge att vi nästan är oskiljaktiga.
Måtte vi slippa vara ensammma på savannen. Våra barn kurar ibland med oss. Den där känslan av utlämnad är inte lätt att bära.Hoppas Lena har nära vänner....För gemenskapselden verkar inte helt fungera.
Kram från Eva och Ulf som provade ditt rödvin igår. Fint.

Amber sa...

Du skriver så fint om savannen! Precis så är det. Jag har ju mest varit ensamseglare i mitt liv, så jag lider inte så mycket av det - har oftast valt själv. Men en katt som sover hos mig har jag alltid haft, faktiskt ända sedan jag flyttade hemifrån. Att komma hem till ingenting efter arbetsdagen, eller efter en resa, nej det var för tungt insåg jag tidigt. Och nu har jag både katt och hund - och ibland en långbent son som sover i min säng. Även om han sover i sitt rum är det sällskap.

Kvälls-SMS:en låter som en mycket bra idé!! Ett rytande i natten så man hör varandra mellan sovställena. :)

Anonym sa...

Hej Elisabeth ! Här är jag igen, "okända Lena" som vågade lämna den första kommentaren i går OBS: Jag heter Monica!! Det du skriver i dag är väldigt rörande/berörande att läsa! Jag känner igen detta från den gången du verkligen var där ute på savannen, för jag har som sagt läst här i flera år - sedan 2005 tror jag. Stämmer det att det på senare år i Sverige har blivit en tradition att tända ljus för de döda redan i dag på lördagen, och att det är helgdag i Sverige i dag? Så var det inte när jag växte upp. Föddes 1953 och flyttade till Norge 1973! Flyttar till Lysekil 26. november!Jag vill också önska alla som läser detta en fin "Alla Helgons/Själars högtid"

STORARTAT! sa...

Vet, du Elisabeth, jag har läst ifatt några dagar nu och blev förskräckt när jag läste att din fina lila linnejacka gått sönder i ärmen. Om du inte känner någon som kan hjälpa dig - skicka hit den - så fixar jag det.
Du är ju så fin i den.

Anonym sa...

Hej igen Elisabet! Förlåt att jag skrev ditt namn med h tidigare - jag var lite snabb, och tänkte inte ...så då har vi väl gjort fel bägge två med namnen! Det där med att skriva namn HELT riktigt är viktigt tycker jag, för det är inte sig själv man ser omtalad om det är fel - om så bara en bokstav! Det är något med identiteten som man/jag binder till detta. När jag började läsa hos dig hade jag ju min man fortfarande i 6 år efter det, men det var nog en känsla av att tillhöra en större flock där ute på savannen, och se elden/eldarna genom det sättet som du beskrev din och andras/vår gemensamma tillvaro på som gjorde att jag stannade kvar på "din savann" Många varma hälsningar från Monica i Oslo ...tillbaka i Sverige 26. november, efter att ha bott i Oslo sedan 1973!!

Fourmum sa...

Underbart fint skrivet! Hoppas du har en fin kväll i vackra Ystad :)

annannan sa...

Men du har ju tänt den elden!!

Elisabet. sa...

Till er alla: jag vill betona - fast man kanske inte tror det när man läser inlägget - att jag inte på något vis tror att ett partnerskap är Den Enda Sanna Lösningen här i livet.

Jag trivdes bra som ensamseglare också, men jag saknade alltid den där flockkänslan, det gjorde jag verkligen.

Elisabet. sa...

Och Monica: välkommen hem till Sverige igen!