Nu stundar sista dagen i det ovanligt långa arbetspasset och känslan är ungefär som när man ligger i tandläkarstolen och så säger tandläkaren att ..."ja, nu har vi rotfyllt klart, det ser bra ut!"
Å, så härligt!
Med ett vänsterknä som sprängvärkte mest hela dagen, levde jag på Iprén och stööööp i soffan när jag kom hem!
"Bettan imorgon slutar du ju två, men du .., jag kommer klockan ett och löser av dig, så får du tidig hemgång ..?" sa underbara arbetskamraten Malin igår.
"Åååå, så snällt, men det behövs inte .., om jag slutar två eller ett .. nja, det går på ett ut ...", svarade jag.
En timme senare hade jag ångrat mig, precis som när pv frågar om jag vill ha te och macka på kvällen och jag först säger nej och tio sekunder senare - när jag liksom har sett det där härliga fikat för min inre syn - tackar "ja".
Så idag blir det kort dag.
Sjukskrivningarna fortsätter dock och nästa vecka blir det nog många heldags-kassapass igen.
Nåja.
Jag gör som mamma, som filurigt leende brukade säga .. "ja, ni förstår, jag lever med siktet inställt på Lönen".
Hon menade såväl den himmelska, som den på kontot.
2 kommentarer:
Trist. Ditt knä tål inte långpass.
Så vackert med trädet och stigen.
Säg ja till PVS erbjudanden. Det låter så härligt.
Kram från eva och Ulf som ska promenera bland ljusen på skogskyrkogården i mogon.
Eva: nej, det gör dom inte! Det var en himmelsk skillnad mot för idag, när jag bara hade fyra timmar. Ååå, inte tillstymmelse till värk!!
Trevlig helg till er båda!
Skicka en kommentar