måndag 29 april 2013

Det bästa för Annika i Kävlinge ...

Här springer hon, den fina Annika!

Hej Elisabet!
 
Det bästa i förra veckan, förutom barnen - alltid barnen... var träningen och löpningen som hjälper mig att behålla förståndet när allt annat runtomkring är totalt kaos.
 
Stora kramar från mig och jag längtar till sista helgen i maj!
annika

Idag ...


 ... skulle min mamma ha fyllt 92 år.

Här står hon vid diskbänken i köket hemma i Malå.

Hur minns jag henne?

Mamma i Bolivia, trettio år senare.

Kanske mest att hon hade ett sånt himla gott humör .., och hon var snabb i rörelserna och satt nästan aldrig stilla. Hon förde en evig kamp mot vågen .., blev sällan solbränd men alltid fräknig .., målade aldrig naglarna .., jag såg henne aldrig med örhängen, däremot med läppstift ..., hon hade världens tjockaste hår - något som har gått rakt i arv till mina döttrar -.

Det är mycket jag aldrig fick veta om henne. 
Att hon genom hela livet sörjde sin tidigt bortgångne far och lillebror, jo, det visste jag.
Men allt det där innersta som hon kände, det höll hon för sig själv.

Om man kan titta ner - eller upp - från där-man-nu-befinner-sig ..., och se en blogg .., så grattis på din födelsedag, mamma!

På bordet här står en liten vas med vitsippor, den är till dig.

Så här skriver en f.d. arbetskamrat till mamma om just mamma. 

"Hon var väldigt snabb med allt vad hon gjorde..o ibland nästan för snabb. 
Jag minns när man skulle gå på ett arbetspass på em och det var Ann-Gerd man skulle avlösa så var det svårt att hinna få nån ordentlig rapport om vad som hade hänt. Man fick "springa efter" henne för att hinna höra vad som hade hänt o vad som skulle göras. 
Det var inte det lättaste för hon var väldigt snabb.
Hon var lite för snäll också, hon insåg inte alltid att man måste ha viss veckovila för att orka med. Hon kunde ta hur många dagar i sträck som helst o det var inte alltid så klokt. Ibland var hon väldigt trött o glömde vissa saker, vilket var helt förståeligt. Hon hade svårt att säga nej när folk ville att hon skulle jobba extraskift. Men hon var en underbar kvinna på många sätt. Inget fjäskande för nya läkare eller andra personer. Hon var väldigt rak o ärlig, sa alltid vad hon tyckte. Inga krusiduller där inte! Tyckte väldigt mycket om henne o saknade henne när hon gjorde sitt uppbrott o flyttade."
 

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...


Att skogssäsongen nu har börjat .., det gör Ulrika salig! 

"UNDERBART!" skriver hon.





Veckans förstapris ...


.... blir - ja, det passar ju bra nu i odlingstider - Kjell Åbergs bok "Gröna sidan upp".

(Är man inte det minsta trädgårdsintresserad, kommer det att finnas ett alternativt förstapris.)

Jag har den själv och har läst den med glädje.
Så här skriver Kjell på sidan 7:

"Anders och hans fru fick nio barn varav två, min farfar Artur som var yngst och hans bror Arvid som var äldst, förde trädgårdstraditionerna vidare. Arvid flyttade till London redan innan min farfars födelse. Där anlade han under 1910-tale en handelsträdgård i Tottenham. Farfar Artur var trädgårdselev på Öja Gård och arbetade därefter runt om i södra Sverige och i Danmark.
I Köpenhamn, där han var trädgårdsmästare hos en läkare, träffade han Marta, norskan som skulle bli min farmor."


På sidan 62 står det så här:

"Har ni nonna av di grysmedde posserna?" undrade Albert.
Evig ungkarl, passionerad matlagare.
Albert visste vad som smakade bra. Han menade att han han ville ha några nyupptagna, handplockade, långsamodlade, färska småpotatisar.
Helst av sorten Ulster Chiftain, kallad Mosters Stiftand av Alberg.
När vi plockade nypotatisen, mässade min far: "De skall behandlas som ägg. Läggas i lådan, inte kastas. Skalet ska vara helt när vi säljer dem"
Och så har det fått bli.


Och här berättas om hur det gick till när familjen Åberg helt och hållet gick över till torghandel.

Mer om denne författande trädgårdsmästare finns att läsa här.

Och alla ni som vill vara med i utlottningen, ja, ni vet ju vad som gäller.
Mejla bara er glädje till bisse151@gmail.com, så ska ert namn hamna i den gamla träskålen.
Det bästa för Eva på Frösön ...


Hej Elisabet!

Nu kommer jag ju inte att befinna mig i Sverige vid nästa dragning och jag kommer inte att kunna se den. Men det kan ju vara roligt att ha något att se fram emot när vi kommer hem igen.

Det bästa i veckan har nog varit att, trots kyliga vindar, jag såg några små blåsippor under hundpromenaden. Det finns hopp även i denna del av landet.

 För övrigt så gläds jag åt att fundera ut packning, kolla flygtider, kolla väderlek för Skottland. Och mailen som droppar in, "You are welcome to us.....". Det känns verkligen trevligt att få dessa meddelanden från de hotell vi ska bo på.

Kram Eva


Och så händer detta! 
Eva snubblar idag på förmiddagen på en av Östersunds trottoarer, faller pladask i marken med näsan före ..., och nu väntar tandläkarbesök vid tvåtiden idag. 

Måtte nu inte tanden vara spräckt!

Dagens fönster ...


.... finns i ett växthus i Ystad.


Dagens fönster ...


Visst är det vackert, ett av de franska fönstren till restaurangen La Source - Källan - som vi besökte för första gången i lördags sedan vi flyttade hit? 
 
Bara ett par kilometer från oss och med härligt läge, underbart god mat och fantastisk service. Provence när det är som bäst, även när det regnar!
 
 
// Elisabet säger: apropå La Source ..., trogna läsare (och säkert otrogna också) kanske minns bloggaren Source som skrev så flitigt för flera år sedan. Och bra skrev han också! Han bara försvann, från ena dagen till den andra. 
Man undrar ju vart han tog vägen?

söndag 28 april 2013

Det bästa för hedgrenskan ...


"Äntligen ficj jag lagat rullgardinen.
Det får vara veckans bästa tillsvidare ...", skriver madamen som bor i ett litet vitt hus söder om landsvägen.

En söndag i bilder ...


Avresa från Halmstad vid halv tio.
Hysteriskt med människor på återvinningsstationen, ja, fyrdubbla led! 
Det är väl solen förstås? säger vi.




Och så söderut, med siktet inställt på Ystad.
Lillsemester. 
Ljuvligheter. 
I baksätet ligger harry .., vi lyssnar till P4-prat och musik och jag tittar på molnen.
Svänger av vid Marsvinsholm och lämnar harry hos mina barns pappa och hans fru.
På åkern springer en hare! 
Och Meja har just blivit i löpen.


Och så får harry stanna på landet, medan vi åker till Åbergs Trädgård.
Det är verkligen som  p a r a d i s e t!
Överallt springer människor med gröna skottkärror som fylls med perenner, buskar, chiliplantor och gud-vet-allt!
Jag köper kryddväxter, en paprikaplanta, två buskar, en Riddarsporre (gentianablå) och pv fyller på med tomatplantor.
En trätunna köper jag också.
"Du glömmer väl inte att vi ska till Grekland i juni och resan måste betalas innan maj är tillända ..?" säger pensionatsvärden.
Han låter aningen orolig.
"Det är lugnt ...", säger jag.


Hela nerresan har jag längtat efter lunch i Åbergska Trädgården.
I ett litet café som liknar ett växthus, hittar vi ett bord och jag beställer var sin paj till oss båda; pv väljer kycklingpaj, själv tar jag en Medelhavsvariant - det är den som syns på bilden -!
Å, så ljuvligt gott!
Där är salladsblad, en bit gurka, mixad polkabeta - där resultatet liknar sorbet ..-, där är tunt skivade morötter, en slags ärtpuré .., en råriven rödbeta .., nån slags sås till och så olivolja över det hela .., plus små brödbitar.
Allt grönt kommer förstås från trädgården!
Åttiofem kronor kostar kalaset per person och det var värt precis alltsammans!


Tillsammans med den ofta halmhattprydde maken Kjell Åberg, driver Lena hela ruljangsen.
(Förutom en massa anställda, förstås).
Handelsträdgården har 140 år på nacken och där är en alldeles speciell känsla, jo, verkligen.
Här står Lena och håller i sitt förstlingsverk vad gäller romaner och den boken köper jag och berättar samtidigt om lotteriet .., ja, men skriver hon så gärna en hälsning till den blivande vinnaren!


Ytterligare en bok, författad av maken Kjell, följer med på köpet. 
Alldeles gratis!
Den skriver hon också i .., och båda ska så småningom lottas ut! 
Tack snälla, generösa Lena!

På rumsbordet hos Ulf ... kanske sång till äldreboendet?

Innan vi hämtar harry, blir det ett besök på kyrkogården i Ystad, där jag lägger en bukett blommor i minneslunden. I morgon fyller mamma 92 år, eller skulle ha fyllt.

I fem år har hon varit död.

På en bänk sitter en äldre kvinna och tar bort papperet från sin bukett.
"Ja, jag har min dotter här ...", säger kvinnan med en röst som är så oändligt sorgsen.
En liten stund pratar vi om detta med begravningar.
Och valet - vanlig gravsättning (som väl numera får räknas som ovanlig ..), kontra minneslund.

Rent logiskt tycker jag att idén med minneslund är vettig, men känslomässigt är det helt annorlunda.
Ååå, så jag önskar att där hade funnits en gravsten med inskriptionen Ann-Gerd Nilsson! 

Gräsmattorna runt kyrkogården är blåfärgade av scilla och medan jag återvänder till bilen där pv sitter (jag bad att få gå själv), tänker jag på hur många varianter av titlar det finns på gravstenarna.
Ju finare titel, desto högre gravsten.

Hemma i Malå är det mest skogs, - eller gruvarbetare, nån hemmansägare, en och annan åkare och bara nån enstaka gravsten som höjer sig över mängden.
I Ystad är det annorlunda; där är det professorer, riksdagsmän, överstelöjtnanter och här och var någon fiskare eller bonde.
Dom döda kvinnorna har egen rad och tituleras oftast "makan ...".


Så hämtar vi harry ..., åker västerut till Räften utanför Lund, där pv:s lillebror Ulf bor.

Ulf är musiker (mest är han trummis ...) och spelar allt möjligt, från jazz till rock .., och han spelar på äldreboenden och har fullt upp.

Blixt, heter katten. Hans bror heter Gordon.

Ute på gården springer tretton hönor och en tupp .., där är två hundar och tre katter och gott om rymd och vidd ..., och vi dricker kaffe och kalasar på vetelängd och sen blir det raka spåret hem.

Harry är trött.
Sover mest hela tiden.
När vi kommer till avfarten till Getinge, sätter han sig upp och tittar ut.
Otroligt!
Precis så gjorde han när exet körde hem med honom från Göteborg till Ystad, då, när vi tillbringade veckan i Sälen
"Så underligt, han satte sig upp precis när vi passerade avfarten till Getinge!" sa exet då.
Och likadant nu.

Man kan fundera över om det är doften som gör det ..?
Nån slags hemifråndoft?

Och nu är det söndagkväll och Mästarnas Mästare och detta blev i sanning inte ett kort inlägg, men det hade jag ju aldrig utlovat heller ,-)

En man i Kina ...

Det finns bloggar som man faller pladask för.

Alldeles omöjligt är det att sätta fingret på vad det är som fascinerar ..., men en sak vet jag: ofta faller jag (långskriverskan!) för det där avskalade.

Kattis har den där förmågan.

Guy har den ibland.

Min AP har den också - särskilt i korta sms som hon skickar -.

Det handlar om ett sätt att förmedla livet utan att dissekera det.

Mer som ett konstaterande, ofta med glimten i ögat.

I Kina befinner sig en man som i vanliga fall bor i vårt land.

Han är ganska ny i Kina och ser det mesta med öppna ögon.

Och så här är det: jag  ä l s k a r   sättet han skriver på.

Hans käresta säger att det är ingen idé att kommentera, han är inte social på det viset.

Så det gör jag inte.

Kommenterar, alltså.

Men läsa kan man ju göra.

Här är ett exempel.

Här ett annat.

Och här är hela alltet.

Minns ni Hasse från Ö-vik ...?



Han som så ofta skickade de allra mest fantastiska bilder hit till bloggen?
(Ja, som den här ovanför .., en bild som jordar mig rakt av!)

Hasse har en bror som heter Stefan.

Och Stefan - som är en gudabenådad skribent - har en blogg.

Dessutom utkämpar han ett krig.

Här kan ni läsa mera.
Om Sigrid .....

Mamma föddes i Klemensnäs, där mormor Jenny och morfar Ander hade ett litet jordbruk alldeles intill massafabriken Scharins Söner, där morfar arbetade. 

Tilldragelsen vid mammas födelse blev förevigad av minstpojken Bengt-Oskar som vid händelsen skyndsamt varnade sina syskon som var på väg hem från skolan.

- Gajern int ham, he ha komme n´skrik-ong!

Jag läser och ler.

Översättning: "Gå inte hem! Det har kommit en skrikig unge (i familjen)!

Sånt man blir glad av ...



Jag kan på en gång säga .., att den som störs av bakgrundsmusik, bör nog hoppa över den här filmen.
Annars är den helt ljuvlig!



Och här är en, filmad bara någon mil härifrån.
Sååå mycket sprittglädje!



Slutligen Norrmejeriers lilla film med banjomusik.

Härligt!
Det bästa för Cecilia N ...

Bilden från Stensjö .., men får gälla ändå.

Det måste ha varit ikväll.
Efter att ha sett sändningarna från hoppningen i Göteborg igårkväll så förstod jag att jag måste åka ut till ridskolan. Jag har inte varit där sen nyårsdagen. Så ikväll åkte jag ut.
 
Där har jag två favorithästar. Den som stod närmast dörren gick jag in till. Vi har känt varandra sen slutet av förra årtusendet. Hon nosade på mig och slickade mina händer och blåste i mitt öra. Å vad jag kände mig välkomnad.
 
När jag klappat om henne gick jag vidare. Min andra favorit står längst in i stallgången. När jag kom så jag såg henne så stod hon och tittade på mig. De andra hästarna emellan oss tog ingen notis om mig.
Hon var oborstad så jag tog mig för att borsta och rykta henne.
Hon avbröt mig ofta för att jag skulle smeka henne i ansiktet som hon tycker är så skönt.
 
Där var de och de hade inget begrepp om tid. 
 
Bara att jag var välkommen och att jag var deras.
 
Cecilia/
Det bästa för Turtlan i Värmland ...


Efter ett besök på mataffären så fortsatte jag ut på Ön till kära kompis B med kids.
När jag kom dit var endast lilla E 8 år hemma. De andra två var ute och fixade ett litet ärende.

Så fort jag kom innanför dörren så hör jag: - Det finns mat till dig! Det står i köket. Mamma så jag skulle säga det när du kom!

Ja hon skötte verkligen sin uppgift. På köksbänken stod en tallrik till mig.

- Vi har redan ätit sa E... Men du... Du måste värma den vet du... sa hon sen.

Gulle bästa B.
Hon är så omtänksam. Så jag satte mig där i köket med min värmda tallrik. Hemlagat potatismos så klart.

Tack så gott!

En torsdagkväll kan vara en liten lyxkväll med fina vänner.

Turtlan.

Livet ...


Ledig helg.
Vaknar klockan fem.
Lyssnar till P1:s vågskvalp och sedan fågelkvitter.
Vid sextiden är småfåglarna våldsamt hungriga och kvittret hörs nu nästan ilsket.
Så .., jag stiger upp, lämnar Andliga Sånger åt sitt öde, tar med mig harry ut och så fylls fröautomaterna på.
I buskarna intill den lilla eken sitter fåglarna och väntar.
Bordsskicket är det inget fel på.


 

Vittjar postlådan.
Det är daggdroppar på locket.



Väntar på harry som är ute på ängen, en bit därifrån.
Bakom ödehuset ser jag råbocken skutta iväg.
Sigge, som har anslutit, kräks.

Det är söndagmorgon i slutet av april.


Söndagsfönstret ...


.... finns i ett litet gult hus på Ejdervägen i landet Halland.

I Stensjö.

Det är Eckes fönster, förstås.

Bilden togs klockan 06:15 och solen är på väg upp.

lördag 27 april 2013

Och här är vinnarna!



Stort grattis till er båda!

Och tack till er som har stått för priserna.
Idag är det dragning ...


Följande är med i utlottningen av nobelpristagaren Mo Yans bok "Vitlöksballaderna" och den vinsten är en gåva från den storartade madamen i Göteborg.

S t o r t  tack, Ann!

Det här var vad som gjorde våra hjärtan varma ...


Ingela i Malå skriver så här om sin glädje:

"Jag har ett litet egoistiskt och ytligt glädjeämne i veckan. 
Det gäller kläder och den som känner mej lär bli förvånad över att det kan vara ett glädjeämne. Jag har klätt mej tråkigt länge och känt mej lika tråkig också. 
Jag har varit urless på mej själv och att jag inte orkat bry mej om mej. Sist jag var i stan tänkte jag att nu måste jag spotta upp mej. Jag köpte lite nya kläder i starka färger. Benen är inte den kroppsdel jag är mest stolt över men jag tänkte att om benen är fula blir de ju inte snyggare i fula strumpor. 

Så jag köpte två par ombréfärgade strumpbyxor. Ett par som börjar i vinrött längst upp och blir gradvis ljusare till knallrosa nere vid foten. Ett par av samma sort men gröna till knallturkos. I dag hade jag de rosa för första gången till en tunika med svart botten och stora vinröda och rosa färgsjok på framstycket. 

Massor av komplimanger har jag fått, mest för strumporna. Så ett par strumpbyxor för 89 kronor är mitt glädjeämne denna vecka. Eller kanske hellre den känsla de väcker."


Ann i Göteborg berättar ...

"Det bästa i veckan var när jag  träffade på en gammal elev i stan.
Jag var på väg till Knapp-Carlsson för att köpa lite sybehör och hör plötsligt någon ropa: – Aaaannn!


Jag vänder mig om och där står en kvinna med en liten pojke och ler som solen. Jag brukar komma ihåg de allra flesta av alla tiotusentals elever jag haft och visst känner jag igen henne – men namnet?


Jag letar och letar i mitt numera vitfläckiga minne. 


Till slut blir jag tvungen att fråga...Sabine! Jamenvisst!



Hon är nu en vuxen kvinna med två små barn och är lärare – inspirerad av mig, sa hon. Jag nästan spricker av stolthet.

Hon hade det inte så lätt i skolan. En lite udda fågel, lite lillgammal, påstridig och med inte så hemskt många kompisar – men stark!



Och nu står hon här, 13 år senare, framför mig, och berättar glatt och stolt om sin man, sina barn, sitt jobb och jag blir tårögd."



I Skellefteå bor ellem och hon brydde sig mindre om Skellefteå AIK:s vinst i hockeyfinalen, nej, det som verkligen värmde hennes hjärta, det var julrosen nu var på väg upp! 



mossfolk slog till en blåsippebild som genast blev till skrivbordsunderlägg, bland annat hos anne i mantorp, ja, säkert hos många andra! 
Helt underbar var den! 

Och nog gladdes mossfolk över blå, - och vitsippor, men även över utflykten till Kilsbergen, till koltrastens flöjtande  och att Cosmos magsjuka nu hade gått över.



Ingen konst att gissa vems glädje det här handlar om! 
Just det. 
Ulrikas.  


Hos Eva på Frösön handlade glädjen om ett besök i vännernas verkstad och all den kreativitet som flödade där och Eva berättade om hur hennes kropp och själ liksom bara slappnade av! 
På plus-sidan fanns även den första hundträningskvällen och Otis som skötte sig så bra.  
Och så glädjen över att det snart bär av till Skottland. 
Förstås. 



Ingela i Ystad gladdes åt nya golvet på balkongen!


 
Och Gunnar i Jämtland, han hade deltagit i Skutskjutet i Åre och berättade att han var helt ledbruten i minst två dagar efteråt! 
"Lämmen", som vi säger hemma.
"Träningsvärk", skulle väl någon annan säga. 



Från Jämtland till Skåne! 
Där hade hedgrenskan varit på kosläpp tillsammans med barnbarnen.
Tala om glädje!
Och spänning!  

Inga rosor direkt .. men jag hittade ingen bild.

Eva i Tyre hade besökt Soppteatern och där lyssnat till hennes favoritdragspelare, Niklas Sundén. Rosor hade hon med sig och glädje blev det över tackmailet från herr dragspelaren som berättade att rosorna nu stod på hans köksbord.  

 
En irländsk pub .., fotograferad av Turtlan.
 
"Hej!

En lördag i april blir mitt Veckans Bästa. den blev så bra, kul och såna ord.

Började med att jag och bästa kompis B samåkte till Uppväxtstaden för att hälsa på.

Först ett - Hej och hur är det till hennes nyligen höftopererade 84-årige pappa som bor kvar i fina huset ute på landet. han så kry ut trots tuffa dagar efter sin operation.
Sen åkte jag vidare till min bror och där hojtade grannarna till när jag kom och det blev kaffe på deras veranda i vårsolen. Prat om ditt och datt om både långt bort och nära. 

Hämtade upp mamma för en tur till affären och lite annat. Sen blev det middag på matstället runt hörnet. Herre je vilka portioner de har där! Hälften är nog! Lämnade ungefär hälften....
Hämtade åter upp bästa kompis B för hemfärd. Vi svängde in till M på hemvägen och där var käre tvillingbror A på besök. De hade varit på en spännande sak på dagen men än så länge hemlig. Mycket hemlig!

Sen hoppar vi till kvällen och mat ute på en irländsk pub här i staden med M, bror A, lillasyster och så jag. Servitrisen log lite pilimarigt när ingen av oss beställde öl på puben. -Vi är väl lite konstiga sa vi.
Men de hade ingen glass när det var dags för dessert så vi vandrade bort till McD. Där finns det i alla fall glass! Med chokladsås!

Där satt vi och åt glass vi fyra och avrundade en lördag som blir min veckans Bästa!"




Min egen glädje handlade bland annat om ringen som kom med posten; ringen som jag tappat i stugan i Sälen.

Hjärtevärmarglädje blev det också när jag i kassan fick ett leende av lille Algot Sixtensson, tre år ..., och när arbetskamraten sa att hon kände glädje när vi arbetade tillsammans.
Det blev till en slags tacksamhetsglädje.

Resumé ...


Fredagkväll och det annars så stillsamma gula huset är fyllt av prat och skratt.
I vardagsrummet sitter tre främmande män, tillsammans med pv och hans storebror.
Det pratas ekonomi och vindkraft.

I köket, på en brun pinnstol, sitter pv:s svägerska och river upp det som var början till en filt.

Och det bjuds på räkgryta och efteråt ost och vin och pratet fortsätter.
En av männen, han har som en tunn guldkedja runt halsen och guldring runt tummen, har tio syskon och är den som kom sist.
En "ättapjött" är han. 
Två av de tre männen är från Gotland.
En av dem funderar på att pilgrimsvandra.

Fram och åter går pratet.
Själv är jag trött och slut på och vanvettigt förkyld - det är som en evighetsförkylning - och går och lägger mig vid elvatiden.

På morgonen dyker ännu en föreningsmedlem upp; ja, hon hämtades vid tåget i Halmstad nästan vid midnatt och har nu vilat ut i Gunnars Rum.

Hon berättar om dagens kommunikationer .., fyra byten mellan Härnösand och Göteborg, det gäller att man har friska ben och är pigg och kry.

Vid åttatiden tar jag moppen och susar iväg till lilla bageriet i Slöinge.
Det är isande kallt mot kinderna och nej, just det ., säkerligen inte så hälsosamt för den som redan är förkyld, men härligt ändå.

Måhända uppväger själva glädjen .., den där att se hästar i hagarna .., och dimslöjorna över bergen längre bort.
Vid Ullarp ser jag en äldre kvinna komma gående i morgonrocken.
I bakhasorna springer en lurvig hund.

Sånt.
Morgonglädje.

Och nu är det ledig dag och alla har åkt sin väg.
I väntan på årsmötet fäller pv en fläderbuske, modell mindre träd.

Ystadresan är uppskjuten till i morgon.

Solen flödar.









Dagens fönster ...


... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti .., just det, landet Halland.




fredag 26 april 2013

Och tänk ....


... att man kan bli så glad över ett vykort! 

Avsändare var den storartade Ann i Göteborg.

Glöm inte att titta på hennes film om vad som roar en katt.

En hjärtevärmarfilm.

T a c k! säger jag.


Det bästa för Hedgrenskan ....


I Stockholm stod ungdomar i kö för att få en glimt av Idolen.

I Skåne är det kosläpp som gäller.



Och kosläppet tillsammans med barnbarnen, det var det bästa för madame Hedgren, skriver hon.

Projekt Växthus ...


Att pensionatsvärden har arbetat idogt med grunden, det kan ni ju förstå.
Handgrävt, förstås.
Och säkert har han - i alla fall inombords - knorrat över alla rötter som skulle dras upp.


Själv serverade jag flädersaft och gick sedan in och lade mig i sjuksalen.


Ibland ..., men inte ofta, strålade solen.
Och tur att husse hade harry som sällskap.


Så här ska det se ut, alltså.


Och nu ser det ut så här.
För en liten stund sedan ringde en vänlig kvinna från Skånska Byggvaror.
På torsdag i nästa vecka - på förmiddagen -, då kommer växthuset Odla.
Det känns ungefär som om vi ska få tillökning i familjen.