tisdag 14 februari 2017

En tisdagmorgon ....


Ljuvligt gott nybryggt kaffe (Arvid Nordqvists .., jo, bättre än Zoegas Java) och nypressad juice på grape och citron. Morgonsol. Kyla. Ett isande kallt golv.


Och harry sover gott i soffan; knölar till och tynger ner och jag får fixa till kuddarna tjugo gånger per dag. När ingen av oss är hemma, lägger han sig på ryggdynan längst till vänster och spanar ut genom fönstret.
Stor tulpanbukett - blandade färger - på bordet.
Intill ligger blodtrycksmätaren.
I fönstret den vackra physalisen som med ojämna mellanrum tuktas och klipps ner.
Inom glas och ram ett fångat ögonblick från Skottland.


Frostigt ute. Flera minusgrader. I vanliga fall fylls fröauomaterna först av allt på morgnarna, men nu var det välfyllt igår, så kanske att det klarar sig någon timme till ...? Ännu en tjugokilossäck ska inhandlas.
Kaktusen kom som ett litet, litet skott från Anne i Mantorp och har nu blivit så fin.


På byrån står tavlorna som inhandlades utanför Ängelholm, på Antik & Design.
Egentligen vill jag ha dem här .., vid byrån och nära småbilderna av min pappa ..., och undulaterna från Edinburgh och träskålen som min morfar gjort och duken som Bente i Norge virkat .., men där bakom och ovanför på väggen hänger handmålade porslinstallrikar vilka suttit där i evigheter, så jag försöker med utnötningsmetoden .., kanske att pv någon gång kan tänka sig ...?
Om inte får jag tänka ut nånting annat.

Den vänstra tavlan är en minnestavla om en ung flicka som dog så ung; den andra är en minnestavla över en liten Anna som får tavlan på sin 1-årsdag.
Två helt vitt skilda livsöden.




Dagens fönster ....



Vilken härlig blandning av fönster ni bidrar mede!
Under några dagar har det kommit fönster från Helsingfors, Uutrecht i Nederländerna, från Eva på väg på en drömresa och ett foto från ett flygplan (destinationen hemlig än så länge) och nu två fönster från Strängnäs!

Idag var det Ulrika som höll i håven!

måndag 13 februari 2017

Måndag ....


Så har ett drygt arbetspass gått in på tredje dagen. Nu blir det jobb från lö-sön-mån-tis-tors-fre och lördag, men onsdag är fri. Nåja, jag var ju hemma en vecka nyligen, så det behövs extrajobb och det är bara lördagen som är utöver det vanliga schemat.

Lediga förmiddagar är som att vinna högsta vinsten!

Först ringde friherrinnan och ville bjuda på kaffe vid husknuten och där satt vi och njöt av solsken och nästan ingen vind alls och mest pratade vi om friherrinnans granne och nära vän Ulla som ramlat i en trappa och helt enkelt slagit ihjäl sig. SOM Ulla hade längtat att få flytta in i den nya lägenheten i Värnamo och knappt hann hon komma på plats, så händer detta.

Och för friherrinnan blir det en enorm omställning.
Vår-sommar-höst brukade dom två väninnorna gå över till varandra .., eller gå på promenader med sina hundar .., äta middag tillsammans och helt enkelt bara ha det trivsamt.

Om det - hur fort allting kan ta slut - pratade vi förstås, men också om annat.
Vi såg skatan komma flygande till ett bo längst uppe i en björk och vi sa att den nog håller på att inspektera lägenheten inför sommarens äventyr .., och vi pratade om friherrinnans bil och lite om jobbet.

Sen åkte jag hem .., tog hundarna på promenad och nere vid havet, på en klipphäll/berghäll slog jag mig ned och där satt vi sedan i säkert en halvtimmes tid och gjorde ingenting.
Kråkor kraxade .., några sjöfåglar simmade förbi .., och längre bort, mot hamnen till, räknade jag till fem svanar.

Haltade sedan hemåt .., tänkte på den stundande operationen och försökte för min inre syn se hur jag en gång ska kunna gå som vanliga människor, utan att det gör ont i höft eller ljumske eller knä! Tänk, om det blir så! Tänk, om man kan gå på låååånga promenader!  Att halta tar sån energi; det tror man inte, men oj, så kämpigt det blir.

Nu sk jag göra mig i ordning för cykelturen till jobbet!

Dagens fönster ....


Från Uutrecht i Nederländerna kommer det här finurligt fångade fönstret - ja, det är ju flera stycken ser jag nu -!

Uutrecht .., där arbetade en före detta malåbo som professor i parapsykologi, men det var många år sedan. Mannen hette Martin Jonsson och var en av två bröder som växte upp i en avsides belägen by, mer som ute i skogen bland tall och gran.

Martin som var äldst, kom att bli professor och Axel läste till folkskollärare, men hade även ett radioprogram där det spelades hawaimusik - programmet hette Aloha -.

Och Axel berättade en gång för mig att båda bröderna i sin ungdom hade haft min pappa som friidrottstränare. Pappa hade på den tiden det begav sig norrlandsrekord på flera löpdistanser och han, som vuxit upp fattigt och mest fått klara sig själv, kände kanske igen sig i dom här bröderna?

"Han var så otroligt rättvis och behandlade oss precis som pojkarna från samhället!" sa Axel.

Jag minns hur stolt jag blev över min pappa när jag hörde dom orden.

Allt det tänkte jag på när fönsterbilden kom susande genom rymden och landade i min dator.
Den som hade håven med sig var den här madamen.

söndag 12 februari 2017

Söndag ....


Arbetspasset börjar halv tre, då finns det gott om tid att att ta tillvara på.
Man kan till exempel läsa DN från första till sista sidan och instämma med Anita Goldman som skrivit om "Europappodden" och man kan också läsa dödsannonser och igår fanns där en som handlade om en kvinna som vuxit upp som nummer fyra av fjorton syskon och som tvingats ta hand om småsyskonen och därför inte fick studera .., ja, det var hur intressant som helst att läsa om hur hennes liv kom att gestalta sig.
Kvinnan hette Birgit och längst ner i minnesrunan står det så här:

"I redskapsboden på landet har det alltid hängt en rödvitrutig tygremsa av sidentaft från klänningen mamma bar när hon träffade min far. Tyget är fäst vid en rapporthylsa,ett slags flaskpost i luften som användes inom flyget för att kommunicera med marken. I hylsan finns ett meddelande som pappa släppt från luften.: "Vi träffas 19.30. Din Henry". Mamma fick meddelandet."


Och tidigare i veckan kunde man läsa om Oscar Carlsson från Kristianstad.
Tänk, så många hjältar det finns här i världen - människor som man inte hade en aning om att dom funnits och inte visste man vad dom uträttat heller -!

Som Oscar Carlsson.
Denne skåning utvecklade en pump som används i Indien och ytterligare trettiofem länder och dessa pumpar ger flera hundra miljoner människor tillgång till rent vatten! Ritningarna till pumpen valde Oscar att sprida fritt och gratis.

Nu är klockan tolv .., solen flödar .., vi ska ta hundarna och gå på promenad.
Pv har redan hunnit åka skidor (12 km) på Ringenäs skidarena där det finns spår och tänker sig att ta några varv även i eftermiddag. Två veckor återstår tills det är dags att köra Vasaloppet för honom och två veckor kvar tills Anna och Micke ska ta sig an Öppet Spår (lika långt som vanliga loppet).

Ajöken, sa fröken.
Söndagsfönstret ....



"Fönster till dig. På drömresa. Berättar mer sen."

Vem tror ni skriver så i staccatoform?

Jo, hon som också skriver så här.

lördag 11 februari 2017

Lördagkväll ...


En har arbetat från två till åtta - ikväll tillsammans med Joakim - och det har varit full fart, ja, har man ingen kö finns det alltid nånting annat att göra (fylla på "läkemedelshyllan" och postens olika blå påsar .., ta bort kundkorgar, fylla på med bärkassar, fronta i hyllorna intill kassan .., damma av och torka olika datorskärmar, ja, sånt) , men härligt att ha en stor, stark karl som drar in lastpallar sprängfyllda med apelsiner och tulpaner, oj, så skönt!
Nån annan rättar prov.

Och jag fick idag veta att på måndag får vi en arbetskamrat som ska arbetsträna hos oss.
En man i 40-50-årsåldern som nog kört rakt in i väggen .., jo, men det ska bli trevligt.

"I morgon ska jag komma ihåg att skriva en välkommenskylt till honom, så där så han känner att vi är glada över att ha honom hos oss", sa jag till Joakim.

Kom hem vid halv nio och tittade lite förstrött på melodifestivalen, all tmedan pv rättade matteprov, inte nationella som på bilden, men jag glömde mobilen på jobbet, det får bli en gammal bild.

Av dom jag lyssnade till tyckte jag nog att det var räta låtar som gick vidare till finalen. Mariette är från Harplinge, inte långt härifrån, så nu är nog många hallänningar glada.


Igårkväll - i mörkret och liggandes under täcket med harry nära, nära - lyssnade jag på såväl usapodden som europapodden - så himla intressant - men ikväll blir det istället till att titta på nya brittiska serien Halcyon, om ett hotell i London och alla som arbetar där.
Egentligen tycker jag att det känns lite uppstyltat .., inte såååå bra skådespeleri, men det är okej ändå.

Och tänk, när det bli rvår och sommar och man kan ta in färsk mynta och sätta i en liten vas!
Tidsfrist ...


Med några timmar kvar tills det är dags att börja arbeta (tredagarsledigheten är då slut för den här gången), tar vi en promenad ner mot havet. Vinden kommer från nordost och biter rejält i kinderna, men i lä är det hur skönt som helst.

I kanske två månaders tid har män lejda av länsstyrelsen eller naturvårdsverket - jag vet inte vilket - röjt i stora delar av reservatet. Enbuskar har slitits upp ungefär som när man drar ut tänder och det ser hemskt ut just nu.
Här och där pyr eller brinner det ännu i riskasarna.

Det här är stigen ner mot havet och där var det förut enbuskar på vänster sida, ja, jag snavade en gång och ramlade så mjukt - som i en dunbädd -, nu gäller det att hålla sig på benen!



Nu står vi med ryggen mot havet, den här bilden skulle kanske komma först.
Här är det röjt så det är som ett enda stort potatisland!

"Och mina bästa björnbärssnår är borta!" säger pv med sorg i rösten.

Just här möter vi mannen som bor i Stora Hus, huset som ni ser på bilden .., och längs vägen hem möter vi andra som är ute och går. Vilken ljuvlig februaridag detta är!
Nykyinen ikkuna....


Har man tur och översättningsprogrammet sköter sig, så betyder nykyinen ikkuna "dagens fönster" - alltså på finska.

Och i Finland befinner sig Turtlan och Martin - på båtmässa - och så här skriver hon:

"Hej!

Här kommer ett fönster flygandes över Finska viken och ut Östersjön mot landet Halland.
Fångat på väg in för en fika på Fazers Café i Helsingfors. Just det, där finns det här (skylt)fönstret nu med ett vintertema. Snö, kälke, termos och en skål med chokladbitar bland annat.

Blev så glad att den lilla flickan i sin fina kappa kom med där i hörnet.

Hej från oss på resa.

Turtlan".



Elisabet skriver: det är egentligen galet .., jag har själv rest rätt så mycket och långväga under livets gång, men till Finland har jag aldrig varit! 

fredag 10 februari 2017

Dagens fönster är en dörr ...


Den här dörren fanns nog i Möllers-bageri-huset.
I "min port", där var dörrarna gröna, tror jag.

I Ystad, alltså.

torsdag 9 februari 2017

Gunilla ....


Det var nån gång i november eller december 2010 som jag stod i delikatessdisken på Hemköp och pratade med Gunilla, som då expedierade. Hon berättade - lite viskande - att det förmodligen  skulle bli en ledig tjänst i kassan.

"Sök!" sa hon.

Några dagar senare gick jag in på lagret, träffade chefen och lämnade mina referenser från tidigare arbetsplatser och sen gick det som det gick; Gunilla blev min arbetskamrat.

Delikatessavdelningen var hennes "cup of tea" och hon var en hejare på att sälja.
Var någon vara slutsåld, så kunde hon alltid erbjuda ett alternativ, hon kom med middagsförslag .., ja, hon var helt enkelt en himla duktig säljare. Och dessutom bra på att småprata med kunderna .., och visste precis hur tjocka eller tunna skinkskivorna skulle vara hos den som ofta handlade.




Ibland hörde man henne småsjunga för sig själv ..., hon var en hejare på schlagers och när det var påsk eller jul, pyntade hon fint i charkavdelningen.

För kanske två år sedan - en kväll när vi båda arbetade - bad Gunilla mig att känna på hennes mage, ja, så där på sidan. Visst var den svullen? tyckte hon. Nja, det visste jag väl inte .., och att hon hade mått lite halvrisigt ett tag, det kanske berodde på stress?

Några dagar senare besökte hon vårdcentralen och sen kom hon inte tillbaka till affären; inte för att arbeta i alla fall. Det visade sig att Gunilla hade cancer i levern och allt hade spridit sig i kroppen.
Hon blev allt sämre och sämre.

Varje vecka brukade jag skicka postens vykort till henne .., lite småprat med bokstäver bara  .., och ibland fick kunderna skriva hälsningar på större kort - julhälsningar och kramar och pussar och ord om att dom saknade henne i charken-.
Det var många som saknade Gunilla.

Idag på morgonen dog denna underbara människa.
Den 17:e februari skulle hon ha fyllt 59 år.

Torsdagsfönstret ....


Ett somrigt fönster från det lilla gula huset nere vid vägen, mitt emot postlådorna.

Om nånting skulle hända pv så jag inte kunde bo kvar i huset - eller inte hade råd eller möjlighet att ta hand om ett stort hus alldeles själv -då skulle jag vilja bo i det här lilla plutthuset. Men kanske finns där inte ens ett element? Och inget vatten och avlopp?

Men  o m.

onsdag 8 februari 2017

tryckutjämning .... 

mitt blodtryck åker upp och ned
ungefär som en jojo
eller en bergochdalbana

och mina kinder blir illröda var gång jag går till tandläkaren
lämnar tandhygienisten
eller träffar herr kirurgen

man skulle då kunna tro
att jag nyligen har sprungit ett maratonlopp
men det har jag inte

det är bara för att det blir så känslosamt

så där som när vi hade måndagsmöten på ica supermarket i ystad
samma sak då

nej
jag fattar det inte

idag kom i alla fall den nya blodtrycksmätaren
jag hämtade den på matöppet i slöinge
mätaren heter omron och har ett minne
så där så man kan gå tillbaka och kolla siffrorna

svarta digitalsiffror visar hur det står till
eller inte

efteråt
känner man sig som en dålig människa
Kanske ännu en pärla ....?

Bilden har jag lånat från SVT.-


Att jag har lyssnat på USA-podden (Sveriges Radio) är väl ingen hemlighet; ja, mest var det ju innan  det amerikanska presidentvalet avgjordes och för att helt enkelt lära mig mera. Mina kunskaper på det området är ususla, men samhällsfrågor överlag, ja, det har jag alltid varit intresserad av.

Och ni må tro att jag har njutit av att lyssna till dom här kvinnorna - bland annat Ginna Lindberg och Sara Stenholm - som med oförfärat humör kastat sig över allehanda frågor och funderingar kring valet i allmänhet och kanske herr presidentkandidaten i synnerhet.

Tanken var att podden skulle avslutas när valet var över, men den har fortsatt och det är ju inte underligt, så mycket som händer med den nyvalde presidenten bakom styret.
Här får man i alla fall veta lite mer om usa-podden som sänds varje onsdag.
(Jag vet inte tiden, eftersom jag alltid lyssnar i efterhand).

Podd-programledaren. Bilden från SR.

Nu har det kommit ännu en - i mina ögon - intressant podd; nämligen Europapodden.
Eftersom det stundar val i såväl Frankrike som Tyskland, finns det säkert hur mycket som helst att ta upp - igår handlade det mest om Francois Fillon och rabaldret huruvida han avlönat sin fru och sina barn - trots att dom uppenbarligen inte utfört något arbete att tala om -.


Monsieur Fillon. Har han fuskat eller inte? Han som skulle vara så hederlig.


För den som är intresserad i vad som händer i vår närhet ..., så finns här lite fakta om  europapodden.

Programledare är Johar Bendjelloul.

Igår .....

Det var många människor runt vår värld som tackade för sig igår.
Hans Rosling var en av dem och jag blev så vanvettigt förvånad; jag hade inte hört ett knyst om att han har varit sjuk och inte har jag sett honom i tv på länge!

När jag tittade in på Roslings twitterkonto, fick man verkligen se vilka avtryck den mannen gjort i människors liv.


Men det var inte bara Hans Rosling och tusen och åter tusentals andra människor - okända eller kända - som gick hädan.

Danske Sven Asmundsen försvann också.
Hundra år hann denne entertainer bli och då får man väl vara tacksam för att ha fått vara med så länge och en ny kärlek fann han också på ålderns senhöst.

Någon gång i mitten av 70-talet - då, när vi bodde i Kungsängen - uppträdde Ivan Renliden, Putte Wickman och Svend Asmundsen i en kyrka någonstans i trakten, var kommer jag inte ihåg?
Frånsett att jag hade en gräslig hosta och hela tiden kämpade för att  i n t e  störa, njöt jag storligen av alldeles underbar musik!



Svend Amsundsen var inte bara en hejare på violin, han var också rolig.
Lite småfilurig humor så där.

Danska tidningen Billed Bladet skrev så här om honom .., det handlar om att honung kan vara hemligheten. Nu vet vi.

Svend Asmussen: Honning er hemmeligheden

Da Svend Asmussen i sommer fyldte 99 og et halvt år, røbede han i P1-programmet "Eksistens" en anden hemmelighed bag sit lange liv. Daglig indtagelse af honning.
Hver morgen i de 14 år, han og Ellen har kendt hinanden, har han lavet morgenmad til dem begge: Et kogt æg, et stykke rugbrød med smør, ost og Kalles Kaviar, en kop kaffe og et rundstykke med smør og honning. Og honningen er særlig vigtig.
- I alle mine 99 år har jeg spist en lille smule honning hver dag. Jeg har en teori om, at det i det lange løb er meget vigtigt at spise lidt honning hver dag, pointerede han i P1-programmet.
Svend Asmussen voksede op i en velhalvende grosserer-familie på Østerbro med fire ældre brødre og en lillesøster. På et tidspunkt havde familien besøg af en østrigsk musikprofessor, der så på lille Svends hænder og meddelte, at enten blev han bokser eller violinist. Han valgte klogt nok det sidste, selv om han også havde stort talent for at tegne og modellere. Faktisk nåede han at studere billedhuggeri på kunstakademiet i 30'erne, inden han blev fuldtids-jazzmusiker med egne ensembler. Der var flere penge i at underholde.
Lediga-dags-fönstret ....


Bilden togs ute på Drottningholm ..., jag står där och kikar in genom fönstret .., ja, det var många år sedan nu.

tisdag 7 februari 2017

Idag vid halv tolv ...


Bara en enda ynka minusgrad, men ostliga vindar biter rejält i kinden, särskilt när vi tagit höger här vid havet och går hemåt. Sista biten är det ren motvind. Iiiiskall.

Och jag tror att jag den årets allra första ejderhanne - svart och vit och simmande med en hona på släp -.

Inte för inte bor vi på Ejdervägen, även om jag - efter snart sju år i landet Halland - märker att beståndet har ejderbeståndet minskat betänkligt.

Nu väntar jobb och sen  ...., tre lediga dagar!
tretton tusen 

morgonens nyheter
den om tretton tusen avrättade/hängda människor i syrien
och all tortyr
och alla skrik
och blodet
och skräcken
och medfångar som tvingas vara överjävliga
och som sedan dräps av övriga fångar

det där med syndernas förlåtelse
det som man växte upp med
som predikanterna pratade om

är det verkligen möjligt att man kan få det
precis vad man än har gjort?

det och mycket annat tänker jag på
den här tisdagmorgonen i februari

när dagen ännu inte ljusnat



Så här svarade ni, ja, om att hoppa från tio meter


Friherrinnan som älskar att bada, men inte att hamna under vattnet:
"Fortfarande, aldrig i livet!"

annanann. Nix, nix, nix.Jag målade uthusen hemma hos pappa förrförra sommaren, och stod i en bur upplyft med lastaren och målade högst upp i gaveltopparna, med fötterna kanske tre meter över marken och huvudet därmed närmre fem meter över marken. Det var okej men högre hade jag inte velat. Det är nog ungefär den höjden jag har vant mig vid, har stått på många hölass som blir ungefär så höga också. Man kan säga att egentligen är jag höjdrädd, men höjder jag är rädd för börjar först efter tre meter!

PS. Men fysiskt var jag definitivt inte ett dugg mera orädd som barn. Å de hemska sakerna man skulle göra i gymnastiken. Jag har som vuxen lärt mig göra saker i yoga som jag hade varit livrädd för som barn. Men då har det förstås hjälpt att jag nu inte drar mig för att erkänna att jag är rädd och att jag därmed kunnat be om hjälp att gå framåt lite i taget. DS.

Agnetha i Skellefteå ... Jag skulle aldrig i livet våga hoppa. Blir yr när jag står på en stol.



Och här är några västerbottenspojkar som hoppar från Obbolabron.
Gud, så hemskt!

Gunnar i Vaplan Jag har varit upp på tian, men klättrade stegen ner igen. Det är verkligen skithögt när man står där uppe :-)

Ulrika ... Jag är gräsligt höjdrädd (det är hemskt redan i bordshöjd) och dessutom fullständigt livrädd för vatten så....NEJ! :-)



Dessa pojkar .., varför måste man ge sig in på nåt sånt här?
Jag vet att min egen Anders har testat det här i Skåne, tur att man inte fanns i närheten. 

Eva på Frösön .. ALDRIG! Jag har med åren blivit fruktansvärt höjdrädd. När jag såg den lilla filmen pirrade det obehagligt i mina ben, alltså bara av att se dem stå där. Sen är jag också rädd för vatten, har blivit med åren kan sägas. Så svaret är m a o ett självklart nej.

Cruella/Helena ... Jag är inte precis höjdrädd, däremot är jag nog lite kroppsligt feg när det gäller saker jag inte lärt mig behärska. Jag simmar utan att tveka i mörka okända vatten, jag dyker gärna under ytan men aldrig aldrig skulle någon få på mig ett par dyktuber! Och fallskärmshoppning står jag över utan att tveka liksom bungyjump. i den kategorin hamnar nog hopp från tian också, även om jag utan problem hoppar från tre och kanske fem meter. Det finns i och för sig viss möjlighet att öva stegvis... Men jag har sett folk slå sig ganska rejält från tio meter, så det har gjort mig rädd.

Rexxie  Jag har gjort det i min ungdom i samband med tagandet av Magistermärkena, men numera skulle jag aldrig göra det! Är numera till och med tveksam till stegar och tak och sånt...

Anne i Mantorp  Jag hoppar om jag får 1 miljon, kanske till och med 500 tusen, men annars - aldrig i livet!!!

ellem i Skellefteå  Icke!!

Tack till er alla! Ni är verkligen så underbara!


Tisdagsfönstret ...


... upptäcktes någonstans på Irland.

Det var nog första gången vi reste tillsammans pv och jag själv.
Några dagar i Dublin, en tågresa till Galway .., hyrbil och ett snirklande längs kusten .., övernattning i Westport och så tåg tillbaka till Dublin.

En på alla sätt och vis härlig resa och Irland och irländarna skuttade rakt in i mitt hjärta!



Och här är en film där människor i just Galway får svara på en fråga, nämligen: "vad ångrar du mest av allt?"