Gårdagen ....

Full fart på jobbet!
Det nya detaljschemat är nog bra, men oj, så stressigt det blir!
Nåväl, det kanske bara är i början, tills vi på riktigt har kommit in i rutinerna.

Pernilla stod i delikatessen och så här sprallglad var hon över nya skjortorna som delitöserna ska bära! Så fint! (Måtte det finnas reservknappar bara, dom här är runda och så söta!)
Den här madamen har tidigare arbetat på Dogz i stan; en butik som säljer allt möjligt när det gäller hundar, men som även sköter kloklippning och annat. En stark kvinna är hon!

Det var mycket som var roligt på jobbet igår, inte minst pratet om Idrottsgalan och den härlige mannen från Tornedalen - han med längsta slipsen - som så plötsligt tagit skuttet rakt in i mångas hjärtan!

Men det pratades också om krångliga förpackningar.

"Ja, det tar numera sååå lång tid att öppna paketet med Gevalia kaffe!" sa en kvinna och en man intill höll med.

Han hade köpt blodpudding, ni vet, den som fordrar sprängdeg för att kunna öppnas (om man nu inte först har tittat på youtube och sett hur det går till ...).

Och vid charkdisken träffade jag den rara Liv (som jag ofta kallar för Siri och vice versa), men nu har jag gett mig sjutton på att lära mig namnen ordentligt!
Siri .., har en syster som heter Alma .., då tänker jag på Emil i Lönnebergas mamma, jo, men det ska gå att knyta ihop. Och likadant är det personalens kundnummer. Vi får rabatt på det vi handlar i affären och då får man knappa in respektive nummer och det är bra träning för hjärnan .., på en lista har jag skrivit ned dem och tragglat in dem allesammans, jo, nu sitter dom!

Chefens personnummer sitter som en smäck, hans mammas också (för bonusregistrering) och ni anar inte hur skönt det är när hjärnan fungerar!

Prat blev det här hemma också under kvällen.
Det här med hur det fungerar - eller inte - i skolans värld .., om olika syn på undervisning .., om ledarskap - eller bristen på ledarskap -, ja, pratet böljade fram och tillbaka.
Och pv ser fram emot den kommande pensionen.
Den är inte långt borta för honom.



Till sist lite ljuvlig sång av Dean Martin.
Inget för rockbloggarna kanske ,-)
Men för mig!

Ha det så gott, alla raringar!

Dagens fönster ...

... finns längst ute på piren i Skallkrokens hamn i Haverdal.

Tänk, om några månader kanske vi sitter i segelbåten och dricker kaffe och äter var sin god macka och lyssnar till vågklucket .., kanske kommer friherrinnan cyklande och gör oss sällskap?

Om jag saknar honom ....



Ja, du Gösta .., dig saknar jag mest hela tiden!



Och ni som läser här .., ni känner väl till det här ..?
Ja, alla är viktiga.
Valentin, han som tillbringar månader per år genom att sitta på en trälåda utanför affären,med bara en liten plastbytta framför sig - utan att säga ett ord, inte en skylt eller lapp som talar om att han behöver pengar - han har nu återvänt till Rumänien tillsammans med sin fru.
Hem till dom två tonåriga barnen.
Det finns knappt ord för hur glad jag blev, när jag upptäckte att Mange (chefen) låtit Valentin tanka upp sin bil inför hemresan - chefen betalade - och så fick barnen var sitt bidrag också.
Åååå, såna chefer tycker jag om!




Ingenting att göra i snöyran?
Vad sägs om nästan en och en halv timmes konsert från Paris, i april 2004.
Härlig musik med Cesaria Evora.
Håll till godo!

Själv ska jag snart köra till jobbet.

Nellys morgonrunda ....

Ja, hon är nog allt lite förvirrad.
Hit och dit springer hon.

Dagen därpå ....

Igår blev en sån här dag.
Den allra finaste av dagar!
Den bästa födelsedagen i mitt liv och är det nån gång jag verkligen ville ropa "tack livet!", så var det igårkväll. Inte för att det vimlade av presenter, men av ord som bildade meningar som gjorde hjärtat så varmt, så varmt.
Och när jag kom hem från jobbet ringde Thomas dotter Hilda och sjöng så fint och då blev det ännu varmare inombords!
När jag letade en bild till det här inlägget - om all glädjen - skrollade jag bland alla tusentals bilder i bildarkivet och fann den här. Jo, men det här är ju den allra största lyckan .., att få bada i havet och pv som står där och håller koll (han har förmodligen ballat ur ..).
Den får symbolisera gårdagen.

Arbetade kväll tillsammans med Annika, som varit barnledig och hemma i vad som känns som flera år. Annika är lugnet personifierat - åtminstone på utsidan - och påminner om Snövit.
Vi hade Lennart i kassan; han som kan så många språk och när han hörde att Annika har estniskt påbrå, ja, då klämde han i med meningar på estniska! Så imponerande!

Senare på kvällen kom ett anslag upp om vad som helst ska hinnas med på kvällarna.
Det är delar av det schemat som syns på bilden.

Kom hem lagom till Idrottsgalan, som då redan pågått nån halvtimme.
Bäst av allt - enligt mitt sätt att se det - var utan tvekan åttioettårige Börje Andersson-Junkka från Tornedalen, andretränare i fotbollslaget i byn Parkalompolo.
Vilken personlighet!
Vilken charm!
Vilket naturbarn!
Och vilken lång slips!
När 59 minuter återstår av programmet, då får han sitt pris och håller sitt - enligt honom själv - alldeles på tok för korta tal, ja, han hade velat fem minuter på sig!
Här är länk till just detta.
Och här kan man se en film där den här mannen är i sitt esse. 

Suveränt bra var också mammornas tal till sina nominerade söner!

(Hos Expressen på nätet letar jag efter en eventuell notis om vad som hände här i Stensjö igår, det här med helikoptern osv. Det hittar jag inte, däremot en rubrik som lyder: "Lars Wallin tvingades be om ursäkt till Victoria!" I artikeln, skriven av Elias Giertz, kan man läsa att kronprinsessan skulle prova en klänning hos den kände designern och han hade då ideligen duat henne och känt sig dum och bett om ursäkt, då hon svarat .."men hallå!", alltså, att det inte var nåt att bekymra sig över. 
Rubriken visar nånting helt annat. Fy, så dåligt, Elias Giertz!)

Som den allra finaste present ....

Grattis på födelsedagen, Elisabet!

Här kommer ett fönster från i lördags. Det hade varit dop i Gideå kyrka och det var minst -19 kallt. Solen har stått på maxläget och rimfrosten glänste. 

Varsågod!

Cecilia N

Sex år kvar till sjuttio ....

Ja, jag har vittnat om det hur många gånger som helst; det är alltså inte klokt - i det närmaste ofattbart -  hur snabbt åren rusar iväg.

Idag för sextiofyra år sedan fick mamma sitt första barn och pappa sin tredje dotter (stor besvikelse, han drömde ju om en jaktkompis, en son!).

S e x t i o f y r a  år.
Bara sex år kvar till sjuttio!
Och ja, jag vet att somliga som läser här är sjuttio och mer än så och jag menar inte att man är gammal just därför, men siffran ...., det låter mycket.
Och är också mycket.
Detta att ha fått förmånen att leva i sextiofyra år, det är ju som ett mirakel när man tänker på allt som kunnat hända .., alla sjukdomar som man kunnat drabbas av .., allt sånt!"

Och tänk, så rikt livet har varit.
Tre barn fick jag; den siste en riktig eftersläntare.

Och två barnbarn har jag begåvats med!
Här en liten Emma, förmodligen på dopdagen.
Och håret lika bångstyrigt som alltid.

Den här dagen - idag, alltså - började så hemskt.
Vaknade vid halv fem av ett helikopter flög fram och tillbaka över huset och omgivningarna.
Sökarljusen nådde nästan in i sängkammaren och jag flög upp ur sängen, ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Fram och åter kom den och dånade/brummade och ljusen spelade över Ejdervägen.
Haveri på havet?
Någon som förirrat sig bort?
En förrymd brottsling på flykt (snabbt fick pv låsa dörrarna) ...?
Och när pv cyklade till jobbet en timme senare, följde helikoptern honom .., lyste upp vägen och han funderade förstås.
Hu, så ruggigt!
(Fick för en stund sedan höra att en mördare rymt från Kållered och det är ju inte långt dit ..., kanske spanades det på honom ...?)

Sen blev det bättre.
Det blev ljust ute och rädslan försvann.
Nu har jag ätit frukost hos friherrinnan, gått på promenad med Shejken (så mycket roligare det är att gå där det finns en massa härligt krumeluriga hus och vid dagiset på Gamla Vägen hörde jag Madeleine ropa "Hej Bettan!"
Tänk, så glad man blir av att vara en del av ett pussel!
Jag minns så tydligt i Malå när jag en gång promenerade längs Ringvägen. Det var sommar och många var utomhus och pysslade i nån rabatt eller klippte gräset och hela tiden blev det hejanden och jag kommer exakt ihåg känslan .., den att vara En Del Av Nånting Större.

Från Stockholm ....

... kommer här en hel drös vackra fönster susande genom rymden!

Det var Annika från Ystad som hade håven med sig.
Annika som bland annat säljer klockor och har koll på det nyaste i den vägen .., och som ofta passerade utanför mina fönster när jag bodde i lilla ettan, då, när hon hämtade Saga på dagis.

Tack snälla att du tog dig med med fönsterfångande! säger jag.

Repeat ....



Ja, jag vet att advenstiden är över, men nåt mycket vackrare än detta, det tror jag inte finns.

Den där glädjen ...

Så här ser den ut.
Inte är det miljonvinster som skänker oss den största glädjen!

Nej, det är oftast det där enkla och jordnära.
Turtlan som har bytt arbetsplats och saknar sina före detta arbetskamrater och kanske även detta att känna sig helt trygg i sin yrkesroll, men som ändå tycker att det går bra.

Eller Ulrika som tillsammans med sin vän varit på vintrig utflykt.
Fika ute i det fria.
Tillsammansglädje.

Eller Barbro i Brämhult som har haft "sin lilla släkts äldsta på besök och även dom yngsta".
Det är hennes bild, ja, den där värmeljusen brinner.

På Frösön har Eva varit ute med kameran och fångat de allra ljuvligaste vinterbilder!
Rimfrostiga björkar, bland annat.

Friherrinnan åkte in med ambulans till sjukhuset, men stor glädje blev det att komma hem igen efter två nätter med snarkande (och evigt pratande) salsgrannar.

Pv:s glädje över att i sommar få bli morfar.
"Det har hänt att tårarna strömmat när jag tittat på ultraljudsbilden av det kommande barnbarnet ...", har han sagt.

I Skåne bor Pernilla och så här skriver hon:
Just idag har mitt hjärta blivit extra varmt.
Min yngsta tös som ju bor i Australien, fyllde år i måndags och idag skulle detta firas tillsammans med hennes vänner på en restaurang. Jag mailade en av hennes vänner, som jag aldrig träffat, men det spelar ju ingen roll. Hon var en av de två tjejerna som Yngsta började sitt Australienäventyr tillsammans med hösten 2015. Jag frågade om hon kunde tänka sig att beställa en flaska bubbel och hälsa från mig under kvällen.
Så blev det och jag blev alldeles mjuk i hjärtat när jag fick bild och tack från min dotter ikväll. Tänk, så liten världen kan bli tack vare internet!

Och så min egen glädje.
Småstunder av glädje.
Telefonpratet med Anders ..., goa, rara Lilly som vinkade i affären .., uterummet .., och att herr Latmask intagit min lekamen.

Tack ni som var med!
Nu är det måndag och glöm inte att samla på er hjärtevärmarstunder!

Och det bästa för en friherrinna ....

"Ja, den här veckan blir det inget det bästa .., jag är för trött ...", säger friherrinnan i telefonen.
Sen fortsätter hon.

"Fast du kan ju skriva att det bästa ändå är att jag fick lämna sjukhuset och komma hem igen",  säger hon.

Så det har jag gjort nu.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!

Veckans bästa var nog gårdagens kalla promenad. Det har varit runt minus 20 hela veckan, jag har känt mig krasslig och tagit det väldigt lugnt. Igår strålade solen, det var bistert kallt men så vackert. Jag hade piggnat till och vi åkte ut till Rödön, vår yngsta och jag tog en promenad nere vid kyrkan. Vackert som en saga var det.

Översta bilden: Omsluten av frostiga björkar. Där framme skymtar sockenstugan.

Den här bilden: Grinden till kyrkogården stod öppen mitt bland allt det frostiga.

Kram Eva

Det bästa för en pensionatsvärd ...

Det är ju ändå detta.
Att han till sommaren ska bli morfar!
Morfar för allra första gången.

På julaftonen fick hon som ska bli mormor (också för första gången)  och pv var sin sån här liten krumelurmedalj och då förstod vi ju. Stor glädje, förstås!

Mera glädje: uterummet förstås; det som han arbetat så idogt med i månader.
Men nu är det nästan-nästan-nästan klart.
Återstår takbjälkarna (som ska målas) och golvet (hur gör vi med det).
Och väggarna kanske vitmålas ändå .., det blir ett lätt rosaaktigt skimmer med det här omålade, men kanske laserade virket/panelen, det som pv fick gratis från ett nybygge.

När jag tog bilden av morfarsmedaljen sa pv ..."se nu till att det kommer i rätt ordning, det bästa, så det viktigaste kommer först!"

Jodå.

Mitt eget bästa ...

Det är många småsaker som som glatt hjärtat den här veckan.
Ett telefonsamtal med sonen som just då är på väg till affären för att handla, t.ex.
Tio minuters surr och mycket skratt.
Och sen .., glädjen över att ätteläggarna - alla tre - tycker sig ha hittat rätt i tillvaron.
Och att dom vågar ge sig på nya saker.
Att våga språnget. (Skriver hon som varit affärsbiträde i hundra år).

Insikten att man faktiskt kan ligga i sängen tills klockan är nio på morgonen och detta utan att hela dagen är fördärvad, ja, det tog mig drygt sextio år att komma dithän.
Nu är jag där.
Eller är det helt enkelt latmasken som slagit läger hos mig?

Att friherrinnan fick lämna sjukhuset efter hjärtflimrandet, det kändes också bra.

För att inte tala om gårdagens krönika i DN, författad av Anna-Lena Laurén.

Och hur varmt som helst blev det i hjärtat när jag igår upptäckte femåriga Lilly som stod där i mittgången i butiken och vinkade så snällt till mig. Det kanske är sättet hon vinkar på .., så där lite försynt bara och jag tänker att detta att få barns tillit, det är för mig nästan det bästa som finns.
På Instagram skrev jag att känslan är densamma som när man blir godkänd av en katt.
Lilly berättade att hon är fem år och att hon kan gå ned i split.
"Man kan också säga spagat ...", förklarade hon.

Ja, det var nog mitt bästa den här veckan.

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...

Hej!

Från mig blir Veckans bästa att det går riktigt bra byta arbete efter en himla massa år på samma arbetsplats. Det mesta är på plussidan förutom att det är en så betydligt större arbetsplats. Många fler som arbetar på ”enheten” så det där lite familjära saknas.

Men jag lär mig en massa nytt och jag blir så bra (och tålmodigt) bemött av nya kollegor. (Jo, jag saknar mina gamla! Det gör jag!)

Idag lördag ledigt och pysslar då om våra orkidéer. Här är en som har nya blommor på gång. Spännande!

Senare idag väntas konsert i domkyrkan med Nisse Landgren och en kammarkör.
Det tror jag också kommer att bli ett Veckans Bästa!

// Turtlan

Det bästa för Pernilla i Skåne ....

"Jag har aldrig skrivit till dig om "Det bästa" och vet inte ens hur det fungerar, så jag skriver här på messenger.

Just idag har mitt hjärta blivit extra varmt.
Min yngsta tös som ju bor i Australien, fyllde år i måndags och idag skulle detta firas tillsammans med hennes vänner på en restaurang. Jag mailade en av hennes vänner, som jag aldrig träffat, men det spelar ju ingen roll. Hon var en av de två tjejerna som Yngsta började sitt Australienäventyr tillsammans med hösten 2015.

Jag frågade om hon kunde tänka sig att beställa en flaska bubbel och hälsa från mig under kvällen.
Så blev det och jag blev alldeles mjuk i hjärtat när jag fick bild och tack från min dotter ikväll.

Tänk, så liten världen kan bli tack vare internet!

Kramar Pernilla."

// Elisabet skriver: så roligt för dig Pernilla och så roligt för oss att du tittade in!
Det får du gärna göra flera gånger! Till er andra säger jag: för många, många år sedan tittade denna Pernilla in i affären i Ystad - vi hade aldrig setts på riktigt, bara via bloggen - och jag tror aldrig att jag har känt så lena händer någon gång! Och så känns det med hela Pernilla. Mjuk och go!

Ps. Vill ni ha bild till, så finns den här. Ds.

Det bästa ... om du vill vara med.

Ja, då är det dags att tänka till lite.
I morgon sammanställer jag det hela. 
Vad var det nu som gjorde hjärtat extra varmt? 
(Gammal bild av en ung och yster harry som här leker med alice, en rasfrände till nelly). 

Dagens fönster och en massa snö i Washington ....

Den femte januari kom ett mejl från Catarina; hon som hade - och kanske ännu har - så vansinnigt vackra röda naglar.
Så här skriver hon:

"Här kommer en bild från New York idag. Dottern har precis skottat så att de åtminstone kommer ut!

Hälsar Catarina i Trelleborg (Agadirmadamen du vet)".

// Jodå, jag kommer allt ihåg dig, Catarina! Tack snälla, säger jag.

Fåtöljpotatis ....

Den här veckan tror jag slår alla rekord i tv-tittande.
Jag har sett så många intressanta program, så det är inte sant och att blodcirkulationen ännu fungerar är väl ett under.

Ikväll På Spåret (å, denne underbare Joar Bendjelloul!), därefter Skavlan med härliga gäster och nu Scott & Bailey. Men hur ska det gå när man är pensionär och kan stanna uppe mest hela natten?

Och innan jag somnar tänker jag titta på play; det här programmet som jag letade efter igår - med Lars Lerin - men då jag hittade nånting helt annat.

Meja är här nu och Shejken har fått komma hem till matte.
Oj, så lycklig han blev!
Och jag har lagat potatis,- och köttfärsgratäng och friherrinnan fick en egen liten låda, eftersom hon inte tål timjan. Så mycket beröm har jag nog aldrig fått av henne för nånting av mig tillagat och det ska jag säga er, att det berömmet tänker jag leva länge på.

Välkommen hem Lena!

Fredag ....

Den sista lediga dagen av tre.
Nog är det väl helt obegripligt, detta att jag som varit så extremt morgonpigg under alla år, plötsligt är mer eller mindre stendöd på morgnarna. Kanske är det allt det gråmulna .., duggregnet .., bristen på ljuset, ja, som gör det?

Vid sjutiden hör jag hur Shejken skäller våldsamt från vardagsrummet, så jag springer ner för trappan .., tar honom i koppel och går en sväng med den lurvige.
Sandaler på barfotafötter, nattlinne under en gul reflexjacka .., och jag sänder en tyst bön att jag inte måtte möta en enda människa och det gör jag inte heller.

Lite senare på förmiddagen är tv:n påslagen och där visas reprisen av gårdagens Gokväll och "Gör om mig". Stylisten säger till kvinnan som ska förvandlas att "jag förmodar att du är en sån som inte går ut med dina hundar klädd hur som helst och det är bra".
Ungefär så.
Jag tänkte att det är tur att stylistdamen inte bor nästgårds; kanske hade hon fått en chock om hon sett mig.

Lite senare ringer friherrinnan.
Idag får hon lämna sjukhuset - om nu inget tillstöter -.
Hon berättar om en snarkande salskamrat och hur hon givit upp alla tankar på sömn slut lämnat sängen och satt sig att sova i allrummet, men nu är det slut på det roliga, nu vankas hemfärd.

Själv åker jag och handlar.
I delikatessdisken står två ljuvliga smörgåstårtor och jag tänker att en bit kunde ju bli bra till friherrinnan, men arbetskamraten Pernilla säger att "men Lena tycker ju inte om smörgåstårtor med leverpastej i botten ...", och tänk, det hade jag glömt.
Då blir det ingen sån.

Utanför affären sitter Valentin och framför honom, på marken, står en liten plastbytta där det ligger ett antal mynt. Sedlar - det vet jag - stoppas i fickan, annars blåser dom väl bort.
I morgon är sista dagen utanför affären, nu ska han och frun köra hem till Rumänien; till son och dotter och Valentins mamma som tar hand om sina barnbarn när mamma och pappa är långt hemifrån.
Två dagars körning väntar och jag frågar om dom bor i hus och jo, det gör dom, men där finns ingen isolering, så det är kyligt och dragigt.
Om han kommer tillbaka?
Det vet han inte.
Kanske.
Jag tänker på säcken med solrosfrön till fåglarna som jag har köpt och jag tänker också på smörgåstårtan i min kasse och skäms när jag bara lämnar tjugo kronor i byttan.

Mammas mormor i mitten.

Jaa, du mamma .., jag vet precis vad du skulle säga om du såg detta.
Jag vet precis också hur du skulle agera.

"Men käre Valentin! Ta din fru och flytta in i det rum som är ledigt hos mig, ja, det som finns på övervåningen .., vi kan äta middag tillsammans om kvällarna, nej, nej, det kostar inget, vi är alla syskon ..!"

Tänk, om allt i bibeln stämmer!
Tänk om jag en dag ska stå till svars för det jag har gjort och framför allt: det jag inte har gjort.
Man kan bli kallsvettig för mindre.

Sen åker jag hemåt och dricker kaffe (nyöppnat paket Zoegas, sååå gott!), den första koppen för idag. Tre hundar möter mig i hallen .., två skäller av glädje, den tredje - Nelly - viftar bara på svansen.

Ikväll kommer ännu en hund; då exets Meja ska tillbringa helgen hos oss, men innan dess kanske Shejken fått åka hem till matte.

Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen. Foto: Ruud Jonkers

Sist av allt: igår snavade jag över en dansk dokumentär med titeln "Venus - låt oss tala om sex -".
Följande står att läsa i programförklaringen:

När de danska filmarna Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen kallar till casting för en dokumentärfilm dyker över 100 unga kvinnor upp. En efter en sätter de sig framför kameran och börjar öppet och utforskande berätta om sex, kropp och erotik. Filmarna inser snart att det som var menat som en casting utvecklar sig till själva filmen.

Jag måste säga att jag fylldes av sån innerlig värme när jag tittade på den här filmen!
Här ställer eller sätter sig kvinnor - en efter en - och svarar på raka frågor och all rekvisita är en enkel bakgrund och det är nästan bara kvinnorna som är i bild. 
Eller enbart. 

Men varför tyckte jag då så mycket om den här filmen?
Jo, för att jag har alltid varit så blyg och jag blev tidigt mamma och nåt uteliv var det aldrig tal om. Erfarenheten är ytterst begränsad. 
Men här i filmen, där är det ju mest kvinnor i 25-30-årsåldern som berättar och då ser jag att det är inte så värst annorlunda nu i jämförelse med  d å.
Och programmet är så  l å n g t   från porr som man bara kan tänka sig.

Ja, jag fylls helt enkelt av sån värme inför dom här unga kvinnorna som .., ja, som vågar lämna ut sig så här och ändå inte.
Jo, men det var ett fint program som jag - liksom kvinnorna som gjort filmen - önskar skulle visas i skolorna.

Här är en länk där filmmakarna intervjuas och berättar om hur det hela gjordes.
Och här en länk till själva filmen.
 

Dagens fönster ...

... finns i Skellefteå, närmare bestämt i S:t Olovs kyrka och det var ellem som tog bilden.

Tack snälla, rara! säger jag.

Nästan som på zoo ...

En stilla och vilsam torsdag, lägg därtill ledig dag.
Nummer två av tre.
Pratar med friherrinnan som fått sitt huvud magnetröntgat och förmodligen inväntar svar, ja, hon lät nästan som vanligt idag. Kanske får jag åka och hämta hem henne senare?
Nelly har sovit mest hela förmiddagen och sover ännu och den här bädden som inte alls var särskilt populär från en början, där ligger hon ofta numera.
Lillgumman.

I vardagsrummet har Shejken och Harry tagit plats.
Den ene i loppisfåtöljen (där friherrinnan alltid sitter när hon är på besök) och den andre på soffan.
En stor kudde har krafsats ner på golvet.

Och här, där jag sitter och skriver och lyssnar till P4-Stockholm (ganska trevlig musik och när lyssnade jag till nånting annat än P1 det senaste året ...?!) har jag sällskap av herr Domherre.
Det var en julklapp från min systerdotter och jag tycker så mycket om den.
Och om henne.
Och sju dagar fyller hon femtioett.

Domherren i sin tur har sällskap av katten från Ystad som sover så gott på fönsterbrädan.
Den sover för evigt alltid.

Och sällskap har den även av herr eller fru Svala - tillverkad av någon människa i Kina - och jag funderar ofta över vem som har suttit där och snidat med sin kniv för att få till det rätta stuket. Hur lång tid tar det? Kanske sågas själva delarna ut först och så finputsas det med kniv, eller vad tror ni som är händiga?
Den svalan inköptes i Sälen.

Stackars kapten Haddock har legat så här i den lilla vita skålen i flera veckors tid.
Någon (säkert sonen) hade fäst honom vid ett av ljusen i den älsklingsljusstaken, men så hamnade den enarmade kaptenen i skålen i stället. Säkerligen var det aningen mer trivsamt att sitta fastklamrad vid ett julgransljus.

Ungefär så är det här just nu.

Dagens fönster ...

Fönster fångade från skattkistan och jag ser nu att jag hade håven med mig .., då, när jag någon gång år 2006 strosade omkring på gågatan i Ystad, ovetande om vad livet hade i beredskap.

Fyra år senare skulle jag ta mitt lilla pick och pack och styra kosan norrut, till landet Halland.

Det är som om livet eller tillvaron består av olika cykler.

Först uppväxten i Malå .., flyttar vid nitton års ålder till först Sollentuna och därefter Kungsängen.
Fem år senare vänder vi norrut igen. Hem. Femton år blir det hemma i Västerbotten.

Så bär det av söderut till Ystad. Sjutton år bland ljuvligt doftande rapsfält .., (i alla fall om vårarna) och havet nära.
Myteri och ensamseglande.

Och nu har jag varit här i Halland i snart åtta år.

Livet bara susar iväg!

Kan meddela ....

... att friherrinnan - som känt sig yrslig några dagar nu och besökte vårdcentralen nu på morgonen - fick åka ambulans till lasarettet här i Halmstad.

Nånting med hjärtat.
Flimmer, tror jag att hon sa.

Så håller vi tummarna för att det går bra och Shejken får komma hit ikväll - just nu är han hos friherrinnans före detta granne Annika -.

Dagens fönster ...

Från Eva på Frösön kommer den här bilden.
Så här skriver hon:

"Hej! En fönsterbild på både vårt hotellfönster och fönstren i det andra huset (som spegling). Vi bodde enkelt i en liten lägenhet bredvid städerskornas  fikarum. Vaknade varje morgon av deras högljudda tjatter. Men det var helt ok. 

 

För övrigt var det väldigt lugnt där vi bodde, nära Maspalomas i Playa del Ingles.

Kram Eva."

// Och tack snälla! säger jag.

Bästa programmet hittills ...
Eller i alla fall ett synnerligen intressant program.

Ikväll råkade jag, mer av en slump, titta på programmet "Where to invade next"; en dokumentär gjord av Michael Moore och nåt så otroligt intressant det var!

Denne storvuxne herre reser runt till olika länder i Europa och får höra talas om mammaledighet, betald semester (!!), den suveräna franska skolmaten (här faller han nästan i trance) som är en sån enorm kontrast till vad som serveras i USA .., och han reser till Slovenien, Norge, Tyskland, Finland .., ja, och i Italien faller han nästan baklänges när han hör att människor arbetar 36 timmar per vecka, men har betalt för 40 timmar. Och dom flesta går HEM och äter lagad mat till lunch!

Sociala förmåner, sjukvård, straff .., ja, det är mycket som gås igenom.
Och det var hur mycket som helst som jag själv inte har haft en susning om.

Programmet är nästan två timmar långt och jag blev för trött på slutet - hade arbetat kväll - men det går ju att se på play.

Här är en länk till programmet!

(Ps. Det finns säkerligen hur mycket som helst som är bra i USA, men den som tittar på det här programmet drabbas säkerligen  i n t e  av lust att emigrera just dit. Allra helst inte nu, med den hårfagre herrn vid rodret. Nu har väl herr Moore tagit med det bästa från de länder han besöker. Jag var aningen orolig att han skulle besöka Sverige. Just nu, med alla dödsskjutningar, kan man ju tro att vi befinner oss i Vilda Västern. Ds)

Vykort hemifrån ...

Hur glad blir man inte över en hälsning hemifrån ...?
Jo, väldigt glad!

Så här skriver Renée Norén, sedan kanske ett år tillbaka änka efter Martin Norén som var min klasskamrat från ettan till nian:
"Under min promenad efter jobbet. Skolgatan neråt mot Ica. Kram, från Renée." 

Martin blev den förste från vår klass att falla ifrån.
Han växte upp i Fårträsk - nån mil från Malå kanske - och till hans barndomshem åkte klassen på cykeltur - nån slags skolresa - där vi fick .., ja, vi fick vi göra .., vi fick kanske se lagården och lite annat? Det enda jag minns från den cykelturen var att vår frökens hatt blåste av i en uppförsbacke och hamnade bland ekrarna hos någon klasskamrat.

Så småningom blev Martin vuxen och blev kommunalråd hemma, för socialdemokraterna.
Och så dog han, helt plötsligt.
Och Renée, hon sålde huset på Ringvägen och har nu fått börja ett nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Eller kanske mera: ett annat sorts liv.
Jordnära är hon och snäll.

Tack för bilden! säger jag.

Uppdatering: jag mejlade Renée och bad henne berätta lite mera.
Och så kom svaret: 

"Hej igen.

Jo så här är det, jag är storasyster Både på min biologiska pappas sida, där jag träffade mina systrar först i vuxen ålder, och för dom syskon jag har på mammas sida. Kommer ursprungligen från Långsjöby, en liten by utanför Storuman ( hemma i Västerbotten).
Har jungfrun som stjärntecken och höger tumme överst! 

Arbetar just nu som resurs på en förskola med före det jobbade jag på Malå IF i många år. 

Och intressen....ja där har jag funderat ordentligt det här sista året. Vi brukade ju allltid kuska runt med husvagn, och sista åren husbil men så blir det ju inte mer. Så jag har fått fundera ordentligt, vad vill JAG göra? Om man levt med nån i 42 år så blir man ju lite präglad på den andre och fått kompromissa lite..blev oftast bra men nu ska jag bestämma helt själv. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag inte behöver fråga någon annan. Kan bara bestämma. 

Lät lite flummigt det där men du kanske förstår vad jag menar?

För övrigt känns det som jag äntligen börjar landa. Året som gått har otroligt nog gått jättefort, men oj så tungt det varit stundom. Egentligen skulle jag nog vilja flytta på mej,  men det ska vara mod till det med. Och eftersom jag har 5 år kvar till pension (eller vad dom nu hinner höja den till!) är jag ju beroende av att ha en inkomst. Och i min ålder är det väl inte det lättaste att få jobb. Här i Malå har jag ju hankat mej fram på mitt goda rykte. 

Ja, det var väl liite mer om mej.

Ska nu iväg på jobbet. Hoppas du får en jättebra dag. Kram Renée."

Idag ....

Just vid bäcken där den mynnar vid havet och just där till höger blev nelly ormbiten, ja, då, när det begav sig.

Det tog lång tid innan mitt namn hamnade ovanför postlådan, men sedan nåt år tillbaka finns det där. Tack Hilda och Patrik!

Som en rufsig lugg är syrénhäcken framför - eller bakom - Ecke och Britts hus. 

Kort sagt: en alldeles ljuvlig januaridag!

Dagens fönster ...

... finns i Ystad, på hotell Sekelgården, beläget precis i centrum, nära Mariakyrkan och Stortorget.

Ett foto i timmen ....

... blev det inte för min del, då jag formligen fick kasta mig ur sängen och ge mig av till det där förmiddagspasset som ersatte min vanliga måndagkväll.

Inte mycket har blivit gjort här hemma.

En rejäl promenad med hundarna .., tillagning av potatis, - och purjolökssoppa (blev riktigt god), telefonprat med såväl friherrinnan som Anders .., och så har jag har tittat på Tom Ahlands film om Martina (född med Downs syndrom) och ett alldeles oerhört intressant reportage från Peking om den cykelboom som kom av sig, eller som kapsejsade på ett sätt.

Pv har kommit hem från körövningen.
"Hur var den ..?" frågar jag.

Svaret kommer ögonblickligen.

"SVÅR! Och så vill körledaren ha mig och en till att sjunga nästan solo i Lunds domkyrka!" fortsätter pv.

Latinska texter och ..., ja, här får han fullt upp, herr pensionatsvärden.
Tur att uterummet är i det närmaste klart.

//Men mossfolk var med på efit idag. Här är hennes bilder. 
Och Ulrika förstås. 
Och en massa andra.