söndag 6 mars 2022

När man vaknar ...


Lördagkväll. 

Tittar förstrött på Melodifestivalen, men ger upp efter en stund. Tänker att Lisa Miskowsky är den jag skulle ha röstat på, men gör det inte. Tänker också - som så många gånger tidigare - att jag tillhör fel målgrupp. 

Upptäcker att brittiska serien "Showtrial" visas och den serien har vi följt, pv och jag själv. Nej, jag tycker inte om den och inte vet jag varför. Kanske är detta med kriget tillräckligt .., ska man sen titta på mord och elände innan man går och lägger sig ..:?

Surfar runt bland andra kanaler. 
Nej, hittar ingenting, tar en bok med mig till sängkammaren (en av Bodil Malmsten), men kan inte koncentrera mig. 
Lyssnar till Kinapodden. 
Somnar innan halva programmet är tillända. 

Vaknar vid fyratiden. 
Kallsvettig. 
Har haft hemska drömmar och har svårt att ta mig ur dem; det är som att jag sitter fast i ett nät och försöker ta mig loss. 

Halv sju stiger jag upp. 
Går ut med Harry, hämtar tidningen, fixar frukost. 
Stannar upp. 
Tycker mig höra fågelsång av ett annat slag?
Inte bofink väl ...?

Klockan 09.00
Följer Vasaloppet på tv och får rapport om att pv nått "högsta punkten", alltså klarat av backen. 
Hans brorson Anton passerade nio minuter tidigare och den äldste - Antons pappa - har ännu inte kommit dit. Han påstod sig vara nöjd om han skulle komma till Smågan.

 Söndagsfönstret ...


.... fångades i Ystad för nio år sedan - det var bloggmadamen själv som var på hugget - ja, men tack Elisabet, det var väldigt snällt av dig att ta fram fönsterhåven och tänk, nu kom fönstret till användning, den här Vasaloppsmorgonen i mars.


lördag 5 mars 2022

Och så blev det lördag ...

I vanliga fall är det pv som tar morgonrundan med Harry och under tiden fixar jag frukost till hela flocken. Men med husets herre i Sälen, så blir det lite annorlunda. Eller mycket.

Tar Harry och går johanssonrundan, men åt andra hållet. 

Då har vi nerförsbacke och vid grinden in till hästhagen träffar jag en av grannarna med sin lille son, han som heter Edvard och är så himla söt. Det blir en hel del prat och vi är helt eniga om vad vi anser. Och så blir det surr om covid som han och frun drabbats av - men inte nyligen - och han säger att precis som jag själv, så försvann - då, under en period - så mycket av livsglädjen . 

"Vi var helt enkelt så .., ja, så ledsna", förklarar han. 

Så skönt att prata med någon som varit med om samma sak. Att kunna hitta sina egna känslor hos någon annan. 

Det är en helt sanslöst vacker morgon! Hög, klar luft. 

Från fågelön hörs fiskmåseskrik och jag ser svanar och gräsänder. 

Och för någon tog livet slut i veckan.

Och dessa övermåttan ljuvliga små "ormbunkar" (skogsbräken, säger Google)! 

Genar genom skogen .., har bäcken på min vänstra sida och kommer fram på Ecke och Britts tomt (ja, jag har lov ...) och stannar till just vid husknuten. Tidigare på morgonen och även vid den här rundan, var kajorna så osams och kivades vid skorstenen på gula huset; det är tydligen den bästa lägenheten och där vill alla bo med sina blivande småttingar.

Till vänster den stora boken dit dom tar sin tillflykt så snart jag lyfter mobilen för att fånga dem på bild.

Och mot husväggen .., sedan länge utblommade aklejor.


Det börjar bli tungt för dem - eller egentligen för Britt - att hålla efter sommarhuset. Där finns även en Friggebod där de två barnbarnen övernattar och så lillstugan som nu är ombyggd och där ene sonen brukar bo med sin familj, i alla fall sommartid. 

Nu är det tremil på skidor från Holmenkollen i Oslo och det är så mycket annat just nu, så mycket planering i min annars så enjängda tillvaro, att jag får skriva ned allt som väntar och ska göras. 
Tågbiljett till Stockholm t.ex om bara tio dagar (ja, jag ska väl ta mig hem också). 

Och pv, han är väl ute och testar spåren och skidorna i Sälen, förmodar jag. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...


... fångades av madamen i Portugal. 

Tack! säger jag. 

fredag 4 mars 2022

Klockan 17.00 ... 


.... måndag till fredag, börjar det brittiska programmet (dokumentären) Ambulansen (kanal 7).

Dagens avsnitt var det mest rörande jag sett på  l ä n g e. 

Att vittna hur alkoholism ser ut .., att verkligen begripa att detta är en sjukdom, så blev det för mig.  

Och denna vänliga personal! (Programmet kan streamas på tv4 play).

Annat som berörde? 

Ett konto på instagram (ukranian_defence). 

Åååå, det gjorde ont i hjärtat att se tillfångatagna (och utsvultna) ryska soldater - unga pojkar - vilka nog inte förstått vad dom hade att göra i Ukraina! Det lär vara en slags hederskodex inom det militära att man inte visar upp krigsfångar, men i det här fallet tror jag att det kan göra nytta. Pojkarna fick ringa hem till Ryssland (ofta till mammorna) och berätta hur det var och dom behandlades väl, så långt man nu kunde se. 

Tack till dig som tipsade mig om detta!

För övrigt?

Jo, tack .., kinder som hettar efter många timmar ute i solen .., en hund som tror att husse snart ska komma hem från jobbet .., och när jag tittar på SMHI för morgondagen, så tycks det kunna bli riktigt fint väder.

 Upphittat ...

Vid syrénhäcken nere vid Ecke och Britts sommarstuga, upptäckte jag alldeles nyss den allra första blåsippan i blom. Eller mer i knopp. 

Jag hade inte med mig mobilen, utan lånar en bild som Babsan i Uppsala en gång tagit .., ja, den här nere såg ut precis så här! (Det var ett Det-Bästa-inlägg).

Och på instagram kommenterade Bosse - en gång klasskamrat och närmsta granne med oss i Malå - att sädesärlan dök upp hos dem igår. Nu bor han och sambon i närheten av Kungsbacka, hitom Göteborg, så nu är det nog nära.

Dagens fönster och en hortensia ...


... och den vackra blomman kom Ecke och Britt med, ja, det var när vi satt i uterummet tillsammans med grannen Birgitta och "moster" Sonja.

Fredag ....


Bilden från igår. 

Ingen pv har sovit hemma och harry har som vanligt legat hos mig. 

Det känns tryggt med en hund intill sig. 

När klockan är sju kommer sotaren från Falkenberg och han är som alltid snabb och effektiv. Kaminen, vedpannan och skorstenen gås igenom. Allt är okej. Sigge är vansinnigt rädd för den svartklädde och är ute ur huset inom fem sekunder, men Harry blir glad .., tror först att det är husse, men viftar ändå försiktigt på den lilla svanstipp som är kvar. 

Sen går han och lägger sig i "Gunnars rum".

Efteråt blir det frukost. Morgon-tv förstås. 

Och jag tänker på en sak som verkligen fått mig att fundera: hur avslutar man ett krig? 

Hur långt ska det gå innan en president säger "nej, vi ger upp!" Om man förlorat tusentals människor och plötsligt tackar för sig - har dessa människor då dött förgäves -?

Och då innebär det ju att man alltid borde lägga sig platt, för att undvika förluster i människoliv? Det blir ju inte heller rätt. 

Jag tänker också på den tjugofemårige ukrainaren Vitaly Skakun, han som sprängde en bro i luften, men samtidigt offrade sitt eget liv. Och jag tänker på en modig president och kan någon ens tänka tanken att "vi ger upp!", när deras ledare - med uppenbar risk för sitt eget liv - (det är väl bara en tidsfråga innan han blir likviderad) framträder i inspelade snuttar och manar till kamp?


Bilderna är från Twitter och bildtexten lyder: "His name was Vitaly Skakun. He was 25. To stop RU fascists, he blew up a bridge at the cost of his life. Today he was carried to grave in his hometown - and people stood on their knees."

Och den som hade detta på sin Twittersida, var Olexander Scherba.

Jaa, du Vitaly .., vilken hjälte du är i mina ögon!


torsdag 3 mars 2022

Tre vårtecken ....

Upptäckte gravänder som simmade ute i havet. 

En liten krokus tittade upp slänten. En lila krabat.

Senare  i eftermiddag: hörde koltrasten flöjta lite försiktigt från sitt favoritträd på grannen Ingers tomt.

Egentid ....

Så var det då dags. Klockan fem lämnade jag sängvärmen och gick ner i köket, där pv redan var på plats. Skjutsade honom till Lilla Skipås och busshållplatsen femtio minuter senare ..., och besvärsrädd är han i alla fall inte .., kånkade på skidfodralet, resväskan och ytterligare en väska - mest troligt ryggsäck också - , men tackade nej till att bli skjutsad till stan. 

Sen hemåt i mörkret. 

Harry lullade en trappa upp och lade sig i dubbelsängen .., tror förstås att husse snart ska komma hem igen och vill ha koll på fönstret och utsikten mot garaget. Jo, det blir många dagar av väntan för honom., inte förrän på tisdag dyker han upp igen. 

Och själv?'

Skriver ett långt mejl till min syster i Australien. Det var som om hon inte fattade hur hemskt det var i Ukraina, så jag skickade länken till DN och nu lät det annorlunda. Såna bilder hade hon inte sett på australiensisk tv. 

Hon i sin tur berättade om förfärliga översvämningar i någon del av Australien. 

Det känns fortfarande som om man befinner sig i en centrifug som inte går att få stopp på. 

Högsta varv på centrifugen också.

Men solen ska stråla idag, över hela landet, tycks det. 

Det känns b r a. 

Over and out.

Dagens fönster ....


... fångades i Ystad, men för många år sedan. 

Fina Ystad!

onsdag 2 mars 2022

Det är mycket nu ...

Omöjligt att komma in på min ordinarie dator .., det fungerar däremot på min laptop .., men det går inte att ladda ner bilder. Ja, ja. Det är väl nu vi får se på andra bullar, från några hackare i Ryssland. Vi ska väl förstås inte få visa vad som händer, av bilder som vi laddat ner. 

Körde till affären .., lågt över Steninge kom stridsflyg och jag tänkte att det är andra tider nu. 

Säkert någon övning, eller spaning. 

Jo, ser man på ..., jag kan ladda ner från nätet, men inte från mitt eget arkiv! 

Ja, ja. 

Tidigare idag: efter att ha städat rejält i pannrummet och t.om putsat fönstret, lade jag mig raklång på soffan och läste boken "Liten by i Bretagne" av Harriet Hjorth.

Boken gavs ut 1971 (min upplaga är från 1985 och det var den - mer än nånting annat - som fick mig att drömma om en bilsemester i just Bretagne. Jag älskar boken. Det är ingen roman i vanlig bemärkelse, utan författaren berättar om hur hon handlöst förälskade sig i ett byhus i Bretagne, köpte huset ., kämpade mot möss och råttor och mycket annat, men  allra mest handlar den om en massa kärlek till den här byn och till människorna. 

(Och ja, flera år senare körde vi verkligen till Bretagne, hyrde ett hus alldeles vid en vik av Atlanten .., badade i iiiskallt vatten, såg vackra kungsfiskare och när vi lämnade huset, tog hyresvärden mig i handen, gick en sväng i trädgården och sa slutligen :"madame, your eyes are blue like the sky, but your heart is verrry hot. En avknipsad ros fick jag också .., den låg på instrumentbrädan på hemvägen. Jo, det levde jag på länge, kan jag säga).

Många år senare kom ju Bodil Malmsten ut med sin bok "Priset på vatten i Finistère som handlade om hennes flytt till Frankrike och i hög grad påminde om Harriet Hjorths bok, eller i alla fall upplevelser.


Onsdagsfönstret ....


Ännu ett fönster från Porto och annannan. 
Ett "vanligt fönster", skriver hon. 

//Ja, såå skönt med nånting här i världen som är alldeles vanligt! tänker jag. 

Det känns verkligen så overkligt och oroligt just nu. Pratade ikväll med min syster i Skåne; bland annat pratade vi om skyddsrum. Ingen av oss har något sådant alldeles i närheten, men däremot har vi bekanta som meddelat att i deras stora hus finns ett sådant, ja, vi kan komma dit om det värsta sker. 

Bara en sån sak. 
Bara att ens tänka  t a n k e n. 

Så .., ja tack, till ett alldeles vanligt fönster med en lika icke-krusidullig blomlåda där utanför. 

Och här finns en länk till skyddsrumskartan, om någon är intresserad.

tisdag 1 mars 2022

Ikväll ....

... tänder jag dom vackra sten-glas-ljusen som Annika Lundberg i Ystad har plockat på stranden och satt samman. Dom får "brinna" för alla som har det svårt och är oroliga. 

Mig själv inräknad, ja, svårt har jag det inte, men orolig kan jag vara.

Fick igår höra talas om nånting som heter "Bovärnet", där människor som har möjlighet och vill ställa upp, kan anmäla sig.


Gert Aspelin ...

I det föregående inlägget visade jag tavlan jag fyndade på loppis, en etsning av konstnären Gert Aspelin. Den tavlan hade titeln "Upplysning". 

Googlade på hans namn och då kom en hel svärm med målningar/etsningar upp. 

Här är en som jag tycker om. Den påminner mig om när jag simmar under ytan och ser solglittret mot havsbotten. 


Här en annan, som jag ju lätt hade kunnat tänka mig att ha!

Om Gert Aspelin (inte längre i livet, han blev bara sjuttiotre år) kan man läsa här.

Så var det dags igen ...


I det lilla mellanrummet just innan man går upp till övervåningen (det kanske har varit en hall förr i världen?), finns en garderob där allt möjligt hamnat. En sån där garderob där man till slut knappt kunnat stänga dörren. 

Idag tog vi oss an den. 
Det finns inte ord för hur mycket som rymdes där inne och nu har vi sorterat och sorterat ännu mera; brännbart, hårdplast, elektronik, tyger, ja, sånt. 

En av lådorna visade sig innehålla brev som jag själv skrivit till före detta arbetskamrater eller till min svägerska i Göteborg. Brev från när vi varit på olika resor och bilden ovanför, ja, det brevet handlar om när vi bilsemestrade i Frankrike. 
Här ovan min fascination (tycker fortfarande det är hemskt) över när länder dubbar utländska filmer.


Där var också hundratals brev från min mamma, adresserade till hennes väninna Gertrud i Gävle. Dessa slängde jag rakt av .., och även om jag fått dem från Gertrud innan hon dog, så känns det inte rätt att läsa dem. 
Men här ovanför är ett brev som skickades till mig. 
Jag läser och ler .., hon berättar om ett kasettband som jag tydligen spelat in och skickat till mamma (då var hon i Argentina). 

"Igårkväll lyssnade jag på ett band från december 1978 där Anna kammar dig och pratar under tiden. Det framkom att hon väntade barn. Hennes man hette Ias- nånting, men vid din fråga om han inte hette Tommy, svarade hon "ipbland" (med p). Hon stammar lite rart och jag njöt av bandet - båda Anna och Maria snackar, så jag ömsom grät och skrattade. Detta kommer att vara intressant att ha när hon blir äldre - om vi, mot allt vad jag tror - får någon framtid på denna jorden."


Gamla tidningsurklipp från hemtidningen dök också upp. Dom finns redan i klippböcker från den tiden, men kanske hade mamma sparat dem?  Här lilla älskade Emma som gjorde mig sällskap på en äventyrsutflykt, med båt, till Djurgården.


En tavla av Gert Aspelin som jag köpt på loppis och ÄLSKAR, lutade sig mot väggen i garderoben. Nu ska jag lämna in även denna till Rammakeriet i Halmstad. 
Är den inte fin?
Måhända är det konstnärens egna barn som fångades under något tv-programstittande?

Nu ska vi packa bilen, men just nu lyssnar pv till vad vi tror är EU:s kvinnliga talman som håller ett sååå bra tal!

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: "Godmorgon! Fettisdagen är karneval här i Portugal och här kommer ett karnevalsfönster. Det vanligaste sättet att fira är maskeradfester, kvällen före. På en del håll har man parader idag. Inte i Porto, dock. Skolbarnen är lediga och vi har också fått ledigt". 

Stort tack annannan!

// Och så här kan det se ut när det är karneval i Portugal .., skriver bloggmadamen.

måndag 28 februari 2022

Tittar på Rapport ....

Ser hur det polska folket vid gränsen tar emot ukrainska flyktingar. 

Blir sååå varm i hjärtat och minns detta.

Och detta.

Underbara människor rakt av!

Testar nu igen ...

Så här. 

Nu vill jag ha nästa bild här under. 

Och så vill jag ha texten här. 

Den här gången fungerade det.

Allt för Sverige ...


Igårkväll sändes det näst sista avsnittet av "Allt för Sverige" och vi tittade, som vanligt. 
Man fick då veta att deltagarna inte förstod sig på hur vi svenskar är funtade .., ingen hälsar eller vågar möta deras blickar och vi bara ger oss iväg mitt i ett samtal. 
Är det verkligen så illa ställt med oss?

Under åren i olika butiker har mina arbetskamrater ofta haft roligt åt att jag pratat med totalt obekanta människor - ofta turister - .,. jag har frågat var dom kommer ifrån (om jag känner igen språket) och önskat dem en trevlig semester och jag har bjudit hem totala främlingar som fått övernatta hos oss eller äta frukost eller vad som helst och jag tycker verkligen att hallänningarna är öppna och vänliga.

Nej, jag känner  i n t e  igen mig i beskrivningen - och den framhålls ofta av programledaren - hur himla stela vi svenskar är.
Jag känner absolut inte igen pv heller i den beskrivningen.

Att människor aktar sig för att föra samtal när kameran är på, det kan väl till viss del bero på att man inte känner sig helt bekväm att inför svenska folket tala engelska (man kanske har sprungit till affären för att tvärhandla och så har man plötsligt ett tv-team mitt framför ögonen!), men för övrigt? 
Är vi såna asociala typer?
Är det månne ett storstadsfenomen?
Jaaa, sånt kan man fundera på och det är precis vad jag gör.