... gör jag just ingenting.
Kör en omgång tvätt ., plockar undan lite i den 31 kvm stora eller lilla lägenheten.
Och tar en tur på stan.
Upptäcker att vi har fått ännu ett bageri här på gatan .., och att en blomsteraffär har uppenbarat sig intill pappershandeln på gågatan.
Fint arrangerat är det .., påminner lite om hur det ser ut i Danmark.
Men jag handlar - min vana trogen - på torget.
Köper små violer och en kruka med påskliljor och en bukett videkissar.
Fr.v. Marie, Eva-Lena och Lotten.
Mamma dog tidigt på morgonen, den 5:e april 2008-
Samma kväll översköljs jag av våldsam och absolut okontrollerbar sorg och jag säger till pv att jag uthärdar inte, jag måste tillbaka till Ejdern och jag cyklar som en galning och tårarna rinner och väl framme går jag raka spåret till mammas rum ., slänger mig på hennes säng och jag ser att det är grop i hennes kudde .., men mamma är förstås borta.
Hon ligger i ett kylrum någonstans i stan och det känns som om jag inte ska uthärda.
Hela tiden, medan jag ligger där och gråter hejdlöst, sitter Eva-Lena i en fåtölj intill.
Alldeles tyst är hon.
Men hon finns där.
Jag glömmer det aldrig.
Sist av allt ett besök på Ejdern.
Nu, när inte mamma längre finns, ringer jag på dörren .., står där och väntar och minns.
Eva-Lena, Lotten och hon som förut arbetade natt, är på plats.
En lång stund blir vi stående i köket och pratar om allt och inget.
En massa glädje blir det också.
Plötsligt utbrister Lotten: "Men ååå Elisabet, du blir bara mer och mer lik din mamma!"
Om det, att vi börjar likna våra mammor, pratar vi också.
Jag säger att jag märker det mest på låren.
Plötsligt, vid femtiosex års ålder, är mina lår som mammas och det är inte direkt så att man slår volter av glädje vid insikten att så är det.
Och om hit-och-dit-livet ..., och att börja om och att avsluta, fast kanske i omvänd ordning, pratar vi.
Det känns bra.
Alltsammans känns bra.
