Vid tvåtiden idag ligger jag på soffan Ektorp och hostar och har mig.
Tv:n är påslagen.
Där är just då ett program från Amerika som handlar om fenomenet "mooning", dvs, när människor, mer offentligt, visar rumpan.
Just det här inslaget är filmat vid ett järnvägsspår och så snart ett tåg kommer, dras byxorna ner eller kjolarna upp och det är stjärtar i alla de former som uppenbarar sig på tv-rutan .., tjocka, päronformade, slappa, ungdomliga med spänst, ja, alla varianter finns.
Och så är där äckligt håriga gubbrumpor i närbild och just exakt när en sådan man visar rumpan i väldigt-mycket-närbild, kanckar det på min dörr och in kommer vaktmästaren som har avtalat tid med mig, han ska få stopp på min läckande kran, och det första han ser, det är tv-bilden med en massa nakna gubbstjärtar och jag sitter i soffan med benen i kors och skyndar mig att förklara .. "ja, men det är inte som du tror, det är program om ...", säger jag, men rumpsekvensen är lång och tycks aldrig ta slut.
Jag vill bara sjunka genom jorden.
Och herr vaktmästaren, han ler.
Anaconda in English.
Del 2 av 8: Buttocks.
Idag fokuserar vi på en enda kroppsdel - rumpan!
Möt mannen som har brännmärkt sin och de som "moonar" för tåg i Kalifornien.
Johannes Hallbom frågar Dublinborna vad de tycker om sina bakdelar.
Den första Annika som jag kommer ihåg, gick i min klass under hela grundskolan och hon hade vuxen handstil långt innan vi andra hade det och hon hade även Farlig Pojkvän (som inte var så farlig, visade det sig, men då, när vi trodde det,var han alltid klädd i svart och stod där grensle över sin parkerade moped och rökte som en borstbindare ..) och hon var lååång, mycket längre än vi andra.
Och så finns ju minsann Annika Bryn, som skriver härliga pytt-i-panna-inlägg!
Och Annika i Kävlinge - det är hennes blå bord ni ser på bilden - det var när ellis och jag själv hälsade på henne en solig dag för kanske två somrar sedan?
Och sen finns det ytterligare en Annika, men hon är hemlig och kallar sig för nånting helt annat när hon bloggar och jag blev så snopen när jag fick ett mail av henne .., för - för mig - var hon inte alls någon Annika.
Men nu vet jag ju.
Och så har vi ju Annika här i Ystad, inte att förglömma.
Lilla filmen är från den 19:e maj i fjol.
Det var just innan vi skulle ha bloggträff i landet Halland.
Och jag tycker att hon är bara helt underbar på att förmedla känslor.
I alla fall en åsikt ...
Det är sannerligen mycket här i världen som jag inte begriper mig på, men det finns en sak som jag för mitt liv inte förstår .., och det är när älskarinnor hit och dit träder fram i pressen och berättar att dom har haft eller har ett förhållande med en gift eller "upptagen" man. Typ Tiger Woods alla madamer.
Och ja, jag inser att kvällspressen säkert jagar dem med blåslampa för att få dem att avslöja nånting - nåt riktigt smaskigt ! - men jag förstår ändå inte varför älskarinnan/älskaren ska berätta och okej, kanske hälften av dem inte säger ett pip och likväl blir fuskciterade, men då återstår ju likväl femtio procent?
Vad vill man uppnå?
Kändisskap?
Att få synas på Se og Hörs löpsedel?
Är det ren mediapilskhet?
Nej, jag fattar det inte.
(Det är nu inte så ofta som älskare träder fram, nästan aldrig, dom blånekar oftast, men jag tycker likadant om dem).
Tittar i sena kvällen på dokumentärfilmenBananas av svensken Fredrik Gertten.
Blir man imponerad av den kubansk/amerikanske advokaten, Juan Dominguez som åtar sig att kräva Dole på skadestånd för bananplantage-arbetarna, där många av dem blivit sterila på grund av de gifter som användes vid besprutningen av bananplantorna?
Blir man imponerad av en advokat som inte tar betalt om han förlorar fallet?
Men hon som snart fyller femtio och är nyligen skild, hon träffar på Facebook en man som hon inte har sett på femton, tjugo eller trettio år, men hon minns honom från skoltiden .., ååå, att hon minns honom ..., och dom pratas vid timmavis och i veckor och ett par månader och hon säger att nu vet hon att det är rätt och den rätte mannen tar bilen söderut och hon sätter sig på tåget till Mjölby och så möts dom på halva vägen och jag bara gapar och säger - på ett trist och cyniskt sätt ....- "men oj, tänk om det känns fel, vad gör du då?"
"Känns fel? Nä, det gör det inte!" säger hon trosvisst.
Bestämt.
Och plötsligt sitter mannen och kvinnan i mitt vardagsrum och aldrig har jag sett henne mer strålande, aldrig lyckligare .., och han planerar trädgårdsinköp och pratar om blommor som ska planteras på hennes uteplats och mest sitter hon och ler.
Inget livets sjökort har hon .., ingen GPS.
Bekymrar det henne?
Nä, inte det minsta!
Hon bara struntar i alla formaliteteter.
Rakt av navigerar hon .., efter stjärnornaoch känslorna.
Det är ungefär som Mitt Livs Novell, men i verkligheten.
I backen till höger om huset med många blå fönster (från ett inlägg längre ner .., det handlar om Sundsvall ..) finns en liten staty som grep mig så första gången jag såg den.
Därför passade jag på att ta kort på den den här gången när jag hade med mig kameran.
I den där fönstertrålen som flitiga Cecilia N hade med sig till Sundsvall, där fanns inte bara kyrkofönster, utan även vanliga, helt profana varianter.
Ja, snett framför mig, stod en äldre man och knappade in sin icakortskod.
"Men åååå, vilka jättestora händer du har .., jag undrar jag vad du har arbetat med ..?" sade jag till mannen och så tog jag försiktigt hans ena hand i min och höll den en liten stund och vred och vände ..., och mannen looooog och hans hustru log också och handen var stor som en tallrik och kraftig.
En arbetarhand, var det.
"Jadu .., jag har varit lantbrukare ...", sa mannen och log igen.
Detta är min första eller andra sommar som ensamseglare på livets stora hav.
Någon utlandsresa har jag inte råd med, men jag bokar en liten stuga på ön Grinda i Stockholms skärgård och så åker vi båt ut, Emil, Emma och jag själv.
En enda övernattning blir det.
Vad gör vi?
Jo, vi promenerar genom fårhagen och Emil får "fårskiiit på skorna!" och tycker att det är "jete-eklit".., vi handlar superdyr glass i lilla affären .., och vi sitter på bryggan inte långt från stugan och där upptäcker Emma en livs levande orm.
Dessutom ser vi Fru Skäggdopping simma i vassen med sina småttingar.
"Vilken cool Fyr juling ....", skriver Emma.
Nästa år likadant.
Vi åker med samma båt och Emil, han tycker att ingentingär så roligt som att titta på när den tålmodige förvaltaren tömmer dasstunnorna .., ja, det skulle i så fall vara när den vänlige mannen i timmar kämpar med ett igenproppat avloppsrör.
Flera av vandrarhemsbarnen står i ring och tittar på.
Och en fyrhjuling har han ju också!
Och jag tänker att det är just så det är med tillvaron och småttingar, att det man tror att barn ska tycka är så fantastiskt (att åka båt ute på havet, t.ex. ..), det är ingenting, men att kolla när nån tömmer fyra dasstunnor, det är höjden av lycka det!
Emma har fått ansvaret för stugnyckeln och springer ideligen och låser upp och låser och låser upp och låser den lilla dörren.
"Emil titar om peraterna komer när vi äter frokos", skriver Emma.
Sommaren 2005 blir det också vandrarhemsövernattning, nu på båten Gustaf af Klint nere vid Stockholms ström.
När vi sitter och fikar, upptäcker jag en vikingabåt som kommer seglande in mot kaj och jag visar Emil och säger att nu är det nog pirater på ingång och han vågar knappt sova.
Vår hytt har ett litet runt fönster ut mot vattnet och sängarna är väggfasta.
Allra längst in mot väggen kryper Emil, ja, det gäller att gömma sig ifall "peraterna" skulle komma.
Det är Emma som har skrivit bildtexterna.
(Och sommaren 2006, då övernattar vi här .., och dagen därpå tar vi tåget till Bakkens Tivoli på Själland i Danmark. Å, så mycket roligt vi har haft! tänker jag när jag går tillbaka i minnets arkiv.)
Det var nog blodsockerfall som fick mig så irriterad ... Ren och skär hunger. Men fiskpinnar fixar allting. Längst uppe till höger på varje sida, noteras hur många ägg hönorna har värpt. Den här dagen var det ett enda ... som sonen tappade.
Vår sista sommar i Malå. Exet var då, som så många andra poliser, kommenderad till Göteborg, där fotbolls-EM pågick. Själv var jag hemma med barnen.
Och det var Midsommar.
Sicken tur ....!
Sexåringen och hans mamma.
När Danmark helt otippat vann mot Västtyskland, ja, då visste min glädje inga gränser!
Jag satt i vardagsrummet och hade tv-ljudet på högsta volym.
Hade jag vågat .., hade jag tagit bilen och kört runt i Malå och tuuuutat!
Ja, just så glad var jag.
En trött liten Anders. Och snart ska han ut och tjänstgöra som polisaspirant.
I det som en gång i tiden var hundgård, där bodde då våra höns.
Min pappa hade byggt en slags bänk där stövaren Buster ofta låg och gonade sig i solen.
Under den bänken - som så småningom rasade omkull lite - huserade hönsmadamerna.
// Angående musiken och Freddie Mercury ( född Farrokh Bulsara i Zanzibar) så kan man läsa följande och sedan konstatera att herr Mercury var en generös männniska.
"I sitt testamente lämnade Mercury majoriteten av sina tillgångar, inklusive sitt hem och inspelningsrättigheter, till Mary Austin, och resten till sina föräldrar och syster.
Dessutom gav han 500 000 pund till sin kock Joe Fannelli, 500 000 pund till sin personliga assistent Peter Freestone, 100 000 pund till sin chaufför Terry Giddings och 500 000 pund till Jim Hutton.
Mary Austin bor fortfarande i Mercurys hem, Garden Lodge, Kensington, med sin familj."
Igår när jag skulle berätta för pv om den här samlingen människor som jag tänker fotografera och sätta samman till en stor tavla som jag kan titta på och bli glad av, då slog det mig med all tydlighet .., att vad som verkligen förenar dom här människorna, det är deras glädje och värme.
Det är människor som har en slags aura av energi och påhittighet .., och styrka.
Det är starka kvinnor.
Som Karin Åkesson - Ehde här ovanför.
Barnmorska och föreläsare.
Jordemor.
Förlöser vid hemmaförlossningar.
Och en alldeles underbar människa!
När Karin fyllde 50, då reste hon till Grekland med sina tre söner och i lokaltidningen fanns sedan en bild av henne och pojkarna när dom just hade återvänt .., hon stod där så stolt och glad mellan sönerna ... och jag sparade den där bilden .., tänkte att det var så härligt att se en kvinna/mamma på det viset .., för män som fyller 50 .., då rabblas det mest upp vad karriären har bestått av och att mannen i fråga spelar golf eller har fått medalj .. ,men det här var liksom annorlunda.
Så här ser hon ut när vi möts i affären och när jag skriver det här, sitter jag och ler .., för så är det, att Karin är en sån som sprider värme omkring sig.
Det här är Tyra som för första gången ska sova över hos Anna och Micke.
Här sitter hon, lilla fröken Tyra, i vita ridbyxor och med läppglans i handen.
När hon nu skulle övernatta hos Anna och Micke, så var det ju lite oroligt hur det skulle gå.
Skulle hon våga bli kvar över natten?
För några dagar sedan hade Tyra funderat över det hela.
För henne var det största bekymret huruvida "Anna skulle orka hjälpa henne att bära väskan?" (förmodligen den med nattkläder och allt annat i ...?)
Det är just det som är det bästa med småttingar .., att deras funderingar ofta inte alls stämmer överens med dom vuxnas.
Och när jag ikväll sms:ar och frågar hur det går .,. svarar Anna: "Jodå, hon har just somnat utan att fråga efter mamma eller pappa. Så roligt vi har haft!".
Askmolnet .....
I affären möter jag Johanna som har sommarjobbat hos oss och nu är lördagsinhoppare.
Ingen i världen är för övrigt duktigare på att plocka undan kundkorgar som börjar växa i skyn, än just Johanna.
Nu står hon vid mejerikylen och känner sig lite eländig, ty den här unga damen har inget körkort och hennes pojkvän som egentligen skulle hämta henne, han sitter på en flygplats i Serbien och lär nog få sitta där ett tag till.
Så Johanna får invänta bussen som går om en timme, men hem kommer hon ju trots allt.
Och i kassan står B.
Hon suckar.
"Ja, för maken är i London och kommer sig inte hem .., så i morgon ska jag köra bil till Amsterdam och hämta honom ..., etthundrafem mil härifrån ..", säger hon.
Efter affärsbesöket tvärsvänger jag förbi sjukhuset och tvärhälsar på arbetskamraten som ligger på hjärtintensiven och jag pussar henne på kinden och blir så rörd ..., och där är hennes mamma och plötsligt ser jag vem arbetskamraten liknar .., och där är hennes lille son och sambon och så blir det lite småprat och Året Runt läggs på sängbordet, där det står tulpaner i en vas .., och jag känner hur mycket jag tycker om den här unga kvinnan som alltid är så lugn.
När jag kommer ut till bilen igen, är jag illröd om kinderna.
Så många känslor som rusar runt i kroppen och själen!
Kommer ni ihåg att jag igår berättade att jag ska göra ett collage av ystadbilder innan jag för gott susar iväg till landet Halland?
Att jag ska fotografera människor som har betytt alldeles särskilt mycket under mina sjutton år här i stan?
Det kommer ni ihåg?
Lena Dramaeus - Åberg, hon är i alla fall en sån människa och det är henne ni ser på bilden här ovanför.
Tillsammans med maken Kjell driver hon Åbergs Trädgård och det ska jag säga er, att det är som Edens lustgård!
Om man förväntar sig en plantskola med snörräta rader och inte ett ogräs, då ska man nog åka någon annanstans, men om man vill få i sig en stor dos med k ä n s l a ..., och liksom få ta del av Kjell och Lenas alldeles uppenbara kärlek till sitt arbete, då .., då ska man absolut åka dit.
Lena handlade ofta i lilla kvartersbutiken (där jag arbetade i 13 år ..) och det var kanske där jag lärde känna henne.
Hon är varm och härlig och när jag tänker på henne, då tänker jag: här är en stark kvinna.
Oxe. Storasyster. Har bland annat arbetat som journalist på Sydsvenskan och hos radio Kristianstad. Född i Kristianstad, men har tappat bort skånskan nästan helt.
Vänster tumme upp.
Förr om åren var Åbergs Trädgård just en trädgård/plantskola. Nu finns där ett café med de allra ljufvligaste bakverk.
På borden ligger trädgårdstidningar och Kjells egen bok med odlingstips och matrecept.
Och Lena har illustrerat.
En gästbok finns i caféet också. "Kjell är cool ...", har någon skrivit. Absolut! Det är Lena också.
Nästan genast när vi kommer dit, stöter vi på Kjell. Vad är han ..., tredje eller fjärde generationen trädgårdsmästare? Rödlätt .., fräknig .., bär ofta en sliten läderhatt.
Och Kjell berättar om när han åkte taxi i Stockholm - på väg till trädgårdsmässan i Älvsjö - och taxichauffören från Iran, han frågade vad Kjell sysslade med .., jaså, eget företag ...?
Och så tittade han på den Egna Företagarens händer och sa att detta var ju omöjligt .., "du har ju arbetarhänder!"
I Halmstad kostar Brudspireabuskar 180 kronor styck på en plantskola i Haverdal. Hos Plantagen i Halmstad kostar samma buskar 129 kronor styck. På Åbergs Trädgård betalar vi 65 kronor styck för spireabuskarna. Vi köper åtta stycken.
Betalar gör vi i ett av växthusen där Kjell sitter och skolar om tomatplantor.
Alldeles totalt glömmer jag bort mig och filmar med för fin kvalitet. Alltså får jag klippa bort mer än hälften av lilla filmen. Detta är vad som blev kvar.
Här sitter han, Kjell. Vi pratar om Halmstad och ännu mera Halmstad och om bordtennis och allt möjligt.
