Mina syskon heter Rigmor och Birgitta.
Vi har samma pappa, men jag har en annan mamma.
När Rigmor och Birgitta är nio, respektive sex år, dör deras mamma .., ett år senare gifter deras pappa om sig ..., och ytterligare tre år senare kommer jag till världen.
Alldeles enkelt kan det inte ha varit för dem.
När jag är sex år flyttar Rigmor (Jungfru) hemifrån .., hon arbetar som hembiträde i Karlskoga ., utbildar sig till tandsköterska och så småningom till sjuksköterska.
Det händer att jag som lillflicka får brev av henne; hon har samma vackra handstil som vår pappa .., och var gång Rigmor kommer hem på besök - till jul eller påsk - möter jag henne vid busstationen.
Hon har en blå resväska och jag brukar hålla henne i handen när vi går hemåt.
Ibland brukar pappa säga att Rigmor är en avbild av sin mamma.
(Han säger det med en slags oändlig ömhet i rösten).
När jag är tio år, är Rigmor tjugotre.
När jag är tretton år, får hon sitt första och enda barn och jag blir plötsligt moster.
Under två somrar ska jag då vara dagmamma till hennes dotter; hon som känns som min egen lillasyster.
Och hon (R) är suverän på att lösa tidningen Vi:s korsord.
Det är inte jag.
Sina sista nitton yrkesverksamma år, tillbringar Rigmor på Lunds lasarettet, som dialyssköterska.
På hennes kylskåpsdörr ska jag en dag upptäcka mängder av snällord, skrivna av tacksamma dialyspatienter.
Att hon alltid har varit omtänksam, det vet jag, men när jag läser breven på kylskåpet är det som att där stiger fram en annan bild av min syster .., att hon har ett liv som jag inte vet ett dugg om.
Min andra syster Birgitta (Skorpion) är en äventyrlig madame.
Det är hon som står i främre raden till vänster.
Bilden är tagen 1955, vi har just flyttat in i det nybyggda huset på Ringvägen i Malå.
Intill Birgitta står vår kusin Lena, där bakom står mamma som håller i en 1-årig blivande bloggmadame och vem kvinnan längst till höger är, har jag inte en susning om.
Var störstasystern håller hus, vet jag inte heller.
Birgitta åker i sin ungdom till USA, arbetar som au-pair hos en judisk familj och skriver med jämna mellanrum lövtunna och prassliga par-avion-brev där vi får veta att familjens granne är mannen vi ser på tv varje vecka.
(Det där med "granne" bör man ta med en nypa salt. Birgitta är, precis som sin pappa, duktig på att berätta historier och skarvar gärna och lägger till. Granne, kan betyda att herr tv-stjärnan bor 1 kilometer bort.)
Det är ju inte klokt så spännande det är!
Så småningom återvänder hon hem, flyttar till Stockholm, träffar efter några dagar mannen som hon ska gifta sig med (och ännu är gift med) .., hon utbildar sig till sekreterare och berättar, så där i förbifarten, att hon tänker sig en framtid utomlands, ja, bara så vi vet.
Det är Birgitta som- långt senare och på eget bevåg - uppsöker den australiensiska ambassaden, fyller i alla papper och visar dem för den något snopne maken ..., ja, det är liksom bara att underteckna ansökningshandlingarna.
Samma dag som vår pappa dör, får Birgitta veta att hon är gravid.
Vi bara gapar.
Några fler barn kommer inte.
Bilden visar hennes son .., han som surfar, åker snowboard längs nästan lodräta bergssidor, kastar sig utför branter med sin mountain-bike och testar detta med att hoppa fallskärm .
Och så blir det; tillsammans med sin stockholmsfödde man och lille sonen, han som ska bli precis lika äventyrlig som sin mamma, säger dom hej och tack och emigrerar till Australien.
Ja, det gäller att testa sina gränser, tycks han mena.
Då, när Birgitta med familj ger sig av, har hela vår familj splittrats.
Poff! bara.
Så här var det: 1976 dör pappa, 1978 susar mamma iväg till Sydamerika och blir borta i totalt tjugo år .., ett år senare, 1979, emigrerar Birgitta med familj, därefter flyttar min äldsta syster från Luleå till Lund .., och kvar i barndomshemmet är yngsta systern, dvs, jag själv, med familj.
Det finns nog dom som tycker att det på den här sidan skrivs mycket och ofta om mina föräldrar och min barndom, men när jag läser det här, inser jag varför.
Jag har, sedan pappa dog, känt mig rotlös.
Håller man sin storasyster i handen, kanske man vågar gå ut i vattnet?
Och hungersnöd hade som synes inte drabbat norra norrlands inland och fjälltrakter.
Och nu?
Jo, tack.
Australiensyrran har varit borta i tjugo år när hon första gången återvänder till Sverige .., hon som är äldst bor på landet utanför Hörby, läser böcker och går på bio och ser hästar från sitt köksfönster ., (hon lever sin dröm, inser jag) och den yngsta bor i ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Det slår mig ofta att jag inte vet nästan nånting om mina systrars innersta känslor och vice versa.
Vad pratar vi om?
Väder och vind. Skidåkning på tv. Sånt.
Alla tre är vi intresserade av film och att läsa böcker.
Alla tre älskar att lösa korsord.
Men sen ...?
Vi är systrar, javisst .., vi har till viss del haft samma uppväxt, men när vi pratar om vad som har hänt eller hände, då, för länge sedan, är det som om vi hade vuxit upp på olika planeter.
Ungefär så är det.
