Lilla "ön" där jag i vanliga fall sitter på min rumpa och spanar ut över havet, är idag delvis översvämmad av lågtrycksvatten (hade jag haft stövlar, hade jag fixat det), så jag går åt andra hållet, längs stranden ..., en bit söderut.
"En bit" är lika med två hundra meter.
Max.
Slår mig ner på en sten .., ser två sädesärlor .., hör lärkan .., och upptäcker härliga strandskator med sina illröda ben.
Av och an går dom och pickar i ilandfluten tång.
Närmar jag mig det minsta lilla .., flyttar dom sig ytterligare en bit bort.
När jag äntligen kommer liiiiite närmare, tackar dom för sig och flyger sin väg.
Jaha, ja.
Väljer - för ovanlighetens skull - en annan väg hem.
Han är jungfru och lillebror och så rar och omtänksam.
Den högra tillhör Johanna ..., - Lejon och storasyster - det gissade jag rätt på.
Innan jag själv arbetade i affären, blev jag alltid så glad när Johanna satt i kassan.
Alltid så lugn och vänlig är hon!
Lite över sju var vi klara och jag tittade in i charken för att se hur det stod det till med Peter .., var han klar eller inte .., och där var även Johanna, ja, dom samåker in till stan.
Det var då jag tog fram kameran.
Idag har jag också fått vara med om nånting helt fantastiskt.
Jag har fått ta mig en liten titt på en flicka eller pojke som ännu ligger i sin mammas mage och skvalpar omkring. (Ja, det var ingen buköppning i butiken, utan visning av ett ultraljudsfotografi).
Den lilla krabaten låg på rygg och var rund och go om magen .., jo, jo, det blir nog en matglad liten filur!
Då duger det minsann inte med ensillage till frukost eller middag, nej, fy och usch!
Annat är det med spröda tulpanstjälkar .., ååå, det är ju som rena festmiddagen!
Tycker herr eller fru Rådjur.
Och pensionatsvärden surar och muttrar.
"Ja, ja .., men det är ju bara tulpaner ...", säger jag.
I köphelvetet Gekås i Ullared, inhandlades nya påslakan. (Ja, jag vet .., varför åker man alls dit? Men jag var ju så nära och funderade på en vårjacka. En insikt: aldrig ser man så många rökare och aldrig så många matglada människor, som utanför Gekås. Det är sant.)
Jag vill ha släta och svala lakan .., såna där som känns lena mot huden.
"Satin ..., det blir som bäst!" tänkte jag och slog till.
Inte var dom särskilt billiga, men fina.
Vårliga.
När jag - glad i hågen - tog upp dem ur förpackningen, tyckte jag att det doftade ... bensin!
"Känn här ...!" sa jag till pv.
"Njaaaa .., inte bensin direkt .. men ...?" svarade han.
Jo, så var det.
Det doftade kemikalier och bensinstation.
Men på förpackningen fanns den här lilla deklarationen.
Fler som har undrat .., kanske ...?
Nu hänger de vackra påslakanen på tork och fladdrar i aprilvinden.
Humlan vaknar väldigt tidigt på våren och är den som pollinerar växterna först av alla så man ska vara rädd om humlorna.
Mina bin har varit ute och flugit en sväng för att göra en tarmrensning efter vinterns långa vistelse i kupan.
En del kraschlandade i snön och orkade inte upp igen, så dom starkaste bina återvänder och de gör att det blir ett så starkt samhälle som möjligt när blommorna så småningom kommer fram ur snödrivorna."
En sak är säker: jag älskar såna här småutflykter med bilen!
Att stanna där man har lust .., att se En Annan Värld, om än aldrig så liten.
Vid Ätrafors blir det tvärstopp .., jag parkerar bilen på lövprasslig p-plats .., och går sedan ner till bron över den torrlagda delen av Ätran.
Precis som när jag skulle promenera över Korintkanalen, drabbas jag av svindel.
Nej, jag vågar inte gå ut på mitten av bron .., utan strääääcker fram kameran lite på måfå .., det är för högt .., känslan att jag ska sugas rakt ner i stenskravlet är för stark.
Först kyrkan i Årstad där jag körde förbi i lördagskväll.
Nu parkerar jag utanför och spankulerar omkring på kyrkogården.
Där ligger förstås många lantbrukare .., en stationsman .., och en trotjänarinna som hette Bernadine. Och alla andra.
Börge Rosenkrans och hans mormor Anna Basse ligger där under jorden.
Det var på den tiden Halland tillhörde Danmark.
Och själva kyrkogården är ..., ja, annorlunda.
Där är inte många blommor .., det kanske är som pv senare säger, att detta är jordbruksbygder med många utflyttade.
Och jag tänker på vilket enormt arbete det måste ha varit att bygga den kyrkan!
Vilka stenblock!
Kör vidare mot Vessigebro .., och stannar till Askome.
En vit, liten kyrka mitt ute på slätten.
Hela tiden hör jag lärkan ...
Lugnt och fridfullt är det.
Ordning & Reda.
Och enormt gamla gravstenar som lutar sig mot stenmuren.
Kyrkan, såväl här som i Årstad, är låst.
Fortsätter och stannar till i Vessigebro.
Å, hjälp .., vilken vacker kyrka som ligger på en höjd med Ätran inte långt ifrån, men detta är nog församlingshemmet .., det är där jag ska möta herr eller fru Humla.
Till vänster om mig, där jag står och tar bilden, ligger kyrkan som en vit marängskapelse.
Fågelkvitter och ...... doft av vår.
En äldre man som gör fint på en grav .., herr och fru Kaja som bygger bo.
En liten flicka som lämnade jordelivet vid 9 års ålder .., det här är hennes plats. Hennes namn var Rebecka.
Vid söderväggen vimlar det av krokusar!
Jag hör vårens första h u m l a.
Och blir lycklig av färgprakten!
Skarp sol .. , men ni förstår hur fint det var!
Nere mot slänten ligger ett litet rött hus och en katt tittar fram där inifrån.
När jag tar upp kameran, dyker en äldre kvinna upp intill katten.
Pinsamt, är ordet.
Jag vill bara försvinna.
Utsikten från kyrkogården.
Efteråt kör jag till Ullared, men får djävulskt ont i ryggen .., kan inte dra rejäla andetag och tänker tusen tankar .., (typ "propp i lungan") handlar två påslakan och lite påskgodis .., inser att stora shoppingcenter definitivt inte är nånting för mig .., vänder hemåt .., tar Strong Pills och får en hembakad semla när pv kommer hem.
... skrev jag om .., ja, det var väl igår eller förrgår, kanske?
Just nu (bäst att gardera sig ...) strålar solen från en ljust blå och aningen molntussig himmel, så det blir nog en fin ledig dag och just nu .., känns det väldigt mycket som vår i luften.
Trogna kommentatorsvännen Cecilia N (hon med världens bästa minne), skickar en bild som visar hur det v e r k l i g e n ser ut, ja, när våren dröjer.
Så här skriver hon:
"Den här bilden tog jag i gårmorse.
Sen har det iofs regnat lite och varit plusgrader, men ändå.
Nån barmark kan man ju inte tala om.
Bara där det är skottat. (Och nej, detta är inte någon skotte-vall. Vi föser ut allt på andra sidan gatan ..."
På väg in i på lagret, möter jag en äldre herre .., det är vid charkkylen.
"Förlåt .., kom du ...!" säger jag, som är nära att krocka med honom.
Mannen är i 80-årsåldern och har ett leende som verkligen kan smälta polarisar.
Jag frågar var han kommer ifrån?
"Från Västmanland ....", svarar han.
Och så får jag veta att han, i sin ungdom, har spelat fotboll tillsammans med Thore Skogman, ja, alltså .., inte i något känt lag, utan mer som bara på skoj.
"Du vet, när Thore dog, då kändes det verkligen här ...", säger mannen och pekar med högerhanden mot hjärttrakten.
Just så.
Resumé ...
Natten mot idag har pv (som aldrig annars kommer ihåg sina drömmar) drömt att han arbetat som civilspanare.
"Ja, jag läxade upp en fotograf och frågade vad i helvete han sysslade med .., och du må tro att han blev förskräckt!" berättar herr pensionatsvärden vid frukosten.
Historien var mycket längre än så och med i drömmen fanns även schackspelaren Bobby Fischer, men det var det där polisiära ingripandet som verkligen hade fastnat i minnet.
Ibland, när vi är ute och åker bil och pv sitter vid ratten, brukar han blinka med helljuset åt mötande bilister, ja, såna som han tycker kör som galningar .., och i backspegeln ser han då hur bromsljusen tänds hos den som har brått.
Då hummar pv belåtet .., "jo, jo .., se där .., nu tror dom att det är poliskontroll!" säger han, filurigt leende.
Alltså förstår jag att den här drömmen har varit ..., ja, rent av väldigttrevlig för honom .., och medan han gör sig en frukostmacka, berättar han om igen om hur lydig den där fotografen hade blivit, ja, han hade sträckt ut armarna så där som ..., "jag ger mig!"
Själv berättar jag om det - i mitt tycke - bästa aprilskämtet, allt medan jag gör mig redo för söndagsjobb.
I mejerikylen. Att hålla ordning och fylla in och på varor där, är tungt. Om jag har varit där i många timmar, brukar jag stretcha på kvällen. Det tar på i låren och ja, i hela benet.
Ja, jag tänkte presentera er för några av arbetskamraterna i lilla affären.
Här ovanför ser ni Emmeline.
Med henne arbetar jag alltid helg; såväl lördag som söndag och under veckorna läser hon på Halmstad Högskola.
Emmeline är ett energiknippe av Guds nåde och glad och sprallig och rolig att jobba med.
Och så påminner hon om den rara Jenny Lund i Ystad, en före detta arbetskamrat som jag bara älskade!
Det här är Peter.
Peter - som alltid är så vänlig -, är stationerad i charken och gör helt fantastiska uppläggningar, ja, smörgåstårtor och fruktfat och allt möjligt!
Fruktfatet ....
Idag tillverkades tretton pajer .., det var uppläggningar till höger och vänster och till dessa gräddades stora baguetter, så allt var bara att hämta när det var dags.
Festfat för 50 personer görs av charkpersonalen och jag är fylld av beundran för hur kreativa dom är!
Det var knappt jag hann slänga av mig arbetskläderna vid halv åtta, förrän pv ringde och bad om hämtning i Vessigebro, nordöst om Stensjö.
För mig var det helt nya tassemarker och helt otroligt vackert .,. ett böljande jordbrukslandskap .., och i Årstad (en liten by bara) stod en jättestor kyrka på en kulle .., ja, den (kyrkan) påminde om katedralen i Marsvinsholm, inte långt från Bjäresjö där jag en gång bodde på landet. (Utanför Ystad).
Herr Pensionatsvärden har tappat sin mobil och nu blev det aningen förvirrat .., var skulle han hämtas upp egentligen?
Jag parkerade utanför kyrkan och satt där och väntade .., tog en bild av det vackra huset intill, men se då kom ägaren och hans fru ut och gick med väldigt bestämda steg mot bilen och frågade vad jag egentligen sysslade med ..!
Aj, aj, aj.
Det blev till att förklara sig och så var det hela ur världen.
Nu har vi kalasat på en ljuvlig räkmacka (hemgjord .., vi gräddar baguetter på jobbet, några är av fransk modell och lika goda som dem jag köpte i det lilla bageriet i Antibes i Frankrike!).
Från en rar och omtänksam Eva i Värmland kommer följande rader.
"Var och handlade igår på Kronhallen Maxi i Karlskoga och hittade denna lapp.
Kan den vara från slutet av mars månad då lönen var slut och det saknades pengar?
Må så gott.
Hälsningar
Eva från Värmland."
/Fönsterbilder kommer ju bevisligen till bloggen, men det här är nog den allra första inköpslistan! Åååå, så glad jag blev!
Hittar ni någon lista/lapp, (dom brukar ligga nära kassalinjen, ofta instuckna vid chipspåsar och sånt .., då har människor handlat klart och slänger ifrån sig kom-ihåg-listan .., eller i kundkorgen/vagnen .., ja, då får ni mer än gärna ta en bild av listan och mejla den till bisse151@gmail.com, så ska jag lägga in den.
Numera har jag ett sånt begränsat sökområde för inköpslistor, då jag ju mest håller till här ute på landet.
Halv åtta en lördagmorgon i början av april. Våren känns avlägsen.
Ovanligt är det att ha hela sängen för sig själv, men så är det den här natten.
Där är bara pElle och jag själv.
Vaknar till dis och dimma.
Från klockradion hörs nyheter.
Död och mera död. Terror, försvunna människor, eländes elände.
Lämnar sängvärmen .., brygger kaffe .., upptäcker ett rådjur i slänten .., hämtar kameran och filmar (inte minsta lilla rådjur syns i diset ) .., sigge nilsson och pElle släpps ut och tvärstannar vid ytterdörren och sitter sedan som förstenade och tittar mot backen där rådjuret går och betar i godan ro.
Jag ger fåglarna mat .., hör flapp-flaxet från herr och fru Dufva .., ser eldningsrök från grannens skorsten .., och lyssnar till kvittret från fågeln vars namn jag inte känner till.
Rubriken är "Varför måste man räcka till?" och handlar om den allt mer vanliga känslan av otillräcklighet hos dagens människor.
Allt ska vi räcka till för.
Arbete, familjeliv .., oss själva.
Krönikan bestå av två spalter och avslutningen låter så här:
"I veckan läste jag om matematikern och fysikern Blaise Pascal och hur han samlat sitt centrala religiösa resonemang i det som sedan kallats för Pascals trossats. Inga övriga jämförelser, men den dagen satte jag mig ner och formulerade Sjödins trossats. Kan den bli till nytta i någon annans livssituation än min egen, så är ingen gladare än jag. Den lyder som följer och jag har lärt mig den av mina pojkar: Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt utöver det är bonus."
Här kommer ett litet bidrag till din fönstersamling.
Olidestationen (eller Olidan som vi säger här i Trollhättan), är en av Sveriges äldsta vattenkraftstationer.
Den ligger djupt nere i den s.k. Olidanhålan omgiven av branta och mäktiga bergsidor.
Den monumentala byggnaden som är helt byggd i granit smälter väl in i den storslagna omgivningen.
Byggnadens arkitektur, dess inpassning i landskapet och dess anknytning till industristadens utveckling och historia gör Olidestationen till en av Sveriges intressantaste industribyggnader.
Texten ovan har jag lånat ur boken "Värt att se i Trollhättans kommun".
Olidan invigdes 1910 och firar således 101 års jubileum i år. F
För den som är intresserad av att studera Olidan lite närmare så är det guidade visningar under sommaren, och varför inte passa på att besöka Trollhättan under Fallens Dagar i juli då man har möjlighet att se fallpåsläppen?!
//Hör ni bloggvänner, visst förstår man att den sportiga Jenny arbetar som turistinformatör?
I juni 2006 skrev jag på min gamla blogg följande om Trollhättan. Det var den tekniske supporten, vännen Christer, som då arbetade där och var alldeles till sig!
På väg in i på lagret, möter jag en äldre herre .., det är vid charkkylen.
"Förlåt .., kom du ...!" säger jag, som är nära att krocka med honom.
Mannen är i 80-årsåldern och har ett leende som verkligen kan smälta polarisar.
Jag frågar var han kommer ifrån?
"Från Västmanland ....", svarar han.
Och så får jag veta att han, i sin ungdom, har spelat fotboll tillsammans med Thore Skogman, ja, alltså .., inte något känt lag, utan mer som bara på skoj.
"Du vet, när Thore dog, då kändes det verkligen här i hjärtat på mig ...", säger mannen och pekar med högerhanden mot hjärttrakten.
En personlighet är han. Notera hur alldeles perfekt musiken är anpassad till filmen. För övrigt tycker jag att den som sätter samman Antikrundan borde få medalj. Sååå finurligt ihopklippt!
Det finns människor som bara genom att finnas till, sprider värme.
Till och med genom tv-rutan.
Idag på min lediga dag, gör jag ingenting.
Dricker kaffe .., kalasar på mjukt tunnbröd med bredbar leverpastej och smörgåsgurka (för övrigt en frälsningsupplevelse).., eldar .. och tittar på svt/play .., ja, reprisen av gårdagens antikrundebesök i Ystad.
Det är då den där människan med all värmen dyker upp.
Klicka på filmen så får ni se .., alldeles helt underbar är han - silversmeden Olle Ohlsson från Stockholm -.
Och här finns hela inslaget om herr silversmeden. Vid 21.52 börjar det.
(För övrigt tycker jag att han påminner om dig, Gunnar i Jämtland.)
Diskussionsklubben har sammanträde ... (Eller: "nej, jag har inte alls tagit din strumpa!")
