Dagens fönster ...

Klockan är halv tio när jag tar bilden av fönstret i det lilla, gula huset vid vägen.

En morgonbild från Bohuslän ...

... med solen som färgar klipphällarna.

Det var Monica i Lysekil som fångade ögonblicket.

Tre inköpslistor från Västerås ...

I min kollega Jessicas skrivbordslådor .., där - precis som här -, börjar det svämma över av upphittade inköpslistor!

Å, det får mig verkligen att smajla, ja, för det är som ett litet "gift" det där.
När man väl har börjat leta .., då går det av bara farten.


I hyllorna närmast kassorna, där brukar jag snegla efter listor.
Bland chipsen och godiset .., och i kundvagnarna förstås.
Och i korgarna!



Och dom här listorna kom susande genom rymden just idag!
Tack Jessica! säger jag.

(Noterar att där inte finns någon Gustavskorg den här gången ,-)

Ibland ...

... tar liksom reportrarnas röster över.

Det blir bara rösten som man lyssnar till.

Eller sättet som han eller hon pratar på.

Somliga har ett slags flyt, andra talar i nån slags s t a c c a t o - v a r i a n t.

Ugglarp ...

Bara några kilometer norrut ligger Ugglarp.

Det är ett avlångt samhälle som spretar åt två håll - först rakt norrut - och så västerut, mot havet till.

Det är ju förunderligt egentligen, att ett landskap kan förvandlas så ..., på så kort sträcka!

Här finns inte alls lika mycket ljunghed som där vi bor, nej, här påminner det mycket mera om Bohuslän.


Stranden är enormt bred, även om havet - efter alla stormar - har skurit sig in mot land.
Man kan tro att där varit en jätte med en stor kniv; ty sandkanterna är verkligen knivskarpa!

Det hela liknar ett deltaområde.

Och jag välsignar mina skor -klädda med GoreTex - som gör att jag kan vada över det ändå tämligen grunda vattendraget.


Och en sak är ju säker, inte behöver jag köra till Ringenäs - mot Halmstad till - för att hitta snäckor till Uppmuntringslotteriet!

Hela tiden krasar det under skorna .., det låter som ginge man på krossat glas!

Och säkert tio meter upp i slänten, ligger strängar med ilandflutna snäckor!
Det är dom som är på bilden!

Närmast stranden är snäckorna små och pyttiga, men ju längre upp i slänten jag kommer, desto större blir dom!

Och harry springer lös och jagar undflyende kråkor eller kajor och själv drar jag efter andan.

Såna här dagar känns det att man l e v e r.

Ledig dag ...

Ja, ni vet ju ändå allt.

Vad vi gör, harry och jag själv.
Och nästan vid vattenbrynet ligger en ilandfluten säck av juteväv.


Och även om jag försökte hitta all världens vackraste ord, så skulle det ändå inte fungera.


För ibland är det helt enkelt överjordiskt.
En sprallglad hund.
En sol som visar sig.
Sjöfåglar på rad, en bit ute till havs.


Stilla vågskvalp.


Och någon som längtar efter att ta sig ett bad.
Att ligga på rygg i vattnet och titta rakt upp mot himlen.


Nästan hemma möter vi en kund från affären; han som arbetar i Räddningstjänsten och om några månader ska gå i pension.


Han har med sig sin - eller sin sons - lilla hund som heter Zingo; en skånsk gårdshund som springer i raketfart!

En stunds småprat blir det.
Och harry blir knäpp och hör inte alls vad matte säger, så då åker kopplet fram.


Sista biten hem.
Solen från öster.
Det är som höst och vår på en gång.


Och hemma.
Grannens mossmatta är grön och fin och som ett lojt sjölejon på land, sticker berghällarna upp i dagen.

Bäst i tidningen ...

Min pappa var - så länge han levde - en trogen läsare av Aftonbladet.

Ja, han läste även bildtidningen Se och ibland Lektyr och Fib Aktuellt.
Där, i dom två sistnämnda tidningarna, fanns ju så väldigt intressanta artiklar minsann.

Jag brukade också läsa dom där tidningarna och allra bäst tyckte jag om baksidan på Aftonbladet där fem olika personer fick svara på en fråga.

Precis likadant är det nu, ja, det är fortfarande inte dom där Stora Nyheterna som jag faller för, nej, det är dom här mindre .., dom småttiga.

I underbara Göteborgs Posten finns varje söndag rubriken "Vad var viktigast i veckan för dig?"

Åååå, just sånt tycker jag om!


Och så får fem helt olika människor berätta och det är hur intressant som helst!

Marie, 25 år och gatuköksförsäljerska, berättar att hon har fått ett 1000-bitars spegelvänt pussel i julklapp och att hon nu har kommit en bra bit på väg med det.
Det är Marie som är på bilden längst uppe.
Sexhundra bitar har hon lagt - so far -.

Och Abbas, 50, vill inte uppge sitt förnamn, däremot kan han berätta att han har firat nyår med sina kompisar ..., och Henrietta, 16 år, har åkt upp till Stockholm och köpt nya kängor , för hon vill ha såna som inte har dragkedja på sidan och det har inte dom här nya.

Marilyn, 56, är glad att hon har fått en semesterdag.
Hon har ett tufft jobb som socialsekreterare och det var skönt att få vara ledig några dagar i sträck och så passade hon på att besöka Holmens marknad.

Och Johan, 16 år, berättar att hans band "Tears of a clown" har fått en ny replokal!

Det är precis samma sak med dödsannonser.
Allt oftare finns det bilder på den som har avlidit och hos hemtidningen Norra Västerbotten kan man - på deras hemsida - läsa vad anhöriga skriver om sina föräldrar eller syskon.

Det är ungefär som att öppna en bok!
Där är en bild på en man eller kvinna som inte längre finns och så följer texten och innan man har läst klart, så har ett helt livsöde klivit fram!

På vår kylskåpsdörr sitter ännu urklippet om en farfar, nedskrivet av barnbarnet Lisa, ja, det var just från hemtidningens familjesida.

Så här skrev Lisa som sin farfar.

"Farfars hår är alldeles vitt.
Han kör bil fort, husen flänger förbi.
Farfar känner nästan alla, fast dom är döda nu.
Farfar har gubbkeps och äter Emser.
Det lyser i köket när man går förbi.
Farfar är trött och ligger på soffan, lyssnar på radio.
Farfar vill ha besök.
Han tycker om när det skojas och pratas, farfar är den som pratar mest.
Men nu är farfar död.
Nu är det tomt."



Det säger förstås en hel om hur oerhört kulturell jag är, att klippet här ovanför, ett brev från en liten flugsnappare, gjorde mig alldeles överlycklig .., och jag mejlade bums till redaktionen och skrev att detta, att få läsa dom här raderna, det uppvägde det relativt höga priset för en årsprenumeration!

Förmodligen trodde redaktionen att jag drev med dem, men det gjorde jag inte alls.

Nu ligger det här klippet på jobbet, i den där jättestora bingen där vi har solrosfrö i lösvikt!

Mig veterligt har inte en enda kund läst brevet från den lilla fågeln.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på Regementsgatan i Ystad.

Där stod bagaren och hälsade så här glatt när jag en morgon passerade.

Då blir man glad.

Faktiskt.

"Det enda som är vackert hos dig .."

Solveigs vackra vänstra hand.
Eftersom hon inte tyckte att det hjortronfärgade nagellackat blev bra, gjorde jag om bilden till svartvitt.

Igår hade jag en äldre kvinna i kassan och när hon gav mig pengarna, höll jag för ett ögonblick fast hennes hand och sa ..."men åååå, vilken vacker hand du har!"

Och handen var mjuk och len och så otroligt kvinnlig.

Kvinnan log varmt och så sa hon att ...."vet du, min mormor sa en gång att .., det är tur att du har vackra händer, för det är då det enda som är fint på dig!"

Just så.

Man kan undra hur det känns för en liten tös att få höra nåt sånt.

Och detta, att ha vackra händer, tänkte jag på när den här handbilden kom susande genom rymden ikväll.

Handen tillhör "Långt borta och nära" som vann tröstpriset i lördags, ja, jag hade önskat få en vänsterhand och det fick jag ju också.

"Jag gjorde mig till och har hjortronfärgat nagellack ...", skriver madame Solveig.

I smyg ....

Kvinnan är i min ålder och verkar stressad när hon ska betala ., hela tiden tittar hon sig omkring med en slags oro i blicken.

"Och så vill jag ha en ask Prince, men skynda dig och ta ner den!"säger hon, med blicken riktad mot entrén.

Ingenting begriper jag.

"Jaa .., du förstår, min man vet inte om att jag röker, jag stiger upp jättetidigt på morgnarna och går ut och tar ett bloss, nä, han känner inte lukten, du vet, jag parfymerar mig .., ja, i flera år har jag gjort så här .., hur han är ...?, ja, en renlevnadsmänniska ...", säger kvinnan och stoppar raskt ner cigarettasken i handväskan.

Och det är ett par veckor efter jul och hur många gånger som helst per dag blir meddelandet "Medges ej" när bankkorten dras och jag får ont i magen och ser paniken i ögonen ..., bankkort efter bankkort testas och ibland blir svaret detsamma mest hela tiden.


"Vareniklin tartrat" är ett rökavvänjningsmedel.
Kanske är skribenten läkare?
Och det tycks råda en slags kamp om vad som ska köpas hem.

Tidigt på förmiddagen kommer en kvinna i 40-årsåldern in och köper frukostbullar.

"Nu du, ska jag hem och sova!" säger hon leende.

Jag frågar om hon arbetar inom sjukvården och det gör hon.

"Javisst, på Varbergs lasarett", förklarar hon och jag tänker att hon är sjuksköterska, för så fördomsfull är jag förstås, men nejdå, kvinnan är läkare på kvinnokliniken och natten mot idag har varit lugn, inga barn som behövde hjälp för att komma till världen, allt har varit bra.

Då kommer jag ihåg brevet jag fick i förra veckan, ja, det var just från Varbergs lasarett och en överläkare hade undertecknat det hela och allt var så omåttligt vänligt skrivet, så där så jag för ett ögonblick hade tänk skriva och tacka - det var sååå långt från myndighetsprat som man kan tänka sig -!

Men nu skrev jag inte och tackade, för jag tänkte att .., kanske är den där överläkaren en riktigt stropp när allt kommer omkring och skriva trevliga brev är måhända inte så avancerat .., men till kvinnan framför mig, för henne berättar jag om hur glad jag blev och hon får veta vad skribenten hette, ja, som en före detta statsminister i vårt land.

"Han är verkligen så jättetrevlig!" säger hon då leende.

Ojdå.

Jag kanske får höra av mig ändå.



Och mitt på dagen, tre timmar innan jag ska sluta, får jag ta bilen och köra hem och rasta Harry.

Aldrig i livet har jag arbetat på en sån härlig arbetsplats med så mycket generositet!

Och nu är jag ledig i en och en halv dag.

Då vill man sjunga så här ...
Eller så här - i alla fall i refrängen -.

Fullmånen ...

... som lyser rakt in i sängkammaren och kanske är det ett ålderstecken att man vaknar klockan fyra och omöjligen kan somna om.

Och där är P4-prat och inringande lyssnare och där är en man från Skåne som arbetar som fågelskrämma, ja, eller fågelskrämmare.

Aldrig att jag begriper varför radiopratare ska ringa upp människor klockan fem på morgonen?
Nog måtte det väl ändå finnas möjligheter att göra en intervju antingen långt senare på dagen, eller helt enkelt på kvällen?

Och nu gomorron-tv-prat om presidentkandidaterna och en pratglad ung kvinna som menar att kandidaterna påminner om en tomteparad, men se det tycker inte den manlige soffgästen, som, precis som fågelskrämmemannen, talar en utpräglad skånska.

Härrrrligt!

S a k n a d ...

I tre veckors tid har pv varit hemma hela dagarna.

Jullov, heter det visst.

Och flera gånger per dag har harry och pv varit ute tillsammans .., det har blivit kilometerlånga promenader och timmavis har dom kamperat ute på gården, då pv pysslat med nerfällda träd eller annat, allt medan harry har lekt med pinnar och kvistar.

Idag stiger husse upp klockan 05.00 och en timme senare ger han sig av, på cykel.

Alldeles vilsen blir harry.

Går i hallen och gnyr ..., funderar var bäste kompisen är ...?

Måndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle - närmare bestämt i ett kök -.

Här speglar sig fönstet i dörren som leder ner till källaren.

Det är som en underjordisk källare, alltså inget riktigt rum, och där finns en svindelbrant trappa, några hyllor och åtskilligt med "rat".., och inte en enda gång har jag vågat mig på att titta hur där egentligen ser ut, ja, där längst nere i mörkret.

Nu vet jag: som en Hitchcock-källare är det .., ni vet, en sån här där maken gräver upp golvet för att sedan placera sin fru där under, ja, henne har han förstås slagit ihjäl med en yxa och nu gäller det att skynda sig innan någon upptäcker vad som har skett.

Just en sån källare.

Ofta finns lite vatten på golvet, där längst ner.

Direkt till höger när man öppnar dörren, finns hyllor längs väggen och där står ibland mjölkförpackningar, burkar med rödbetor eller små burkar med öl från Danmark.

På spikar på väggen hänger plastpåsar fyllda med grapefrukt, apelsiner och citroner - det är dom som pressas var morgon och det är det bästa jag vet - och så finns där andra spikar där pv:s verktyg sitter på rad, ja, han har ritat konturerna av varje verktyg, verkligt prydligt är det, men jag tror att någon som flyttat in i det här huset har förstört ordningen en aningen.

Ja, ungefär så är det.

// Och Hitchcock ..., vilka filmer den mannen gjorde!
Det är den här filmen jag har på dvd och lottar ut på Uppmuntringslotteriet, då heter den "Slå nollan till polisen .." och den är hur bra som helst.

Handlingen: make som tröttnat på sin hustru lejer en mördare för att ta hustrun av daga .. men nu går det inte riktigt som han har tänkt sig ..., ja, som maken tänkt sig, alltså.

I den här filmen försökte Hitchcock att - med vissa trick -, få det hela att se lite 3-dimensionellt ut.

Jag tycker att den mannen var m ä s t e r l i g på att göra nervkittlande filmer.

Om Lundafarmor och Solveig ...

Förstapriset i den tionde omgången, det gick alltså till lundafarmor.

När jag ber henne berätta lite om sig själv, så skriver hon så här:

"Hej Elisabet!

Några små fakta: Född och uppvuxen i norra Småland (Jönköping), boende i Skåne sedan snart 50 år. Vattuman med höger tumme upp. Gift och precis firat vår 47:e bröllopsdag. Fyra vuxna söner. Intresserad av främst ord och bild, samt natur.

Läser hellre än ser på film.

Läser mycket och överfulla bokhyllor är vanligaste möbeln här.
Har aldrig haft soffa eller kaffebryggare! "

Dessutom bifogar hon ett par bilder - så där off the record - och jag säger bara en sak: ni skulle inte tro era ögon om ni såg lundafarmors bokhylleväggar, bräddfyllda från golv till tak med böcker .., och jag skymtar bokryggar där det står Picasso, Grünewald, Magritte ... och därav kan man nog förstå att konst är ett av alla intressen som finns i familjen.

Om man aldrig har haft en soffa i sin boning, då kan man nog utgå ifrån att i det huset finns inga latmaskar.

Stort grattis till dig, Lundafarmor!


Bilden från lifeblogs egen sida .., där, i gläntan, bor hon.

Tröstpriset gick den här gången till bloggaren "Långt borta och nära".

Egentligen heter hon Solveig och så här skriver hon när jag ber henne berätta lite om sig själv.

"Hej där!

Men snälla nån ska du skicka marmeladen också, packa den i en kraftig plastpåse, lite platt, skicka i vadderad påse - alltså inget glas - och så tänker jag på portot!!!!

Vuxit upp i Arjeplogs kommun, varit hotellreceptionist, vattenrallare, biblioteksassistent, sysslat med kontorsarbete i Ritsem, Ligga (Jokkmokk), Åsele och Slagnäs.

Vänster tumme upp och är lejon.

Kram
Solveig."

För en stund sedan ringde jag henne för att fråga om jag fick skriva ut namnet och vet ni hur det känns i hjärtat när man kommer till någon som pratar rent arjeplogsmål, trots nitton år i förskingringen!

Jo, man blir alldeles varm inombords!

Och Solveig, som för övrigt bor i Dalarna, lät som en glad och varm och go människa och så, så där på sluttampen kom hon på en sak, jo, att hon tycker om bokstavsspel, så där som Betapet .., och så fick jag veta att hon hängt med här på bloggen i nästan sex års tid, dvs, så länge som jag har hållit på med detta.

Ack .., här vore sannerligen en tålamodsmedalj på sin plats, Solveig!

Och här är länken till hennes blogg.

Grattis till dig med, Solveig!

I semmelfabriken ...

Helt ärligt vet jag inga semlor som är godare, än dem (heter det "dem", eller de ..? och helst vill jag skriva "dom" - hjälp mig, ni språkvetare -!) vi säljer i affären!

Mandelmassan är ganska lös och ligger inte - som hos en del andra - som en klump i mitten .., och grädden har stänk av vaniljsocker och det sparas inte på den .., och bullen är luftig.

Ni anar inte hur många semlor vi säljer under ett par månader!!

Gången är sådan att vi delar färdiga bullar, brer på mandelmassan, spritsar grädden, siktar florsocker över och så in i påsarna!

Så här såg det ut i morse när jag kom till jobbet.



Och så här ser den färdiga semlan ut ...!

Söndagsfönstret ...

.... fångades på Kefalonia, 2008.

Jag undrar om inte Emma höll i håven?

Missa inte ...

En alldeles u n d e r b a r dokumentär, ikväll kl.20.00

När jag första gången såg det här programmet, kastade jag mig på pennan och skrev till filmaren vars namn innehåller en mängd konsonanter och så tackade jag för sextio minuters underhållning.

Och den här filmen, den kan sannerligen kopplas till reflektionerna angående detta med genusperspektiv .., och med starka män och kvinnor.

Se den!

(Och kan någon spela in den till Steel City Anna - jag kan inte - så skulle hon bli glad, det lovar jag, för det här är en film för alla som är intresserade av människor.)

SVT, 2, kl. 20.00 ikväll söndag, alltså.

"Paradiset".

En lyckad gemensam tapetsering är det ultimata beviset på ett lyckat äktenskap.

Det bekräftar Hans och Kerstin Stralström från Kiruna som vid 82-års ålder försöker förvandla sin sommarstuga till ett paradis. Men enkelt är det inte och båda måste stå ut med mycket innan tapeten hamnar på rätt ställe.

Dokumentärfilmaren Jerzy Sladkowski har tidigare gjort två filmer för SVT med paret - "Tango, gräl och ledbesvär" och "Lappsjukan".

Och så några kvällsfönster ..

... modell mindre, från Frankrike.

Madame Monet höll i fönsterhåven.

I den lilla ettan.
pElle sitter och tittar på världen där utanför.

Arbetar sju timmar i affären.
Tolv till sju.

En kvinna i min ålder upprörs storligen över att Aftonbladet igår kostade tre kronor mer än vanligt och hon tycker att det var skamligt och varför var det så .., och jag säger - men vänligt - att det är trots allt ett fritt val att köpa tidningen och igår var det helgdag, det var därför tidningspriset höjts, men det är inget vi gör, det sköter tidningarna själva om.

På eftermiddagen kommer en kund som egentligen är från Gargnäs - utanför Malå -, men bor här nere, och tänk, jag blir lika glad var gång - fast jag egentligen inte fattar varför - det är kanske för att vi delar samma dialekt?

En annan kund frågar om Västerbotten och berättar att han själv har bott i en mindre by inte långt härifrån - eller mer som ett samhälle kanske - och hur svårt det var att komma in i byagemenskapen, nästan omöjligt, men i Haverdal har det varit så mycket enklare, ja, om detta berättar han när jag vittnade om min ångest för att lämna Ystad .., det tog mig ju flera år att ta ett sånt beslut!

Det finns människor som vågar göra allt möjligt - utan betänketid -.

Louise Hoffsten - en av stjärnorna på slottet -, rymde till Paris när hon var femton år och min mamma kom att tillbringa tjugo år i Bolivia och kunde inte ett ord spanska när hon gav sig av och någon annan emigrerar till Australien.

En kvinna som handlar i affären skilde sig och gifte om sig utan något mellanrum och mannen hade hon träffat på en dejtingsida och det hela gick på nolltid.

"Men att du vågar ...!" säger jag.

"Ingen fara, jag litar på magkänslan!" svarar hon trosvisst.

Själv velar jag länge, länge och tycker att detta att flytta trettio mil norrut och lämna den lilla ettan, är ett steg lika stort som att byta liv.

Och det gör man ju.
Egentligen.

Och det är högtryck och lågtryck om vartannat och ena dagen leker livet och man går vid havet och känner sig pånyttfödd ...., men dagen därpå, med hällregn och gråväder, ramlar man ihop i soffan och pv smörjer in med Voltaren Gel och det är som att ha mött Frälsaren och vi tittar på Stjärnor samlade på ett slott och jag tänker att egentligen har jag - i allmänhet - aningen svårt för skådespelare, men Kim Anderzon, henne gillar jag verkligen ..., och jag fascineras av hennes ansikte som visar spår av liv och ålder och jag blir glad när hon inte har straaaaamat upp huden, ja, verkligt glad blir jag .., så där så att jag skulle vilja ge henne en kram .., och Johan Rheborgs humor, den går rakt in i mitt hjärta!

Ny arbetsdag i morgon.
Sju timmar.

Och tulpanerna är lika vackra idag, som igår.

And the winner is ....

Stort grattis till vinnarna!