I den lilla ettan.
pElle sitter och tittar på världen där utanför.
Arbetar sju timmar i affären.
Tolv till sju.
En kvinna i min ålder upprörs storligen över att Aftonbladet igår kostade tre kronor mer än vanligt och hon tycker att det var skamligt och varför var det så .., och jag säger - men vänligt - att det är trots allt ett fritt val att köpa tidningen och igår var det helgdag, det var därför tidningspriset höjts, men det är inget vi gör, det sköter tidningarna själva om.
På eftermiddagen kommer en kund som egentligen är från Gargnäs - utanför Malå -, men bor här nere, och tänk, jag blir lika glad var gång - fast jag egentligen inte fattar varför - det är kanske för att vi delar samma dialekt?
En annan kund frågar om Västerbotten och berättar att han själv har bott i en mindre by inte långt härifrån - eller mer som ett samhälle kanske - och hur svårt det var att komma in i byagemenskapen, nästan omöjligt, men i Haverdal har det varit så mycket enklare, ja, om detta berättar han när jag vittnade om min ångest för att lämna Ystad .., det tog mig ju flera år att ta ett sånt beslut!
Det finns människor som vågar göra allt möjligt - utan betänketid -.
Louise Hoffsten - en av stjärnorna på slottet -, rymde till Paris när hon var femton år och min mamma kom att tillbringa tjugo år i Bolivia och kunde inte ett ord spanska när hon gav sig av och någon annan emigrerar till Australien.
En kvinna som handlar i affären skilde sig och gifte om sig utan något mellanrum och mannen hade hon träffat på en dejtingsida och det hela gick på nolltid.
"Men att du vågar ...!" säger jag.
"Ingen fara, jag litar på magkänslan!" svarar hon trosvisst.
Själv velar jag länge, länge och tycker att detta att flytta trettio mil norrut och lämna den lilla ettan, är ett steg lika stort som att byta liv.
Och det gör man ju.
Egentligen.
Och det är högtryck och lågtryck om vartannat och ena dagen leker livet och man går vid havet och känner sig pånyttfödd ...., men dagen därpå, med hällregn och gråväder, ramlar man ihop i soffan och pv smörjer in med Voltaren Gel och det är som att ha mött Frälsaren och vi tittar på Stjärnor samlade på ett slott och jag tänker att egentligen har jag - i allmänhet - aningen svårt för skådespelare, men Kim Anderzon, henne gillar jag verkligen ..., och jag fascineras av hennes ansikte som visar spår av liv och ålder och jag blir glad när hon inte har straaaaamat upp huden, ja, verkligt glad blir jag .., så där så att jag skulle vilja ge henne en kram .., och Johan Rheborgs humor, den går rakt in i mitt hjärta!
Ny arbetsdag i morgon.
Sju timmar.
Och tulpanerna är lika vackra idag, som igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar