I smyg ....

Kvinnan är i min ålder och verkar stressad när hon ska betala ., hela tiden tittar hon sig omkring med en slags oro i blicken.

"Och så vill jag ha en ask Prince, men skynda dig och ta ner den!"säger hon, med blicken riktad mot entrén.

Ingenting begriper jag.

"Jaa .., du förstår, min man vet inte om att jag röker, jag stiger upp jättetidigt på morgnarna och går ut och tar ett bloss, nä, han känner inte lukten, du vet, jag parfymerar mig .., ja, i flera år har jag gjort så här .., hur han är ...?, ja, en renlevnadsmänniska ...", säger kvinnan och stoppar raskt ner cigarettasken i handväskan.

Och det är ett par veckor efter jul och hur många gånger som helst per dag blir meddelandet "Medges ej" när bankkorten dras och jag får ont i magen och ser paniken i ögonen ..., bankkort efter bankkort testas och ibland blir svaret detsamma mest hela tiden.


"Vareniklin tartrat" är ett rökavvänjningsmedel.
Kanske är skribenten läkare?
Och det tycks råda en slags kamp om vad som ska köpas hem.

Tidigt på förmiddagen kommer en kvinna i 40-årsåldern in och köper frukostbullar.

"Nu du, ska jag hem och sova!" säger hon leende.

Jag frågar om hon arbetar inom sjukvården och det gör hon.

"Javisst, på Varbergs lasarett", förklarar hon och jag tänker att hon är sjuksköterska, för så fördomsfull är jag förstås, men nejdå, kvinnan är läkare på kvinnokliniken och natten mot idag har varit lugn, inga barn som behövde hjälp för att komma till världen, allt har varit bra.

Då kommer jag ihåg brevet jag fick i förra veckan, ja, det var just från Varbergs lasarett och en överläkare hade undertecknat det hela och allt var så omåttligt vänligt skrivet, så där så jag för ett ögonblick hade tänk skriva och tacka - det var sååå långt från myndighetsprat som man kan tänka sig -!

Men nu skrev jag inte och tackade, för jag tänkte att .., kanske är den där överläkaren en riktigt stropp när allt kommer omkring och skriva trevliga brev är måhända inte så avancerat .., men till kvinnan framför mig, för henne berättar jag om hur glad jag blev och hon får veta vad skribenten hette, ja, som en före detta statsminister i vårt land.

"Han är verkligen så jättetrevlig!" säger hon då leende.

Ojdå.

Jag kanske får höra av mig ändå.



Och mitt på dagen, tre timmar innan jag ska sluta, får jag ta bilen och köra hem och rasta Harry.

Aldrig i livet har jag arbetat på en sån härlig arbetsplats med så mycket generositet!

Och nu är jag ledig i en och en halv dag.

Då vill man sjunga så här ...
Eller så här - i alla fall i refrängen -.