Över krönet ....

Ååå, så underbart det är att ha ett arbete att gå till!
Först kommer tre arbetskamrater och är snälla och rara när jag just har kommit till jobbet och det slutar med att vi är tre som gråter. Alla har djur.

Sen hittar jag i personalrummet en liten påse med ett wienerbröd i, plus en Trisslott.
Det är från alltid så omtänksamma Cornelia A som vill trösta.

Och roligt var det att träffa rara kunder och prata Nattvasan och jag tänkte, efter några timmar i affären, att ja, men vi gjorde ju trots allt vad vi kunde; vi körde raka spåret till djursjukhuset och ja, det kanske känns bättre att det hela slutar på det viset, än att vi hade tvingats ringa och boka tid för att skicka lilla Nelly till himlen, eller var hon nu hamnar.

Visserligen har jag storgråtit mest hela förmiddagen, men på nåt sätt så känns det ändå lite bättre.
Lite. Lite.

På besök i Räften i Skåne, hos pv:s lillebror och hunden Kasper.

Och jag tänkte så här idag: min pappa dog när jag var 22 år, två år senare åkte mamma till Sydamerika och blev borta i tjugo år. Så fick vi Nelly i huset. I tre års tid - tror jag - har hon varit den allra ljuvligaste lilla varelse. Egensinnig. Envis. Humoristisk.
Och varje kväll har hon legat i min famn och tittat på mig med sina bruna pepparkaksögon och när hon var glad, var hon den gladaste jag visste.

När jag slutat på kvällarna och pv hämtat mig, har han ofta haft båda hundarna med sig i bilen.
Åååå, så glad hon blev när jag kom ut på lastbryggan!

Att känna sig så älskad - utan att behöva göra nånting - så reservationslöst älskad, det betydde så mycket! Inte spelade det nån roll om man är rufsig i håret, tjock om magen och låren - av en liten hund blir man älskad ändå -! 

Men nu ska det nog gå framåt, tror jag.

Inte så att jag slutar att sakna hemma och inte så att jag aldrig kommer att fälla någon fler tår för henne, men livet måste gå vidare. Och vi får vara så innerligt, innerligt, innerligt tacksamma för dom här åren med Nelly.

Ungefär så.

Herr eller fru Gärdsmyg ....

Sommartid har vi familjen Gärdsmyg boendes i syrénsnåren inte långt från dom två kompostbehållarna. Ja, om dom bor där vet jag inte helt säkert, men dom håller i alla fall till där.
Och där kan vi höra dem varna sina småttingar när sigge är på gång och jag tänker ofta att det måhända hade varit bättre om dom hållit sig  a l l d e l e s  tysta .., nu hör han ju dem direkt.

S o m   jag tycker om den lilla fågeln med sin upprättstående stjärt!

Under besöket i Dalarna fick jag just en liten gärdsmyg i trä av pv.
Idag fick den komma ut en stund och sitta på grannen Ingers stenmur, allt medan jag tog bilden.

Vill man höra hur den låter, kan man göra det här.

På nätet (fageln.se) kan man läsa följande: 

ärdsmygens utbrednig och antalet häckande par beror mycket på hur kall vintern blir. Ända upp till 90% av bestånde försvann mellan 1975-1979. I norra Svealand och i synnerhet i Norrland, kan arten efter några stränga vintrar vara helt försvunnen. Det beror bl.a. på dess dåliga förmåga att lagra fett. Idag finns det mellan 100.000 - 500.000 par i landet.

Enligt gammal sven folktro är Gärdsmygen en trind, storhuvad liten gynnare som kilar som en liten mus kring rishögar och rotvältor, alltid med den lilla stjärten stolt pekande rätt upp. Namnet har den fått av sin vana att smyga omkring bland gärdsel och risbråtar. Den kallas också för tummeliten och baskakung i Skåne, Thomas i gärdet i Norrbotten, meshätta och gärdsgårdsmesa i Småland, mysing i Kalmartrakten och tummetott i Dalarna. Namnlistan kan göras ännu längre. Om Gärdsmygen berättas samma saga som om Kungsfågeln som ridande på örnens rygg kunde flyga högre än någon annan fågel.

Anslagstavlan ....

Under veckan i Sälen förvandlas jag - från trogen Hemköpskund - till en lika trogen Coop-besökare.
Affären ligger nere i Sälens lilla centrum, mitt emot Systemet och andra inrättningar och jag tycker så bra om den butiken.
Frukt, - och grönsaksavdelningen är fräsch och fin och efter dom här vasaloppsveckorna i åtminstone sex år nästan på raken, känns affären som "min".

I entrén finns - förutom en anslagstavla - säckar med ved att köpa, där är pantaoutmaterna och där finns finurliga kundvagnar av högre modell och utanför entrén sitter en man och ber om pengar.

Det här var första gången jag inte köpte tulpaner och satte på köksbordet.
I dom två kassorna sitter såväl manliga som kvinnliga kassörskor och det är blandade åldrar och ingen är i tjugoårsåldern.
Rabattkuponger bara dras av rakt av - ingen behöver signera dem -.

Ja, det är på det hela tagen en himla trevlig butik med vänlig personal.

Och så är det väl det här att man har lärt sig att hitta bland hyllorna.
Under första dagen i Sälen körde vi ner för att handla och där, bland bananer och apelsiner, stod en demonstratis och bjöd på en god pastaröra. Jag tyckte att hon såg så bekant ut på nåt vis och därtill hade hon ett leende som ..., ja, som man bara blev så glad av!

"Men var du inte här i fjol den här tiden också ...? Du kommer från Piteå väl ...?" sa jag.

Jodå, så var det.
Och hon berättade att hon heter Anneli Clausen; kanske någon bekant till dig, Babsan?
Såååå rar och fin!

Bara en bit från Coop ligger en antikaffär, ja, belägen i ett gammalt hus helt enkelt.
På farstutrappan står - förutom en massa vackra krukor - gamla skidor som väcker minnen.
Ååå, så jag minns dessa bindningar där man ibland fick dra åt skruvorna lite extra på själva blocket, då dom där flärparna (på sidorna, där bindningen fästs) gled iväg.

Inne i själva butiken finns mängder med gamla trätråg och kittlar och annat, men allt är dyrt, bra mycket dyrare än hos Antik & Design hitom Ängelholm!
Nåväl, en liten gärdsmyg i trä fick följa med hem - en present från pv -!
Så snällt!

Nu är klockan snart halv elva och jag ska utfodra små och större fåglar .., och sen duscha och göra mig klar för jobb lite senare idag. Ögonen är röda och svullna ...., huvva, hur man ser ut!

Jo, jag hade tänkt ....

.... att Nelly skulle få skriva och berätta hur hon har det i hundhimlen,
men jag hittar ingen glädje i att göra just det.

Det får bli senare.

Och jo, jag vet .., det är en liten hund som har dött, inte en syster eller ett barn.

Tisdagsfönstret ....

Klockan 16.05 den 24:e februari speglade sig solen i altandörren .., och just i det ögonblicket tog Cecilia N fram håven!

Det tackar jag ödmjukast för.

Livet ....

Alla möjliga sorters fåglar trängs vid borden!
Den gröngulagula krabaten - grönfink kanske? - håller stånd mot övriga gäster och kör helt bryskt iväg dem.

Mängder med domherrar är på besök!
Och koltrastar, duvor, bergfinkar och vanliga pilfinkar.
Talgoxar förstås, men knappt en enda blåmes.

Aldrig tidigare har vi haft sååå många domherrar här utanför!
Fru Domherre har hittat ett eget krypin och sitter där för sig själv.

Plötsligt kommer en svart skugga farande förbi fönstret och KAOS utbryter!
Alla fåglar är försvunna!

På marken ligger senare några fjädrar som rycktes loss i farten.
Efter en stund är dom flesta matgästerna tillbaka.

Till lillpigan ...

Ja, nog var det ju typiskt att det skulle vara din glupskhet som fick dig på fall.
Äta och sova .., det var Nellys melodi det.

Ett bonusfönster från Värmland ...

Hej!

Här kommer några fönster ett fönster från vår tur idag söndag 25 februari. En solig och vintrig söndag.

När man har matsäck med sig så är det perfekt hitta en bra soffa i solen och i lä! En sån soffa fanns på den här bryggan med sin bod. Där blev det fika på varmkorv i termos och varma koppen. Där på boden fanns också några fönster som jag fångade till dig.

Vi två kom också med lite på köpet, skuggorna av oss.

Hälsningar Turtlan och kärleken M!

Det bästa för Ulrika i Närke ...

Ja veckans bästa den här gången är då inte svår att välja. :-)

 

En helg tillsammans med Stefan och den har vi tillbringat i Falkenberg. Lördag förmiddag hälsade vi ju på i gula huset och det var så himla roligt! Vi har pratat om det flera gånger sen dess, hur himla trevligt det var. :-)

En så rolig "bonus" att vi fick träffa Friherrinan också!

Gos med världens absolut sötaste lilla Nelly, det kan jag leva länge på bara det.

 

En trevlig prick, kan bloggmadamen intyga ...

 

Vi har också varit på Falkensbergsrevyns "Hittepå" och som vi skrattade! 

Heeelt fenomenalt bra är dom. Jag vet inte när jag skrattade så mycket under en och samma kväll sist. Verkligen asgarvade. :-)

Nu är jag nyss hemkommen och trött som jag vet inte vad men lycklig så fötterna knappt snuddar golvet. :-)

Kraaaam från Fjugesta, och vi ser fram emot nästa gång vi ses!

Måndagsfönstret ...

... kommer från den alltid så omtänksamma Solbritt i Ystad.
Det fönstret har vilat här i inkorgen sedan den 1:a mars, men nu är det på plats.

Tack snälla, rara!

Hemma igen ....

Ett så kallat glädjeskutt ...

För tio år sedan - eller femton - besökte jag internetcaféer om jag inte kunde blogga dagligen unde en semesterresa. Tänk, att man faktiskt kan förändras! Å andra sidan hade jag nu instagram till hjälp att sortera intryck, eller mer, tömma hjärnan. (När jag väl satte mig här för att logga in, kom jag inte ihåg lösenordet till min mejl ,-)

Det här blev en vecka med solsken, korsordslösande (1 minut var löste vi, AP och jag), promenader, sitta-i-backen-i-solen .., besök nere i Sälens by .., stamkund på Coop på samma ställe .., vykortsskickande .., och för AP och pv var det förstås daglig träning inför den stundande nattvasan natten mellan fredag och lördag.

Som ni ser av bilden här ovanför, så klarade dom det hela.
Det här är vid sextiden på morgonen och Harry var överlycklig över att husse äntligen var på plats!
Så blev det bilkörning tillbaka till Sälen och hjälp, så trötta vi alla var, även vi som hängt med under hela natten - Hilda, Patrik, Micke och jag själv -.

Det var kring åtta minusgrader i starten, men blev kyligare efterhand.
Av 1500 anmälda tackade 489 för sig redan före start och ytterligare 291 hade brutit själva
nattvasan under natten (det blev fler .., lite över trehundra tror jag) och föret var trögt och kärvt, "inte en meter gratis!" sa pv när allt var klart.

Och AP fick grått hår på kuppen ...

Men ååå, så trött pv var när dom kom skidandes i mål, ja, jag tyckte att han åldrats tio år på lika många timmar! (Nåja, nu är han sig själv igen).
Och AP sa efteråt att hon inte hade en aning om att pv kunde så många kraftuttryck .., för sista biten, från Hökberg till målet, då kom just såna ord, särskilt så snart en backe - även modell mindre - uppenbarade sig!

AP, Patrik och Hilda. Hilda och härlig musik!

Efteråt, på kvällen, blev det firande på restaurangen - After Ski - där två unga män underhåll oss på suveränt sätt. Såå duktiga dom var!

Hemmakväll i stugan ...

Sista två dagarna blev Nelly krasslig.
Hon kräktes och ville inte äta som vanligt.
Och hon försökte ideligen att bajsa .., gick med svansen upprätt och såg så förfärligt eländig ut.
I trakten av Trollhättan såg vi ju att hon inte hade det bra och jag ringde Hallands Djursjukhus och frågade om dom hade jour och jo, det hade dom och pv körde fel i Göteborg men hittade ut och vid sjutiden var vi framme i Slöinge.
Då var hon riktigt dålig, helt utslagen.

Veterinären trodde först på magkatarr och det lät ju inte så farligt, men efter röntgen och ultraljud upptäcktes att hon - denna glupska lilla madame - ätit nånting som var i diameter som 1,5 - 2 cm och som nu satt fast i tunntarmen på höger sida; nåt kantigt föremål.

Jaha.
Så kom då frågan: skulle dom öppna henne och ta ut vad-det-nu-var .., eller ?

Eller ...?

Vi lämnades ensamma i undersökningsrummet ("säg till bara när ni bestämt er!" sa veterinären) där lilla pigan låg och sov (tack morfin att du finns!) så gott på undersökningsbordet och jag ringde AP och vi tänkte väl ändå att någon gång kommer slutet, så är det ju och hela sista året har hon kissat inne så mycket och allt virrande hit och dit och nu gråter jag så jag inte ser skärmen ..., och jag knackade på en dörr och sa att ..., jo, vi har bestämt oss och veterinären sa att det var ett klokt beslut och vi pussade på Nelly och sa hur mycket hon har betytt för oss; hur oändligt mycket glädje hon skänkt oss och alla hennes glädjeskutt nere på ängen och hur humoristisk hon var .., och pv satt vid huvudänden och jag själv på en pall och hade en limegrön fleecefilt som jag grät i och så fick hon en spruta och eftersom hon redan sov, gick det så fint, så fint.

Plötsligt blev allt stilla.

Så nu är vi utan henne.

Och ja, detta är livets gång, det vet alla som har hund eller andra husdjur.
Det är ju likadant för oss människor också.
Nästan fjorton år fick hon, lillpigan som jag älskade nåt så vanvettigt mycket.

Så var det.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, uti landet Halland.

Och dom här orkidéerna som jag inte är någon större fantast av, dom bryr sig inte ett dugg i den saken och från att ha varit några anskrämligt torra pinnar, så ser den plötsligt ut så här.

Ungefär som .."jaha Elisabet, vad säger du nu då ...?"

Det är faktiskt som ett litet mirakel.

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

Bilden har ellem tagit för många år sedan.

Hej!

 

Veckans bästa börjar på söndag och jag har längtat sååå länge. Då sätter vi oss på planet och far till Gran Canaria. Ser fram emot en vecka med vila, solljus och värme! 

 

Och eftersom jag är som du, kräver inte så mycket omväxling, så är vi där vi har varit många gånger förr. Skönt att inte behöva fundera så mycket på hur det ser ut, hur det fungerar. 

Dessutom vet man ju vad man längtar till! 

 

Visserligen är vi nu i den bästa delen av vintern (vårvintern, payback time) men det lär finnas kvar både snö och minusgrader när vi kommer hem.

 

ellem

Vykort från Salta, Argentina 15/11 1987

Och kortet är till min moster och hennes man och det är förstås mamma som skriver.

"Hej Bisse och co!
Hur står det till med herrskapet? Jag är i Salta med tre blinda barn (ur samma familj), deras lillasyster och far och mor + en moster som ska opereras för struma, stor som två apelsiner, på halsen.

Alla befinner sig nu på sjukhuset, men oj, oj, en så jobbig resa hit!!
Två av de tre blinda (9-8 år) kan inte gå, så man måste släpa på dem. Inte ville de släppa oss över gränsen till Argentina heller, trots att vi hade alla papper de i vanliga fall ska ha.
Nej, därför att barnen inte tycktes vara normala, så fick vi vända tillbaka till Yacuiba. Där blev det det tre dagars spring i 40-gradig värme. Till ny läkarundersökning, fotografering, till Argentinska konsulatet, springa och hämta mat från en restaurant (vi bodde ruffigt, men billigt på ett residencial), nya papper från Villa Montes med nattåget osv, osv.

Efter ett RÖRANDE RART brev från konsulatet, där de bad alla berörda parter ta hänsyn till familjens tragiska situation, släpptes vi över gränsen, men av en rosenrasande gendarm som slet papper i bitar och rasade ...
Arma karl, det var nog dagen efter för honom!!

Här är underbart vackert.
Som Ni vet är världen liten. Vi stötte på en jättetrevlig tandläkare från Luleå som varit här på en tandläkarkongress.

Kramar och hälsningar, Ann-Gerd."
  

När man tappat bort sig ....

Idag i Hallands Nyheter kan vi läsa om den Större Gulbenan - i vanliga fall hemmahörande i Canada eller Alaska - som nu, till synes obekymrat, spatserar omkring på stränderna söder om Varberg.

Dom som tror sig veta, gissar att fågeln antingen fått något fel på navigeringssystemet (för min inre syn ser och hör jag en gps-dam som ideligen hojtar "gör en U-sväng!", "gör en U-sväng!"), eller så har den kanske helt enkelt drivit iväg åt fel av väldiga stormar. Bara blåst iväg!

Eller ville den inte gå i Samlad Tropp?
Ville den helt enkelt uppleva nånting annat?

Man kan ju undra hur den större gulbenan har det?
Saknar hon sina kamrater?
Funderar den över vart alla kompisar/artfränder har tagit vägen?

Det lär inte gå någon nöd på henne; även här i landet Halland finns gott om småfisk och kanske några insekter, men det är ju inte samma sak som i Alaska förstås.
Och fågelskådare från när och fjärran har kommit för att skåda denna - för oss - så sällsynta pippi.

Och jag läser:

"HN hittar både gulbenan och en handfull ornitologer i strandbrynet vid Björkängs havsbad. Det är tre grader kallt och stranden badar i sol. Obekymrad av intresset struttar fågeln fram i det grunda vattnet på sina långa ben i jakt på föda. 
Hen ser både pigg och välnärd ut. Stundtals kommer den så nära som 20-30 meter. 
Onrnitologen Mikael Johansson ligger på mage i vätan i jakten på bästa bilden. 
- Den har fantastiskt mycket mat här och två åar att äta ifrån. Gulbenan lever på både borstmask, småfisk och insekter, berättar han.

Ja, nu vet vi.
Men tänk, om den ville komma hit till Stensjöstrand!

Bilden har Annika Karlbom tagit och journalisten heter Marie Hebelius Svahn.

Dagens fönster ....

En solig vinterdag i Porto kan man sitta ute. 

Eller sitta innanför fönstret och fotografera de som sitter ute.

 

Så skriver Anna - hon som har vuxit upp på landet utanför Ystad - ja, inte alldeles direkt utanför, men inte så långt ifrån heller. 

Och här en liten film om Porto.
Egentligen tycker jag inte om när någon säger att "det HÄR måste du se!" eller "det här får du inte missa!" när man besöker något främmande ställe.

I Skottland tittade vi inte på någon form av framställning av whisky; dels för att ingen av oss dricker whisky, men också för att det då skulle kännas som att gå in en läskedryckfabrik. Det var många som förfärades över den saken.

Men nu hittade jag den här "vad-man-inte-får-missa-i-Porto", så det får bli så.

Och tack Anna/annannan för bilderna - det här är den första -!

Ett baklängesbrev .....

Det blir lite hipp som happ ., jag ska sortera denna bunt senare.
Här ett brev skrivet någon månad innan min mormor dör.
Mamma skriver återigen till sin lillasyster.
I början av brevet märker jag tydligt att mamma är trött och även besviken över den bristfälliga kontakten med syskonen, men ingen av dem är intresserad av att sitta med penna och författa brev till och det kan ju inte ha kommit som en överraskning för mamma). 
Gunvor som nämns, är även hon syster till mamma, född som förstabarn i mormors andra äktenskap - Lisbet är nummer två - och Gunvor är även mamma till den flitigt vävande mellansystern.

"Puntana den 16:e mars 1980.

Kära Bisse och co!

Hjärtligt tack för brev n:o 3.
Det är nog bäst att Du håller reda på räkningen, så du inte överanstränger Dig. Men mycket roligt så länge detta varar. Fick brev från Gunvor som säger att mamma klagar på att ingen skriver. Förstår, att denna någon är jag. I alla fall så sände jag brev till henne i veckan när vi var upp till Tartagal. Själv hade jag väl ett 15-tal brev att hämta. Men så är jag också en flitig brevskrivare, något som jag tror är en absolut förutsättning för att få brev, det är ju  att själv sända några.

Mamma som delar ut medicin och annat till indianer i bushen.

Vägen upp till Tartagal var nu inte den bästa vi åkt någon gång. Sjutton timmar tog färden upp.
När vi kom till det värsta surstället som vi absolut inte skulle ha tagit oss över, si då ..., efter cirka 15 minuter, kommer en traktor som var på väg att hjälpa en bil som suttit fast från fredag till tisdag!
Det blir en oerhörd påfrestning för bilarna när de ska kränga genom gräsliga gropar, köras genom formliga dikbildningar - så där så de hänger på underredet både nu och då.

Nerresan gick dessbättre på bara elva timmar, men även då fick vi traktorhjälp över det stället vilket vi absolut inte skulle ha tagit oss över själva. Bara en enda lervälling med hemska gropar i!
Den traktorn var på väg ner för att hjälpa en bil som suttit fast de två dygn vi varit i Tartagal.

När vi skulle ner igen var vi ett femtontal personer på flaket, tillsammans med bensinfat, stora säckar med mjöl, brödpåsar, gasoltuber med mera. Jag log i smyg, när en ung fröken klev på och försiktigt borstade bort lite jord från sina långbyxor. "Vänta du lilla vän", tänkte jag.
När vi elva timmar senare kom fram, var hon, såväl som alla vi andra, bara jord och smuts. Hon var vit av skräck när bilen krängde så vi tumlade om varandra, men innan vi var här nere så hade hon morskat upp sig. Hon skulle arbeta som lärare i en by några mil härifrån.

Själv satt jag och tänkte på det förunderliga i att jag över huvud taget fanns med på detta flak.
Aldrig hade jag väl någonsin fantiserat om att en dag sitta inklämd på ett lastbilsflak nere i Chaco, bland bensinfat, indianer och crioller, men jag kände mig så lycklig.
Ingen jäkt. Ingen stress.
Vi kommer när vi kommer; alla tålmodiga och lugna.

Jag har alltid med ett extra förråd av bröd och kläder, ty det är alltid några utfattiga som inte haft råd att köpa detta för resan, och ofta är ungarna utan skyddskläder när det regnar.
Då känns det meningsfullt att vara medresenär och kunna erbjuda bröd och kläder.

Ha det nu så gott med Din lille dotterson och dina barn och din fine Örjan. Klart att jag ber för er alla. Till sist de innerligaste hälsningar från er bortlupna syster, moster och svägerska.

Ann-Gerd."

Mera från breven .....
(Jag inser att det här är ju kanske bara av intresse för mig, så jag förvarnar redan. Det här är ju såväl min blogg, som min dagbok).

Den 7:e juli 1980 skriver mamma ännu ett brev till sin lillasyster.
Då är min mormor begravd sedan någon tid tillbaka och mamma har uppnått en ålder av femtionio år och hade varit änka i tre år.

Mormor Betty.

"Kära Bisse!

Varmt tack för det långa värmande brevet. Mycket välkommet. Jag kan så innerligen väl förstå hur Du känner det efter mammas död. Jag skrev till Elisabeth, att när Ivar dog var det med förvåning jag konstaterade hur litet man känner sig själv och sina reaktioner.

Så länge mamma varit krasslig, så ofta vi trott att  hon skulle dö, så väntat det borde vara, men när det nu skett, så upplever jag det som om jag har stympats på något vis.
Elisabeth skrev att mina sista brev har varit helt utan inspiration, ja, jag har känt det som om jag har varit tom invärtes. Månne det ändå är så, att det finns trådar till vårt ursprung kvar i vårt innersta?
Jag har också, för första gången i mitt liv, känt ett behov av att sätta en blomma på en grav.

När mamma var 45 år sade Doktor Björkman till Haqvin att hon skulle leva högst fem år till. Hon hade så dåligt hjärta, sade han. Hon har levt nästan fyrtio år sedan dess!. Jag kan inte säga hur det kändes när Haqvin berättade detta för oss. Jag som var så rädd att hon skulle dö - som min pappa - så att jag, när jag var liten, band ihop mina fötter för att få ligga i hennes säng, ty då skulle jag i alla fall kunna kolla in om hon levde när jag vaknade på natten.
Hela min tid mellan 6 - 10 år var en enda skräck när jag rusade in till Margit på nätterna, efer att ha drömt att jag hittade mamma död.

Apropå Sunnansjö, ja, överlåt åt moster Hanna att ge mammas del till vem hon vill - om hon nu inte själv gör anspråk på den. Jag kan nog inte tillgodogöra mig denna gåva. Prata du med henne, ni kommer säkert på någon lösning till allas bästa. Det var vackert tänkt och värmer mitt hjärta, men som sagt, jag tror aldrig att jag blir riktigt bofast någonstans mera i mitt liv. Flyktig och ostadig skall Du vara, står det i Mosebok ...

Pappa, med sina mjuka och alltid så varma händer ...

Ja, Bisse. Jag har mött två människor med underbart mjuka händer; Mamma och Ivars.
Samma hur mamma rotade i potatisland eller grovjobb, så hade hon mjuka händer, något jag ofta sade till henne. Likadant med Ivar, alltid lena, mjuka händer.

I morgon ska vi åka tillbaka till PilcoMayo. Jag hade en hög med post som väntade mig. Elisabeth skriver ständigt att hon bor i "Paradiset". (Malå, alltså).

Hjärtevarmaste hälsningar från din syster Ann-Gerd.

Torsdag ....

Och vi säger - unisont - att detta med skilda sovrum är som en enda stor gåva!
När kände jag mig senast så pigg!?

"Ja, och jag sover nonstop till fram emot fyratiden, då känner jag mig utvilad...", säger pv på morgonen.

Själv ligger jag i sängen och lyssnar till Sportradion och tänker att dom ändå är dom allra, allra bästa reportrarna, men när det är bara är två åkare kvar innan André Myhrer ska åka sitt andra slalomlopp, då springer jag nerför trappan för att titta på tv-sändningen.
Och så blir det GULD!
Hurra, hurra!

Nu, när klockan är kring åtta, har pv givit sig ut på träningsrunda ute på Ringenäs (mot Halmstad till, där man har konstnö-spår) och tjugofem varv har herr pensionatsvärden tänkt sig, alltså omkring två mil. Igår blev det tre.

Igårkväll hörde AP av sig .., borde dom inte skaffa sig var sin Air Trim inför Nattvasan?
Tänk .. femton minusgrader och nio mils skidåkning ..?

Nu är ju pv smålänning och jag gissar att han aldrig i livet hade han köpt sig en sån grej, om nu inte lagkamraten kommit på idén och efter en stunds surr så .., ja, beställ en till mig också, säger han.
Själv sitter jag i soffan och ler.
S o m   han längtar till detta lopp!

Och ja, jag inser att här finns säkerligen någon som läser och tänker "vilken idioti, ge sig iväg på nåt sånt och han som har haft hjärtproblem, jo, jo .., det kan man tänka sig vad som kan hända!"

Ja, så är det förstås.
Men å andra sidan är han ju som allra mest lycklig när det är sånt här på gång.

När jag vid sista glädje-inlägget berättade om Babsans glädje, skrev jag att hon var rödhårig.
Det har hon också varit, men så kom en bild i mejlkorgen.

"Så här ser jag ut nu .., omväxling förnöjer", skriver Barbro, som alltså inte - för närvarande - är rödhårig.

Men allt det självlockiga har hon minsann kvar.

Och nu är det alltså´torsdag .., snart söndag .., och tid till att grunna över den där glädjen! '
Bara så ni vet.

Dagens fönster ....

... "en slags fönsterbild", skriver Ulrika.

Jo, men så är det ju.

Det är nog där tomten bor, tror jag.