måndag 5 mars 2018

Hemma igen ....

Ett så kallat glädjeskutt ...

För tio år sedan - eller femton - besökte jag internetcaféer om jag inte kunde blogga dagligen unde en semesterresa. Tänk, att man faktiskt kan förändras! Å andra sidan hade jag nu instagram till hjälp att sortera intryck, eller mer, tömma hjärnan. (När jag väl satte mig här för att logga in, kom jag inte ihåg lösenordet till min mejl ,-)

Det här blev en vecka med solsken, korsordslösande (1 minut var löste vi, AP och jag), promenader, sitta-i-backen-i-solen .., besök nere i Sälens by .., stamkund på Coop på samma ställe .., vykortsskickande .., och för AP och pv var det förstås daglig träning inför den stundande nattvasan natten mellan fredag och lördag.


Som ni ser av bilden här ovanför, så klarade dom det hela.
Det här är vid sextiden på morgonen och Harry var överlycklig över att husse äntligen var på plats!
Så blev det bilkörning tillbaka till Sälen och hjälp, så trötta vi alla var, även vi som hängt med under hela natten - Hilda, Patrik, Micke och jag själv -.


Det var kring åtta minusgrader i starten, men blev kyligare efterhand.
Av 1500 anmälda tackade 489 för sig redan före start och ytterligare 291 hade brutit själva
nattvasan under natten (det blev fler .., lite över trehundra tror jag) och föret var trögt och kärvt, "inte en meter gratis!" sa pv när allt var klart.

Och AP fick grått hår på kuppen ...

Men ååå, så trött pv var när dom kom skidandes i mål, ja, jag tyckte att han åldrats tio år på lika många timmar! (Nåja, nu är han sig själv igen).
Och AP sa efteråt att hon inte hade en aning om att pv kunde så många kraftuttryck .., för sista biten, från Hökberg till målet, då kom just såna ord, särskilt så snart en backe - även modell mindre - uppenbarade sig!


AP, Patrik och Hilda. Hilda och härlig musik!

Efteråt, på kvällen, blev det firande på restaurangen - After Ski - där två unga män underhåll oss på suveränt sätt. Såå duktiga dom var!


Hemmakväll i stugan ...


Sista två dagarna blev Nelly krasslig.
Hon kräktes och ville inte äta som vanligt.
Och hon försökte ideligen att bajsa .., gick med svansen upprätt och såg så förfärligt eländig ut.
I trakten av Trollhättan såg vi ju att hon inte hade det bra och jag ringde Hallands Djursjukhus och frågade om dom hade jour och jo, det hade dom och pv körde fel i Göteborg men hittade ut och vid sjutiden var vi framme i Slöinge.
Då var hon riktigt dålig, helt utslagen.

Veterinären trodde först på magkatarr och det lät ju inte så farligt, men efter röntgen och ultraljud upptäcktes att hon - denna glupska lilla madame - ätit nånting som var i diameter som 1,5 - 2 cm och som nu satt fast i tunntarmen på höger sida; nåt kantigt föremål.

Jaha.
Så kom då frågan: skulle dom öppna henne och ta ut vad-det-nu-var .., eller ?

Eller ...?


Vi lämnades ensamma i undersökningsrummet ("säg till bara när ni bestämt er!" sa veterinären) där lilla pigan låg och sov (tack morfin att du finns!) så gott på undersökningsbordet och jag ringde AP och vi tänkte väl ändå att någon gång kommer slutet, så är det ju och hela sista året har hon kissat inne så mycket och allt virrande hit och dit och nu gråter jag så jag inte ser skärmen ..., och jag knackade på en dörr och sa att ..., jo, vi har bestämt oss och veterinären sa att det var ett klokt beslut och vi pussade på Nelly och sa hur mycket hon har betytt för oss; hur oändligt mycket glädje hon skänkt oss och alla hennes glädjeskutt nere på ängen och hur humoristisk hon var .., och pv satt vid huvudänden och jag själv på en pall och hade en limegrön fleecefilt som jag grät i och så fick hon en spruta och eftersom hon redan sov, gick det så fint, så fint.

Plötsligt blev allt stilla.


Så nu är vi utan henne.

Och ja, detta är livets gång, det vet alla som har hund eller andra husdjur.
Det är ju likadant för oss människor också.
Nästan fjorton år fick hon, lillpigan som jag älskade nåt så vanvettigt mycket.

Så var det.

14 kommentarer:

cruella sa...

Det skär i hjärtat. Men vilket fint pensionärsliv hon fick. Och många fina minnesbilder, inte bara hos er! Tack för att du är så frikostig i att dela med dig av glädje och det som är svårt. 💚

Elisabet. sa...

cruella: tack själv! Jag ska säga dig att jag - egentligen - ibland tänker att alla "RIP lilla hamster!" med tusen kommentarer blir för mycket, men just idag, av någon anledning (nu ler jag och tårarna rinner) känns det annorlunda ,-)
Och jag har varit med om det här förut, det har ju alla som haft husdjur, men Nelly hade en alldeles egen plats i mitt hjärta och jag förstår inte hur jag ska hitta tillbaka till glädjen igen, men det gör man förstås. Och tänk, människor som förlorar sina barn!

Babsan sa...

😢 kommer att kännas tomt för er nu.Men tänk vilket underbart liv denna fina hund haft .😘

Elisabet. sa...

Babsan: jo, jag vet, rent rationellt och logiskt så vet jag det.

Dubbelörn sa...

Det här är den sidan av hundägandet som är det allra värsta. När man ska fatta det svåra beslutet. Men samtidigt är detta det ansvar vi måste ta.
Underbart att hon fick närmare 14 lyckliga år.

Kram Elisabeth

Ulrika sa...

Allra finaste lilla Nelly. Större och härligare hundpersonlighet har jag aldrig mött. Henne glömmer jag aldrig.

Det är inte mycket som tröstar i ett sånt här läge, jag vet.
Jag har tagit bort två hundar och det var så tungt, så tungt men hanterbart. Men jag vet att när den dagen kommer med Qvick, då blir det fruktansvärt. Vissa hundar är så speciella.

Tänker på er massor. <3 <3
Kraaaaam!!!!

Bert Bodin sa...

Saknaden blir stor. Men saknad är också liv. Och minnen lever.

Anonym sa...

Oj så ledsamt det blev! Jag hann aldrig träffa Nelly men du har skrivit så mycket fint om henne. Jag förstår att det det blir tomt utan henne.
Hur går det för Harry?

Kramar från Gerd

Evas blogg sa...

Så sorgligt för er. Även om jag aldrig har träffat Nelly känns det som om jag känner henne, allt utifrån dina fina beskrivningar av henne och alla bilder. Att mista en familjemedlem, som våra hundar är, är fruktansvärt jobbigt. Det blir så vansinnigt tomt. Varma kramar till er denna tunga dag.

Eva i Tyresö sa...

Oj oj oj!
Ni har fasat för detta länge,
Nu sov hon lugnt och en operation hade inte varit bra,
Tänk så fina år hon haft hos er och Elisabeth blev ju hennes stora beskyddare.
Hon älskade livet i gula huset.
Vi visste alla att det inte kunde vara i oändlighet, men........
Stor kram från Eva o Ulf

Anonym sa...

Åh, så tråkigt att läsa detta! har liknande erfarenhet. ellem

Anonym sa...

Nu blev det för mycket....Lilla fina Nelly som jag följt med sån kärlek hele tiden. Hoppas matte Elisabet skriver om dig och det vet jag hon gör för du var på en underbar plats med de dina fullt av kärlek och ja godsaker och din vän Harry, han blir ju själv nu......Jag tänker på en bild med nelly där hon liksom flyger över gräset/ängen, den är så livsglad Nellyflicka på <3. Kärlek till er och den saknad som kommer bli

Kram
Mimmi S/Motala

Cecilia N sa...

Lillpluttan ...
Ja usch, det blir tomt.

Och samtidigt så är det lättare att ta beslutet när det ställs på sin spets. Så har vi haft det två gånger och förhoppningsvis dröjer det fyra fem år till nästa gång.
(Till skillnad mot att det finns en långsamt framskridande sjukdom: Är det bättre ta beslutet nu eller om ett halvår? Eller om två år?)

Jessica sa...

Åh vad det gör ont att förlora ett djur :( Jag gråter bara jag läser detta.
Kram till Er!