torsdag 8 mars 2018

Idag ...


... var det inte långt ifrån att jag dånat när jag - som vanligt - ställde mig vid sängkammarfönstret och tittade ut. Oj, vad det hade snöat under natten! Tung, blöt snö!

Mot grannen till ser det ut så här.


Och rakt ner mot vägen, där vi svänger höger mot kustvägen, där ser det ut så här.


Mattan ska jag tvätta med snö. Någon mattpiska hittar jag inte, men en piassavakvast går väl bra att använda? Och jag ler och kommer ihåg Hildas förvåning över att vi (läs: jag) bara har röda mattor i huset. Nåja, en grön finns också.


Ställer man sig under körsbärsträdet, ser det ut så här.

Och detta är den andra lediga dagen på raken,.

Full fart vid frukostbordet! Tre ekorrar har redan varit på besök, plus duvor och skator.

På mina lediga dagar känner jag ingen större stress,  ja, faktiskt ingen stress alls.
Jag gör det som faller mig in.
Igår blev det sånt som att städa badrummet, ge pelargoniorna ny jord, jag dammsög och vaskade köksgolvet .., handlade, hälsade på hos friherrinnan .., körde flera maskiner tvätt .., tittade på sprinttävlingar från Drammen i Norge .., läste Svenska Dagbladet från första till sista sidan (upptäckte en dödsannons där efternamnet var bekant och kom ihåg att den dödes son en gång gick i Centralskolan hemma i Malå) .., ja, och så var jag ute med Harry.

Den här dagen är ett helt oskrivet blad.
Eftersom Toyotan är kallad till behandling - alldeles gratis - (det är nånting med krockkudden) är jag utan bil, men det spelar ingen större roll. Jag tänker mig att skicka vykort .., att ringa minst ett samtal - till Falun - jag ska  I N T E  plocka bort Nellys bädd; den får vara kvar ännu ett tag .., och så ska jag tänka på vännen Inger i Skellefteå som idag fyller jämna år. En bukett från Interflora har beställts och oj, så många fina varianter där finns att välja på! (Inger läser inte bloggar, så det är lugnt).

Så har jag tittat på Nyhetsmorgon som nu inte är så stressigt längre .., mer tid för intervjuer och annat och en för mig ny stjärna läste upp kulturnyheterna - vilken pärla -!
Så lättsamt, så naturligt allt kändes! Elina Haimi är hennes namn och vill någon se vad jag menar, så återfinns hon när det återstår 23 minuter av programmet.
Blondinbella har fått en fin utmärkelse och det togs också upp.
"Blondinbella" .., har jag tänkt mig så helt annorlunda (jag, som aldrig läst hennes blogg!), men hon verkade vara en smart och himla trevlig kvinna och jag skäms förfärligt över mina egna fördomar.
Grattis! säger jag.

Ja, märkvärdigare än så blir det inte.


Jo, men en liten bild på en ännu mindre Nelly - som valp - får också komma med.
En gång tidigare har denna matglada lilla fröken blivit sjuk (och buköppnad). Då hade hon ätit en liten krokodilfot från ett gosedjur. Visst var hon söt? Förstår ni varför hon gick rakt in i hjärtat på sin matte och husse?

onsdag 7 mars 2018

Och walkaboutsweden .....

Jag kan inte kommentera hos dig, bara så du vet.
Litet vykort från Nelly ....


Så här är det: nej, jag fixar inte att vara sekreterare åt lilla Nelly och vidarebefordra hennes hälsning (men det kommer säkert), men AP, som var Nellys matte i minst tio år, fram till tiden i Afrika, hon förstod precis. Och hon vet vad Nelly ville säga.
Anonym"Hej Eliiiiisabet. Det är också så att jag inte riktigt just nu har tid att skriva. För jag har träffat en stor snygg gul hund som heter Labbe och precis som jag ÄLSKAR han att dyka efter saker i vattnet. Så jag har inte riktigt tid. 
 
Sen ska jag också springa och försöka chefa lite över pElle (men det törs jag inte egentligen men jag låtsas) och så har Taurus lovat att jag ska få sova i hans hö även ikväll, det gjorde jag alltid förr och jag älskade det. 
 
Jag saknar dock dig och PV supermkt! Särskilt allt mys. Tack för att jag fick bo hos er när matte och husse i Stockholm levde ett sådant liv att jag bara inte orkade med det. 
 
Voff från er Nelly (som nu åter är den superchefiga lilla chefen till jack russell som lever för att jaga saker i vattnet). 
 
Hör av mig snart igen."
Vad gjorde vi egentligen .....?


En kund i affären frågade om vi bara åkte skidor i Sälen?
Jag sa som det var, att sex personer tillsammans - plus två hundar - gjorde allt möjligt.

Tre stycken åkte skidor - på längden - dagligen.
Flera mil.
Det var prat om valla och det var utflykter till diverse stora tält där nummerlappar skulle hämtas ut eller så skulle det tittas på nymodigheter inom skidvärlden och det var inköp av handskar och annat
viktigt.

Två stycken tog promenader i omgivningarna, åkte ner till centrum .., hyrde längdskidor och åkte i spåret (särskilt Patrik som tänker sig att genomföra en Svensk Klassiker nästa år).



På kvällarna tittade vi på tv så där lite förstrött ..., AP och jag själv löste korsord (1 minut var .., himla trevligt) ..., Hilda arbetade med ett högskoleprojekt (hon läser till hälsopedagog) och Patrik arbetade med sitt (layout och avståndsredigering för den tidning han är redaktör för) och vi glömde bort sånt som vi annars tycker är Viktigt Att Titta På i SVT.

Och så åt vi middag tillsammans. Det var hopplöst att samordna luncherna, då alla var ute på sitt håll, så det blev lite hipp som happ. Och vi åt rester och mera rester .., det var rent hopplöst vad vi gjorde stora portioner.

Några åt veganskt, andra inte. 


Och så blev det armpill och hårborstning.
Vi är bara två som fullkomligt älskar sånt .., AP och jag själv.

Hon började med att borsta mitt hår länge-länge-länge.
Det är en konst det där.
Ibland ber jag pv att borsta mitt hår och han har visserligen lärt sig liiiiie hur man ska göra, men ännu har han en bra bit kvar tills det är perfekt.
För den som har tjockt hår, är det ljuvligt med lååååånga, kraftfulla borsttag, nästan så att det gör ont!
Båda döttrarna kan konsten och så på slutet, då samlar man ihop håret och draaaaar och vrider alltsammans och det är nästan det bästa av allt!
Men åååå, så skönt det är!

AP älskar armpill.
"Å, mamma, du har ju perfekta naglar ikväll!" sa hon.
Och så fick jag pilla .., dra försiktigt längs armen .., jo, det är himla skönt!

Vi pratade också och ställde frågor.
Heter det gåshud eller pytteskinn?
(Gåshud, sa vi som är norrifrån).

Heter det ostbågar eller ostkrokar?
(Ostkrokar tror jag att jag säger ...)

Hårfön eller hårtork?
(Jag säger hårtork).

Och Patrik berättade att han aldrig vill bli pillad på på det viset och absolut inte borstad i håret och nja, det var inget som Hilda heller trakterades av.


Lördagkväll - då vi vilat ut efter nattvaseäventyret - gick vi på "lokal" och njöt av After Ski - underhållning. AP bjöd på dryckjom och jag önskade en låt (man fick skriva en önskelapp och lägga i en liten skål i närheten av musikanterna) ja, för att fira dom som klarat av att skida nattetid i tio timmar. Redan innan loppet börjat kom dom överens om att peppa varandra med den här låten .., om det skulle bli motigt. Så blev det också.
Och låten spelades, men nog hade jag haft för bråttom och skrivit "Anna och Micke" i stället för "Anna och Thomas" på lappen. Så typiskt mig!  Nåja, jag räckte upp handen och rättade mig själv.

Ibland ville musikerna att vi alla skulle klappa i händerna och sjunga med och det gick bra, men när det blev dubbelklapp, då hängde jag inte med. Det är nån slags lucka i min hjärna i området taktkänsla (ja, där finns gott om andra luckor också, men den här klappa-i-takt-avdelningen, den är närapå tom) och jag minns att mina barns pappa en gång utbrast - det var på en sporttillställning där alla skulle klappa i händerna -: "Va? Kan du inte klappa i takt!?"
Han sa det snällt, men det var sant.
Ibland har jag övat, men det funkar inte.

Så efter att ha försökt komma i nån slags samstämmighet med övriga klappare (på After Ski-grejen) struntade jag helt enkelt i just den klapp-versionen. Det är väl så att man helt enkelt får inse sina begränsningar här i livet.


En Stenbock, en Jungfru och en Oxe på samma bild.  Och lillebror, mellanbror och mellanbarn.


Ja, men det blev en bra vecka.
Den sjätte tillsammans, tror jag.
Och så här såg det ut när vi var på väg till After Ski.
Vallaexperten längst till vänster och nattvaseåkarna till höger.

Så var det.

Anna i Portugal ....


.... lämnade en länk till Hundstallets hemsida, där större eller mindre krabater har hamnat, kanske mest på grund av ändrade hemförhållanden. Lite som ett barnhem, men för hundar. Äldre och yngre.

Pv och jag har sagt att "nej, ingen mer hund när vi inte längre har Harry ....", då man ju blir så otroligt beroende av hjälp när man vill åka bort och vi har i princip bara mina barns pappa och hans Karin som kan ta dem - inom rimligt avstånd -.

Men har man i hela sitt liv haft hundar i sin närhet .., ja, jag undrar just hur det livet blir, helt utan någon som glatt viftar på svansen? Det här med att ha djur, är ju också en rent egoistisk grej .., detta att bli så älskad. Ja, så är det nog. Och att få ösa kärlek över nån med svans! Det också.

Tack för länken annannan - som för övrigt skriver så att jag blir alldeles varm i hjärtat -.
Den här gången handlar det om ett söndagsgräl.


Lediga-dags-fönstret ...


... kommer från Värmland - det var den där dagen då Turtlan och hennes M var ute och luftade sig.

Tack snälla! säger jag.

tisdag 6 mars 2018

Över krönet ....


Ååå, så underbart det är att ha ett arbete att gå till!
Först kommer tre arbetskamrater och är snälla och rara när jag just har kommit till jobbet och det slutar med att vi är tre som gråter. Alla har djur.

Sen hittar jag i personalrummet en liten påse med ett wienerbröd i, plus en Trisslott.
Det är från alltid så omtänksamma Cornelia A som vill trösta.

Och roligt var det att träffa rara kunder och prata Nattvasan och jag tänkte, efter några timmar i affären, att ja, men vi gjorde ju trots allt vad vi kunde; vi körde raka spåret till djursjukhuset och ja, det kanske känns bättre att det hela slutar på det viset, än att vi hade tvingats ringa och boka tid för att skicka lilla Nelly till himlen, eller var hon nu hamnar.

Visserligen har jag storgråtit mest hela förmiddagen, men på nåt sätt så känns det ändå lite bättre.
Lite. Lite.

På besök i Räften i Skåne, hos pv:s lillebror och hunden Kasper.

Och jag tänkte så här idag: min pappa dog när jag var 22 år, två år senare åkte mamma till Sydamerika och blev borta i tjugo år. Så fick vi Nelly i huset. I tre års tid - tror jag - har hon varit den allra ljuvligaste lilla varelse. Egensinnig. Envis. Humoristisk.
Och varje kväll har hon legat i min famn och tittat på mig med sina bruna pepparkaksögon och när hon var glad, var hon den gladaste jag visste.

När jag slutat på kvällarna och pv hämtat mig, har han ofta haft båda hundarna med sig i bilen.
Åååå, så glad hon blev när jag kom ut på lastbryggan!

Att känna sig så älskad - utan att behöva göra nånting - så reservationslöst älskad, det betydde så mycket! Inte spelade det nån roll om man är rufsig i håret, tjock om magen och låren - av en liten hund blir man älskad ändå -! 


Men nu ska det nog gå framåt, tror jag.

Inte så att jag slutar att sakna hemma och inte så att jag aldrig kommer att fälla någon fler tår för henne, men livet måste gå vidare. Och vi får vara så innerligt, innerligt, innerligt tacksamma för dom här åren med Nelly.

Ungefär så.


Herr eller fru Gärdsmyg ....


Sommartid har vi familjen Gärdsmyg boendes i syrénsnåren inte långt från dom två kompostbehållarna. Ja, om dom bor där vet jag inte helt säkert, men dom håller i alla fall till där.
Och där kan vi höra dem varna sina småttingar när sigge är på gång och jag tänker ofta att det måhända hade varit bättre om dom hållit sig  a l l d e l e s  tysta .., nu hör han ju dem direkt.

S o m   jag tycker om den lilla fågeln med sin upprättstående stjärt!

Under besöket i Dalarna fick jag just en liten gärdsmyg i trä av pv.
Idag fick den komma ut en stund och sitta på grannen Ingers stenmur, allt medan jag tog bilden.

Vill man höra hur den låter, kan man göra det här.

På nätet (fageln.se) kan man läsa följande: 

ärdsmygens utbrednig och antalet häckande par beror mycket på hur kall vintern blir. Ända upp till 90% av bestånde försvann mellan 1975-1979. I norra Svealand och i synnerhet i Norrland, kan arten efter några stränga vintrar vara helt försvunnen. Det beror bl.a. på dess dåliga förmåga att lagra fett. Idag finns det mellan 100.000 - 500.000 par i landet.

Enligt gammal sven folktro är Gärdsmygen en trind, storhuvad liten gynnare som kilar som en liten mus kring rishögar och rotvältor, alltid med den lilla stjärten stolt pekande rätt upp. Namnet har den fått av sin vana att smyga omkring bland gärdsel och risbråtar. Den kallas också för tummeliten och baskakung i Skåne, Thomas i gärdet i Norrbotten, meshätta och gärdsgårdsmesa i Småland, mysing i Kalmartrakten och tummetott i Dalarna. Namnlistan kan göras ännu längre. Om Gärdsmygen berättas samma saga som om Kungsfågeln som ridande på örnens rygg kunde flyga högre än någon annan fågel.
Anslagstavlan ....


Under veckan i Sälen förvandlas jag - från trogen Hemköpskund - till en lika trogen Coop-besökare.
Affären ligger nere i Sälens lilla centrum, mitt emot Systemet och andra inrättningar och jag tycker så bra om den butiken.
Frukt, - och grönsaksavdelningen är fräsch och fin och efter dom här vasaloppsveckorna i åtminstone sex år nästan på raken, känns affären som "min".

I entrén finns - förutom en anslagstavla - säckar med ved att köpa, där är pantaoutmaterna och där finns finurliga kundvagnar av högre modell och utanför entrén sitter en man och ber om pengar.


Det här var första gången jag inte köpte tulpaner och satte på köksbordet.
I dom två kassorna sitter såväl manliga som kvinnliga kassörskor och det är blandade åldrar och ingen är i tjugoårsåldern.
Rabattkuponger bara dras av rakt av - ingen behöver signera dem -.


Ja, det är på det hela tagen en himla trevlig butik med vänlig personal.



Och så är det väl det här att man har lärt sig att hitta bland hyllorna.
Under första dagen i Sälen körde vi ner för att handla och där, bland bananer och apelsiner, stod en demonstratis och bjöd på en god pastaröra. Jag tyckte att hon såg så bekant ut på nåt vis och därtill hade hon ett leende som ..., ja, som man bara blev så glad av!

"Men var du inte här i fjol den här tiden också ...? Du kommer från Piteå väl ...?" sa jag.

Jodå, så var det.
Och hon berättade att hon heter Anneli Clausen; kanske någon bekant till dig, Babsan?
Såååå rar och fin!


Bara en bit från Coop ligger en antikaffär, ja, belägen i ett gammalt hus helt enkelt.
På farstutrappan står - förutom en massa vackra krukor - gamla skidor som väcker minnen.
Ååå, så jag minns dessa bindningar där man ibland fick dra åt skruvorna lite extra på själva blocket, då dom där flärparna (på sidorna, där bindningen fästs) gled iväg.

Inne i själva butiken finns mängder med gamla trätråg och kittlar och annat, men allt är dyrt, bra mycket dyrare än hos Antik & Design hitom Ängelholm!
Nåväl, en liten gärdsmyg i trä fick följa med hem - en present från pv -!
Så snällt!

Nu är klockan snart halv elva och jag ska utfodra små och större fåglar .., och sen duscha och göra mig klar för jobb lite senare idag. Ögonen är röda och svullna ...., huvva, hur man ser ut!

Jo, jag hade tänkt ....


.... att Nelly skulle få skriva och berätta hur hon har det i hundhimlen,
men jag hittar ingen glädje i att göra just det.

Det får bli senare.

Och jo, jag vet .., det är en liten hund som har dött, inte en syster eller ett barn.
Tisdagsfönstret ....


Klockan 16.05 den 24:e februari speglade sig solen i altandörren .., och just i det ögonblicket tog Cecilia N fram håven!

Det tackar jag ödmjukast för.


måndag 5 mars 2018

Livet ....


Alla möjliga sorters fåglar trängs vid borden!
Den gröngulagula krabaten - grönfink kanske? - håller stånd mot övriga gäster och kör helt bryskt iväg dem.


Mängder med domherrar är på besök!
Och koltrastar, duvor, bergfinkar och vanliga pilfinkar.
Talgoxar förstås, men knappt en enda blåmes.


Aldrig tidigare har vi haft sååå många domherrar här utanför!
Fru Domherre har hittat ett eget krypin och sitter där för sig själv.


Plötsligt kommer en svart skugga farande förbi fönstret och KAOS utbryter!
Alla fåglar är försvunna!


På marken ligger senare några fjädrar som rycktes loss i farten.
Efter en stund är dom flesta matgästerna tillbaka.

Till lillpigan ...


Ja, nog var det ju typiskt att det skulle vara din glupskhet som fick dig på fall.
Äta och sova .., det var Nellys melodi det.
Ett bonusfönster från Värmland ...


Hej!

Här kommer några fönster ett fönster från vår tur idag söndag 25 februari. En solig och vintrig söndag.

När man har matsäck med sig så är det perfekt hitta en bra soffa i solen och i lä! En sån soffa fanns på den här bryggan med sin bod. Där blev det fika på varmkorv i termos och varma koppen. Där på boden fanns också några fönster som jag fångade till dig.

Vi två kom också med lite på köpet, skuggorna av oss.

Hälsningar Turtlan och kärleken M!
Det bästa för Ulrika i Närke ...


Ja veckans bästa den här gången är då inte svår att välja. :-)
 
En helg tillsammans med Stefan och den har vi tillbringat i Falkenberg. Lördag förmiddag hälsade vi ju på i gula huset och det var så himla roligt! Vi har pratat om det flera gånger sen dess, hur himla trevligt det var. :-)
En så rolig "bonus" att vi fick träffa Friherrinan också!
Gos med världens absolut sötaste lilla Nelly, det kan jag leva länge på bara det.
 
En trevlig prick, kan bloggmadamen intyga ...
 
Vi har också varit på Falkensbergsrevyns "Hittepå" och som vi skrattade! 
Heeelt fenomenalt bra är dom. Jag vet inte när jag skrattade så mycket under en och samma kväll sist. Verkligen asgarvade. :-)
Nu är jag nyss hemkommen och trött som jag vet inte vad men lycklig så fötterna knappt snuddar golvet. :-)
Kraaaam från Fjugesta, och vi ser fram emot nästa gång vi ses!
Måndagsfönstret ...


... kommer från den alltid så omtänksamma Solbritt i Ystad.
Det fönstret har vilat här i inkorgen sedan den 1:a mars, men nu är det på plats.

Tack snälla, rara!
Hemma igen ....

Ett så kallat glädjeskutt ...

För tio år sedan - eller femton - besökte jag internetcaféer om jag inte kunde blogga dagligen unde en semesterresa. Tänk, att man faktiskt kan förändras! Å andra sidan hade jag nu instagram till hjälp att sortera intryck, eller mer, tömma hjärnan. (När jag väl satte mig här för att logga in, kom jag inte ihåg lösenordet till min mejl ,-)

Det här blev en vecka med solsken, korsordslösande (1 minut var löste vi, AP och jag), promenader, sitta-i-backen-i-solen .., besök nere i Sälens by .., stamkund på Coop på samma ställe .., vykortsskickande .., och för AP och pv var det förstås daglig träning inför den stundande nattvasan natten mellan fredag och lördag.


Som ni ser av bilden här ovanför, så klarade dom det hela.
Det här är vid sextiden på morgonen och Harry var överlycklig över att husse äntligen var på plats!
Så blev det bilkörning tillbaka till Sälen och hjälp, så trötta vi alla var, även vi som hängt med under hela natten - Hilda, Patrik, Micke och jag själv -.


Det var kring åtta minusgrader i starten, men blev kyligare efterhand.
Av 1500 anmälda tackade 489 för sig redan före start och ytterligare 291 hade brutit själva
nattvasan under natten (det blev fler .., lite över trehundra tror jag) och föret var trögt och kärvt, "inte en meter gratis!" sa pv när allt var klart.

Och AP fick grått hår på kuppen ...

Men ååå, så trött pv var när dom kom skidandes i mål, ja, jag tyckte att han åldrats tio år på lika många timmar! (Nåja, nu är han sig själv igen).
Och AP sa efteråt att hon inte hade en aning om att pv kunde så många kraftuttryck .., för sista biten, från Hökberg till målet, då kom just såna ord, särskilt så snart en backe - även modell mindre - uppenbarade sig!


AP, Patrik och Hilda. Hilda och härlig musik!

Efteråt, på kvällen, blev det firande på restaurangen - After Ski - där två unga män underhåll oss på suveränt sätt. Såå duktiga dom var!


Hemmakväll i stugan ...


Sista två dagarna blev Nelly krasslig.
Hon kräktes och ville inte äta som vanligt.
Och hon försökte ideligen att bajsa .., gick med svansen upprätt och såg så förfärligt eländig ut.
I trakten av Trollhättan såg vi ju att hon inte hade det bra och jag ringde Hallands Djursjukhus och frågade om dom hade jour och jo, det hade dom och pv körde fel i Göteborg men hittade ut och vid sjutiden var vi framme i Slöinge.
Då var hon riktigt dålig, helt utslagen.

Veterinären trodde först på magkatarr och det lät ju inte så farligt, men efter röntgen och ultraljud upptäcktes att hon - denna glupska lilla madame - ätit nånting som var i diameter som 1,5 - 2 cm och som nu satt fast i tunntarmen på höger sida; nåt kantigt föremål.

Jaha.
Så kom då frågan: skulle dom öppna henne och ta ut vad-det-nu-var .., eller ?

Eller ...?


Vi lämnades ensamma i undersökningsrummet ("säg till bara när ni bestämt er!" sa veterinären) där lilla pigan låg och sov (tack morfin att du finns!) så gott på undersökningsbordet och jag ringde AP och vi tänkte väl ändå att någon gång kommer slutet, så är det ju och hela sista året har hon kissat inne så mycket och allt virrande hit och dit och nu gråter jag så jag inte ser skärmen ..., och jag knackade på en dörr och sa att ..., jo, vi har bestämt oss och veterinären sa att det var ett klokt beslut och vi pussade på Nelly och sa hur mycket hon har betytt för oss; hur oändligt mycket glädje hon skänkt oss och alla hennes glädjeskutt nere på ängen och hur humoristisk hon var .., och pv satt vid huvudänden och jag själv på en pall och hade en limegrön fleecefilt som jag grät i och så fick hon en spruta och eftersom hon redan sov, gick det så fint, så fint.

Plötsligt blev allt stilla.


Så nu är vi utan henne.

Och ja, detta är livets gång, det vet alla som har hund eller andra husdjur.
Det är ju likadant för oss människor också.
Nästan fjorton år fick hon, lillpigan som jag älskade nåt så vanvettigt mycket.

Så var det.

lördag 24 februari 2018

Dagens fönster ...


... finns i ett gult hus på en kulle, uti landet Halland.

Och dom här orkidéerna som jag inte är någon större fantast av, dom bryr sig inte ett dugg i den saken och från att ha varit några anskrämligt torra pinnar, så ser den plötsligt ut så här.

Ungefär som .."jaha Elisabet, vad säger du nu då ...?"

Det är faktiskt som ett litet mirakel.

fredag 23 februari 2018

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

Bilden har ellem tagit för många år sedan.

Hej!
 
Veckans bästa börjar på söndag och jag har längtat sååå länge. Då sätter vi oss på planet och far till Gran Canaria. Ser fram emot en vecka med vila, solljus och värme! 
 
Och eftersom jag är som du, kräver inte så mycket omväxling, så är vi där vi har varit många gånger förr. Skönt att inte behöva fundera så mycket på hur det ser ut, hur det fungerar. 
Dessutom vet man ju vad man längtar till! 
 
Visserligen är vi nu i den bästa delen av vintern (vårvintern, payback time) men det lär finnas kvar både snö och minusgrader när vi kommer hem.
 
ellem
Vykort från Salta, Argentina 15/11 1987


Och kortet är till min moster och hennes man och det är förstås mamma som skriver.

"Hej Bisse och co!
Hur står det till med herrskapet? Jag är i Salta med tre blinda barn (ur samma familj), deras lillasyster och far och mor + en moster som ska opereras för struma, stor som två apelsiner, på halsen.


Alla befinner sig nu på sjukhuset, men oj, oj, en så jobbig resa hit!!
Två av de tre blinda (9-8 år) kan inte gå, så man måste släpa på dem. Inte ville de släppa oss över gränsen till Argentina heller, trots att vi hade alla papper de i vanliga fall ska ha.
Nej, därför att barnen inte tycktes vara normala, så fick vi vända tillbaka till Yacuiba. Där blev det det tre dagars spring i 40-gradig värme. Till ny läkarundersökning, fotografering, till Argentinska konsulatet, springa och hämta mat från en restaurant (vi bodde ruffigt, men billigt på ett residencial), nya papper från Villa Montes med nattåget osv, osv.


Efter ett RÖRANDE RART brev från konsulatet, där de bad alla berörda parter ta hänsyn till familjens tragiska situation, släpptes vi över gränsen, men av en rosenrasande gendarm som slet papper i bitar och rasade ...
Arma karl, det var nog dagen efter för honom!!

Här är underbart vackert.
Som Ni vet är världen liten. Vi stötte på en jättetrevlig tandläkare från Luleå som varit här på en tandläkarkongress.

Kramar och hälsningar, Ann-Gerd."
  

När man tappat bort sig ....


Idag i Hallands Nyheter kan vi läsa om den Större Gulbenan - i vanliga fall hemmahörande i Canada eller Alaska - som nu, till synes obekymrat, spatserar omkring på stränderna söder om Varberg.

Dom som tror sig veta, gissar att fågeln antingen fått något fel på navigeringssystemet (för min inre syn ser och hör jag en gps-dam som ideligen hojtar "gör en U-sväng!", "gör en U-sväng!"), eller så har den kanske helt enkelt drivit iväg åt fel av väldiga stormar. Bara blåst iväg!

Eller ville den inte gå i Samlad Tropp?
Ville den helt enkelt uppleva nånting annat?

Man kan ju undra hur den större gulbenan har det?
Saknar hon sina kamrater?
Funderar den över vart alla kompisar/artfränder har tagit vägen?

Det lär inte gå någon nöd på henne; även här i landet Halland finns gott om småfisk och kanske några insekter, men det är ju inte samma sak som i Alaska förstås.
Och fågelskådare från när och fjärran har kommit för att skåda denna - för oss - så sällsynta pippi.

Och jag läser:

"HN hittar både gulbenan och en handfull ornitologer i strandbrynet vid Björkängs havsbad. Det är tre grader kallt och stranden badar i sol. Obekymrad av intresset struttar fågeln fram i det grunda vattnet på sina långa ben i jakt på föda. 
Hen ser både pigg och välnärd ut. Stundtals kommer den så nära som 20-30 meter. 
Onrnitologen Mikael Johansson ligger på mage i vätan i jakten på bästa bilden. 
- Den har fantastiskt mycket mat här och två åar att äta ifrån. Gulbenan lever på både borstmask, småfisk och insekter, berättar han.

Ja, nu vet vi.
Men tänk, om den ville komma hit till Stensjöstrand!

Bilden har Annika Karlbom tagit och journalisten heter Marie Hebelius Svahn.


Dagens fönster ....


En solig vinterdag i Porto kan man sitta ute. 
Eller sitta innanför fönstret och fotografera de som sitter ute.
 
Så skriver Anna - hon som har vuxit upp på landet utanför Ystad - ja, inte alldeles direkt utanför, men inte så långt ifrån heller. 



Och här en liten film om Porto.
Egentligen tycker jag inte om när någon säger att "det HÄR måste du se!" eller "det här får du inte missa!" när man besöker något främmande ställe.

I Skottland tittade vi inte på någon form av framställning av whisky; dels för att ingen av oss dricker whisky, men också för att det då skulle kännas som att gå in en läskedryckfabrik. Det var många som förfärades över den saken.

Men nu hittade jag den här "vad-man-inte-får-missa-i-Porto", så det får bli så.

Och tack Anna/annannan för bilderna - det här är den första -!