Dagens fönster ...

Så här skriver Eva på Frösön, det var hon som hade håven med sig:

"Hej!

Dags för lite fönster från mig också.

Fönstret med en tavla kommer från Dubrovnik.
Jag satt på ett torg och drack en cappuccino medan de andra flängde runt i hettan. Jag fastnade vid det här fönstret och började, i vanlig ordning, fantisera om vem som bodde där."

//Tack Eva! säger jag. Galleriskylten ..? Den satt alltså t.v. om fönstret, så som på bilden?

Resumé ...

Två timmars gräsklippning .., hopsamlande av diverse fallfrukt .., brödbakning.
Och sen havet.

En bra dag. 

Sevärt ....

Igårkväll råkade jag - som så ofta annars - titta på Kunskapskanalen, denna guldgruva!
Där var då ett helt ljuvligt program från Färöarna "Att leva på Färöarna" var titeln.

Åååå, så härligt det var!
Så  i n t r e s s a n t!

Och vilka människor!
(Den som reser runt och intervjuar heter Anders Lund Madsen och jag tänkte först .., men vad är detta för herre .., men oj, vad han fick till det! Och så helt naturligt och ömsint möter han människorna!)

När grinden öppnas ...

I brevet till min australiensyster skrev jag att just idag kände jag - mer än någonsin - att ett annat sorts liv tagit sin början! Sommaren blev så intensiv .., och det var extrapass och spänningen med seglingen; först till Bohuslän och därefter lite söderut ..., och det har varit mycket, helt enkelt.

Men nu på morgonen .., då kändes det  p r e c i s   som det där jag sett framför mig; hur grinden till den där annorlunda hagen öppnades, den som har så grönt och fint gräs!

Några minuter över sju ringde den förstfödda och jag vet nog ingen människa som så till den milda grad älskar sitt jobb (på central-iva på KS); hon låter ungefär som min mamma när hon - mamma - kom hem från något väckelsemöte i Pingstkyrkan. Det är "underbara kollegor!" och "världens mest intressanta jobb!"

En timme senare tog jag bilen och åkte till affären .., pratade med rara Johanna som stod i kassan .., sen förbi hos friherrinnan med veckans annonsblad och så, sist av allt till Steninge, där jag gick raka spåret ner till stranden.
Frånsett ett gäng sädesärlor som vippade omkring bland all tång som blåst iland, var jag helt alena!

Omtänksamma och rara bloggvänner skriver ibland att "inte bada ensam Elisabet!" och jag förstår tanken, men kan omöjligen leva efter den devisen. Tanken slår mig ibland att man kan drabbas av en hjärtinfarkt och sjunka som en sten till botten (eller man kanske ligger och flyter?), men man kan ju också falla handlöst nerför trappan från övervåningen eller ramla av cykeln på väg till Haverdal och ingen ser en, så jag tänker att händer det, så händer det, allt det underbara med baden överväger.
Men tack för omtanken, säger jag.

Från anslagstavlan vid stranden .., här berättas om Steninges historia.

Så blev det då bad i havet som - helt ärligt - doftade surströmming (det var väl all tång som var orsaken) och det var grumligt och inte särskilt inbjudande, men svalt och skönt ändå!
En lång, slank kvinna kom och gjorde mig sällskap och vi låg där i  grumliga vattnet och pratade om allt möjligt; mest om detta med att vara kvinna och ha låg pension. Och vi enades om att morgondopp är som "uppåttjack"; det är inte klokt så bra man mår efteråt!

Ja, och sen hemåt till en överlycklig jycke och en jaaaamande katt som ville ha mat och det bums!

Och igårkväll middag hos friherrinnan, tillsammans med hennes trogna väninna Ann-Marie från Ställdalen i Västmanland (det var A-M som hjälpte Lena att tömma huset vid flytten!) och så Eva och Bosse (Eva och friherrinnan har hållit ihop sedan ungdomsåren och denna Eva har ett minne ungefär som AP, å andra sidan vet vi andra inte om det stämmer, men det tror vi förstås.

Nu har jag pausat och pratat länge med madamen från Frösön!
Tack som ringde, Eva!
Och nu blir det promenad med Harry.

Dagens fönster ....

Ett alldeles underbart fönster, fångat ..., kanske i Huddinge .., och från den som följt med längst i mitt bloggande som nu varat i tretton år., Det är ju helt sanslöst!

Hon har besökt Ystad ett par gånger när jag bodde där .., pv och jag har hälsat på i Ställberg (hette det väl?) och jag har badat i en liten porlande bäck inte långt från där hon då bodde .., hon har varit på bloggträff i såväl Ystad som Steninge och hon har hälsat på i det gula huset på kullen.

Och vi har åkt Skåne runt och hon har snavat i Landskrona och livrädd åkte hon färja över till Ven och bada ville hon inte på några villkors vis.
Men se, allt kan hända i livet!

Nu räknar hon antalet bad .., åker ut med en segelherre och tycker att det är livet ..,
och hon som helst vill bo i en stuga i skogen, promenerar omkring på Söders höjder och trivs där med.
Flexibel är hon i alla fall!

Tack för bilden Ulrika, men också - tack för det du skrev till den -!

Vardag ....

Ja, det är det vanliga förstås.
Hundpromenader .., småpratet med fölet och dess mamma (för övrigt helt ointresserade av mig, nu var det hö som gällde) .., och det var tornseglare ., duvor .., och förbipasserande människor på väg till havet.

Vila i frid lilla mus!

På cykelbanan upptäckte jag en död liten mus och det är kanske inte så konstigt, men desto mer förundrad blev jag över den lilla buketten med blåklockor som låg alldeles intill musen.
En bit bort stod tre barn och väntade på bussen och kanske hade dom sett musen och lagt dit blommorna?

Och på väg hem tänkte jag som i filmsekvenser .,. för min inre syn såg jag musens alla släktingar som kommit och kondolerat och talat om hur mycket dom tyckte om sin nu döde vän och det blev på det hela taget väldigt rörande. Nej, jag vill inte ha möss i huset, men kan ändå tycka synd om dem när döden slår till.

ldrig att jag kommer att glömma musen som fastnat i vår musfälla men inte dött .., och mannen som hjälpte mig att leta i diskbänkens gömmor  - men där var tomt - och till sist hittade vi mus och fälla längst inne i hörnet utanför diskbänken, vid golvlisten.
Åååå, sicken ångest jag hade!
Så rädd den lilla stackaren ska ha varit!
Aldrig mera en icke-vittjad musfälla i det här hemmet, om inte pv är hemma.
Ja, så fegt av mig.

Gårdsförsäljning i Ullarp ...

Och så blev det ett besök på vårdcentralen i Slöinge där en vänlig "doktor Sven" tog sig tid och tittade på mina blodtrycksmätningar - prydligt noterade i mobilen - och han menade att näää, det var ingen fara på taket, allra helst som trycket hållit sig på bra nivå den senaste veckan.

Glad i hågen åkte jag hemåt, svängde in i Ullarp och köpte lite grönsaker (ära vare Swish!) och nu blir det långprommis igen med harry och om några timmar middag hos friherrinnan.

I väntrummet pratade jag med en äldre kvinna som bland annat - tillsammans med sin man - drivit en taxirörelse och därefter hade hon arbetat inom vården. Det blev lite surr om det här om vad ens jobb betyder. Jag sa som det var .., att till väldigt stor del har jag varit mitt yrke.
En kvinna i kassan sa förra helgen när jag arbetade och hon fick höra att jag gått i pension, ja, hon sa: "Men är det sant, du ÄR ju Hemköp Elisabet!"

Och ja, jag känna en viss saknad efter just den biten.

Dagens fönster ....

Från hovleverantören som just nu befinner sig i Huddinge.
Ja, tror jag i alla fall.

Tack Ulrika!

Om tillit ....

Och vad det betyder, berättar Ulla Gudmunsson i Tankar för dagen.

Fyra minuter och fyrtiotre sekunders klokskap.

Tycker jag.

Här är länken.

Och om nånting som jag ofta tänkte på när jag tågpendlade ., kan man lyssna till här.

Söndag - arbetsdag -.

Augusti ....

Kvinnan som läser upp väderleksrapporten pratar om sol i hela landet, men så är det inte.
Här har det regnat nästan hela förmiddagen.
Grått och trist .., fönsterrutorna är prickiga av regndroppar.

Vad gör man då?
Tja, man kämpar med gårdagens korsord i DN och det var det tråkigaste korsord jag varit med om, det tog sån tid innan vi kom igång och kunde fylla i några rutor och nu är nästan allt löst, men uppe till höger svävar vi ännu i ovisshet. Som vanligt klarade pv det långa ordet längst till vänster och hans hjärna måtte vara så mycket mer flexibel vad gäller tänkande, ja, än min egen.
(Nu VRÄKER regnet ner!)

Tanken för dagen var att vi skulle ta hand om den skruttiga fallfrukten och forsla den till komposten, men det får anstå tills vädret blir bättre. Och friherrinnan har ringt och bjudit oss på middag i morgonkväll och jag blir med ett litet mobilpling påmind om besöket på vårdcentralen i morgon, hos doktor Sven. "Doktor Sven" ... det låter förtroendeingivande, tycker jag, kanske mest för att namnet låter som en som varit med ett tag. Kanske har han - precis som jag själv - gått i pension, men hoppar in lite extra? Kanske saknar han kontakten med människor? Eller så vill han tjäna lite extra? Eller kanske både och.

Och pv har redan kokat en laddning björnbärsmarmelad. Dessa är våra egna.

För övrigt?
Hela morgonen har vi lyssnat till P1-prat.
Godmorgon Världen förstås, men innan dess Täppas Fogelbergs ljudbokspodd, där man får veta hur det går till vid inspelning av just ljudböcker. Jo, men det var intressant, tycker jag, jag som aldrig lyssnar till såna.
Här är en länk till podden, om någon skulle vara intresserad.

Precis nu kom ett sms där Joakim på jobbet undrar om jag kan komma en timme tidigare idag?
Jo, det går bra.
Då börjar jag halv två, i stället för halv tre.
Och nu återstår bara två veckor till, knappt det, sedan stänger vi klockan åtta som vanligt.
Så skönt! (Å andra sidan har jag inte så många pass inplanerade efter september).
Vi får väl se hur det blir.

Dagens fönster ...

Ett inifrånfönster (det är inte så ofta) från Drottningholms teatershop, eller "teaterbod" som det står på hemsidan. Nåja, ni förstår nog.

Tack Ulrika! Du har härmed slagit världsrekord på min blogg med antalet insända fönster! 

Sommar i P1 - Sara Danius -.

Vilken dramaturgi.

Vilken mästare med orden.

Jag förmodar att det skärs tänder i natt hos somliga herrar i akademien.

#jagharkvarmejlkonversationen

Blåklockor och Molly ....

På Uddvägen hemma i Malå bodde Åke Burwall.
Åke och hans fru Linnéa drev Burwalls Bok & Pappershandel, men han var även fotograf och tusentals och åter tusentals är väl dom bilder han tagit av ortens medborgare!

Under tiden i Malå minns jag mycket väl att när Åke hade klippt gräsmattan, då sparade han alltid små klungor av blåklockor. Så gör jag själv och även pv och hur glad blev jag inte idag, när jag upptäckte att den som klipper gräset nere vid Lilla Stensjö, gjort samma sak.
Finns där nån finare blomma?
Mer näpen?

Inte långt från blåklockorna träffar jag Molly och hennes husse.
Molle är fjorton år och helt blind, men fixar det hela ändå.
Mollys husse är närmare nittio, men fullkomligt glasklar i knoppen och han har en gång arbetat som pilot i flygvapnet, men han har gjort långt mer än så och om detta berättar han när vi står där på cykelbanan.

Molly har även haft sin mamma i livet - eller om det var Molly som var mamma och dottern som dog för inte så länge sedan - men nu är hon i alla fall ensam.

"Jo, det går bra för henne, så länge vi inte glömmer bort oss och ställer en stol där den inte ska vara, allt måste vara sig likt ...", säger Mollys husse.

På hans huvud sitter en keps där det står "Flygvapnet".

Dagens fönster ...

Med Nelly är det så här att jag försöker putta undan alla tankar på henne - jag saknar henne nåt så oerhört - men ibland går det inte. Som nu, när jag letade efter nånting helt annat.

Vad tittade hon på?
Ekorren, kanske?
Men hon lyssnar spänt .., kanske pratar jag med henne medan bilden tas?
Ja, Harry lyssnar också.
Eller är det pv som är på ingång ..?

Det är lördag idag, om ni nu inte visste det.
Lite blåsigt.
Lite mulet.

Kammarkören har konsert på slottet och där är pv .,. Harry har varit magsjuk natten mot idag och jag är hemma och bakar "Gunhilds chokladkaka".

Fredag ....

Ja, så särskilt spännande är inte annorlundatillvaron, men härlig ändå.
Det blir sedvanlig långprommis med harry (som träffar bästisarna Alice och Elsa) och därefter cykeltur till affären.
Stannar halvvägs framme - hos Lena - och fotograferar av ett recept på en chokladkaka; den som hon ofta har med sig till stranden och det kan jag säga .., att jag förstår nu att den är smarrig .., för där är det rejält med smör som ska smältas! "Gunhilds chokladkaka" står det som rubrik på receptet .., och minns jag rätt var Gunhild moster till friherrinnan.

Och jag får veta att salsgrannen  på hjärtavdelningen har blivit opererad (pacemaker) och det är otroligt egentligen (eller inte) hur nära man kan komma någon som man delar rum med under några dagar i ens liv. Sååå varmt och med sån ömhet berättar friherrinnan om den här kvinnan.

Själv minns jag Umeå lasarett 1970, då, efter bilolyckan när jag delade sal med en gammal tant från Morjärv i Norrbotten. Jag minns inte vad som felades henne, men i nästan två veckors tid hade vi sängplatser intill varandra och under ett par år därefter, i alla fall tills jag flyttade söderut, till Sollentuna, brevväxlade vi troget. 
Hon låg till vänster om mig, närmast fönstret, då, på salen och jag kan exakt komma ihåg hur hennes handstil såg ut.

"Eliza, du får inte glömma att skriva till tant Edla!" påminde mamma mig flera gånger, men det gjorde jag nog. Glömde att skriva. Eller så var det så mycket annat som kom i vägen. Eller kändes viktigare. Så hemskt!
Edla Sandberg hette tanten och hon var så innerligt snäll mot mig där på universitetssjukhuset.
Förlåt mig, Edla!

Innan jag kommer till Steninge upptäcker jag en skadad orm - en huggorm, väl - ?
Den ligger stilla alldeles vid sidan av cykelbanan och verkar skadad, mest mitt på kroppen, och jag tänker att det är ju hemskt om den ligger där och plågas och inte är död, men jag vågar hur som helst inte titta efter närmare.  Ja, jag är för övrigt inte säker på att det är en huggorm heller.

På ingångsdörren till affären sitter den här lappen.
Någon är irriterad över ståltråden som är virad runt pakethållaren.

Och så hemåt.
Hela tiden, så snart det blir minsta lilla uppförsbacke, strular elcykeln, ja, den lägger av.
Den som har en sådan och vet vad som då händer .., vet också att då blir det överdjävulskt tungt att ta sig fram .., det är som om nån står och håller i pakethållaren och håller emot.
Jag räknade till tjugoen tillfällen när jag fick hoppa av cykeln, koppla bort batteriet  .., på med det igen och så där höll det på.
Jodå, tanken fanns att lämna cykeleländet och gå hem, men det gjorde jag inte.
Kom fram till det gula huset totalt färdig .., möttes av en själaglad harry .., och slängde mig sedan på soffan och läste DN.
På familjesidan var det enbart äldre män som gått hädan och fått nåt eftermäle.
Ja, det är väl det vanliga.
Förstås.

Undergångsålder ....?

Tar Harry på andra morgonrundan - den första, vid halv sex, tar pv -och går åt motsatt håll.
Över kustvägen, in vid hönseriet (för tillfället tomt på höns) och norrut, förbi Harrys bästa kompisar Elsa och Alice (Alice har precis löpt .., och Harry blir stirrig och hoppar lätt som en plätt över deras staket!) och så hemåt igen. Jag går som i en cirkel, alltså.

Sista biten innan Ejdervägen, ser det ut så här.
Det är den nya gång, - och cykelbanan som invigdes i slutet av maj eller möjligen början av juni och i sommar har den frekventerats nåt otroligt!
Det har varit danska turister med den obligatoriska vagnen på släp, den där småttingar sitter .., eller tyskar med breda och till synes vadderade sadlar ..., det har varit stora sällskap, yngre och äldre .., men sällan cykelmän i lycra, dom håller sig på kustvägen och helst i klunga, helst två i bredd.

När cykelbanan var klar, var där inte ett enda litet grässtrå vid sidan om; i slänten.
Nu .., ser det ut så här!
Vilken växtkraft!

Längst ner i bild, knappt synliga, syns ett gäng cyklister som passerade oss när vi var nästan hemma.
Att cykelsemestra, det är uppenbarligen det nya.

Själv svettas jag nåt så kopiöst .., det forsar från huvudet och ner i ögonen och ner mot halsen och vidare mellan brösten. Det är hemskt. Men nu tänker jag cykla till friherrinnan och hämta morgontidningen och ett recept .., pv lär ska komma hem vid tolv .., och ikväll blir det middag hos Eva från Tyresö och hennes man.

Livet.
Livet.
Livet!

Dagens fönster ...

Ja, nu är det så att Ulrika har inte längre en håv med sig när hon reser runt, hon har en TRÅL!
Här kommer ännu ett bidrag .., huset "Lådan", designad och en gång ägd av arkitekten Ralph Erskine.

Den - Lådan - kan man läsa mer om här.

Och här. 

Och om fler av hans alster, bland annat i Kiruna, ja, det hittar du här.

Och ett femtio minuter långt program om honom själv ...

Torsdag i landet Halland ...

Kväller.
Det har varit en bra dag.
Ett besök i affären och Elin kramar om och säger att nu arbetar hon sin sista dag för i sommar; nu väntar studierna i Örebro. Emma är överlycklig; hon har fått egen lägenhet med inflyttning den första september .., Annika står i kassa 1 .., Viktor i kassa 2 och det känns som om man hälsar på sin familj.

Sen blir det en snabbvisit hos friherrinnan som var trött och slut på och det är ju inte underligt, hennes tillvaro har gått i turbofart det senaste året, eller i alla fall så har det hänt en hel del och när man sedan kommer till ro, kanske tröttheten slår till.
En liten stund står vi och småpratar, medan Shejken sover under parasollet.

Pv har körövning och kommer inte hem efter jobbet.
Och jag blir trött och somnar på soffan .., sover djupt och vaknar av att ena handen domnat av.

Vid halvåtta tar jag cykeln och susar iväg ner till stranden.
Jag tänker att egentligen är det inte så dumt, det där med badrock, det som jag så ofta raljerat över.
Som det nu är cyklar jag alltid hem i våt baddräkt och klänningen över bara, nej, det vore ju onekligen praktiskt med badrock och så bara iväg!  (Men kanske är det den där Samlade Troppen av vita frottérockar som jag funnit så fånig ...).

Det är bara jag själv och en fiskmås nere på stranden, ja, och några sädesärlor också.
S o m  jag älskar dom små ärlorna! Så uthålliga .., stannar längre än många andra och den som håller till på baksidan av affären .., ååå, vad den gör mig glad!

Efter simturen (det är lite knepigt att gå ut när det skymmer lite .., det är svårt att se stenarna som ligger närmare stranden och lätt att falla och har man då livlig fantasi .. och ibland är det ljuset som slår mot vattnet som gör att det blir svårt med sikten) går jag upp på klipporna och sätter mig en stund.  Fiskmåsen, som suttit på en sten och hållit lite koll på mig hela tiden, sitter kvar.
Från fågelholmen hörs skrin av andra måsar och då svarar den här ensamma pippin, ja, eller i alla fall hojtar den också.

Utblommad trift ....det måste det väl vara?

Åååå, det är så vackert där nere!

Och ständigt, ständigt översköljs jag av tacksamhet över att jag råkade hamna just här.
(Sen hemåt igen .., gjorde mig kaffe, tog ROSTAT BRÖD - ja, håll i er - till kvällsfika och hjälp, så gott det var!! Kände mig lycklig. Och nu har pv kommit hem från kören.´).

Torsdagsfönstret ...

Ett fönster från nostalgibyn i Hosta utanför Fellingsbro, skriver Ulrika, som just nu (tror jag) befinner sig hos herr segelmannen i Stockholm, där hon strosar omkring på Söder och har det bra.

Tack för fönstret! säger jag.

"Dagens ris ..."

Ännu ett exempel från boken med samma namn som rubriken här ovanför.

Dagens ris är en samling av arga, ledsna och frustrerade insändare till Norrbottens-Kuriren mellan 2002-2007.

Här kan man läsa mer om den.

Onsdag ...

Nätterna är fyllda med drömmar.
Jag befinner mig på en flygplats och hittar ingen taxi som ska ta oss dit vi nu ska - var vet jag inte - och jag får nästan panik och vet inte hur det ska lösas. Måhända är det det nya livet, det som inte längre är så inrutat, det som bara  ä r, som förvirrar.

Pv cyklar till jobbet.
Jag tittar på morgon-tv.
Tänker att Ted Vigren är nåt så vansinnigt bra och trygg som programledare.
Googlar på hans namn för att se när han är född och vad han arbetat med tidigare - allt sånt -och upptäcker att han är gift med nyhetsuppläserskan Lisbet Åkerman.
Då kommer jag ihåg .., det var under månaderna på dejtingsidan och där var en man som skrev att allt vad han önskade sig i kvinnoväg, det var en kvinna som påminde om denna Lisbet!
Ja, ja.
Jag undrar om han hittade henne ... , drömkvinnan?

Efteråt morgonens nyheter (Genua och den rasade bron .., tänker på Tjörnbron och vad som hände för många år sedan) blir det långpromenad med harry och luften är mer än ljummen, den är  v a r m!
Försöker hålla koll på tornseglarna .., nej, bara en enda en ser jag!
Det flaggas hos Britt och Ecke.
Födelsedag?

Senare på dagen blir det en sväng till affären.
Inköpslistan i klänningsfickan.
Aldrig någonsin har jag varit så bra på att hålla mig till det som står på listan!

Inne på lilla kontoret sitter Erik vid datorn.
Det här är hans sista dag i affären; i eftermiddag ger han sig iväg till Linköping för fyra års civilekonomstudier. Så underbart för honom och så ledsamt för oss!
Denne fine arbetskamrat som alltid bjuder på varma leenden och som är så hjälpsam och snäll!

Men Erik själv är glad och uppåt - det här ska bli spännande - och lägenhet har han fixat, i alla fall den första terminen, ja, han ser så förväntansfull ut! Och när det blir julledighet kommer han ju tillbaka!

På hemvägen svänger jag förbi friherrinnan som nu är hemkommen från sjukhuset.
Inte har man fått ordning på hennes hjärta heller; det är mer som status quo, men kanske senare?
Och Shejken är överlycklig att ha matte hemma!
(Det ville sig inte bättre än att han - under tiden här - bet pv i handen när dom skulle gå på promenad, kanske tyckte han att det var pest och pina att vara hemifrån bland ännu en hund och - som om det nu inte vore tillräckligt - även sigge nilsson!)

Men nu är allt som det ska .., matte är på plats och det är sååå fint i hennes alldeles nya boende .., där är det nya bordet och det stora skåpet och i ena fönstret står små pelargoniesticklingar.

Livet.
Ja, vilka turer det tar!