I brevet till min australiensyster skrev jag att just idag kände jag - mer än någonsin - att ett annat sorts liv tagit sin början! Sommaren blev så intensiv .., och det var extrapass och spänningen med seglingen; först till Bohuslän och därefter lite söderut ..., och det har varit mycket, helt enkelt.
Men nu på morgonen .., då kändes det p r e c i s som det där jag sett framför mig; hur grinden till den där annorlunda hagen öppnades, den som har så grönt och fint gräs!
Några minuter över sju ringde den förstfödda och jag vet nog ingen människa som så till den milda grad älskar sitt jobb (på central-iva på KS); hon låter ungefär som min mamma när hon - mamma - kom hem från något väckelsemöte i Pingstkyrkan. Det är "underbara kollegor!" och "världens mest intressanta jobb!"
En timme senare tog jag bilen och åkte till affären .., pratade med rara Johanna som stod i kassan .., sen förbi hos friherrinnan med veckans annonsblad och så, sist av allt till Steninge, där jag gick raka spåret ner till stranden.
Frånsett ett gäng sädesärlor som vippade omkring bland all tång som blåst iland, var jag helt alena!
Omtänksamma och rara bloggvänner skriver ibland att "inte bada ensam Elisabet!" och jag förstår tanken, men kan omöjligen leva efter den devisen. Tanken slår mig ibland att man kan drabbas av en hjärtinfarkt och sjunka som en sten till botten (eller man kanske ligger och flyter?), men man kan ju också falla handlöst nerför trappan från övervåningen eller ramla av cykeln på väg till Haverdal och ingen ser en, så jag tänker att händer det, så händer det, allt det underbara med baden överväger.
Men tack för omtanken, säger jag.
 |
| Från anslagstavlan vid stranden .., här berättas om Steninges historia. |
Så blev det då bad i havet som - helt ärligt - doftade surströmming (det var väl all tång som var orsaken) och det var grumligt och inte särskilt inbjudande, men svalt och skönt ändå!
En lång, slank kvinna kom och gjorde mig sällskap och vi låg där i grumliga vattnet och pratade om allt möjligt; mest om detta med att vara kvinna och ha låg pension. Och vi enades om att morgondopp är som "uppåttjack"; det är inte klokt så bra man mår efteråt!
Ja, och sen hemåt till en överlycklig jycke och en jaaaamande katt som ville ha mat och det bums!
Och igårkväll middag hos friherrinnan, tillsammans med hennes trogna väninna Ann-Marie från Ställdalen i Västmanland (det var A-M som hjälpte Lena att tömma huset vid flytten!) och så Eva och Bosse (Eva och friherrinnan har hållit ihop sedan ungdomsåren och denna Eva har ett minne ungefär som AP, å andra sidan vet vi andra inte om det stämmer, men det tror vi förstås.
Nu har jag pausat och pratat länge med madamen från Frösön!
Tack som ringde, Eva!
Och nu blir det promenad med Harry.
10 kommentarer:
Det här med omtänksamma vänner som uppmanar dig att inte bada ensam handlar ju om att det är skillnad mellan medvetna risker och omedvetna. Vi kan alla trilla nerför trappor och cykla omkull oavsett ålder och allmäntillstånd. Men har man problem med t ex sitt blodtryck och dessutom gillar att gå i kallt vatten med de faktiska risker det innebär för hjärta och cirkulation tar man en medveten risk. Du ställer den risken i relation till ditt välbefinnande efter sådana bad och det väger säkert över när det gäller din allmänna hälsa. Jag vet inte vilka ev restriktioner t ex din friherrinna nu fått kring sin uppenbara hjärtproblematik men det verkar ju uppenbart att hon inte längre följer med dig på de här badstunderna? Och skulle du få en infarkt och är i vattnet är risken mycket större att du inte tar dig upp på land och kan tillkalla hjälp än om du redan befinner dig i närheten av din telefon på land. Om du sjunker eller flyter vet man ju inte, du kan också på kort tid sjunka och med strömmar föras ut från land och du bor vid ett hav där det kan ta lång tid innan man hittar dig. Jag vet, för min pappa drunknade precis så och det tog två månader innan han hittades. Och kunde identifieras enbart via sin vigselring.
Monet: jodå, friherrinnan badar i det ljumma vattnet och jag orkar snart inte svara på dina kommentarer; det är ett ständigt mästrande!
Så här skriver friherrinnan i ett mejl, då hon inte lyckas kommentera på vanligt vis: Monet.Att jag inte har badat med Elisabet beror på att jag har haft mycket besök i sommar.Angående mitt hjärt problem så har jag fått order om att leva som vanligt. Då ingår det härliga ljuva salta bad för mig också
Friherrinnan
Tack för ett trevligt samtal! Det låter underbart med salta bad, önskar att jag var där.
Elisabet, jag mästrar inte. Jag säger vad jag tycker på en offentlig blogg och vill du inte ha mina kommentarer är det bara att ta bort dem.
Rent generellt tycker jag man ska undvika att vara rädd. Man kan dö av en stroke eller något annat akut vid bastubad, hemma i soffan, vid bilkörning eller massor av andra sysselsättningar oavsett om man gör det ensam eller med andra i närheten. Trist, men livet är farligt; man kan faktiskt dö. Men mitt råd är ändå att ta risken, så fortsätt att göra det du tycker om. Däremot vore det ju dumt att t ex börja röka.
Själv har jag inga problem med att cykla, segla, åka skidor eller andra saker på egen hand, det skulle ju vara trist att bli helt beroende av någon annans närvaro för att göra trevliga saker.
Och skulle du nu råka illa ut och försvinna i havet, så dog du förmodligen nöjd med det liv du levt. Men det vore ju trist för alla oss andra som tycker så mycket om dig.
PV
Äsch, bada på du bara!
Pv och Rexxie: ja, jag kommer såklart att fortsätta att bada, även ensam. Hur skulle tillvaron annars bli? Skulle inte Gunnar i Jämtland kunna ge sig ut med sin kajak alldeles ensam på Alsensjön? Nej, livet är för kort för att alltid invänta sällskap. Så ser jag det. Men det vet ju alla redan. Ds.
Pv: Det är väl alltid för de som blir kvar det är trist når nån dör. Den döa lär väl inte veta nåt eller bry sig.
Så egentligen är det väl du som borde tacka för omtanken. Om Elisabet försvinner i havet och du inte vet vad som hänt henne är det ju du som får må dåligt och möjligen missing people som ska trava runt och leta.
Jag kan förstå att Monet tycker att det är onödiga risker, för att ha varit med om att någon försvunnit och man inte med säkerhet vet vad som hänt måste vara en förskräcklig känsla. För även om man förstår att människan är död så hoppas man förståss att man ska hitta vederbörande vid livet. Åtminstone om det är nån man älskar.
Skicka en kommentar