Samtalet ...

Upptäckte igår att jag hade sex icke avlyssnade meddelanden på min mobil. 

Två av dem visade sig vara från min kusin - det skiljer ett år mellan oss, han är yngre -. 

Under hela hans uppväxt bodde han, faster och farbror i Norrbotten, för att sedan flytta till Östergötland. 

När jag lyssnar av meddelandet hör jag tydligt kusinens östgötska dialekt. 

Jag fattar det inte; han var ju ändå sexton år när flyttlasset gick söderut.

Han säger att om jag vill, får jag gärna höra av mig.

Så det gör jag. 

Det blir ett långt prat. 

Han är i det närmaste helt ensam. 

Frånskild sedan länge, ena barnet är inte längre i livet, med det andra har han noll kontakt. 

Inte med sin före detta fru heller. 

Nu bor han i huset där han en gång hade familj. Han är pensionär och berättar att en gång, på ett bygge i Stockholm, träffade han en arbetskamrat som sa sig vara från Malåträsk, det som sen blev Malå. 

Två halvsystrar har han, men den äldsta kände han inte till förrän han var vuxen. 

Noll kontakt. Lever hon ens? 

Den syster som fanns i hans uppväxt ., där skar det sig av någon anledning och när jag berättar att hon ju är död sedan flera år tillbaka, säger han att det hade han ingen aning om.

Han har ingen dator.

"Är det möjligt?" säger jag häpet. 

Jo, det är möjligt.  

Vi pratar om gemensamma minnen. 

Sommardagar i Kalvträsk. Slåtter hos släkten; hos hans mammas (och min pappas) kusin Sigge. Vi pratar om lekstugan där på gården .., hästen Ingo (döpt efter Ingemar Johansson, då världsmästare i boxning) .., om hur kusinen brukade fiska i sjön och alla näckrosorna och om tidningsbuntarna som fanns i lekstugan, pianot i finrummet och vattenskopan vid diskbänken, den där hemska luckan i köksgolvet och hunden, han som hette Lubbe. 

En katt fanns också. 

Vi pratar också om förfäder. 

Min farmor som var hans mormor. 

Och min farfar - hans morfar -. 

Det blir som prat-trådar att hålla sig till, då, när man inte har nånting annat gemensamt. 

När det har gått alldeles på tok för många år sedan vi sågs, kusinen och jag. 

Femtio, kanske?

Han säger att han saknar sin mamma nåt hemskt. 

Hon hette Anna-Maria.

Jag berättar om en super-8-film som fanns när jag växte upp. 

Det visar fladdrande bilder från min storasysters realexamen i slutet av 50-talet och vi har kommit hem från skolgården och nu ska det bjudas på middag .., släkten är på besök, kusinen är fyra år och har sjömanskostym och jag själv klänning och jag klappar min ena syster i baken - hon har en fin volangklänning - och det är sommar, kanske försommar mer än sommar. Min syster skrattar. Pappa ler mot kameran. 

Och faster - kusinens mamma - är finklädd och glad, så där som  hon ofta var. 

(Att hon var en hejare på att baka drömmar, det kommer vi båda ihåg).

Och så säger vi att vi måste träffas, kanske när vi åker norrut till äldsta dottern med familj, då kan vi svänga av från E4:an, titta in och hälsa på hos honom.

Ta en kopp kaffe.

Ja, så där i all enkelhet.

Han frågar om jag är lika mörk som när jag var ung?

Nej. Jag är gråhårig, svarar jag. 

"Helt otroligt!" säger han.

Jag säger att det inte alls är otroligt .,. om tre år blir jag sjuttio, om jag får leva till dess.

Så var det med det samtalet.

Dagens fönster ...

Ja, Emma kan få vara med två dagar på raken. 

Underbara, goa Emma som stod i fönstret - iklädd pyjamas - och väntade på att mormor skulle komma hem med färskt bröd från Möllers Bageri. Högst troligt fanns det någon pepparkaka i påsen också. Eller kanske en lussekatt? 

Och kanske en Milanokaka till mormor? 

Ja, man vet aldrig. 

Allt detta var i Ystad, förstås. 

Och bageriet låg tio sekunders promenad från Regementsgatan 19 A där jag då bodde.

Såja ....

(Bilden har inget att göra med texten). 

Då är nittofem procent av alla julkort/julbrev postade och det känns så ljuvligt. Ändå är detta det nästan roligaste jag vet! Återstår så några där det ska bli lite mer än julkort, men där finns det ju gott om tid. 

Har hämtat pv från Gullbrandstorp, då han fick punktering på sin cykel  i morse och då fick lämna den vid busshållsplatsen i Haverdal. Därifrån buss till jobbet. 

Han såg ut att vara trött och slut på där han satt på passagerarsätet och jag kan ana varför. Kanske satt jag i bilen i tjugo minuter och hela tiden kom högstadieelever och kanske yngre också på väg hem och oj, oj, oj vad det surrades och hojtades! 

Upptäckte detta på twitter (där jag bara tittar in) och även om jag ska låta mig vaccineras så snart möjligheten finns (eftersom man inte tillhör dom som står i första ledet, hinner man kanske få lite koll på eventuella biverkningar ...), så loooog jag så  h ä r  mycket när jag läste Kent Wistis rader. Jag liksom såg utländska medier gå i taket! 

Nu ska jag tända ljus och inte göra ett enda skvatt på en timmes tid.

Dagens fönster ...

Ja, han känns väl igen, den stilige Tiger, som jag idag hela tiden kallade för Shejken. 

Mötte friherrinnan vid återvinningen och hon frågade om vi skulle ta elvakaffe tillsammans och så blev det. 

Vi kurade utomhus i kylan, men det gick det med och Tiger hade hoppat upp i köksfönstret och satt där och höll koll. Rena spaningspatrullen. 

Tidsomställning ...

Natten mot igår dråsade Hildas mamma Mymmel i golvet i sitt badrum och slog sig fördärvad. Det blödde ymnigt från huvudet och blev ett elände. När hon ringde 1177 skickade dom en ambulans (kanske för att hon lever ensam och vem vet vad som egentligen hänt?) och alla möjliga prover togs av vänlig personal och så tackade dom för sig och åkte sin väg. 

Igår var hon febrig och eländig och håret fullt med intorkat blod. 

Att leva som ensamseglare är inte så tokigt - jag trivdes bra, även om jag gärna ville träffa någon sympatisk man - men när man är sjuk, då kan det inte vara roligt. 

Det är Mymmel som är till höger på bilden, den som togs i somras. Jag tycker sååå mycket om henne! 

Bilden från bageriets facebooksida. 

Idag har jag därför lekt hemtjänstpersonal och kört till "patienten" med kokt kyckling med ris och currysås och lite grönsaker till (från gårdagens middag) och jag svängde förbi ljuvliga Feldts bageri och inhandlade patientens favoritbröd och en saffransbulle och efter utfört värv, ja, bar det av hemåt igen. Det var samma expedit som på bilden och som klippt och skuren för sitt jobb var hon..

(Alltså vänlig, lite lagom pratig, det kändes som om även jag varit kund i butiken tidigare).

Mymmel visade mig såret .., hjälp, det borde ju ha sytts, tycker jag.

Och nej, jag gick inte in .., vi möttes utanför järngrinden till innergården och vidrörde inte ens varandra.

Det där med tidsomställning ., vad menade jag med det?

Jo, att dagarna bara susar iväg! 

Kanske beror det på att mörkret ligger kvar så länge på morgnarna, att det därför blir en kortare dag. Eller känns kortare.

När det här skrivs är klockan snart tre. 

Om två timmar drygt är pv hemma. Men han åkte ju nyss?

Man kan faktiskt fundera över om tiden ökar takten innan jul?

Och så kan jag meddela att råtta nummer 7 mötte döden igår. 

Vi har inte sett skymten av vare sig möss eller råttor på nästan på två veckor, men det har jag hela tiden tänkt att inte är dom försvunna inte. Fy, faderullan!

Nej, vi får nog skaffa oss en terrier.

Återvändsgränd ...

Tittade igårkväll på alltid så intressanta Vetenskapens Värld; det handlade om årets Nobelpristagare i kemi och fysik. Kemipristagarna är ju två kvinnor: Emmanuelle Charpentier och hennes kollega Jennifer A. Doudna. 

Då handlade det om gensaxen; detta att klippa och klistra bland våra gener. 

Ofta när nobelpristagare intervjuas, slår det mig vilken otrolig  e n e r g i  dom uppvisar! Så var det också med dom här båda kvinnorna, särskilt den sistnämnda. Och säkerligen är det just oceaner av energi - och kanske ännu mera: tålamod - som erfordras, ja, om man ska orka forska år ut och år in och måhända inte se resultat förrän man nästan är färdig för pensionering - om forskare nu alls tackar för sig -?

Pristagarna i fysik presenterades också; två män och en kvinna. ¨

Expressen skrev så här: 

"Den andra hälften tas emot av Roger Penrose, Reinhard Genzel och Andrea Ghez ”för upptäckten av ett supermassivt kompakt objekt i Vintergatans centrum.”

De upptäckte att något osynligt och extremt tungt styr stjärnornas kretslopp, och att ett supermassivt svart hål idag är den enda kända förklaringen till det.

”Deras pionjärinsatser har försett oss med de mest övertygande bevisen hittills för att ett supermassivt svart hål finns längst inne i Vintergatan.”, skriver Nobelkommittén i sin motivering.

– I dag accepterar vi att de här objekten har en avgörande roll i hur vårt universum byggs upp, sa Andrea Ghez i samband med presskonferensen.

Obs! 41:30 in i programmet berättar Roger Penrose (bilden) om sin skolgång och om hur han räknade matematiska tal - inte med siffror - utan med tecknade bilder! Det var (är) ju helt sanslöst! 

Ja, och det var när det här med det svarta hålet diskuterades, som jag kom att tänka på bilden längst uppe i det här inlägget. Återvändsgränden nere på ängen, inte långt från havet. 

Men .., också en symbol för att det blev totalstopp i min hjärna när vi hamnade i det avsnittet av programmet. Till min glädje erkände även pv att "nej, nu hänger jag inte med längre!"

Här finns en länk till programmet, om någon känner för att tappa lite självkänsla.

(Kan ses i hela världen, fram till den 6:e juni nästa år). Lycka till!

Dagens fönster ...

... kommer från Mimmi i Motala. 

"Från ett regnigt Motala med 3.9 plusgrader kommer mitt oputsade fönster, men titta hellre på den lysande röda virkade stjärnan som min mamma i himlen gjort. 

Den hänger alltid i köksfönstret." 

Så skrev hon, Mimmi. 

// Elisabet skriver lite mera: jag var aldrig nån dansmadame .,. tyckte inte om att stå längst framme vid scenen och bli synad och vald, nej, det var inte min melodi. Det kom jag att tänka på när jag googlade på Motala för att se vad som kom upp ., jo, då blev det detta. Casanovas på Statt och en massa olika dansstilar, somliga mer vågade än andra. En långbent herre övar sig nog inför nattens eskapader, det är vad jag tror.

Ja, det var rent av spännande det här.

Sånt som gjorde mig glad ...

Bilden från Maja till familjechatten. 

Å, så den fick mig att le. 

Och längst uppe i granen sitter en dinosaurie. 
Älskar att någon är så frigjord i sinnet! 

Hos Antikkulan brukar jag alltid hitta nånting som jag faller för. 

Det gjorde jag nu också - en hel del - men det blev den här lille grönfinken av manligt kön, som liksom talade till mig. 

Och jag svarade "ja, men du vill kanske få en annan utsikt än den i lilla butiken ..?"

Man kanske kan tänka så här att "fy, att uppmuntra till att stoppa upp djur!"

Å andra sidan äter jag gärna kyckling och tjäder och orre (åtminstone förr i tiden). 

Om nu herr Grönfink ändå är död och uppstoppad, kan den lika gärna få bo hos oss. 

Först tänkte jag sätta den med utsikt över gården, men det blev nästan ångestfyllt. 

Så där så att den är fången där på pinnen och tvingas titta ut över all frihet och andra fåglar som flyger fram och åter.

Nej, den får titta in mot köket och mot mig, när jag diskar. Det här är ett gammalt och tämligen luggslitet exemplar. På undersidan pinnen har någon skrivit fågelns namn med blyerts och vacker handstil, även det latinska namnet. 

Här kan man läsa lite om grönfinken och att den numera är rödlistad som hotad art, mest på grund av sjukdomen "gulknopp".

Och så en stilla reflektion. 

Kommer vi någonsin att hamna i det läget som vi var innan pandemin; det vill säga, att vi står nära varandra? Eller blir det här - per automatik - normaltillståndet?

Det här var när pv hjälpt Tommy med båten och vi var på väg hemåt. 

Mannen i permobilen visade sig vara en till åren kommen före detta anställd inom marinkåren och han var långt mer pratglad än jag själv, vilket inte vill säga lite. 

En trevlig prick som nog pratade med herrarna Göransson och Eikedahl i säkert minst tjugo minuter!

Sjunde december ...

Idag är det fyrtiofyra år sedan min pappa dog. 

Det skedde på Lycksele lasarett och mamma höll om honom in i det sista 

När hon- någon timme senare - körde dom nio milen hem - det var i trakten av Vormsele - knöt sig hela hennes kropp och fingrarna spretade rakt ut. Hon sa att det var ett smärre mirakel att hon inte körde av vägen.

Och jag har - vart år - skrivit så mycket om honom, så det ska jag inte göra nu. 

Men däremot ska jag tända ett ljus för den här underbare mannen som blev min pappa och som hade sån vacker handstil.

Det här ljuset ska få brinna, men med ett nytt ljus.

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: "Här är vår adventsstjärna! Jag har sett många vackra stjärnor i olika material, men det är så här en "riktig" adventsstjärna ska se ut, enligt mig. Kanske skulle jag kunna ha en starkare glödlampa i den?" 

Och den som hade håven redo och som har så fina blommor, det är ingen mindre än ellem i Skellefteå. 

Tack! säger jag.