Tisdagsfönstret ...

... speglar sig i väggklockan, den som fanns i mitt barndomshem.

Det höga tick-tack-ljudet har följt mig genom livet.

Ett kvällsfönster ....

"Genom fönstret ut mot medelhavsbukt i Le Brusc nära Toulon hemma hos goda vänner.

Hård vind men härligt ljus fram till kvällen och underbar glöggfest bakom rutan.

Vi har faktiskt fantastiskt decemberväder härnere och njuter av det varje dag!
Kram
Monet."

Testar med lite text till filmerna ...

Men någon tankebubbla hittar jag inte .., jag får öva och öva.

En liten glimt av sonen ...

... så där helt oförhappandes på facebook.

Och jag tänker att ..., å, om hans morfar hade fått leva och vara med!

Knack-knack på fönstret!

Tillsammans ....

När jag var liten (eller yngre, eller mycket ung) hände det - oftast vid middagsdags - att mamma bad mig att cykla till Brännströms Järn & Sportaffär, ja, för att hämta hem pappa.

I affären (som doftade läder av alla hundkoppel som hängde på krokar direkt man kom in) fanns kanske fyra stolar framför disken och där satt allt som oftast karlar från byn och småpratade.

Mest om jakt.
Eller om fotboll och hockey.
Och skidor, förstås.

Brännströms blev en samlingsplats för karlarna, ett slags 60-talets "After work" långt innan det var ett vanligt begrepp.

I Stensjö - här där vi bor - och alldeles vid havet, finns också en sån samlingspunkt, nämligen en liten blå "stuga" nere vid hamnen, den som heter Oskars Hamn.

Det är den stugan ni ser på bilden här ovanför.

Där samlas var morgon några herrar för att ta sig en kopp kaffe och småprata lite om allt och inget; om vädret förstås och båtarna och fisket och allt som hör havet till.


Nästan alltid när jag tar morgonpromenaden med harry, så möter jag hamnkaptenen som kommer körande i sin vita bil och han vinkar så glatt och jag vinkar tillbaka och blir varm i hjärtat.

Det är ju så det är .., mer behövs inte för mig .., att känna sig "sedd" .., att vara en del av nånting annat.
Alltså blir en liten "vink-vink" till så stor glädje.


I förrgår hade jag en av dom här männen i kassan och han berättade hur trivsamt det var .., att det hade kommit att betyda så mycket - ja, åtminstone för honom -.

"Du vet .., som pensionär, ja, men då hade det lätt blivit att man blivit kvar i soffan hela dagen, nu träffas vi där nere och sitter och pratar och dricker kaffe och ja, det är ju så enkelt alltsammans, men väldigt trevligt!" sa mannen och log.

Och jag frågade om dom kanske ville ha en nybakad mjuk pepparkaka till måndagsfikat?

Tänka sig .., det trodde han att dom ville ,-)

Så nu på morgonen bakade jag en pepparkaka och tog harry med mig och körde ner till båthamnen och där satt dom, mannen från affären och hamnkaptenen som har cancer i halsen, men är på bättringsvägen .., och en liten stund stod jag där och småpratade och det kändes så himla bra.


Sen tackade jag för mig.

I baksätet satt harry och viftade på svansen och just som jag klev in i bilen, ja, då kom en tredje bil körande, just det, det var han med vallhunden, den som är så omåttligt lydig ..., och jag sa till mannen (som också var på väg till kaffet) att "skynda dig in nu, det finns ljummen pepparkaka på bordet!" och mannen log och jag körde iväg.


Det här är utsikten från lilla stugan.
Snart är det bara pv:s båt som ligger i vattnet.

Ny dragning på onsdag ...!

Förra veckans lördagsvinnare blev som bekant Rexxie och Monet.

Rexxie, som varit en "bloggbekant" sedan urminnes tider, dvs, nästan sedan jag började blogga 2005, hade under en period en egen blogg, men sen tappade han nog sugen, men jag minns ännu med glädje hur intressant det var att läsa om tiden när han arbetade i England, bland annat.

Här visade han bilder från sitt "tillfälliga hem" i Reading.

I april 2007 visade vi upp våra kylskåpsinnandömen (det var Ulrikas idé, innan dess hade vi visat kylskåpsdörrens utsida som ju säger rätt mycket om en människa).

Rexxie var inte sämre än att han hängde på!
I maj 2006 såg det ut så här i hans kylskåp.

Om jag skulle beskriva Rexxie för någon helt obekant, då skulle jag säga så här .., att han är fullständigt fenomenal på att snabbt få fram information av vilket slag det än månde vara .., (säger själv att han glömmer det lika snabbt .., det han fått fram, alltså), att han är modig (han säger ofta vad han tycker, även om det är helt på tvärs mot andras åsikter) och så har han ett stooooort och varmt hjärta!

Han är, i ordets rätta bemärkelse, g e n e r ö s!

Grattis till förstapriset, Rexxie!

Tröstpriset gick till Monet som egentligen heter Monica och bor i södra Frankrike, med utsikt över blånande berg.

En enda gång har jag träffat henne i verkligheten och hon var precis som jag hade trott; hon var himla trevlig, helt enkelt!

Monet är mästerlig på att berätta om det annorlunda livet som "invandrare" i ett annat land, må så vara att det är ett land inte sååå långt från vårt eget.

Ja, hon är fenomenal på att visa på olikheter och hon analyserar och drar slutsatser .., och precis som Rexxie, så stryker hon inte medhårs, utan säger rakt ut vad hon tycker och tänker och jag tycker det är så härligt befriande med såna människor(även om man kan ha olika åsikter) .., såna som inte ber om ursäkt för att dom finns till.

Och så en sak till: när hon visar texter på franska, översätter hon alltid.

Å, vad sånt betyder mycket när man själv inte kan det språket!

Då känner man sig delaktig på ett annat sätt och det vittnar också om o m t a n k e.
Man behöver inte känna sig "dum".

Bland allt som Monet har skrivit om, har jag nog haft allra roligast när jag läste om detta med hundbajsplockandet - eller det som inte alls plockas upp -!

Här .., finns ett sånt inlägg!



Och när det var vernissage här på bloggen, då berättade Monet att tavlan på bilden här ovanför, det var hennes favorit.

Konstnärens namn: Philip von Schantz.

Hon målar själv också, minsann.

Stort grattis nu till er båda; Rexxie och Monet!

Och så ..., kom ihåg: ny dragning på onsdag, men ny tid, klockan 20.00, då är jag hemma från affären!

Måndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Bilden togs igårkväll, när himlen över havet - för ett kort ögonblick - brann i rött-rosa-orange!

Eftermiddag ...

Promenad som vanligt.
Blåsigt, men precis lagom.
Kapuschongen uppdragen.

Solen på väg ner.
Luften är mild.
Mjuk.


Och harry skuttar och springer och sträääcker ut och lämnar mig aldrig längre än något hundratal meter.

Det är precis som med jobbet, tänker jag.
Det tar tid att lära känna varandra och bli trygga och veta hur någon funkar.

Med harry är det så att han hela tiden har koll.
Jo, han kan lulla iväg något hundratal meter, men kommer alltid rusande i raketfart och bliiiiir så glad och lycklig över att se matte eller husse igen, ja, det var ju säkert tio sekunder sedan!

Här sitter han uppflugen på en klipphäll och tittar ut över världen.

Allra mest tittar han på dom där människorna som just passerade oss och det var då jag tog jag fram kopplet, för även om harry håller sig nära matte eller husse, är det inte alltid som han tycks begripa riktigt vem som är vad.

Precis lika glad blir han över totalt främmande människor!


Och nästan hemma .., mörkret faller fort!

Vid Eckes hus (där jag ser att badbollen nu flutit iväg till andra sidan av bäcken, på andra sidan vägen ...) blir träden så här vackra.

Och så ett kvällsfönster ....

... från Lysekil och från den flitiga fönsterfångerskan Monica.

Och vill man njuta av lifvet och kanske bo på hotell en weekend i Lysekil, så kan man nog tänka sig att boka ett rum här, jo, det tror jag.

Annars kan man kanske hyra en stuga ...?

Eller bo på vandrarhem?

Ett söndagsfönster från Nora ...

Det var vännen Ulrika som agerade fönsterfångerska, så där i flykten.

Romantiken flödar ...

Elisabet: "Thomas ..! Lägg dig på sidan, du snarkar!"

Thomas (irriterat): "Jag ligger redan på sidan!"

Elisabet: "Jaha ..., ja, ja."

Kl. 03.02

Thomas: "Elisabet, du skär tänder! Du har skurit tänder i tjugotvå minuter!"

Elisabet (tämligen irriterad): "Men Harry har ju ätit upp bettskenan!"

Thomas: "Ja, just ja ....".

Ni som läser här ...

SVT 2, kl. 21.30 ikväll .., en alldeles u n d e r b a r film!!!

Vi har sett den och satt knäpptysta nästan hela tiden.

Den var - och är - magisk.

21.30

Filmklubben: Avsked

Japansk långfilm från 2008.

Cellisten Kobayashis orkester upplöses och arbetslös återvänder han med sin hustru till sin barndomsstad Sakata.

Där svarar han på en jobbannons som efterfrågar en "avreseassistent", vilket vid intervjun visar sig ha mindre med resor och mer med kistor att göra.

Oscarsbelönad som bästa utländska film 2009.

Regi: Yojiro Takita.

I rollerna: Masahiro Motoki, Tsutomu Yamazaki, Ryoko Hirosue, Kazuko Yoshiyuki, Kimiko Yo, m.fl. (Okuribito)

Filmen presenteras av Fredrik Sahlin.

Charmören på jobbet ...

Måndagar och fredagar brukar chefens svärfar Sven-Åke hjälpa till i affären.

Han är helt underbar!

Jo, jag vet, jag har berättat om honom och den där rävfarmen han har bakom öronen och när han och hustrun Elvy (lika rar hon) idag kom in i affären, så tog jag fram och kameran och frågade om dom kunde tänka sig ...?

Det kunde dom.

Jag tror nog att ni förstår mig, när ni har sett filmen.

På slutet tittar den alltid, alltid så rara Malin fram!!

And the winner is ....

Ja, jag säger inget ..., ni får själva titta.

Men ..., ta ett åksjukepiller innan ni sätter er och klickar på filmen, ty nåt så skakigt har jag väl sällan skådat .., det kan ju bero på att detta spelades in igårkväll och vi vore båda utmattade efter dagens slit ,-)

Jag utlovar bot & bättring till nästa dragning!

Och stort grattis till de rara vinnarna!

Och snart är det dragning i lotteriet ...

Just det.

Ett nästan-mitt-på-dagen-fönster från Ekerö ...

"Husse! Var ääääär du!! Kommer du inte in snart ...!"

Om jag av mina barn finge en ring med de alla dyrbaraste diamanter .., eller en Rolls Royce eller något annat superduperexklusivt, så skulle jag ändå inte bli gladare än när det genom rymden kommer ett fönster från just någon av dom tre .., ja, seglande rakt in i min dator!

Detta hände precis nu.

Här är Nelly som spanar efter husse, han som om någon vecka bara tar skuttet in i fyrtioårstillvaron.

Hon som fångade fönstret heter Anna (AP), är Oxe, lillasyster och jag just om hon inte har höger tumme upp.

Lördagsfönstret ...

Här sitter han i fönstret i Ystad och tittar på matte.

Livet i den lilla 1:an i Ystad, det var förstås ingen höjdare för pElle, som fram till dess hade varit häradsbetäckare i trakten av Bjäresjö.

Nu, i det nya livet, var han kastrerad och fick tillbringa dagarna på en yta av 31 kvadratmeter.

"Det kommer aldrig att fungera, att kastrera en katt i den åldern .., nej, det blir svårt!" sa veterinären som hette Inga och såg ut som en bondmora.

Men det gick hur bra som helst.


Vid Maggans second-handbutik .., och hennes golden Jonna.
"Hej på dig du Jonna ....", sa vi och klappade henne så ömt.

Ofta satt eller låg han i fönstret och tittade ut på gatulivet .., på människor som gick till eller från Möllers Bageri .., eller såna som stod och tittade i skyltfönstret på second-hand-butiken på samma sida av gatan .., och han höll uppsikt över alla turister som stod utanför västerfönstret och fotograferade skylten där det stod Mariagatan, för det var ju där kommisarie Wallander bodde.


Det hände också att han satt i fönstret och spanade ut mot andra sidan gatan, där ett sällskap ungdomar väntade på bussen som skulle ta dem till Tomelilla, på dans.

Liiite pinsamt tyckte pElle kanske att det var att matte öppnade fönstret och hejade på alla glada ungdomar och bad dem vinka lite till bloggvännerna och efteråt fick han veta, att en av dem, han som står bredbent i nån slags vinröd kavaj, han heter Jonas Nilsson och ingen kund i världen har någonsin varit så underbart snäll och rar mot matte som just herr Nilsson, särskilt när hon var ny i stan och kände sig osäker i den lilla affären.


Och dom vinkade och var så glada!


Sittande i söderfönstret kunde han också följa det ständiga gatuarbetet.
Småpratet från karlarna ..., ljudet från bullriga maskiner.


Och han kunde se Wilhelm Sjöberg, den forne journalisten på Ystads Allehanda, slå sig ner på "vår trappa" för att ta paus, medan hustrun handlade i lilla kvartersbutiken.

Inte en susning hade pElle om vad som väntade honom; att han inom ett års tid från det att bilden togs, skulle börja åka tåg till landet Halland .., att han skulle komma bo i ett gult hus på en kulle (vid första besöket gömde han sig - skräckslagen - bakom pannan!) och att han, så småningom, skulle träffa pv:s mamma Gunvor, bo hos henne Ljungby och i sommarhuset i Steninge .., och såkart visste han inte heller att han skulle tillbringa några dagar i Alingsås, hos Elenor och hennes hund Dino.

Och inte anade han väl att han, några år senare, skulle få göra bekantskap med en liten kaxig typ som kallades för sigge nilsson .., och absolut inte att en hund skulle komma i huset - harry -!


pElle några timmar efter kastreringen.
I timmar sover han i sin lilla korg - totalt utslagen -!

Och nu har åren gått och pElle är minst sjutton år och tillbringar den mesta tiden ihopkurad.
Han sover mest.

Går ut och kissar .., ger harry en lusing lite nu och då .., sover vid mitt huvud .., älskar kokt fisk .., ja, lite så.

Ett tämligen rikt liv har han haft, vår pElle.

Bettskenan ...?

Den har harry ätit upp.

I alla fall till hälften.

Upptäckte jag idag.

Ett kvälls-deckarfönster från Västmanland ...

Här har nämligen Ulrika varit och ätit och kalasat, ja, i Nora, alltså.

På Maria Langs Krog.