tisdag 20 december 2011

Tisdagsfönstret ...


... speglar sig i väggklockan, den som fanns i mitt barndomshem.

Det höga tick-tack-ljudet har följt mig genom livet.

2 kommentarer:

Monica i Lysekil sa...

Fantastiskt fin bild där man ser så mycket:
Själva klockan och vad som ligger inni,
(man kan till och med läsa vad som står på tidningen)
- så ser man tydligt rummet den finns i
- och ett fönster med sol igenom!
Din beskrivelse är inte lång, men jag kan livligt föreställa mig vad ljudet från klockan betyder för dig, och att det ger många fina minnen.
Jag har en sådan klocka som jag fått efter farmor och farfar, och jag har också många positiva minnen förknippade med det ljudet.
När jag var riktigt liten sov jag ofta i vardagsrummet där och låg då och hörde på ljudet av klockan.
Jag skall försöka få igång den nu i Lysekil.
Min mann orkade inte ljudet, så den stod stilla så länge att den inte går längre - måste nog lämna in den för att få igång den.

Elisabet. sa...

Monica: när jag växte upp tänkte jag aldrig på klockan och vad den betydde. Mina systrar däremot .., dom slogs om vem som skulle ärva den (ja, fast på låtsas). När så pappa dog och vi köpte huset av mamma, då fick klockan liksom följa med och sen blev den min.
I botten har i alla år legat mina systrars mammas dödsannons; jag läste den ofta när jag var yngre .., det var ju som ett annat liv som fanns där.
Och med tiden tilkomm andra annonser; min pappas brors, t.ex., Erland Nilsson.
Nu ligger min mammas annons där; eller egentligen en halvsida som publicerades i DN någon månad efter att mamma hade dött.
Rubriken är "Så var min mamma" och det var hennes dotter som hade skrivit det hela.
Klockan tickar så högt, så när man har besökare som sover i vardagsrummet, får man stanna lodet.
Själv hör jag aldrig tickandet, annat än om jag STANNAR upp och verkligen lyssnar. Men själva takten .., den finns inom mig.