Bara så ni vet ...

Ja, nån bild ska man ju ha ...

Den här bloggen, den är mer som en dagbok för mig själv.
En anteckningsbok där jag ofta går tillbaka och kollar ..., få se nu .., hur var det för två år sedan?
Ungefär så.

Den senaste tiden har det varit mycket om mina knän och ben och ont hit och dit och nu ska ni veta en sak;  ni behöver absolut inte känna att ni då måste skriva "stackars dig!" eller "kram och krya på dig!" eller nåt annat snällt .., ni är alltid så vänliga, men man kan bli döless att läsa om sjukdomar stup i två och det är svårt att veta vad man egentligen ska skriva, om man nu alls ska skriva nåt.

Så det behöver ni inte.

Jag är  i n t e  ute efter medömkan.

Jag bara skriver-av-mig.

Såja.

Nu vet ni.

Nån slags rehab ....

På eftermiddagen ringer Lena, min före detta arbetskamrat som numera kan titulera sig friherrinna.

Det blir en liten stunds prat och sen bestämmer vi oss för att i stället ta en kopp kaffe hemma hos henne, i Steninge.

Dit moppar jag. 

Under sadeln ligger en påse med pv:s nybakade bullar.

Och så sitter vi där ute mot garageväggen, i lä för vinden och med solen mot våra kinder. 

Hela tiden hör vi lärkan och ser skatorna kämpa med bobygget.

Om man är sjukskriven känner man ett slags ansvar att man (ja, jag kommer att fortsätta att skriva "man" tills jag dör, för mig är det ett neutralt ord, inget särskilt karlaaktigt), jo, att man liksom inte får ha det för trevligt.
Helst borde man ligga på soffan och ha ont och kanske gråta lite och äta piller.
Men utan det tunga jobbet i mejeriet eller detta att inte stå i kassan i flera timmar, ja, då är livet så oerhört mycket enklare.

Tänk, bara  t ä n k ..., om det blir så här med den nya knäleden!
Tänk .., om man kan bli nästan smärtfri, hur annorlunda blir inte livet då!?

Mot husväggen ...

Det blir en kort kaffepaus och Lena säger att jag måste smaka dom goda nötkakorna som hon har bakat - receptet är från 1800 - talet - och kakorna är härligt seeeega och goda.

Och jag får veta att nu är det slut med tvärs-över-vägen-grannen Stigs kossor, dom som jag ser var gång jag åker till eller ifrån jobbet, ja, under en stor del av året. Hädanefter blir det kvigor för hans del, men först ska han fixa sitt knä eller om det var höften.

Vid husväggen ser jag hur fint kaffedamen har gjort i en stor kokgryta.
Ulliga videkissar, trollhassel och påskliljor ...


Och en aningen kaxig lite tupp.

En morgon i slutet av mars ...

Det finns morgnar när man tänker att bättre än så här kan det inte bli.
Det betyder inte att man har världens fetaste bankkonto, eller att man bor i ett superstajlat hem där allt är helt perfekt och att man är vältränad, har magrutor och bara äter vällagad mat.

Men det kan betyda att man tar sin hund och går ner till havet och hela tiden hör man en stare som drillar så vackert, så där så hjärtat nästan går itu.

Ingen vind.
V i n d s t i l l a.

Och man hör det speciella ljudet från ejderhanarna och man ser två strandskator och några gråduniga fjolårsungar tillhörande familjen Svan .., man ser ilandflutna platsflaskor och blå mjölkförpackningar som kommer från Danmark .., och långt i fjärran skymtar Falkenberg.

Och man ser gravänderna som oftast sitter på lagårdstaket, tvärs över vägen.
Nu simmar dom i havet.

Senare, på Facebook, av en kvinna som heter Debbie Breese och bor i Skottland, får jag lära mig att gravänder heter shellducks på engelska.

Det finns morgnar när man vänder ryggen åt havet till och ser morgondimman svepa in över Stensjöstrand .., och man ser rök från någon som eldar och hör spraket av kvistar som bryts.

Man står en stilla en stund och tänker att man vill stanna tiden.

På väg hem igen upptäcker man att sädesärlorna har kommit!
Två veckor tidigare än vanligt och man blir nästan sprittig och vill ropa "välkommen!", men man gör det inte.

Såna morgnar måste man vara rädd om.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Här sitter dom! Kusinerna Karin, snart 3år, och Alexander 4 år.
Den förstnämnda ett snabbt energiknippe och den andre stilla och eftertänksam.

Det har tagit tid innan Alex litat på Karin.
Men nu hade de roligt!!!

De bakade med mig och de lekte pratade med varandra och de åt det nybakade brödet och
russinpaketen var kul.

De vill träffas igen!
Hurra!

Eva i Tyresö  farmor o mormor

På akuten ...

... kom inte den krångliga datorn, fast nästan ändå.

Jag klickade på defragmentering och nu går den betydligt snabbare.

Om sedan mail kommer fram som dom ska, är annan historia.

Och klockan är två och jag kan omöjligen somna.

Spring-i-benen.

Ont i knäet.

Nåja.

Nu har jag tagit mig en smörgås - då blir allt bra -.

Måndagsfönstret ...

Här kommer några fönster till dig!

Fångade på Åsby hem & trädgård i Hallstahammar.

http://www.asby.nu/

Så skriver den flitiga fönsterfångerskan Ulrika i ..., Närke.

En upphittad lista ...

"Hej!

Nu är det på tiden att det kommer en inköpslista från ack Värmeland du sköna.

Jag har varit på jobbtur till Sagolika Sunne idag och där vid ett snabbt besök på Coop så låg den här listan i varukorgen. Den fick åka med hem i fickan för att nu susa vidare till sköna Halland.

Ja det tycks bli en kasslerrätt i helgen. Glass till dessert kanske. Å Bob ska det visst vara.

Ordning & reda!

Hälsningar från Turtlan."


// Och den var verkligen UPPHITTAD, för oj, så jag fick leta bland alla olika mappar och i papperskorgen, där låg den och väntade. Min dator måste ha fått spunk!
Och bara så inte någon tror att jag struntar i att ta emot eller svara på mail: så är det verkligen inte!

Någon fler som har problem ...?

Så här är det.

Från Monet i Frankrike får jag veta att hennes mail och bidrag till DBIV inte har kommit fram, hon får bara "Return to sender" som svar.

Samma sak med Kattis.

Jag fattar ingenting och undrar nu om det är någon fler som upplever samma sak?

Och varför i fridens dagar fungerar det för somliga ...?

Berätta gärna!

Och här är vinnarna! 



Grattis, grattis och tack Ellem i Skelleftetå, Solveig i Morn/Dalarna och Annicka i Kävlinge för era vinster!

När tre år har gått ....

.... kan det kännas så här.

Och jag känner igen mig i så mycket.

Dagens fönster ...

Hej!

En lördagstur till sommarstugan. Inne är det kallt och mörkt. Strömmen är avstängd över vintern. Ute blåser det från sjön på framsidan så det får bli en fika ute på baksidan.

Sätter mig på bänken nedanför sovrumsfönstret och tar en kopp kaffe innan jag börjar med lite jobb.

Snart är det vår och sommar här. Det finns att göra tänker jag. Så är det ju på en sommarstuga.

Turtlan

I morgon är det dragning ....

Och följande är med och skvalpar omkring i den lilla tillbringaren:

Det är Eva i Tyresö som bakat ett gammalt recept som hennes svärmor en gång klippt ut och sparat.
Det filuriga var ju att även min f.d. klasskamrat Dinah hade bakat samma bröd - från ett likadant recept - den här veckan!

I Gävle hade Lena varit på inspelningen av Let´s Dance .., med VIP-plats och allt!

Ann i Göteborg, hon den STORARTADE, hade fått en gammal Singer symaskin och vilken lycka blev nu inte detta!

 

Eva på Frösön hade tagit make, två av de vuxna barnen, plus ett antal hundar och åkt upp till stugan i fjällsluttningen. Det gjorde hennes hjärta glatt!

Hedgrenskan vittnade om en glädje som inte gick att beskriva i ord.

Möjligen i bild, så det gjorde hon.

Här på utflykt till Kåseberga.

Vill någon fler vara med, så har ni ännu några timmar på er!

Välkomna med bidrag!

Det är alltid någon som bestämmer ...

Och inte alltid man tycker att det blir rätt.

Det är väl genetiskt ...

Äldsta dottern leder bollskola för barn med funktionshinder.
Efteråt skrev hon så här på Instagram.

Och hennes lillasyster, AP, är inte så mycket bättre.
Mamman log och tänkte att det nog är genetiskt det där.

Några timmar i Halmstad ...

Stil-ikonen på stadspromenad ....

Klockan 11.00 ska kören Västanvind ha liten konsert i Imanuelskyrkan med ett eller två m.
Pv kör moped in (det ska övas i två timmar innan det är dags ...) och jag tar bilen någon timme senare.

Om man bor på landet och är sextio år, då kan (obs. kan) det bli så att man inte tar den här klädbiten så värst allvarligt, eller så kan det vara så att man aldrig någonsin har gjort det, utan man går sin egen väg och någon stilikon är man inte heller, men det spelar liksom ingen roll.

Jag tror att det är en känsla av att dels vara trygg i sig själv och sen att inte bry sig om modet.

Fast .. när jag kliver ur bilen och upptäcker att jag har anorak, halsduk, fingervantar och mina Birkenstock på mig .., då ler jag.
Det var nog ändå inte meningen.

Ja, ja, det går det med.
Och inte fryser jag om fötterna heller, för även om det är lite blåsigt, så är det ingen kyla.
En enda människa tittar på sandalerna och hon är förlåten ..., jag säger "ajabaja .., inte titta så där!" och då ler kvinnan och så berättar jag om glömskan.

Här promenerar jag över floden Nissan.
F l o d e n.
The River.
Det outsägligt vackra biblioteket skymtar till höger.

Det blir en timmes trevlig underhållning av Västanvind och underhållningsorkestern.
En man spelar himmelskt på sin klarinett .., hans fru spelar tvärflöjt - också sååå fint -, Rock-Herbert - en tidigare idol i sin ungdom - sjöng Barbara Ann med kören som bakgrundssjöng ..., och allt var hur bra som helst!

Efteråt kommer en man fram och uttrycker sin beundran för underhållningen.
Pv tycks mycket belåten.

Två vänsterhänder till mamman ...

Klockan två på natten plingar det till i min mobil.

Då kommer den här bilden.

"Antagligen de renaste och mest sönderbadade vänsterhänder du någonsin fått ...", skrev avsändaren.

Den till vänster tillhör en man .., 27 år ., Kräfta .., lillebror.

Den till höger ett mellanbarn (eller en lillasyster .., eller ett funktionellt endabarn .., det skiljer 4 år till storasyster och till tio år till lillebror ...) som är Oxe.

Här har dom nog badat i sin pappas badbalja eller minipool eller spabad.

Dagens fönster ...

... finns i Malmö och kom seglande genom rymden igårkväll.

Den som tog bilden är ett mellanbarn som skarpt gillar sin tio år yngre lillebror.

En stund senare drogs det iväg till gymmet.

På haltig promenad ....

... med harry, passerar vi Lilla Stensjö.

Man kan tro att man har hamnat i självaste Paradiset, för detta är de vackraste i blomväg jag vet!
Båda sorterna!

Sen går vi uppför backen där vindfällda träd ligger och spretar med sina rotvältor .., och jag räknar efter i huvudet hur länge det är kvar.

Två hela veckor och två dagar.

Inte mera.

Längtansmoroten ...

Det var på våren 1994 som jag fick anställning i lilla kvartersbutiken Fridhems Livs i Ystad.
Chefen hette Tommy och hans hustru Birgitta.
Tjänsten var ett vikariat.
Så småningom fick jag en morgon, helt oväntat, erbjudande om fast anställning och så blev den butiken som mitt andra hem, ja, under många år.

Chefer kom och gick. 
Efter Tommy och Birgitta kom en ny Tommy.
Tommy 2 avlöstes av Tommys bror Anders, en av de bästa chefer jag har haft och vi var ett härligt gäng som arbetade tillsammans.

Det var Petra, Åse, Karina, Dennis, Patryk, Helena (och Ingela från Ystad som brukar skicka in DBV-bidrag, var vår arbetskamrat under Tommy-2-tiden) och det hände så mycket .., - efter några år tvingades Anders mer eller mindre tvingades att sälja affären ..-, vi fick en ny chef som var av det mindre angenäma slaget .., jag blev ensamseglare, Malin seglade hit och dit .., Åse sade upp sig och flyttade till ny affär .., pojkarna gav sig av och kvar på den då något vingliga skutan var Karina och jag själv.
 

I januari 2003 händer mycket i mitt liv.

Denne den tredje ägaren kunde på inga villkors vis styra skutan .., framför allt saknade han sjökort och där fanns inget roder .., och det tog väl ett år kanske, så kapsejsade båten - affären konkursade -!

Bilden från Ystads Allehanda ...

Nya ägare  dök upp och vi fick pizza till lunch vare sig vi ville eller inte, ty ägarens bror drev en pizzeria på samma gata. Lunchen skulle intas vid kassan och att röka cigaretter på lagret blev plötsligt tillåtet, ja, om man var chef, alltså.
Eftersom männen/cheferna hade en religion som inte tillät dem att ha med alkohol att göra, blev det vi två anställda madamer som fick sköta om påfyllning av öl.

En brorson till ägarens fru var helt underbar och suverän på att teckna!
Det var en fröjd att arbeta med honom.
På snurrstolen i kontoret låg en liten bönematta .. , ja, allt var totalt annorlunda i jämförelse med (jag var på väg att skriva "mot för"  ...) vad jag tidigare varit med om!
Och så, efter några månader, gick allt utför .., hyllorna började återigen gapa tomma, vi fick inga tidningar.

Efter några månaders turbulens tackade Karina och jag själv för oss och fick, båda två, anställning på Ica Supermarket som något år tidigare hade öppnat, inte långt därifrån.
Ack, vilken lycka! 
Och lilla Fridhems Livs sprattlade vidare ännu ett tag, så där som en fisk som just dragits upp på land.

Det hände när man kom in och handlade att någon släkting till ägaren satt i kassan och tittade på dvd-filmer i sin laptop ..,  dom var vänliga och rara, men allt rasade .., ja, till slut fanns liksom inget kvar och den lilla affären - som funnits så länge på Regementsgatan - somnade in för gott.

Första månaden som ensamseglare. Det gällde att få in pengar.

Häromkvällen blev det Facebook-kontakt med några från Fridhems-livs-gänget och vi surrade om allt det som hade hänt .., ja, så ofattbart många minnen tjoppade upp från den tiden!

"Men kan vi inte träffas i Ystad i vår eller sommar ...?" skrev jag.

En slags debriefing tio år senare.

Och titta på bilden längst upp .., jodå, det blir träff och så gott som alla kommer!

Igårkväll ringde jag till den före detta chefen Anders och undrade om han och hustrun ville göra oss sällskap?

"Du vet ju hur mycket vi tyckte om dig som chef ...", sa jag.

"Jodå, Bettan .., vi är all-in!" svarade han skrattade, för det var vad Patryk i Köpenhamn hade svarat.

Ååå, sicken längtansmorot detta blir!


//Sedvanlig medaljutdelning blir det när den som läst kommer på besök till Stensjö! 

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle.

Och ja, ni gissade rätt - allt uti landet Halland -.