Åtta sex

I min barndom var telefonnumret till sjukstugans mottagning 86.

Ibland svarade mamma "Malå sjukstuga, syster Ann-Gerd".

Det finns en annan mottagning.

Telefonnumret dit vet jag inte, men man kan klicka sig dit. 

En fredag och en lördag ...

Fredageftermiddag.
Jag tror att jag som vanligt ska börja arbeta halv tre och cyklar iväg vid kvart i två och är framme tjugo minuter senare. Då visar det sig att schemat har börjat återgå till det gamla vanliga, nu ska jag börja klockan tre igen!
Det är strålande sol ute och jag tänker att fyrtiofem minuter av ytterligare frihet är ändå ganska mycket, så jag äntrar cykeln och ger mig av ner till stranden i Haverdal .., parkerar cykeln hos Eva och Långe Maken .., pratar lite med en äldre man som har köpt sig en urläcker Porsche - en dröm som uppfyllts på äldre dar - och så blir det en stund hos Eva som bjuder på nyplockade björnbär och sen tillbaka till affären.

Och så går arbetsdagen.
Kamperar tillsammans med hon som är bara lite över trettio och har MS, men klarar det hela bra.

Ringer hem till pv och frågar om det har kommit någon post?
Jo, det har det.
"Från Region Halland .., till mig? säger jag.
Det också .., och jag ber honom öppna kuvertet och läsa vad där står.
Åå, så nervöst det är .., det är som om man har femtio procents chans att ha livet kvar, eller tvärtom.
Och jag ler när han läser upp raderna; tänker att någon har tänkt till och redan i första raden får man veta! Men dom andra; dom som får ett brev utan den där första raden där ordet friskbrev finns?
Hur känns det för dom?
Hur ser deras helg ut?
Hur mycket ångest ryms inte dom här breven?

Sen blir det lördag.
Vi äter frukost ute på altanen.
Solen strålar.
Se där kommer sigge jaaaamande och får smaka alspånrökt skinka i små bitar och harry som älskar att få mackor ("kom får du macka-packa!" säger jag) kan omöjligen hålla sig och så får han, meja och nelly dela på en polarbrödsrund macka och lyckan är fullkomligt.
Och ja, jag vet att man inte ska ge hundar mat vid bordet.

Sist av allt, en så ljuvlig bild som sonen tagit!
Han är även anställd inom försvaret och nu pågår en tre veckor lång övning och två av dom veckorna tillbringas i fält. Tänk, om jag hade kunnat visa filmen som han tagit, den där rävungen håller sig nära, nära och är så nyfiken och kommer skuttande och tittar på dom där underliga typerna som legat så länge på samma plats .., vad gör dom där ..., är det några nya lekkamrater? kanske den tänker.
Så långe får det bli en stillbild.
Visst är den helt underbar, den lilla krabaten!
(Och om jag ska säga en sak som är gemensam för barnen, så är det att dom är såna djurvänner och det är nånting som jag är så oändligt glad för).

Dagens fönster ...

Eva på Frösön firade sin födelsedag - då, när hon tog skuttet in i den där hagen där vi sextioåringar har hållit hus ett tag - i Prag, och tänk, att hon mitt i allt detta komma ihåg att fånga några fönster!

Tack snälla, rara!

Snart är det dags ....

Någon ska springa Lidingöloppet och det är inte jag.
GGÄ betyder Guds Gröna Ängar och det är en kämpig sväng att springa, förfärlig uppförsbacke, ja, kanske flera!

Själv inväntar jag besked om jag kan göra honom sällskap norröver.
Nån måste hoppa in i mitt ställe.

"Vad ångrar du mest ...?" 
Femtio personer får den frågan.



För många år sedan tog pv och jag själv en lillsemester på Irland.
Från Dublin tog vi tåg till Galway där vi strosade omkring, upptäckte tusen miljoner övervakningskameror (kändes tryggt) och pv köpte en stickad ulltröja.
Ingen stoppade oss och frågade om vi ångrade nånting.
Och vad skulle jag då ha svarat ..?

Om man har ont om tid, kan man hoppa direkt till 04:21 där börjar frågorna.

Det bästa för Kerstin i Dalarna ...

Jag fick lyckan att "se" en ny familjemedlem och höra hjärtslagen ♡
Molly blir "storasyster" i december ♡
Kerstin i Dalarna

(lifelivingitnow på instagram ...).

Missade ni .....?

... programmet om Dagny 103 år .., så kan man se det här.

Jag bara gapade.

Dagens fönster ...

Jodå, på vår lillsemester till Bornholm fick fönsterhåven följa med.
Och när jag en tidig morgon gick på ensampromenad i Svaneke, hade jag håven redo.

Tittade efter .., det här var fångsten!

Min syster och jag ....

Vi uttalade orten Bjärsjölagård helt tokigt när vi var nya i Skåne.
Det finns andra ortnamn som kan vara knepiga.

Här, till exempel.

Det bästa .....

Den här gången är det friherrinnan som står för fiolerna; dvs, vinsterna.

Vaniljdoftande värmeljus och fina servetter - tack för det du Lena -!

Hur är det?
Vill ni vara med och dela med er av glädjen?

Då gör ni precis som vanligt .., mejlar in det där som gjorde hjärtat extra-varmt .., mejlar det till bisse151@gmail.com och så blir det dragning nästa vecka på, ja, på torsdag. Gärna bild till, men det går bra utan också.
Måndagar och tisdagar arbetar jag alltid, onsdag är det sextioårskalasfirande för pv, men på torsdag, då hinner vi med dragningen!

Varmt välkomna med era bidrag!

Mitt eget bästa ..

Jo, men det är ju förstås att lille sigge kom hem!
Sigge som hela tiden sedan vi hämtade hem honom från Skåne - i december 2009 - har gått sin egen väg och varit så otroligt självständig. Aldrig hoppat upp i någons knä, men gärna strukit sig runt benen. Som gör som han vill. Och som älskar Harry och glatt hälsar på Meja, men aktar sig för Nelly.

Lille Sigge.

Och ännu mera Sigge.

Ja, en till! 

Något annat som gjorde mitt hjärta varmt (och glatt!), var fyndet av den handbroderade bonaden.
Jag hittade den i Slöinge, på Antikstället.

"Hallandssöm ...", konstaterade friherrinnan som gjorde mig sällskap. 

Och ja, jag ska stryka den ännu lite bättre. 

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Eftersom jag älskar att plocka bär är detta nog några av sommarens bästa!
Men det allra bästa år väl att vår Daniel verkar trivas på Järna gymnasium!!!!

// Jag vet nog ingen som är passionerat förtjust i att plocka bär, som Eva i Tyresö. Och inte bara bär, svamp i massor! Då liksom strålar Eva av lycka!

Dagens fönster ...

"Här i hamnen vid Otterbäcken åt vi en god middag med abborrfiléer, färskpotatis och god sås. Matningen att njuta av en vanlig onsdag när man inte har nån inspiration till middagsmaten."

Så skriver ellem från Skellefteå som varit söderöver och tänk, att hon hade håven med sig!
Tack snälla!

Den förlorade sonen katten ...

Och så plötsligt kommer han där, jaaaamande och försiktigt gående uppför grannens gräsmatte, lille sigge! Inte det minsta död eller skadad eller ormbiten eller skelettmager, tvärtom, han ser välmående ut och jag stänger in nelly i bilen och hämtar kattskrället som hållit oss så undrande .., bär in honom och pussar och pussar ännu mera och säger att nu ska han få riktigt god mat och så ställer jag ner fatet (pv:s fina porslin ...) och han äter och jag går ut med hundarna och sen är han försvunnen igen.

Nåja.

Nu vet vi att han mår bra.

Och här sitter jag och smajlar.

Man kan undra varför ...

Vad ryms egentligen i en människas hjärta och hjärna?
Vad är det som styr våra drömmar?

På morgonkvisten vaknar jag kallsvettig, jag har drömt samma dröm igen!

Jag arbetar på Nilahallen i Malå, ska räkna kassorna och sedan följa vännen Dinah på en cykeltur till Adak och vi lämnar affären och är plötsligt i Ystad och cyklar fort-fort på kullerstensgator och då kommer jag plötsligt på att jag inte har låst butikens dörrar och nog glömde jag väl dom där sex tusen kronorna som låg vid sidan av kassalådan .., och när jag i panik återvänder till affären, då står Anette där och säger att "men hur kunde du glömma att låsa, nu har många varit inne och handlat medan dörrarna varit öppna!" och jag börjar gråta och ber om förlåtelse, ja, men hur KUNDE jag!

Sen vaknar jag.
Ångestfylld.

Fönstret är öppet och jag hör hur pv ropar mitt namn.
"Eliiiisabet! Eliiiisabet, kom!" hojtar han och jag tänker att ååå, sigge har kommit hem, nu står säkert pv där ute på gården med sigge i famnen och jag hoppar upp ur sängen och ställer mig vid fönstret och tittar ner, men där är ingen sigge i pv:s famn, jag ser ingenting alls.

"Men där! Du ser väl råbocken?!" säger pv och pekar.

Nej, jag ser den inte.
Så till slut skyndar jag mig ner och och går ut på gården, ställer mig nära pv och harry - som är kopplad - och där, bara två, tre meter ifrån dem, står den vackra råbocken som jag sett ett par gånger .., så fin är han, med stiliga horn, men så konstigt han står, liksom förstenad, han rör inte en fena!

I kanske fem minuter står vi där och bocken ryster ideligen på sitt huvud, ungefär som en hund som har klåda i öronen och vi funderar över om den blivit påkörd eller ...?

Till sist rör den sig försiktigt och går nerför den branta slänten och försvinner.

Min kusin Mats i Dikanäs skriver sedan på FB, när jag berättat om detta, att det säkert var effekten av brunst, eller kanske har den varit i fajt med någon annan hane och fått sig en smäll?

Så börjar den här morgonen.

Lediga-dag-fönstret ....

Så vackert, så vackert!

Tack snälla Ulrika!

En slags känsla ....

Igår, på väg till jobbet, kändes det som höst.

Idag har det varit ösregn mest hela morgonen.

Och  s o m   det behövs!

Björkarna har börjat gulna och tappa löven, buskar slokar, det är så fruktansvärt torrt ute!

Jodå, jag vet ....

... att många använder länklistan här på sidan för att ta sig vidare.

Men om det nu finns någon som  i n t e  gör det och vill bli glad i hjärtat, då rekommenderar jag det här inlägget som verkligen fick mig att smajla.

Igenkänning.

Dagens fönster ...

Från den flitiga fönsterfångerskan i Närke kom en hel svärm med bidrag!

Det här är ännu ett!

Tack snälla Ulrika!

Den där måndagen ...

Särdal ...., nästan framme.

... är det kvavt ute, varmt och klibbigt och jag går på promenader med hundarna och lockar på sigge, hela tiden lockar jag!

"Siiiigge!"

"Siiiiiigge!"

Men alldeles tyst är det; inte ett enda litet jamande hör jag, ingen som möter oss på vägen eller kommer krypande från allt det snåriga från bäcken till.

Grannen berättar att räven tagit fyrtiotvå höns, en annan granne vittnar om katten som inte vågade gå ut .., som stod och vädrade vid ytterdörren. Och jag tittar i dikeskanter och ute på åkern, men allt jag hittar är tomma cigarettpaket, ölburkar och en vinflaska.

Lille Sigge, var är du!?

Vid tvåtiden åker jag till jobbet.
Konstaterar att det är skördetid; att livet har sin gång.

Mycket att göra är det, någons pappa har drabbats av svår stroke och lille underbare Louis, vars mormor en gång bodde i Malå, han står i kön och vinkar lite .., "hej Bettan! Bettan vet du, idag har jag börjat SKOLAN! det är jättekul, jag ville inte gå hem!" säger han och smajlar med hela ansiktet.

Jag frågar om dom haft något ämne den här första dagen, kanske räkning?

"Näää, det har vi inte, men vi hade MATEMATIK!" säger Louis glatt.

Framför mig har jag en man i min ålder eller äldre och han ler åt lillkillens eufori över skolstarten.

"Ja, jag har arbetat som rektor i Söndrum, oj, oj om den entusiasmen hade funnits kvar när eleverna kom till högstadiet ..", säger han ännu mer leende.

Och så går kvällen och väl hemkommen läser jag om Maj.
Nu är det sista boken - alldeles i slutet - och jag kan omöjligen lägga ifrån mig det här äventyret.
När klockan är tre har jag ännu inte somnat.