Elisabet

Ring-ring ...!

Så här det ut på min mobilskärm när jag ringer till min äldsta syster, hon som bor i Skåne. Hon heter Rigmor, men kallades Riss när jag växte upp. 

Här står hon i sitt kök ute på landet .., i den där gamla skånelängan där man nästan kan se från ena gaveln till den andra (inomhus alltså) och stor övervåning är det också och stor tomt, med hagar som hyrs ut till ridskolan intill (flera hästar, som går där i hagen alltså) och en annan hage till en skock får. 

Rigmor är och har alltid varit otroligt idrottsintresserad, främst skidåkning och friidrott, men själv har hon aldrig ägnat åt vare sig träning eller några av dessa idrotter. Funderar jag någon gång på  vad någon skidåkare hette på 60-talet, så är det bara att ringa Rigmor. Hon vet. Hon har stenkoll. 

Så är det även nu, men däremot är det lite knakigare med närminnet. Alltså ringde jag till henne innan skidskyttet tog sin början, dels igår, men även idag .., och så blir det förstås även när det blir dags för längdskidåkning. 

"Hej Rigmor! Nu är det bara tjugo minuter kvar tills det börjar! Det sänds i SVT 1!" säger jag och hon blir så glad, men låter också så förvånad. Hon, som förut hade stenkoll på tv-tablån när det var något sådant!

När jag gick i låg,- och mellanstadiet och Rigmor hade flyttat hemifrån (till Karlstad, Karlskoga, Arvidsjaur,  Umeå och Luleå) brevväxlade vi. Hon skrev så rara brev, hade så vacker handstil och när hon kom hem till påsk eller jul , mötte jag alltid henne vid bussen. 

Att få hjälpa henne nu, så där vid sidan om .., det känns så bra, så bra.